Så gick det med integrationen_[Adam Cwejman_GP-260329

I början av 2000-talet var 1,1 miljon personer i Sverige utrikes födda, 12 procent av totalbefolkningen. 20 år senare hade antalet ökat till 2,2 miljoner personer, eller 21 procent. Räknar man med gruppen med två utrikes födda föräldrar, är vi i dag uppe i 27 procent av befolkningen som har utrikes bakgrund.

Det är ingen underdrift att hävda att detta är den största demografiska förändringen i svensk historia sedan utvandringen till Nordamerika under 1800-talet och urbaniseringen under början av 1900-talet. Den starka befolkningsökningen i Sverige under de senaste decennierna är en direkt konsekvens av invandringen.

Få politikområden har varit lika omtalade under det svenska 2000-talet som integrationspolitiken. Men insikterna om dess resultat och om det går bra är varierande. Det är mycket gissningar och anekdoter.

Kunskapsverket, en ideell stiftelse som analyserar olika samhällsfenomen, har publicerat en rapport som kartlägger resultaten av integrationen och invandringen under 2000-talet. Den ger viktiga inblickar i hur det egentligen har gått.

Förutom att denna period innebar en väldigt snabb ökning av andelen utrikes födda i befolkningen, har sammansättningen av den utrikes födda befolkningen i Sverige förändrats.

2005 års utrikes födda påminde fortfarande i stor utsträckning om 1900-talets invandringsgrupper. De största minoriteterna var i fallande ordning från Finland, före detta Jugoslavien, Irak, Iran och Danmark.

Med 2010-talets omfattande flyktingvandring hade fördelningen förändrats. 2025 var den största minoriteten från Syrien. Nya stora grupper som tillkommit var Somalia, Afghanistan, Indien och Turkiet. En stor grupp arbetskraftsmigranter från Polen anlände dessutom efter Polens EU-inträde.

Den här förändrade sammansättningen har fått konsekvenser för skillnaderna i sysselsättningsgrad och utbildningsnivå bland dem som anlänt till Sverige. Innan den stora flyktinginvandringen, i början av 1980-talet, var sysselsättningsnivån något högre bland utrikes födda än bland inrikes födda.

I dag är andelen arbetslösa 8,9 procent bland de utrikes födda och 2,3 procent bland inrikes födda. Annorlunda uttryckt jobbar 70 procent av de utrikes födda i arbetsför ålder, jämfört med 84 procent bland de inrikes födda. Men det finns stora skillnader i sysselsättning beroende på var man kommer ifrån.

Bland personer från EU/EES-länder är arbetslösheten 3,2 procent, marginellt högre än de inrikes föddas 2,3 procent. Det innebär att den stora gruppen av utrikes födda arbetslösa är från flyktingländer, 8 av 10.

I absoluta tal innebär det här att 550 000 personer med utrikes bakgrund i arbetsför ålder antingen är arbetssökande, överhuvudtaget inte är på arbetsmarknaden eller jobbar med så låga inkomster att det inte räknas som att de är egenförsörjande, det vill säga har en årsinkomst som överstiger tre inkomstbasbelopp.

Som andel av befolkningen är sysselsättningsnivån i dag något högre än i början av 2000-talet (från 63 till 70 procent), men i absoluta tal har gruppen blivit betydligt större.

Ökningen i andelen sysselsatta är positiv, men det är viktigt att komma ihåg att ”Nästan 7 av 10 som fått jobb sedan 2014 arbetar i sektorer som maximalt kräver gymnasiekompetens.” En fjärdedel av dessa arbetar dessutom inom offentlig sektor.

Sett till faktiska konsekvenser på arbetsmarknaden är det egalt om det är en S-ledd eller borgerlig regering som sitter vid makten. Sysselsättningsgraden ökar något, år för år, under 2000-talet. Samtidigt bör man ställa sig frågan om hur det hade sett ut om det inte fanns några integrationsåtgärder överhuvudtaget – sannolikt hade förändringen varit ännu långsammare.

Det som däremot avgör är varifrån människor kommer och vilka förutsättningar de har med sig från hemlandet. Europeiska migranter har ungefär samma sysselsättningsgrad som infödda, arbetskraftsmigranter har inte sällan högre inkomster än genomsnittsbefolkningen.

Merparten av invandringen under 2010-talet var från länder med låg utbildningsnivå och som kulturellt var avlägsna från Sverige. Detta påverkar statistiken. Exempelvis finns det i Sverige 133 080 utrikes födda med förgymnasial utbildning kortare än 9 år. Att lyfta en sådan grupp människor till en svensk snittnivå tar lång tid. Resultaten från Svenska för invandrare (SFI) är inte uppmuntrande: åren 2017–2023 har bara en femtedel av den halva miljonen (i åldrarna 20–64) som invandrat fullföljt och godkänts hela vägen.

Kunskapsverket konstaterar att bristfälliga kunskaper i svenska och kort utbildning hör till hindren för många som kommit till Sverige under 2000-talet. Att kompensera detta med integrationsåtgärder tycks dock få begränsad effekt.

Arbetsmarknaden i Sverige ställer helt andra krav än på 1980-talet. Men den största förändringen för alla som har kommit till Sverige under 2000-talet är att de, till skillnad från dem som kom under 1900-talets tre sista decennier, inte bor i områden där en majoritet fortfarande talade svenska. Den sortens ”spontana” integrationsåtgärd som fanns under 1900-talet försvann allt eftersom under 2000-talet i takt med att många bostadsområden började bestå av nära hundra procent utrikes födda.

Den viktigaste integrationsåtgärden framöver är därför att hålla nere migrationen till Sverige. Det är enda chansen att kunna integrera de grupper som redan kommit.

Den ökande migrationen till Sverige, inte avsaknaden av integrationspolitik, har försvårat integrationen under 2000-talet.

1600-tals- människan har något att lära oss_[Susanna Birgersson_GP-260307

Vi går på samma jord, vi ser samma hav, vi ser samma sol gå ner över samma horisont. Ibland går vi till och med på samma gator. Vi träder in under samma kyrkovalv, vi begraver våra döda ovanpå deras döda. Och ändå vet vi så lite om dem, de som levt här före oss. Vi har så svårt att föreställa oss vad det var för slags liv som levdes här en gång, på samma platser där vi nu lever våra liv. Men ibland får man hjälp att glänta på dörren och titta in i en annan tid.

”Livet enligt 1600-talet” (Natur och kultur, 2026) av historikern Karin Sennefelt är en sådan dörrspringa. Genom rättegångsprotokoll, prästers predikningar, kungörelser och anteckningar, genom bördsbrev, dagböcker och korrespondens – utöver de tryckta källorna – tecknas en levande bild av de ramar som omgav människorna som levde i Sverige på 1600-talet och in på 1700-talet, bortom enväldets slut. Sennefelt har gjort sig stor möda att skildra tillvaron med den tidens blick och perspektiv.

Innan det moderna och sedermera individualistiska tänkesättet slog igenom var hierarkier och sammanhang något självklart gott – framför allt var det just självklart. Att leva ett meningsfullt liv var för 1600-talsmänniskan att fylla sin givna plats i samhället. Det var inte tillåtet att hursomhelst inta en annan plats, särskilt inte att låtsas tillhöra ett förnämare segment. Helt rigid var dock inte samhällsordningen.

En landsortspojke kunde ta sig till staden och tack vare intyg och vitsord från hemorten få möjlighet att bli lärling. Genom giftermål kunde man flytta lite upp eller lite ner i ställning. Att bli bofast innebar ett väsentligt hack uppåt om man tidigare flyttat omkring mycket.

En verklig klassresa gjorde Jesper Swedberg, vars far var bergsman och tack vare viss förmögenhet kunde skicka sin son till Uppsala så att han blev prästvigd. Så småningom utsågs Jesper Swedberg till hovpredikant och teologiprofessor och slutligen biskop, varvid släkten adlades och namnet omvandlades till Swedenborg.

Men utgångspunkten, normen, var ändå att fylla den givna plats man fötts till och göra det med noggrannhet och pliktkänsla. Alla visste att det behövdes såväl bönder som herremän, soldater såväl som präster, drängar, pigor, hattmakare, murare, husfruar, takläggare och kopparslagare.

För en 2000-talsmänniska är det kvävande att tänka sig en tillvaro utan rätten att utifrån begåvning och förmåga fritt få välja bana i livet. Det den förindustriella människan däremot hade i rikligt mått, var en känsla av mening och – om hon utförde sin roll väl – en naturlig värdighet, också om samhällspositionen var ringa och oansenlig.

Och nog för att hon kunde bli het av avund vid åsynen av de förnäma och välbärgade där längst fram i kyrkan, och nog för att dessa många gånger kunde utnyttja sina maktpositioner gentemot de svagare, men samtidigt fanns det en självklar moral och ett gemensamt språk för att hantera klyftorna.

De rika och förnäma ansågs, även de, ha fått sin plats och uppgift av Gud. Av det följde ett stort ansvar att visa omsorg om de svagare och bidra till uppbyggnaden av institutioner och välfärdsinrättningar. Även om de inte levde upp till denna uppgift fanns det en fostrande förväntan, och att strunta i plikten äventyrade anseendet.

I dag kan vem som helst – i teorin – bli miljardär. Vänstern drömmer om en förmögenhetsskatt som kan tämja eliten, finansiera välfärden och återskapa känslan av samhörighet. Högern förklarar att det inte går, eftersom miljardärerna och deras miljarder då bara kommer att flytta ut ur landet. Man kan vara hur arg man vill på dessa människor, men vad kan vi egentligen kräva av dem vars förmögenheter i sig själva genererar ännu större förmögenheter? Vi saknar ett språk och ett etiskt ramverk för att överbrygga klyftan mellan den ekonomiska eliten och resten.

Före moderniteten var livet hierarkiskt i alla avseenden, också inom familjen. Vår slentrianmässiga uppfattning är ofta marxistiskt färgad och vi tolkar överordning som synonymt med förtryck. Men Karin Sennefelt framhåller att hierarkin inte utesluter kärlek, ömsesidighet och omsorg. I ett rörande avsnitt beskriver hon hur kvinnor vars spädbarn dött i sömnen behandlades. De fick ofta något slags straff för förmodad vårdslöshet. Straffet var ganska milt och kunde bestå i att inte få ta nattvarden under en period, eller att få stå längst ner i kyrkan under gudstjänsten.

Men ofta fick även mannen samma straff, även om han inte hade varit i närheten av barnet, eftersom föräldrarna ansågs ha ett gemensamt ansvar för barnen. Och det var inte ovanligt att även om straffet bara gällde kvinnan, så ställde sig mannen vid hennes sida, som en markering att han frivilligt delade ansvaret och skammen med henne.

I en doktorsavhandling som utkom häromåret ”För samhällets bestånd och Guds rikes förkovran” (Åbo Akademis förlag, 2024) framkommer i ännu högre grad att den del av överheten som bestod av kyrkan, betonade just ömsesidigheten inom den äktenskapliga hierarkin.

Teologen Niklas Antonsson har analyserat samtliga postillor (tryckta predikosamlingar) som utkom från slutet av 1600-talet och 100 åt framåt. Prästerna framhåller där hur viktigt det är att leva i samförstånd och kärlek. Medan det är kvinnans plikt att underordna sig är det mannens plikt att utvisa självuppoffring, tålamod och självbehärskning.

Det är värt att notera att medan den världsliga makten och den sociala normen dömde lössläppta kvinnor mycket hårdare än promiskuösa män, så gjorde man i den kyrkliga undervisningen ingen skillnad på könen: En otrogen man var lika klandervärd som en otrogen hustru. Föräktenskapligt sex var lika fel för män som för kvinnor. Och aldrig uppmanades män att använda våld inom äktenskapet, tvärtom: medan det fortfarande inte var olagligt för en man att slå sin fru, fanns det präster som tydligt fördömde detta med bibliska argument.

Antonsson skriver också om hur postillorna undervisade om barnuppfostran. Återkommande är att föräldrarna uppmanas att föregå med gott exempel, och i handling visa hur man lever ett gott och gudfruktigt liv. Det tycks betraktas som ett viktigare redskap än hårdhet och bestraffning.

Allt detta visar att emedan hierarkierna sannerligen kunde användas för maktmissbruk, fylldes de också med förväntningar på kärlek, ansvar, omsorg och mildhet.

Så vad kan vi lära av detta? Finns det något att inspireras av, något som vi med våra dyrköpta individuella friheter, i en en globaliserad värld, under vanvettigt eskalerande teknisk utveckling, kan använda oss av för att leva bättre liv?

Meningen som den förmoderna våra förfäder sannolikt kunde känna och inte ens behövde reflektera över, kom till priset av stor personlig ofrihet. Och för grupper som inte befann sig inom den kristna majoritetsbefolkningen – som judar, samer och ”tattare” – var samhällsordningen en hård och ovänlig mur som skilde dem från de rättigheter resten av befolkningen hade.

Men det finns en nerv som vi kan komma åt, en nerv som ligger gömd under lagren av rigida hierarkier, påtvingad gudstro, offentlig skambeläggning och påbjuden moral, och det är den enskildes fråga: Vad är min uppgift? Hur kan jag bäst tjäna mina närmaste, mina medmänniskor, mitt land, eller rentav hela mänskligheten? I en tid när många ungdomar vill bli influensers eller ”entreprenörer”, skapa ett varumärke, synas, bli kändisar, och framför allt ha roligt på det jobb de någon gång i framtiden kan tänka sig att ta – är detta frågor som erbjuder en helt annan ingång till vuxenliv, yrkesval och familjebildning.

Om man ser sin egen tillvaro som sammanlänkad med andra människors och inser att det finns en roll att ta i samspelet med dem, så är livet plötsligt proppfyllt av mening. Det är en roll vi får välja själva, i frihet, tack och lov, men den har samma tyngd och betydelse i dag som för 1600-talsmänniskan.

Om man ser sin egen tillvaro som sammanlänkad med andra människors och inser att det finns en roll att ta i samspelet med dem, så är livet plötsligt proppfyllt av mening.

Majoritetskulturen i ett land har en särställning_[Peter Esaiasson_GP-260209

Under de senaste decennierna har minoritetskulturer tillskrivits allt starkare grupprättigheter i Europas nationalstater. FN:s och Europarådets konventioner för mänskliga rättigheter i kombination med normativa föreställningar om multikulturalism har bildat en regim som varit svår att ifrågasätta.

Samhällets eliter har bidragit genom att avfärda anspråk på skyddsvärda nationella majoritetskulturer som uttryck för populism, rasism och överdriven nationalism. Denna uppslutning bakom minoriteternas grupprättigheter är en orättfärdig sakernas ordning.

Majoritetskulturen har full rätt att kräva respekt för sina sedvanor, särdrag och kollektiva sätt att vara. Det gäller i synnerhet länder som Danmark och Sverige där majoritetsbefolkningen har en lång historia och där minoriteterna huvudsakligen består av migranter som nyss flyttat till landet.

Den här argumentationen förs av statsvetarna Liav Orgad och Ruud Koopmans i antologin ”Majorities, minorities and the future of nationhood” utgiven på prestigeförlaget Cambridge University Press (2023).

En väsentlig del av argumentet är att göra skillnad mellan olika typer av minoriteter. Immigrantgrupper som nyss flyttat till ett land har ett svagare case för sina rättigheter än ursprungsbefolkningar och etniska grupper som bott länge i landet.

Caset är svagare för att en grupps normativa rätt att bevara sin kulturella identitet är villkorad av gruppens förhållande till platsen. Oavsett varför gruppen lämnar sitt gamla land innebär flytten att man ger upp sin privilegierade rätt att bevara sin kulturella identitet eller religion i det offentliga rummet (vad som händer privat är en fråga om individuella rättigheter och därmed en annan sak).

Föreställningen att majoritetskulturen har rätt till erkännande får praktisk betydelse för bland annat diskussionerna om religioners utrymme i offentliga miljöer. Den ger stöd för uppfattningen att kristna kyrkklockor har större rätt att höras i offentliga rum än muslimska böneutrop.

Den går också på tvärs mot argumentet att kommuner ska upplåta mark åt fler moskébyggen enbart för att det redan finns många kristna kyrkobyggnader.

Med en förenkling ger Orgad och Koopmans akademisk legitimitet åt ordspråket ”man tar seden dit man kommer”, åtminstone när det gäller vilka regler som skall gälla i offentligheten.

Samtidigt är Orgad och Koopmans noga med att ange villkoren för majoritetskulturens rätt till erkännande. Oavsett ursprung måste alla kunna bli accepterade som bärare av kulturen. En majoritetskultur som är begränsad till en viss etnicitet saknar normativ legitimitet.

För att konkretisera är det normativt fel att störa sig på att den stora tv-debatten om den svenska kulturkanonen förs mellan två politiker med migrantbakgrund (Moderaternas Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas Lawen Redar).

Poängen är inte att Orgad och Koopmans levererar knockout-argument som en gång för alla stänger diskussionen om svåra avvägningar i ett kulturellt diversifierat samhälle. Poängen är att de visar att minoritetsrättigheternas dominerande ställning i debatten inte är självklar.

Man kan säga att Orgad och Koopmans visar att andra än kulturvänstern kan vara normkritiska. Förhoppningsvis kan resonemang som deras bidra till att minska kraften i rutinanklagelser för ”populism, rasism och nationalism”. Det vore ett steg framåt för det politiska samtalet

Riskerna med AI-utvecklingen underskattas grovt_[Olle Häggström_GP-260406

​Olle Häggström:

AI-utvecklingen drivs fram i konkurrens mellan företag som mot bättre vetande inte tar tillräcklig hänsyn till att de riskerar skapa en dödsmaskin som vi förlorar kontrollen över.

Mötet i Davos i januari dominerades av Donald Trumps geopolitiska nyckfullhet, men i skuggan av honom diskuterades ett annat ämne som ser ut att kunna bli än mer betydelsefullt för allas vår framtid. På plats fanns nämligen cheferna för två av världens tre ledande AI-utvecklare: Demis Hassabis från Google DeepMind, och Dario Amodei från Anthropic. Båda två har tidigare bekräftat att de inser att riskerna med den AI-teknologi de själva går i spetsen för är så långtgående att det hela mycket väl kan landa i mänsklighetens undergång, och i Davos var de eniga om hur önskvärt det vore om utvecklingen bromsades, så att reglering, säkerhet och samhällelig anpassning får en bättre chans att hinna ikapp. Ändå trycker de gasen i botten, eftersom de befinner sig i en inbördes kapplöpning som ingen av dem tycker sig ha råd att stiga av.

Att utvecklingen går rasande snabbt argumenterade jag för i min förra gästkrönika den 15/1. Både Hassabis och Amodei är på samma linje, och menar att vi är så pass nära den brytpunkt där AI självt kan börja driva utvecklingen framåt att uppkomsten av övermänskligt kompetent generell AI kan väntas inom några få år – kanske 2028 enligt Amodei, eller snarare 2035 om man tror mer på Hassabis.

Vad händer därefter? Den som tror att samhället i det läget kan väntas fortsätta ungefär som förut har inte tänkt igenom vad det innebär att skapa en ny entitet som petar ned människan till andra plats bland planetens mest intelligenta och kapabla arter. Som ett minimum kommer vi att ställas inför en total omstöpning av arbetsmarknaden i närvaro av en AI som kan utföra allt mänskligt arbete snabbare, billigare och bättre än vi själva, och vi behöver därför snarast finna svar på hur ett samhälle utan lönearbete lämpligen kan organiseras.

Frågan är dock om det ens är möjligt för människan att behålla kontrollen över sådan AI. En förutsättning för det är att vi löser det så kallade AI alignment-problemet, som handlar om att se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter i linje med våra egna och prioriterar mänsklig välfärd och blomstring. Ett teoretiskt ramverk för vad som annars är att vänta utvecklades under 00-talet och framåt av pionjärer som Eliezer Yudkowsky och den svenskfödde Nick Bostrom. Centralt i denna teori är så kallad instrumentell konvergens, som anger ett antal delmål som en tillräckligt avancerad AI kan väntas utveckla nästan oavsett dess slutliga avsikt. Hit hör sådant som självbevarelse och resursanskaffning, och det är lätt att inse hur illa ute mänskligheten skulle vara i en konflikt med en överlägset kapabel motståndare med obegränsad aptit på naturresurser.

Den teori som utarbetades var länge en renodlad abstraktion, i stort sett frikopplad från experimentella och andra data. Den situationen har nu raskt kommit att förändras genom experiment gjorda på moderna AI-system, utförda bland annat av Anthropic och av oberoende forskargrupper. Dessa tenderar att bekräfta de teoretiska förutsägelserna, och vi ser redan oroande tecken på strategiskt tänkande och självbevarelsedrift – som när en AI som kommit åt dokument om att den av säkerhetsskäl kommer att bytas ut om den visar sig alltför kapabel väljer att avsiktligt prestera under sin förmåga vid utvärdering.

Allt detta pekar mot hur illa ute vi är om vi skapar superintelligent AI utan att ha löst AI alignment. Flera faktorer bidrar dessvärre till att någon övertygande plan för AI alignment inte finns. En sådan är AI:s så kallade black box-egenskap – att inte ens AI-utvecklarna själva förstår vad som händer djupt inne i systemens neurala nätverk. Och relaterat: dagens AI-utveckling liknar odling och växtförädling mer än klassisk ingenjörskonst, vilket gör det långt svårare att få full kontroll över vad det är man skapar.

För att inte utsätta mänskligheten för oacceptabel risk behöver därför den utveckling som drivs av AI-bolag som Google DeepMind och Anthropic, jämte deras främste konkurrent OpenAI, bromsas. När deras ledare rycker på axlarna och säger att de sitter fast i sin kapplöpning, och när Trumpadministrationen i dagsläget är mindre intresserad av AI-reglering än av deportationer och Grönlandsfrågan, så är det upp till oss andra att sätta tryck på både Washington och Silicon Valley att agera mer ansvarfull

Därför angriper S nya medier_[Per Gudmundson_GP-260119

​Strax före jul publicerade tidskriften Kvartal en stor artikel om hur Socialdemokraterna i Malmö pressar det övriga lokala föreningslivet att stötta partiet.

Reportaget var gjort av två ytterst kvalificerade journalister. Jenny Strindlöv har bakom sig en rad egensinniga och uppmärksammade granskningar – bland annat infiltrerade hon extremhögern för Uppdrag Gransknings räkning, och de senaste åren har hon visat unikt mod genom att belysa förtrycket inom den romska minoriteten.

Hennes kollega Federico Moreno har en lika gedigen bakgrund på Sydsvenskan och Expressen. En gång nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin årets avslöjande efter att ha belyst väktarvåld. Personligen har jag uppskattat hans inblickar i det mångkulturella Malmö.

Kvartals granskning har lett till en hel mängd uppföljande artiklar. Det är solid journalistik av ett slag som borde ha fått Socialdemokraternas partiledning att agera.

Men i årets första partiledardebatt valde Magdalena Andersson i stället att ifrågasätta tidskriften. ”Jag känner inte till det som har skrivits i Kvartal”, påstod hon på direkt fråga. ”Jag vet däremot att man inte ska ta allt som står i Kvartal för en direkt sanning.”

Det är illa att Magdalena Andersson utnyttjar sin politiska makt att underminera förtroendet för seriös journalistik. Det är också en smula hycklande.

Socialdemokrater har knappast dragit sig för att brännmärka andra vid minsta mediekritiska ansats. Förslag att minska public service mångmiljard-anslag, synpunkter på partiorganet Aktuellt i Politikens trollkontoverksamhet, eller bara det enkla faktum att vi har en högerregering har utmålats som demokratihot. Se exempelvis ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati” (DN Debatt 7/5-23).

Den högstämda retoriken är som synes tämligen bedräglig. Den är i själva verket en metod att försöka göra ned motståndare och skrämma upp lättrörda opinioner.

Socialdemokraterna har en lång historia av att försöka mobilisera väljare genom att skrämmas med nya medier. Allt från radiosändningar, parabolantenner, kabel-tv och numera nättidskrifter har demoniserats, i synnerhet om de har framträtt under borgerlig regering.

Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen tog Magdalena Andersson partiets mediemotstånd ett steg vidare. Måltavlan var Elon Musks plattform X. ”Ett handslag om att vi alla lämnar X, det tror jag vore toppen”, sade Magdalena Andersson till Expressen. ”Om hela svenska journalistkåren valde att lämna X till exempel så skulle det finnas många fördelar med det, som jag skulle vara entusiastisk över.”

Bland de största kontona på X finns många av Magdalena Anderssons mest framträdande kritiker. Det vore förstås behändigt för henne om de kunde lägga av.

Hennes retorik ingår ett internationellt mönster. I Norge vill Arbeiderpartiet förbjuda Elon Musks AI. I England driver Labourregeringen motsvarande linje. Magdalena Anderssons påhopp på Kvartal är bara ett exempel i raden.Per Gudmundson

" Det är illa att Magdalena Andersson utnyttjar sin politiska makt att underminera förtroendet för seriös journalistik

Kvinnor betalar när vi blundar för islamismen_Ann-Sofie Hermansson_GP-260108

​Vårt samhälle vilar i stor utsträckning på något så vackert som tillit. Det gäller allt ifrån att lita på myndigheter, polis och rättsväsende och inte minst på hur det civila samhället bedriver sin verksamhet. Men denna tillit får inte vara blind. För en vecka sen kunde Sofie Löwenmark på sajten doku.nu avslöja hur islamister obehindrat bedriver verksamhet på Högsbo bibliotek vid Axel Dahlströms torg i Göteborg.

”Med Göteborgs stads godkännande håller Frölunda moské fredagsbön och koranskola i ett av stadens kulturhus vid ett allmänt bibliotek. Moskéföreträdare och imamer har spridit islamism, grov antisemitism och stöd för Hitler och terrororganisationer, och under en predikan kallas undervisningen i svenska skolor för smuts. De få gånger kvinnor tillåts närvara vid böner göms de bakom draperier.

Socialdemokratiska toppolitiker har vid upprepade tillfällen träffat moskéföreträdare i lokalerna. ”Jag har mött dem en gång och då framkom inga uttryck för antisemitism”, säger kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius, till Doku. Han sätter fingret på problemet. Fundamentalister säger aldrig sanningen när den riskerar att försämra organisationens förutsättningar. Ska man få arbetsro visar man upp en demokratisk fasad mot maktens representanter.

Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första. Under lång tid har Löwenmark med stort mod tagit sig för att visa upp en fundamentalistisk undervegetation inom föreningslivet i Göteborg. Priset för vår vägran att ta till oss denna kunskap betalas av dem, företrädesvis kvinnor, vars liv begränsas i en fundamentalistisk miljö.

Göteborg har även historiskt utmärkt sig som platsen där en oproportionerligt stor andel unga människor efter att ha radikaliserats i olika miljöer reste till Syrien för att strida för IS. Det är en skam för staden men ingen hemlighet. Jag försökte själv med begränsad framgång lyfta fram fenomenet i sökljuset.

Detta drabbar göteborgare. Man kan vara förbannad för att våra skattepengar används i rent osmaklig propaganda för extremistiska värderingar. Men för alla de medborgare som lever under hedersförtryck i en fundamentalistisk miljö, ja då kan det vara på liv och död. För att nu inte nämna den antisemitism som växer i skuggan av olika ”aktivisters” insatser vid demonstrationer på stan. Där man ropar en sak på svenska och en annan på arabiska.

Mönstret går igen. Genom att ljuga om vad man egentligen står för parasiterar dessa organisationer på vår samhälleliga tillit. Vita lögner som visar en demokratisk sida utåt men som döljer ett avskyvärt innehåll. Det duger inte längre att säga att vi inget visste. Inte när Doku och andra modiga journalister gång efter annan plockar fram ett kunskapsunderlag som tydligt pekar ut de värderingar som visar upp sitt fula tryne när man tror att ingen hör eller ser.

Man ska inte komma undan med fusk, lögner och antisocialt dominansbeteende. Mobbare ska möta motstånd. Och tillit i all ära men man behöver inte vara en idiot. *

Förtydligande: Det är idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs Stad som ansvarar för den aktuella lokalen som ligger i samma hus som biblioteket.

" Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första.

Varför tillåts olämpliga personer jobba med äldre?_[Henrik Jönsson_GP-260106

​Mahatma Gandhi lär en gång ha sagt att ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina svagaste. Med denna måttstock fallerar Sverige, eftersom äldre, ofta dementa kvinnor nu utsätts för sexuella övergrepp av män inom åldringsvården. Än värre är att många kommuner inte tar övergreppen på tillräckligt stort allvar utan avstår från att att polisanmäla dem.

Fallen är lika många som tragiska. En hundraårig kvinna som ringt hemtjänsten på grund av bröstsmärtor får ingen hjälp, utan våldtas istället av den vårdare som kommer hem till henne. Ett annat exempel är en dement 85-åring kvinna som bjuds på alkohol och sedan utsätts för övergrepp av sin vårdare. En annan 85-åring kvinna utsätts för övergrepp under sin sjukgymnastik. Ännu en förövare filmar våldtäkten av en äldre kvinna under sitt nattpass. Kvinnan vågar inte trycka på sin larmknapp, eftersom larmet går till förövaren.

Detta är inga enskilda avvikelser. Enligt tillgänglig statistik har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts bara de senaste 4 åren.

I majoriteten av fallen sker brotten inomhus, och gärningsmannen är anställd inom omsorgen. I de fall kommunerna inte polisanmäler blir konsekvensen att förövarna kan arbeta kvar – och att fler kvinnor utsätts för övergrepp.

Denna utveckling sammanfaller med en dramatisk förändring av äldreomsorgspersonalens sammansättning. Den nya rapporten “Fakta om personalen i välfärden – Utrikes födda i kommuner och regioner” konstaterar att denna demografiförändring i synnerhet påverkar kommunernas vård och omsorg, där äldrevården utgör en mycket stor del.

Rapporten slår även fast att intresset för omsorgsyrket är särskilt stort bland utrikesfödda män, och drar den optimistiska slutsatsen att utrikes födda har en “generellt mer positiv inställning till att ta hand om andra och vårda sjuka”.

En förklaring som ligger närmare till hands är att svenska staten aktivt drivit på för att få arbetslösa invandrare att arbeta inom välfärden. Konkret innebär detta att skattepengar används för att subventionera anställning av människor som annars inte hade kvalificerat sig för dessa jobb.

Denna bild stärks av Riksrevisionens rapport om subventionerade anställningar, som konstaterar att drygt 80 procent av alla nystartsjobb tas av utrikesfödda – och att männen dominerar.

Kommunerna har således ett egenintresse i dessa statligt subventionerade anställningar. Och inte ett allt för stort intresse av att problem som övergrepp från okvalificerad personal uppmärksammas.

Problemet är dock att det är våra svagaste som, i strid med Gandhis ideal, får ta smällen. *

SVT sprider myter om behovet av arbetskraftsinvandring_[Torbjörn Hållö_GP-251211

På SVT:s hemsida kunde man i slutet på november läsa följande chockerande nyhet ”Hotande försörjningskris i kommunerna – färre betalar för det gemensamma”.

I SVT:s reportage hävdades det att andelen i arbetsför ålder jämfört med personer utanför arbetsför ålder nu snabbt sjunker. En möjlig lösning på detta hot som framfördes i SVT:s inslag var att öka arbetskraftsinvandringen till Sverige.

Källan till nyheten var Svenskt Näringslivs sajt ”Ekonomifakta”. Samma sajt var också källa till att lösningen på problemet att öka invandringen till Sverige. Men stämmer påståendet som framförs av SVT och ”Ekonomifakta”?

Det korta svaret är: nej.

Andelen i arbetsför ålder i Sverige minskar inte. Den ökar. Fler betalar för det gemensamma för att använda SVT:s och ”Ekonomifaktas” vokabulär.

2024 utgjorde befolkningen i åldrarna 19–65 år 58,7 procent av befolkningen. 2033 har pensionsåldern höjts och andelen i åldrarna 19–66 år kommer att vara 59,9 procent. I absoluta tal en ökning med 229 000 personer.

Hur kan då SVT och ”Ekonomifakta” påstå att Sveriges kommuner står inför detta demografiska hot?

En del är att man tittar på utvecklingen i enskilda kommuner i stället för utvecklingen i Sverige. Självklart finns det många kommuner med negativ befolkningsutveckling. Den utmaningen har funnits i över 100 år. Det är inget nytt. Men att detta skulle leda till exempelvis sjunkande intäkter från arbetsgivaravgifter, så som det påstås i inslaget, är fel (arbetsgivaravgifter är en nationell skatt).

Men det stora misstaget SVT och ”Ekonomifakta” gör är att man utgår från fel åldersspann. Genom att exkludera personer under 20 år och över 64 år ger man en falsk bild av sysselsättningen i Sverige.

I Sverige blir nu pensionsåldern (den så kallade riktåldern) 67 år. Trots detta beskrivs Sveriges ungefär 100 000 arbetande 65 och 66-åringar av SVT och ”Ekonomifakta” som ej arbetsföra. Det är ett utslag av ålderism och är absurt.

Samma misstag gör SVT och ”Ekonomifakta” när man exkluderar unga som inte fyllt 20 år, men som är ute i arbetslivet. En arbetare som läst ett yrkesprogram och börjar jobba som 18- eller 19-åring räknas enligt detta mått som ej arbetsför. Att påstå att en 19-årig snickare, elektriker eller barnskötare inte är arbetsför är även detta absurt.

Sverige har stora utmaningar. De sjunkande födelsetalen är bekymmersamma. Men låt oss vara varsamma med fakta.

Sverige behöver inte ökad invandring. Sverige behöver en samlad politik för att få de 500 000 som idag är arbetslösa i arbete.

Låt oss börja med att uppmuntra unga att läsa yrkesprogram på gymnasiet, en utbildning som ger dem en yrkesidentitet och en bra väg till egen försörjning.

Se till att arbetslösa snabbt får ta del av en arbetsmarknadsutbildning som stärker deras jobbchanser.

Och stäng ner det utbredda fusket med studentvisum och andra smitvägar som bidrar till en svart arbetsmarknad och som pressar ner löner och villkor för svenska arbetare.

Socialdemokraterna, partiet utan skam_[Susanna Birgersson_GP-251129

​Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen.

Blir jag jätteupprörd över att Socialdemokraterna har rundat Metas regler och paketerat politisk reklam som en journalistisk produkt och därmed kunnat köpa sig större digital räckvidd? Nja. Blir jag topp tunnor rasande över att det finns konton på plattformen X som sprider S-propaganda utan att det sker med tydlig S-logga? Nja. Tycker jag att ”Aktuellt i Politiken” (AiP), publikationen som utger sig för att vara journalistik men i själva verket är en megafon för socialdemokratisk politik, är ett hot mot demokratin? Nja.

Snyggt är det inte, och ett brott mot den praxis som säger att det ska framgå tydligt när avsändaren bakom ett budskap är partifinansierad. Särskilt satsningarna mot ungdomar som inte kan antas ha en susning om att AiP är socialdemokratiskt ägd och styrd, är klandervärda.

Samarbetet med konton som spridit antisemitisk smörja, är förstås oförlåtligt. Men ändå. Det är inte avslöjandet utan reaktionen som fräter ner mitt sista lilla kvarvarande förtroende för Magdalena Andersson. Hennes hantering av saken befäster min känsla att allt, precis allt, bara är politiskt spel för henne.

Politiker agerar för att maximera sympati och väljarstöd. Det får man tugga i sig. Om man förväntar sig autenticitet, principfasthet och sårbar ärlighet, kommer man bli besviken. Men det finns grader, och det finns nivåskillnader, en del så stora att variationerna snarast är att betrakta som olika kategorier. Magdalena Andersson är på en nivå för sig.

När TV4 förra året avslöjade att det fanns folk på SD:s kansli som rattade en rad sociala-mediekonton som inte alla var korrekt SD-etiketterade, var Magdalena Andersson en av de hårdaste kritikerna. Metoderna förde tankarna till Ryssland, sa hon.

Hon var gravallvarlig och man förstod att hon ville att det skulle synas hur oerhört oroad hon var. Hon och toppkandidaten Helen Fritzon (S) gjorde till och med avslöjandet till en fråga i EU-valet och påstod att de skulle kräva lagstiftning om att varje person som upprättade en profil skulle identifiera sig för plattformens ägare. Så viktigt var detta avslöjande.

När hon nu konfronteras med frågan om aktiviteterna kring AiP, ser hon inte ens problemet.

Eller minns ni hur S-ledaren lät i kammaren förra året när hon konfronterade Ulf Kristersson för att ha anklagat den socialdemokratiske ledamoten Jamal el-Haj för att hysa terrorsympatier?

Hon arbetade upp sig till en känslosamhet som – förutom att den var outhärdligt teatralisk – skulle dölja det faktum att el-Haj hade besökt en Palestinakonferens med uppenbara Hamaskopplingar, en konferens han hade blivit avrådd från att gå på av sitt parti, en konferens där han tog tillfället i akt att omfamna arrangörens Hamasaffilierade ordförande.

Men förra året när Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas lotteriförsäljning bedrevs med djupt oetiska metoder mot gamla och förvirrade människor, varefter partiet i våras dömdes till miljonböter, då brydde sig Magdalena Andersson lustigt nog inte om att upparbeta någon låtsad känslosamhet utan meddelade bara i torra ordalag vilka åtgärder partiet hade vidtagit.

Hon såg inte ens ut som att hon skämdes. Det gör hon inte heller. Det är förargligt att bli avslöjad, men skäms, det gör aldrig Socialdemokraterna, varken för lotterierna, trollkontona eller Hamassupportrarna i det egna partiet. Och inte heller för den kriminella infiltrationen i Botkyrka. Så länge Andersson kunde förnekade hon att någon sådan förekommit. När det inte längre var möjligt teg hon framgångsrikt ihjäl historien.

Allt detta hade man kanske kunnat bortse från i någon mån, om det fanns en större berättelse om vart Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill föra Sverige. Men det saknas. Socialdemokraterna vill framförallt ha regeringsmakten.

Med vem som helst, i utbyte mot vad som helst. Det finns inget de inte är villiga att byta bort, för det finns inget riktigt fokus. Det integrationsprogram som skulle vara den här mandatperiodens stora sakpolitiska landvinning, har Magdalena Andersson redan distanserat sig från.

Socialdemokraterna försöker ta åt sig äran för regeringens brottsbekämpande åtgärder och utmålar sig själva som det parti som införde en stramare invandringspolitik. Men alla som minns skeendena 2015 vet att Socialdemokraterna inte snörde åt migrationen förrän flyktingkrisen var ett fullbordat faktum; de reagerade senare än alla andra europeiska länder, och det trots att Sverige redan tyngdes av svåra segregationsproblem.

Vi minns hur Morgan Johansson initierade en del utredningar om skärpta straff och fler utvisningar men att han varken ville eller förmådde genomdriva särskilt mycket. Magdalena Andersson hoppas att vi ska ha glömt allt detta till september nästa år.

Minns ni förra valrörelsen? Minns ni hur ämabel Magdalena Andersson var i debatt efter debatt mot Ulf Kristersson? Hon iscensatte sig själv som höjd över partikäbbel, en enande och samlande kraft. Efter valförlusten blev hon som förbytt och kunde bara nätt och jämnt maskera sitt raseri. Den här mandatperioden har hon aldrig försuttit ett tillfälle att uttala sig så illvilligt som möjligt om sina politiska motståndare.

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen, utan makten för dess egen skull, bara makten.

En berättelse om två intervjuer_[En berättelse om två intervjuer_GP-251110

Vad är nödvändig och demokratibevarande public service och vad är ytlig kommersialism? Frågan är, om möjligt, ännu svårare att besvara nu.

Härom veckan gästades SVT:s intervjuflaggskepp 30 minuter av Mattias Karlsson (SD). Några dagar senare medverkade Karlssons partikamrat Tobias Andersson i Expressens motsvarighet, Politikrummet.

Charles Dickens hade kunnat beskriva det som ”en berättelse om två intervjuer”. Men Dickens berättelse hade inte handlat om de inbjudna politikerna eller deras åsikter, utan om programmen.

SVT:s Anders Holmberg väntade drygt 21,5 av programmets 30 minuter innan han ställde sin första fråga om sakpolitik. Dessförinnan fokuserade han på vilken ministerpost Karlsson vill ha, på Anna-Karin Hatts avgång, på vad nättidningen Riks för några år sedan skrev om Annie Lööf, och på vad Liberalerna tycker om Karlssons parti.

Expressens Viktor Barth-Kron behövde inte mer än 26 sekunder innan han ställde sin första sakpolitiska fråga. Den handlade om hanteringen av Stegra och ledde vidare till försöken att nå en bred energiöverenskommelse. Både frågor och svar var stundtals tekniska, men både programledare och gäst ansträngde sig för att förklara svåra begrepp och ge lyssnaren en förståelse för hur beslutsprocesser i riksdag och regering fungerar.

Det framstår onekligen som ironiskt med tanke på att det är SVT, enligt sitt sändningstillstånd, som ska ”bidra till kunskap, insikt och bildning”.

Varken Holmberg eller Barth-Kron var snälla, om man med det menar att de ställde enkla frågor eller undvek att pressa sina gäster. Men de pressade på olika sätt. Holmberg avbröt ofta; frågorna var förhörsliknande. Barth-Kron var avslappnad, om än tidvis bitsk, och lät gästen utveckla sina svar.

Holmbergs frågor andades indignation. De handlade inte om sakförhållanden, utan snarare om gästens allmänna legitimitet. Barth-Krons frågor var värderingsneutrala, men mycket precisa. Han ville veta om gästen kunde förklara sina ståndpunkter – och belägga dem.

Vi som själva gett sådana intervjuer vet att en avslappnad journalist ofta är farligare än en aggressiv. Ju mer tid man får på sig, desto större är risken att man uttrycker sig fel eller säger för mycket. Men de intervjuerna blir i regel bättre – särskilt för publiken, som får både mer och tydligare information. Och det råkar vara just vad public service-uppdraget syftar till, men sällan förmår leverera.

Jag inser att olika program har olika syften och målgrupper. Jag inser att vissa prioriterar konflikt och känslor, medan andra föredrar bildning och information. Jag inser också att granskning och ansvarsutkrävande även omfattar maktens etik.

Vad jag däremot inte inser är varför SVT, med sin skattefinansierade miljardbudget, prioriterar snabba underhållningskalorier, medan kommersiella Expressen tar sig tid att belysa och upplysa publiken om komplexa sakfrågor. Och jag tror inte att SVT kan förklara det heller, vilket är ett problem i sig.

Det var den bästa av intervjuer, det var den sämsta av intervjuer.

Johan Ingerö Alias

Svårt att finna mening i maskinen_[Adam Cwejman_GP-251109

Att åka in i centrala Oslo är en förvirrande upplevelse. Man kan snabbt få intrycket att man befinner sig i Stockholm. Den strama nordiska brutalismen – byggnader med samma nyanser som en jämngrå himmel – ser ut precis som i vilken annan storstad i Norden.

En majoritet av nordens befolkning bor numera i sådana här miljöer. Högmoderna och standardiserade. En konsekvens av stordriftsfördelar och baserade på internationella trender inom arkitektur och byggindustri.

Denna visuella homogenitet tjänar som en illustration över den civilisation vi lever i – rotlös, ansiktslös och rationell.

Några av de mest utmärkande dragen för vår tid är följande: en majoritet av oss lever i stora städer. År 1900 levde 27 procent av den svenska befolkningen i tätorter och städer, eller “urbana områden”. I dag är den siffran 88 procent. Våra städer har blivit mer lika varandra, liksom livet vi lever i dem. Naturen befinner sig på behörigt och romantiserat avstånd.

Många av oss tillbringar numera en stor del av dygnet i digitala världar, vare sig de hör till yrket eller fritiden, gränserna däremellan har ju lösts upp. Med människans inträde i det digitala följer samhället. Och numera bor vi i den digitala världen granne med listigt utformade algoritmer som styr vår uppmärksamhet och tid.

En majoritet av oss är inte religiösa eller särskilt traditionella, i bemärkelsen att vi följer organiserade system som fyller våra liv med vägledning och andlig mening. Vi väljer det som är bekvämt, och väljer bort det svåra och kravfyllda som traditioner och religioner ofta påbjudit.

Urban, digital och sekulär. Men också tillfredsställd, effektiv och ändamålsenlig. Vi är delar av en avancerad, byråkratisk och kapitalistisk maskin som ständigt är på väg till nya höjder av utveckling och tillväxt.

Är det dåligt? Inte nödvändigtvis. Det brukar upprepas att vi lever i den rikaste och lyckligaste epoken av mänsklighetens historia. Det stämmer med vissa måttstockar.

Aldrig har vi levt så länge och varit så fysiskt friska. Fler människor i världen är överviktiga än underviktiga. Viktnedgångsmediciner gjorde danska Novo Nordisk till Europas högst värderade bolag under en tid.

Vi lever i modernitetens tidevarv och trenden är att vi snarast kommer bli mer sammanflätade med teknologin, rationaliteten och den kapitalistiska ekonomin, inte mindre.

Resan vi är på, och dess riktning, påbörjades för mer än hundra år sedan.

Inte långt efter att Friedrich Nietzsche i “Den glada vetenskapen” (1882) hade proklamerat att Gud var död “och vi har dödat honom – du och jag!” så skrev de italienska futuristerna - en samling poeter, konstnärer och filosofer – om hur den snabba rörelsen, framåtskridandet och föraktet för det gamla skulle definiera oss hädanefter.

Vi skulle inte bara skapa maskiner som tjänade oss, vi skulle i våra beteenden och tankesätt bli likt maskiner, effektiva och systematiska.

Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs credo “move fast and break things” är som hämtat ur den italienska poeten Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest.

Trots att texten publicerades 1909 så är det som att läsa om vår tid: “Vad är nyttan med att blicka tillbaka i det ögonblick då vi måste öppna det omöjligas mystiska luckor?”. Frånsett den poetiska tonen är likheten mellan Marinetti och Zuckerberg slående: Stå aldrig still, spara inget och glöm det förflutna.

Tycks kopplingen lite sökt? Kanske. Grundarna av de moderna techjättarna Meta, Amazon, Nvidia, Microsoft, Google, är sällan lika filosofisk lagda som Marinetti var. Men det finns ett undantag.

Marc Andreessen, techmiljärdär, investerare och numera nära samarbetspartner med Trumpadministrationen skrev för två år sedan Teknikoptimistens manifest. Det borde alla läsa som vill förstå det ideologiska fundament som ligger till grund för den stora AI-guldruschen som pågår just nu.

Marinetti och Andreessen är samma andas barn, trots avståndet i tid. Det ständiga framåtskridandet skapar, enligt Andreessen, “evig materiell skapelse, tillväxt och överflöd”.

Teknikoptimisten, hävdar Andreessen, tror “på romantiken i teknologin, i industrin. Tågets eros, bilens, den elektriska lampans, skyskrapans. Och mikrochipet, neuralnätverket, raketen, den klyvda atomen.”

Marinetti och Andreessens tankar är de som definierar vår tid, oavsett vilket samhälle vi befinner oss i. Men de flesta av oss möter tekniken som konsumenter. Det är samma tekniska konsumtionskultur som förenar indier, kineser och svenskar.

Vi konsumerar – produkter, tjänster och befinner oss alla i det eviga digitala flödet. Dessa är visserligen på olika språk och innehåller olika trender men de är samtidigt alla lika i att de behöver, och får, vår konstanta uppmärksamhet.

I detta samhälle är platsen, rötterna, traditionerna och gamla gemenskaper överflödiga. De är reliker från det förflutna. Med åren lär fler och fler betrakta dem som närmast mytologiska fenomen, för vi blir mer digitala för varje år som går.

Det räcker med att sammanfatta 2000-talets kvartssekel som vi har genomlevt.

På 00-talet blir internet självklart i det moderna samhället med digital kultur och underhållning. 2010-talet definierades av den “smarta” telefonen, sociala medier och näthandel. 2020-talet hör dock till den artificiella intelligensen. Det finns inget ekonomiskt område som just nu översköljs av tillnärmelsevis lika mycket pengar. Historiskt i sin skala, på fler sätt.

Lyssnar man på intervjuer med en annan tech-mogul, OpenAI:s vd Sam Altman, vilket jag tycker man bör göra, så får man inte bara en förståelse för hans bolags ambitionsnivå med ChatGPT, utan även vilket samhälle, vilken människa, som vår tids teknikoptimister tänker sig.

Och det handlar inte bara om nya upptäckter, prylar och framgångar, det handlar om nästa evolutionära steg för människan och samhället. Marinetti talade om det industriella och mekaniserade samhället. Andreessen och Altman om den cybernetiska och digitala människan.

Det är svårt att inte lockas av att ha tillgång till all världens underhållning, kunskap, spel, erotik och musik dygnet runt utan begränsningar. Och vem skulle protestera emot nya uppfinningar som kan ge blinda synen åter och upphäver den fysiska kroppens begränsningar?

Men måste man vara luddit, en bakåtsträvare, för att oroligt ställa sig frågan vilken sorts människa det är som blir en konsekvens av att vi lever i symbios med maskinen? Om man lyssnar på Altman, så stannar det inte vid en symbios, vi skapar med artificiell intelligens – likt gudar – en varelse som vida överstiger vår fattningsförmåga, en gud jämte oss.

Samhället har med stor entusiasm gjort oss av med det som tidigare definierade oss som människor – rötterna, den metafysiska meningen i tillvaron och närheten till naturen. Vilket kanske är naturligt. Vi är framåtskridande varelser som ständigt lägger ny mark, bokstavligt och figurativt, under oss. Men vad återstår då?

Författaren Paul Kingsnorth skildrar den här nya människan och den civilisation hon har skapat. I sin senaste bok “Against the machine – On the unmaking of humanity” (2025) skriver han att “Vi – åtminstone om vi är bland de lyckliga – har varje pryl och recept och webbplats och butik och exotisk semester i världen tillgänglig för oss, men vi saknar två saker som vi verkar behöva, men ändå griper efter: mening, och rötter.”

Att försöka återskapa mening, samvaro och rötter i den digitala världen är svårt bara genom insikten att utbudet och valmöjligheterna är obegränsade. Det kräver en oerhörd ansträngning att begränsa sig själv.

Den samtida människan, åtminstone om hon är lyckligt lottad, som Kingsnorth skriver, har allt men samtidigt inget. Vi kan få varje fysiskt behov tillfredsställt många gånger om. Men ändå så saknar vi något. Vi är förfrämligade från naturen, oss själva, varandra, våra rötter. Vi är materiellt de rikaste människorna någonsin, men existentiellt försöker vi ständigt fylla ett stort gapande hål inom oss.

Det moderna och teknologiska samhället levererar oändliga valmöjligheter och förströelse men skapar också tomhet och brist på mening.

Bränn inte fler pensionsmiljarder i Norrland_[Adam Cwejman_GP-251026

Kapitalism bygger på risktagande. Men vem är det som ska ta risken? Frågan är i högsta grad aktuell nu när det blivit alltmer uppenbart att Stegra, som tidigare gick under namnet H2 Green Steel, går in i en akut kris.

Bolaget har varit Bodens kommuns stora framtidshopp och en av de stora “gröna” industristoltheterna för hela landet. Främst har privata investerare gått in med pengar. Men även stora mängder gemensamma medel har använts för att försöka få i gång Stegras verksamhet.

Bolaget grundades 2020 med idén att skapa en storskalig vätgasbaserad stålproduktion i Norra Sverige. Löftena om en klimatneutral stålproduktion låg helt rätt i tiden. Med orden ”grön omställning” var det lätt att få lån och investeringar.

Närheten till malmfälten och den svenska vattenkraften skulle underlätta tillförseln av råvaror och el. Till grundarna hör Harald Mix, känd för sin inblandning i bland annat Northvolt.

Mellan 2022 och 2023 går en rad investerare in i bolaget. Investmentbolaget Altor, också det grundat av Harald Mix blir näst största ägare. Tillsammans med andelen som Mix har via holdingbolaget Vargas holding blev han enskilt största ägare i Stegra.

Bland övriga investerare återfinns Just Climate, en investeringsfond grundad av den amerikanske tidigare vicepresidenten Al Gore. Till de mindre ägarna hör bland annat Kinnevik och investmentbolaget GIC från Singapore. Pensionsförvaltarna Andra AP-fonden och AMF går också in som ägare, delvis genom pengar till Just Climate.

2024 byter H2 Green Steel namn till Stegra, byggandet av fabriken i Boden fortsätter. Men problemen börjar samtidigt hopa sig. Stigande kostnader för logistik och infrastrukturinvesteringar ställer till det. Bland annat behöver man bygga järnväg till den egna fabriken.

Jämte Northvolt är Stegra den största moderna industrisatsningen i norra Sverige. Northvolt och Stegra har tyvärr mycket gemensamt. Båda projekten har försökt att på kort tid få i gång en mycket el- och kapitalintensiv produktion och båda bolagsledningarna har överskattat hur snabbt man skulle få i gång en lönsam verksamhet.

I Northvolts fall handlade det om att på bara några år skapa en omfattande egen batteriproduktion. Som jämförelse kan nämnas att kinesiska Catl, världens största batteritillverkare, haft mer än 20 år på sig att skapa en motsvarande verksamhet. Men den utvecklingen skedde gradvis. Med både Stegra och Northvolt så har man försökt göra väldigt mycket på kort tid.

Stegra är inte ensamt om att misslyckas med den utmaningen. Indiska ståljätten ArcelorMittal fick nyligen skrinlägga sin tyska satsning på grönt stål. Skälet sades vara de höga energipriserna i Europa. Till Financial Times säger Axel Eggert, representant för stålföretagens europeiska branschorganisation Eurofor att ”affärsmodellen för grönt stål finns inte i Europa”.

Viljan har inte saknats, varken i Tyskland eller i Sverige. Men när de fagra löftena som hördes runt 2020 nu är ett minne blott så gör sig verkligheten påmind, och den är inte varsam mot en oprövad och energiintensiv verksamhet som den Stegra tänkt dra i gång.

Hur länge bolaget överlever eller om det ens gör det beror helt på om ännu fler investerare går in eller om Stegra lyckas hitta ännu fler långivare. Kanske kan det gå.

Huvudägaren Harald Mix har uppvisat en sällsynt förmåga att locka långivare, däribland från det offentliga. I slutet av 2024 var 83 procent av Riksgäldens lånekrediter utställda till bolag som Mix varit med och grundat: Northvolt och Stegra.

Det som möjliggjorde dessa garantier var den lagändring som skedde 2021, på Miljöpartiets initiativ. Tanken var att Riksgälden skulle underlätta för Sverige att nå sina miljömål. Lyckligtvis så aktiverades aldrig Northvolts del av lånekrediterna innan konkursen. Huruvida det kommer att ske med Stegra återstår att se.

Nyligen lämnade dock Harald Mix som styrelseordförande för Stegra. Samtidigt meddelar hans eget bolag Vargas holding att man inte ämnar gå in med mer pengar i Stegra. Kanske inser Mix själv att det är kört och att han borde rädda sig själv innan han går under med skeppet som han själv har sjösatt?

Men mer pengar behöver Stegra, och det akut. I skrivande stund har satsningen kostat 72 miljarder kronor. Enligt uppgifter från Financial Times så gör Stegra av med tre miljarder i månaden. I den pågående finansieringsrundan hoppas man dra in tio miljarder, vilket skulle innebära verksamhet i något mer än tre månader.

Sådan nödhjälp var precis det Northvolt sökte sig åt under sitt sista år. Medan ägare så diskret som möjligt försökte lämna så stod de som lovats guld och gröna skogar kvar, tvingade att städa upp. När det skedde med Northvolt lämnades Skellefteå kommun kvar med notan. Miljardbelopp hade lagts på infrastruktursatsningar, bostäder och kommunal service.

Något liknande håller på att ske i Bodens kommun, där Stegra bygger sin fabrik. Kommunen har tagit på sig stora lån för att finansiera utvecklingen av infrastruktur. 2017 låg kommunens skulder på 80 miljoner. Innevarande år är den siffran uppe i 1,5 miljarder. Och en stor andel av den kommunala budgeten går nu åt till rena räntebetalningar av dessa lån. Kommunen önskar just nu hjälp från staten.

Stegras vd Henrik Henriksson beskyller samtidigt staten för att stå i vägen för Stegras framgångar genom att inte lätta på plånboken. Regeringen ställer sig kallsinnig till sådan kritik, och det med rätta, inte minst mot bakgrund av Northvolts konkurs.

Hade det varit annorlunda om vi hade haft en S-regering? Det kommer vi aldrig få veta, men vi kan förstås gissa, mot bakgrund av den gränslösa entusiasm som visades från den tidigare S-regeringen för både Northvolt och Stegra. Sedan har vi de täta banden mellan tidigare S-politiker och sfären runt Harald Mix. Tidigare statsrådet Ibrahim Baylan jobbar i dag exempelvis åt Vargas holding som konsult.

Men även om regeringen är återhållsam med pengarna så finns det andra sätt att finansiera.

Två av AP-fonderna, den andra och fjärde, har genom investeringar i fonden Just Climate blivit en av huvudägarna i Stegra. AMF-pension, som ägs av Svenskt Näringsliv och LO, har gått in med två miljarder i Stegra. I tidigare nämnda Mix-grundade Altor återfinns även Tredje AP-fonden som en av investerarna.

Det är värt att påminnas om att AP-fonderna som förvaltar våra pensionspengar förlorade omkring sex miljarder och AMF två miljarder när Northvolt gick i konkurs. Det är visserligen små summor om man ser till det totala förvaltade kapitalet, men pengarna hade gjort mer nytta i mindre riskabla satsningar.

Betänk hur det lät för några år sedan: Total hybris och brist på ödmjukhet när det lovades klimatsmarta och jobbskapande satsningar. Kapitalister som Harald Mix tillsammans med entusiastiska politiker, företrädesvis från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, såg inga som helst risker. Det svenska 2010-talet fylldes av det här – så fort något kunde inordnas i ”grön omställning” så var det som att ansvarstagande och riskbedömning åsidosattes.

Vi har i Göteborg vår egen beskärda del av det här. Minns den bejublade satsning Göteborg Energi skulle göra på gas? GobiGas kostade totalt två miljarder kronor innan anläggningen helt lades i malpåse. Det är helt i sin ordning att kapitalister och privat kapital tar stora risker. Men politiker, och de som förvaltar våra gemensamma medel – exempelvis pensionsbesparingar – ska vara betydligt försiktigare.

När inte ens Harald Mix är villig att gå in med mer kapital i sitt eget bolag så borde det vara en tydlig signal till pensionsfonderna som överväger att kasta in ytterligare några miljarder.

Stegra riskerar att bli en upprepning av Northvoltkraschen.

Adam Cwejman

Därför försvårar islam integration_[Naomi Abramowicz_GP-251023

De senaste 50 åren har fundamentalisterna tagit makten inom islam. Det har inte bara varit negativt för den muslimska världen, utan även för Europa.

Den nederländske sociologen Ruud Koopmans nya bok ”Halvmånens fall”, om fundamentalismens konsekvenser för den muslimska världen, kunde inte ha kommit lägligare (Fri Tanke 2025). Hösten har präglats av en debatt om islams roll i Sverige.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har förordat en blågul islam, där muslimer både firar eid och jul. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har förespråkat ett förbud i offentliga miljöer mot klädesplaggen burka och niqab, som täcker ansiktet.

Men Koopmans bok går bortom den dagsaktuella debatten. Den är baserad på decennier av forskning och är till för läsaren som vill få en djupare förståelse för den muslimska världens svårigheter och hur den påverkar muslimska invandrares integration i samhällen i väst.

Koopmans menar att krisen i den muslimska världen handlar om att religionen har hamnat i händerna på fundamentalisterna under de senaste 40 åren. Han definierar muslimsk fundamentalism som idén att det enbart finns en korrekt tolkning av islam, utan utrymme för förändring. När det uppstår konflikter mellan islam och andra värden så trumfar alltid religionen, enligt fundamentalisternas världssyn.

Fundamentalisterna har dessutom haft gott om pengar för att kunna sprida sina idéer. Tack vare oljeintäkter har länder som Iran, Saudiarabien och Qatar kunnat pumpa in miljarder i fundamentalistisk missionsverksamhet. Sedan 1975 beräknas Saudiarabien ha spenderat två till tre miljarder dollar årligen på att sprida sin rigida version av islam. Sverige är en av mottagarna. För 15 år sedan finansierade den saudiarabiska staten den stora moskén på Hisingen med 67 miljoner kronor (SVT 2/2 2011).

Koopmans hävdar att årtionden av riktad fundamentalistisk propaganda har bidragit till att länder med muslimsk majoritetsbefolkning har halkat efter resten av världen. Det finns framför allt tre kärnproblem, enligt Koopmans.

Det första handlar om att muslimska länder saknar en tydlig uppdelning mellan religion och stat. Det innebär att den som har den politiska makten också bestämmer vilka religiösa uttryck och tolkningar som är tillåtna. Därför är andra religioner antingen förbjudna eller utsatta för diskriminering – vilket också gäller andra tolkningar av islam än den statsstödda. Det finns heller inget utrymme för medborgerliga rättigheter som kan hota religionens ställning, vilket innebär att det inte finns plats för reell yttrandefrihet, pressfrihet eller sexuell frihet.

Det andra problemet handlar om diskriminering av kvinnor. I många muslimska länder behandlas kvinnor som andra klassens medborgare. Skolgång för flickor är inget prioriterat område eftersom de flesta förutsätts bli hemmafruar och uppfostra stora familjer. Majoriteten förvärvsarbetar inte, vilket bromsar den ekonomiska utvecklingen.

Det tredje problemet handlar om föraktet för sekulär kunskap. Det finns en mängd historiska skäl till att den muslimska världen fortfarande har ett stort kunskapsunderskott i jämförelse med väst. Det dröjde ända till 1700-talet för tryckt skrift på arabiska att introduceras i Osmanska riket – hela 300 år efter Europa. Det är en bidragande anledning till att läskunnigheten länge släpade efter i stora delar av den muslimska världen.

Arab Human Development Report visade för 20 år sedan att antalet böcker som översatts till arabiska var en femtedel av det totala antalet böcker som översatts till grekiska. Då är arabiska ett språk som i dag talas av över 300 miljoner människor jämfört med grekiskans 13 miljoner. Sedan dess har digitaliseringen underlättat översättningar till arabiska.

Även om Koopmans har rätt i att sekulär kunskap har värderats lågt i den muslimska världen så är bilden inte enbart nattsvart. Det går att skönja en viss positiv utveckling, åtminstone på den arabiska halvön. Hela 79 procent av kvinnorna i Kuwait har gått en eftergymnasial utbildning, jämfört med 71 procent av männen. År 1992 var knappt 60 procent av kvinnorna i Saudiarabien läskunniga. År 2024 hade den siffran stigit till 97 procent.

Koopmans beskriver hur den muslimska världens tre kärnproblem flyttar med när invandrare från muslimska länder söker ett nytt hem i väst. Muslimska invandrare har ofta sämre förutsättningar och svårare att integreras än andra religiösa grupper från samma region. Även om alla inte är religiösa så präglas många ändå av den kultur och religion som de har vuxit upp med.

Exempelvis refererar Koopmans till studier som visar att kristna libaneser i Australien lyckas bättre än sina muslimska landsmän. Samma mönster återfinns på fler håll. Sikher och hinduer från Indien har varit mer framgångsrika i Storbritannien jämfört med muslimer från Pakistan och Bangladesh.

Koopmans ger en heltäckande beskrivning av den muslimska världens kris och de problem som många muslimska invandrare bär med sig från sina hemländer. Men han presenterar inga klockrena svar för att vare sig förbättra integrationen av muslimer eller för att frigöra islam från fundamentalisternas grepp.

En av Koopmans lösningar är att begränsa utländska stater från att finansiera imamer, moskéer eller andra religiösa institutioner. Det är onekligen en bra början, och där har Sverige kommit en bit på vägen. Just nu utreds ett förbud av utländsk finansiering av verksamheter med antidemokratiska syften. Utredningen ska presenteras nästa år.

Hans andra lösning är betydligt svårare att genomföra. Koopmans menar att det krävs en inom-muslimsk reformrörelse som distanserar sig från fundamentalisterna. Det vore givetvis önskvärt om det skedde en reformering av islam inifrån, men kultur och religion är trögrörlig materia.

Varaktig förändring kan varken beställas eller skapas av utomstående. Den är en långsam process som kräver tid, kraft och engagemang. Inte minst kräver den att andra utövare, som är mindre intresserade av förändring, inte hindrar reformistiska inriktningar att växa fram och ser mångfald inom islam som en styrka i stället för ett hot. Risken är att Koopmans vision för islam förblir en önskedröm, åtminstone på kort sikt.

Naomi Abramowicz

Här berättar romerna själva hur tiggeriet organiseras_251001

https://www.friatider.se/har-berattar-romerna-sjalva-hur-tiggeriet-organiseras

Ingen flicka i förskolan ska tvingas bära slöja_GP-250916

Ett barn i förskoleåldern kan inte förstå eller välja att bära slöja. När vuxna beslutar att små barn ska täcka sig är det en form av tvång.

Förskolan ska vara en fristad från förtryck, men i våra förskolor finns flickor som redan i förskoleåldern förväntas dölja sig bakom en slöja. Det är dags att sätta barnens rättigheter före vuxnas påbud. Därför har Demokraterna lagt en motion i Göteborgs kommunfullmäktige om att utreda ett förbud mot slöja på barn i förskolan, skriver tre politiker från Demokraterna.

Förskolan är den första delen av vårt utbildningssystem. Här ska alla barn mötas som just barn, inte som bärare av vuxenvärldens idéer om kön, religion eller heder. Läroplanen är tydlig: förskolan ska motverka traditionella könsmönster och verka för jämställdhet. Ändå ser vi hur små flickor redan i 1–5 års ålder blir påtvingade symboler som markerar kön och sexualitet.

Slöjan är ett könsbundet plagg som enbart bärs av flickor. Den signalerar blygsamhet och en förväntan om att flickor ska skydda sig från mäns blickar. När detta förs över på små barn skickas två budskap som aldrig kan tillåtas: att flickor redan i tidig ålder bär ansvar för att dölja sina kroppar och att män i grunden är ett hot. Det innebär en motbjudande sexualisering av små barn. Dessa föreställningar har ingen plats i ett fritt och jämställt samhälle. Demokraterna kommer aldrig att acceptera att slöjan används som ett uttryck för tvång eller förtryck. Vi står upp för flickors och kvinnors frihet i alla åldrar.

I Sverige har vi de senaste århundradena gjort en lång resa där kyrkans och religionens makt över det världsliga har tryckts tillbaka och där de individuella fri- och rättigheterna har satts i främsta rummet. Många strider har tagits för barns rättigheter, för att öka jämställdheten och för att stärka homosexuellas rättigheter. Sverige är i dag ett sekulärt demokratiskt samhälle där religionen har anpassats och förpassats till det privata. Svensk lag och individuella fri- och rättigheter står alltid över alla tänkbara formuleringar i bibeln, koranen eller andra religiösa skrifter. Det har varit en lång och mödosam kamp att få bort osunda seder och värderingar i Sverige. Nyanlända kulturer har inte varit med om denna anpassning och vi behöver därför driva samma process igen.

Det underlättar att det i dag finns bättre lagstiftning som försvarar både barns och kvinnors rättigheter. Barnkonventionen, som är svensk lag, fastslår att barnets bästa alltid ska komma först. Artikel 14 säger att barn har rätt till religionsfrihet, men också att denna rätt inte får utövas på ett sätt som skadar barnet. Ett barn i förskoleåldern kan inte förstå eller välja att bära slöja. När vuxna beslutar att små barn ska täcka sig är det en form av tvång. För oss Demokrater är det självklart att göra allt vi kan för att sätta stopp för detta.

Slöjan är inte bara en religiös symbol, den kan också vara ett uttryck för hedersförtryck. När flickor förväntas täcka sitt hår för att skydda familjens heder är det början på samma kontroll som senare i livet kan växa till långtgående begränsningar. Förskolan ska vara en fristad där barnen får andas frihet, inte en plats där förtryck normaliseras. Demokraterna vågar säga nej där andra sviker.

Vi är medvetna om att svenska domstolar tidigare har underkänt kommunala beslut om slöjförbud, men dessa domar har rört äldre elever och vuxna. Förskolan är en annan kontext. Här handlar det om små barn som saknar möjlighet att göra självständiga val. Europadomstolen har också i flera fall slagit fast att inskränkningar i religionsfriheten kan vara berättigade när det handlar om att skydda barn och främja jämställdhet. Demokraterna vill pröva frågan på ett rättssäkert sätt, med barnens bästa i centrum.

Motståndare till vår motion varnar för att ett förbud kan leda till att vissa föräldrar väljer religiösa privata alternativ eller håller sina barn hemma. Den risken finns, men den kan aldrig väga tyngre än barns rätt att slippa bära symboler som begränsar deras frihet. Förskolan finns för barnen, inte för att vuxna ska kunna upprätthålla hedersnormer eller religiösa påbud.

Barnens tid i förskolan går aldrig i repris. De första åren är avgörande för deras utveckling, självkänsla och känsla av frihet. Vi kan inte acceptera att flickor redan i denna ålder görs ansvariga för vuxnas föreställningar om kön och sexualitet. Göteborgs stad får inte bidra till att legitimera och normalisera detta.

Att utreda ett förbud är inte ett angrepp på religionsfriheten för vuxna, det är ett försvar för barns rättigheter och förskolans uppdrag att stå upp för jämställdhet och barns lika värde.

Den som värnar barns lika värde kan inte säga nej till vår motion. Demokraterna tar ställning för alla flickors rätt till frihet och jämställdhet – oavsett kulturell bakgrund. Vems sida väljer du? *

" När flickor förväntas täcka sitt hår för att skydda familjens heder är det början på samma kontroll som senare i livet kan växa till långtgående begränsningar.

Stå upp för din åsikt, men lyssna även på invändningar_[Susanna Birgersson_GP-250913

Är du också konflikträdd? Eller inte direkt konflikträdd, men kanske så där så att du instinktivt undviker att stöta dig med omgivningen, eftersom det är så obehagligt att möta andra människors negativa känslor? De allra flesta av oss har åtminstone en liten dos konflikträdsla i personlighetsmixen. Och det är inte så dumt.

Vi måste inte göra alla meningsskiljaktigheter till sociala snubbeltrådar precis hela tiden. Samvaron med andra blir smidigare och trevligare om vi oftare söker samförstånd än konflikt. Men det är också farligt om det går för långt, om instinkten cementeras. Det är farligt när konflikträdslan får oss att inte våga stå raka i våra djupaste övertygelser. Vår mänsklighet förtvinar om vi ständigt anpassar oss efter flocken.

Jag arbetar med att uttrycka åsikter, ståndpunkter som inte sällan anses vara minoritetsåsikter i det här landet. Likväl är det en kraftansträngning, också för mig, att i det fysiska mötet med människor, uttrycka avvikande åsikter. Det är så mycket skönare att hålla med, eller att bara undvika det där som skaver och skiljer oss åt.

Alla som hyser klassiskt borgerliga åsikter upplever av och till att just dessa är de avvikande åsikterna. Vrider man på P1-morgon eller tittar på Aktuellt på kvällen, kommer de kritiska intervjufrågorna i stort sett alltid från en mitten/vänster- eller ren vänsterposition.

De politiska åsikter som uttrycks från den så kallade folkkyrka jag fortfarande är medlem i, är alltid i linje med uppfattningarna hos partier till vänster om mitten. När forskare och universitetslärare samlar sig i upprop om olika saker, är det mestadels vänsteråsikterna som uttrycks. Det betyder naturligtvis inte att alla universitetslärare är vänster, men att de som ropar högst ofta är det.

På arbetsplatser där de flesta har någon form av högskoleutbildning är det ofta lättare att slentrianmässigt uttrycka vänsteråsikter än högeråsikter. Man behöver inte se sig om över axeln innan man suckar över Gaza, klimatet, rasismen eller Tidöpartiernas nedskärningar och skattesänkningar.

Medan den som oroar sig för ett växande hat mot Israel, för en alltmer flagrant antisemitism och för islams inflytande över Europa, oftast inte talar lika högt om detta. Oro för invandringens följder på lång sikt är liksom inget man nämner i förbifarten vid kaffemaskinen i lärarrummet. Den som tycker att pojkar och flickor ska behandlas exakt likadant fruktar inget, medan den som till exempel anser att pojkar kan behöva en fastare hand vinnlägger sig om att formulera denna sin åsikt på ett politiskt acceptabelt sätt.

Nyligen lät Köpenhamns universitet undersöka det intellektuella och ideologiska klimatet vid fakulteterna. Det visade sig att 40 procent av studenterna som upplever sig tillhöra en politisk minoritet känner sig utfrysta, misstänkliggjorda och tvekar inför att uttrycka sina åsikter. Tidningen Weekendavisen gick djupare ner i siffrorna och kunde visa att det inte är minoriteterna med vänsterextrema åsikter som upplever sig exkluderade.

Som Silje Sørensen, psykologistudent och medlem i Revolutionært Kommunistisk Parti, säger till tidningen: ”Jag upplever en jättestor öppenhet för revolutionära idéer”. Det är i stället de som är engagerade i borgerlig studentpolitik som märker att de inte bjuds in till fester och plötsligt behandlas som luft. Det är deras lokaler som vandaliseras. Många med borgerliga eller konservativa åsikter undviker att säga vad de tycker på föreläsningar och seminarier. Det finns till och med socialdemokratiskt aktiva studenter som kan berätta om trakasserier från vänsterradikala studiekamrater.

Att universitet är hemvist för revolutionära idéer är ingen nyhet. De senaste åren har flera stora amerikanska universitet varit skådeplatsen för Palestinamanifestationer som urartat i terrorromantik och öppen antisemitism. Det var från universiteten som wokeideologin sipprade ut och in i den amerikanska förvaltningens alla delar, ända in i kursplaner och läromedel.

Det var i denna miljö den konservativa debattören Charlie Kirk klev in. Han ställde sig på ett podium eller slog upp ett tält och började ifrågasätta de slentrianmässiga vänsteraxiomen. Han debatterade alla och envar som ställde sig vid mikrofonen. Han var skickligare än någon annan. Han underkände försanthållande utgångspunkter på löpande band och förklarade varför.

Han framhöll konservativa dygder och manade studenterna att våga bilda familj tidigt. Han pillade sönder föreställningen om att kön är en konstruktion. Och människolivet börjar i livmodern, liksom människovärdet, menade Charlie Kirk – i en tid där abortmöjligheterna begränsats på vissa håll, och utvidgats på andra. (I New York till exempel kan fullgångna foster aborteras om en läkare tycker att det finns skäl för det.)

Fosterlandskärleken gick som en röd tråd genom hans politiska engagemang, och hans organisation ”Turning Point” sägs ha varit avgörande för att så många unga män röstade på Trump 2024. Han älskade den amerikanska konstitutionen. Han stöttade Israel och fördömde Hamas.

Det är inte svårt att förstå varför Charlie Kirk var hatad. Han utmanade det paradigm som skyller väst för allt ont i hela världen och tolkar all mänsklig samvaro och interaktion som en funktion av ojämlika maktrelationer. Han skämdes inte för sin konservatism, han skämdes inte för sin kristna tro och han skyggade inte för någon fråga. I stället hävdade han att utan öppen debatt mellan meningsmotståndare skulle demokratin inte överleva. USA skulle ramla ner i ett hål av hat och våld.

Därför är det så outsägligt tragiskt att han mördades just under ett sådant slags möte som han blivit känd för; skjuten i halsen medan han argumenterade för sin sak. Två små barn blev faderlösa, en ung kvinna blev änka och ensamstående mamma. Vad mordet kommer att få för politiska följder i vår hårt uppskruvade och våldsamt polariserade samtid är omöjligt att förutsäga.

I en undersökning av yttrandefriheten på amerikanska universitet som presenterades av den oberoende organisationen FIRE härom dagen, underkänns en majoritet av de undersökta skolorna. Och det framgår att viljan att neka meningsmotståndare tillträde till campus inte bara är en vänsterinstinkt, utan i lika hög grad återfinns hos högerlutande studenter. Det är nämligen en mänsklig reflex att vilja stå oemotsagd.

Men Charlie Kirk hade rätt. Om vi inte kan prata med varandra ansikte mot ansikte, om allt vi förmår är att knyta näven i fickan och hata motståndarna på avstånd i våra respektive sociala medier-bubblor, om opinionsbildning reduceras till att skrika ut vårt hat i demonstrationståg, då är det slut med demokratin. Allt som återstår är våld och förstörelse.

Att respektfullt anmäla en avvikande politisk åsikt, i föreläsningssalen, i fikarummet eller i omklädningsrummet, det är den allra viktigaste motståndshandlingen just nu.

Det är inte svårt att förstå varför Charlie Kirk var hatad. Han utmanade det paradigm som skyller väst för allt ont i hela världen.

Susanna Birgersson

SVT och TT sprider desinformation, när kommer rättelsen?_[Adam Cwejman_GP-250905

Adam Cwejman:

Den första september gick SVT och TT-Nyhetsbyrån (TT) ut med nyheten att ”Israel begår folkmord i Gaza”. Detta slog ”den tunga forskargruppen IAGS fast i en resolution”.

Det låter som entydigt bevis för att folkmord begås. SVT och TT behöver inte själva skriva ”Folkmord begås i Gaza” utan kan, med lånad renommé, låta en ”forskargrupp” säga det. SVT fick till och med en kommentar på nyheten från utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) som svarade att det handlade ”om mycket allvarliga uppgifter”.

Men vad är det för organisation som SVT och TT lutar sig emot för att kunna presentera denna nyhet? SVT skriver att ”International Association of Genocide Scholars (IAGS) grundades 1994. Organisationen har omkring 600 medlemmar som på olika sätt arbetar för att förhindra folkmord, exempelvis som forskare, människorättsaktivister, jurister eller i andra fält.” I TT-artikeln står att ”IAGS är en internationell organisation som samlar omkring 600 medlemmar som forskar om folkmord.”

Om omröstningen i denna ”tunga organisation” sägs det av SVT att tre fjärdedelar röstade för resolutionen. TT skriver att en ”överväldigande majoritet” gjorde det. Låter som att det inte råder några tveksamheter. En majoritet i en forskargrupp anser det vara folkmord, saken är avgjord.

Vid närmare granskning har enbart en minoritet av organisationens samlade medlemmar röstat för resolutionen. Denna detalj är på samma gång väsentlig men samtidigt helt oväsentlig, men vi kommer till det senare.

SVT upptäckte att deras beskrivning av omröstningen var felaktig, så det korrigerades till det faktiska antalet: 28 procent av organisationens medlemmar hade deltagit i omröstningen, varav 86 procent röstat för, det vill säga 18 procent av organisationens samlade medlemmar. Men denna korrigering från SVT (TT har fortfarande inte ändrat sin text) åtföljs inte av någon kommentar eller resonemang. Ingenstans står i nyhetstexten att en uppdatering har skett.

Ändrar det inte nyhetens själva innebörd om 18 procent, och inte ”tre fjärdedelar”, av en organisation bestående av forskare röstar för en resolution?

I själva verket spelar det ingen roll om 18, 60 eller ens 100 procent av organisationens medlemmar röstat för, eller emot, en resolution i denna fråga. Den ”tunga forskargruppen” är nämligen en helt öppen förening som vem som helst kan bli medlem i.

Organisationen hyser visserligen forskare, men det finns även privatpersoner, aktivister och personer utan någon särskild kompetens när det kommer till internationell rätt. Att medlemsmatrikeln eller de röstande medlemmarna uteslutande består av forskare eller sakkunniga beläggs alltså inte av SVT eller TT, trots att intryck ges att det handlar om forskare.

En ledtråd till varför det är på det viset är att det bland medlemmarna finns illustra forskare som kejsaren Palpatine (Star Wars) och svenska ståupkomikern Aron Flam, båda två ”aktiva medlemmar” enligt IAGS hemsida.

Det finns inget som helst krav för att bli medlem av IAGS annat än att betala medlemsavgiften på 1200 kronor (300 kronor för studenter och personer med låg inkomst). Detta räcker även för att vara en röstande medlem. Det krävs alltså ingen akademisk titel, ingen speciell kunskap om internationell rätt, koppling till akademisk institution eller publiceringar inom forskningsfältet för att vara aktiv medlem eller rösta för eller emot resolutioner.

SVT och TT behöver bara en respektingivande organisationsförkortning, som ger intryck av att det rör sig om en grupp med 600 sakkunniga akademiker, för att agera. Utan kritisk granskning skapar de sedan en nyhet som fastslår att ett folkmord pågår just nu.

I skrivande stund har ingen rättelse eller uppföljande nyhet gjorts av varken SVT eller TT, annat än SVT:s uppdatering gällande det oväsentliga antalet (18 procent) medlemmar som röstade för resolutionen. Men även om klargöranden och rättelser skulle ha gjorts så är nyheten och dess innebörd nu etablerad sanning, inget kan nu ändra på den saken.

SVT och TT har en dominerande roll i svensk utrikesbevakning och bär ett tungt ansvar för en korrekt rapportering. Många andra mediekanaler förlitar sig på deras bevakning. I fallet med TT-Nyhetsbyrån så köper nästan samtliga större tidningar i Sverige in nyheter från dem.

Denna pinsamma historia – som i svensk kontext är ett utmärkande exempel på ren desinformation och fejknyheter – hade kunnat undvikas om grundliga, och egentligen väldigt enkla, efterforskningar hade gjorts.

I stället för att rakt av köpa organisationens egen beskrivning hade man kunnat titta på de aktiva medlemmarnas meriter – vilket är öppen information – och undersöka resolutionens faktiska belägg och källor. Man hade dessutom (vilket SVT enbart gjorde i efterhand!) kontrollera på hur många som faktiskt röstade. Med sådana efterforskningar hade ord som ”tung organisation” och ”600 medlemmar som forskar om folkmord” inte skrivits ut. Faktum är att det inte hade blivit någon nyhet överhuvudtaget.

När kommer SVT:s och TT:s uppföljande nyheter där de klargör att de vilselett tittare och läsare?

Nyheten att en ”tung forskargrupp” konstaterat att det begås folkmord i Gaza visade sig bygga på en resolution som 18 procent av medlemmarna i en helt öppen organisation röstat för.

Adam Cwejman

Invandring_FriaTider-250812

Sverigedemokraternas Youtube-kanal Riks publicerade på lördagen en intervju där partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling (SD) bemöter kritiken mot Tidö-partiernas fortsatt generösa invandringspolitik. Men flera påståenden i bemötandet är felaktiga och några är direkt vilseledande, visar Fria Tiders kartläggning.

Dela artikeln

Bakgrunden till Asplings framträdande är en tidigare artikel i tidningen Fokus, där migrationsforskaren Henrik Malm Lindberg visat att invandringen inte har minskat i någon som helst betydande omfattning under Tidö-regeringens snart tre år vid makten.

Flera påståenden som Ludvig Aspling gör i inslaget stämmer dock inte med faktiska förhållanden eller ger en vilseledande bild av hur invandringen ser ut. Några exempel följer.

Asplings påstående:

"En väldigt stor skillnad hur det ser ut idag jämfört med det har varit förut är att tidigare så har invandringen bestått till väldigt stor del av asylsökande medans det nu är studenter och arbetstagare till största delen."

Verkligheten:

Påståendet är felaktigt. Det är bara under asylkaosets toppår 2016 som fler uppehållstillstånd delats ut till asylsökande än till studenter och arbetskraftsinvandrare gemensamt, se Migrationsverkets siffror för 2009–2020 (vår sammanställning, gulmarkerad rad) samt siffror för 2021 och framåt här. Den största delen under 2025 är varken studenter eller arbetskraft utan anhöriginvandrare, som nu utgör cirka hälften av invandringen enligt Fokus artikel. Den största delen av anhöriginvandringen är i sin tur anhöriga till asylinvandrare från Mellanöstern och Afrika. "Dessa (dvs araber och afrikaner som inte behöver försörja sig, FT:s anm.) utgör omkring en fjärdedel av hela invandringen. Mönstret har varit likartat under hela mandatperioden", skriver Fokus.

Asplings påstående:

"Mycket av det här (arbetskraftsinvandringen) består av fusk, korruption, det är olika typer av upplägg för att komma runt framförallt reglerna om arbetskraftsinvandring."

Verkligheten:

Påståendet är korrekt eftersom arbetsgivare som vill anställa tredje lands-invandrare inte måste betala eller ställa säkerhet för skatt och socialavgifter för den påstådda anställningen i samband med ansökan om uppehållstillstånd, i motsats till i många andra länder. Ansökan baseras i huvudsak på ett anställningsavtal som de flesta kan sätta ihop i Word, vilket inbjuder till skenanställningar, skuggkontrakt och handel med anställningsavtal. Något krav på att skatter och avgifter faktiskt ska betalas eller garanteras vid ansökan utreds inte och har heller inte föreslagits av Tidö-regeringen, varför fusket kan väntas bestå.

Asplings påstående:

"80-procentsregeln kommer från denna regering".

Verkligheten:

Kravet på att arbetskrafts­invandrare ska kunna visa ett anställningsavtal på minst 80 procent av medianlönen i Sverige infördes visserligen av Tidöregeringen den 1 november 2023, men det berodde på att Socialdemokraterna i lagförslaget2021/22:284 ("Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare") redan hade infört ett rättsligt krav på ”god försörjning”, som trädde i kraft under Tidöregeringen. Det ankom då på Tidöregeringen att besluta om den exakta nivån.

Asplings påstående:

"Internationella studenter (och deras anhöriga) har inte försäkringstillhörighet och kan inte plocka ut några bidrag".

Verkligheten:

För tredjelandsstudenter gäller oftast att de inte är försäkrade i Sverige och därmed inte får ersättning från Försäkringskassan om de inte arbetar eller är doktorander, då kan de omfattas. Kommunerna är dock skyldiga att förse nödställda studenter, precis som illegala invandrare, med socialbidrag oavsett studenternas skyldigheter enligt övrig lagstiftning, såsom att tillståndet förutsätter egen försörjning. Tidöpartierna enades visserligen i det så kallade Tidöavtalet om en informationsplikt som skulle tvinga kommunerna att informera Migrationsverket och polisen vid bidragsutbetalningar till den som bryter mot reglerna om uppehållstillstånd. Kravet på att införa informationsplikten släpptes emellertid av SD 2024 och den infördes aldrig. "Vi kan leva utan den", förklaradeAspling då.

Asplings påstående:

"Asylinvandringen har minskat kraftigt under mandatperioden."

Verkligheten:

Den kraftiga minskningen av den direkta asylinvandringen skedde under S regeringstid, men sedan dess har siffrorna fortsatt att falla. Som angetts ovan bedriver regeringen dock i praktiken en fortsatt asylinvandring från arabvärlden och Afrika genom att undanta asylinvandrares anhöriga från det generella försörjningskravet vid anhöriginvandring. Asylrelaterad anhöriginvandring är således den största gruppen av anhöriginvandrare och anhöriginvandringen utgör enligt Fokusidag ca hälften av den totala invandringen till Sverige. Regeringen bedriver således en historiskt hög andra generationens asylinvandring från arabvärlden och Afrika. Undantaget från försörjningskravet infördes av Fredrik Reinfeldt 2009 och har behållits av Tidöregeringen. Det finns inga förslag om att ta bort undantaget för asylinvandrare, varför den höga anhöriginvandringen från typiska asylländer i Mellanöstern och Afrika kan väntas fortsätta

Den tekniska revolutionen kommer bli politisk_[Adam Cwejman_GP-250806

En ekonomi som kretsar kring Artificiell intelligens riskerar att koncentrera kapital till ett fåtal företag medan kostnaderna sprids ut över en hel samhällsklass.

Hur lång tid tar det innan en AI-modell klarar av att mäta sig med ett professionellt team av virologer? Frågan ställdes av Forecasting Research Institute (FRI), som drivs av den amerikanske forskaren Philip Tetlock, känd för sin forskning om framtidsscenarier.

De som svarade på frågan var dels personer som arbetar med prognoser och framtidsscenarier, dels sakkunniga inom virologi, alltså studiet av smittsamma sjukdomar.

Det genomsnittliga expertsvaret hamnade på 2030, medan de som arbetar med framtidsscenarier svarade 2034. Men det hela var något av en kuggfråga, då OpenAI:s o3-modell klarade av virologernas uppgifter redan i april detta år.

Sedan samma bolags tjänst, ChatGPT, såg världens ljus vintern 2022 har mycket hänt med AI-modellerna.

En rad stora amerikanska bolag, däribland Meta, Amazon, Alphabet och Microsoft, har anslutit sig till kapplöpningen om att bygga de mest avancerade AI-tjänsterna och använda dem i kommersiella syften. Hack i häl finns de kinesiska konkurrenterna Baidu, Tencent och Alibaba.

Det investerade kapitalet, både för datacenter, energiinvesteringar och träning av AI-modeller, bär på egen hand upp världens börser och är, även justerat för inflation, en av de största ekonomiska satsningarna i vår tid. Världens högst värderade bolag, Nvidia, tidigare känt mest för sina grafikkort, är med sina chip och mjukvara motorn i utvecklingen av AI-modellerna.

Resultaten har inte dröjt. Färdighetsnivån i de senaste modellerna ökar exponentiellt, och dessa nya redskap finner allt fler användningsområden. Alltifrån kontorstjänster, administration, forskning och styrning av maskiner till en rad andra digitala och kunskapsintensiva områden använder sig nu av AI.

Vad som ännu dröjer är egentligen inte ytterligare kapacitet, även om sådan tillkommer, utan breddad tillämpning. Låter det som en ostoppbar teknisk revolution på några få år?

Än så länge verkar det så. Invändningar om att AI-modeller hallucinerar, begår misstag eller missförstår kan egentligen viftas bort. För det gör ju vi människor också. Skillnaden är att den utveckling som skett sedan 2022 avseende AI-modeller vida överträffar människans förmåga att utvecklas, lösa problem och införskaffa mer information.

Egentligen behöver vi inte, likt FRI, ägna oss åt prognoser om när AI-modeller delvis eller helt ersätter mänsklig arbetskraft. Vi kan nämligen vara säkra på att när det är möjligt, genomförbart och lagligt, kommer det också att ske på en rad områden.

Om AI kan integreras i något kontorsarbete och arbeta utan avbrott till en bråkdel av kostnaden för en människa som behöver ta ledigt, fortbilda sig, vila och har dåliga dagar kommer många företag att fatta det logiska beslutet att skära ned.

Sådan är kapitalismen, och det är också dess största styrka: ständig innovation, utveckling och ökad produktivitet. Visst finns det ekonomiska fördelar med detta för hela ekonomin.

Men dessa fördelar utgör samtidigt dess skuggsida – för all hastig förändring av arbetsmarknaden, ekonomin och den teknik som genomsyrar det moderna samhället förändrar våra livsvillkor, och inte alltid till det bättre. De som rationaliseras bort, försvinner i nedskärningar och blir överflödiga måste gå vidare med sina liv. Deras förlust och inkomstbortfall kommer att behöva hanteras.

Den ekonomiska omdaning som nu sker påminner på vissa sätt om det som skedde när jordbruket mekaniserades eller då industrin blev storskalig.

Men det finns också avsevärda skillnader, och dessa gör dagens ekonomiska förändring annorlunda: Vinsterna är koncentrerade till ett fåtal aktörer som har möjlighet att skapa de absolut snabbaste, mest effektiva och storskaliga AI-tjänsterna. Det kan inte enkelt jämföras med dem som byggde och ägde jordbruksmaskiner eller de största industrierna. Då handlade det om verksamheter som gick att beskatta, reglera och inlemma i den fortsatta ekonomin.

Hur gör man något liknande med Tencent eller Microsoft? Om det är något som utmärker 2010-talets multinationella mjukvarujättar är det att de undslipper all form av beskattning och djupare ansvarstagande för de marknader de påverkar.

Motsättningen mellan arbete och kapital, som alltid existerat i kapitalistiska ekonomier, blir därför särskilt tydlig. Medan vinsterna samlas hos ett fåtal företag sprids kostnaderna – för omställning, arbetslöshet och strukturförändring – ut.

Det är alltså sekundärt att träffsäkert förutspå när AI-modeller når paritet med våra mänskliga förmågor eller när de i praktiken kan ersätta arbetsuppgifter som människor utför. När det är möjligt så kan det inte hållas tillbaka.

Det räcker att kunna tänka tanken att det kommer att ske för att förbereda sig, politiskt och ekonomiskt, för vad det kommer att innebära. Den politiker som ignorerar detta riskerar att påminna om de konservativa politiker som efter Första världskrigets slut togs på sängen av de sociala och politiska revolutioner som helt förändrade vår värld.

Villaområdena som S vill ”blanda” först_[Per Gudmunson_GP-250806

”Sveriges dyraste och mest eftertraktade villaområden” passar allra bäst för att omvandlas med ”blandad” bebyggelse. Det menar arbetarrörelsens bostadspolitiska gren Hyresgästföreningen (HGF), som har utrett vilka bostadsområden som man helst vill förtäta med hyreshus.

De attraktiva villaområdena har förvisso hög livskvalitet idag, konstaterar HGF, men måste förändras för att uppnå integration och hållbarhet. ”Sveriges villaområden bör inte fortsätta vara segregerade ohållbara bostadsplatser för några få, utan borde utvecklas till blandade trädgårdsstäder för alla.”

Hyresgästföreningens radikala vision för att omstöpa alla Sveriges mest eftertraktade bostadsområden passar som hand i handske med Socialdemokraternas plan att ”blanda befolkningen”.

Socialdemokraterna vill ”bygga bort segregationen” genom blandning i ”varje område” i Sverige. Det framgår av partiets nya politiska riktlinjer, som klubbades i våras vid senaste partikongressen. Det var vid detta tillfälle som det göteborgska kommunalrådet Jonas Attenius inskärpte att ”vi behöver blanda befolkningen”.

Socialdemokraterna har som mål att bryta segregationen och få bort de utsatta områdena. En del av integrationen föreslås ske genom att tvinga kommuner att bygga hyresrätter i villaområden.

Samma vecka som S-kongressen slog fast integrationspolitiken lanserade HGF sin rapport om att bygga blandat i villaområdena. Förändringen som förespråkas är enorm. Dessa mest attraktiva områden föreslås ge plats för 600 000 bostäder. Det är mer än halva miljonprogrammet, bara i ett begränsat antal utvalda villaområden.

I Stockholm listas tio områden, med Danderyds Djursholm i topp, följt av Torsvik och Askrike på Lidingö, samt Ålsten, Höglandet och Nockeby i Bromma. Förtätning av villaområdena skulle enligt HGF ge plats till 287 600 nya bostäder.

Göteborgslistan toppas av Långedrag, Kärrdalen och Hisings backa, följda av Sävedalen i Partille. Villaområdena föreslås ge plats åt 72 800 bostäder.

I Malmö pekar HGF ut Bellevue, Eriksfält och Västervång i topp. 19 700 bostäder föreslås.

Hyresgästföreningens blandningsprogram omfattar 410 villaområden i totalt 20 svenska tätorter. Villaområdena ska då rymma ”sex gånger fler människor”.

För Hyresgästföreningen är inte de utsatta områdena problemets rot – utan villorna.

”Det är villaområden med ensidigt bostadsutbud i form av dyra och stora bostäder som segregerar staden, inte billiga flerbostadsområden.” Lösningen är samma som hos S – att ”blanda”.

Hyresgästföreningen är formellt partipolitiskt oberoende. HGF är dock del i arbetarrörelsen på samma sätt som exempelvis kooperationen eller Arbetarnas bildningsförbund, och har konsekvent stöttat Socialdemokraterna i valrörelser.

Vid HGF:s förbundsstämma i juni i år fastslogs valfrågorna inför 2026, där ”fler hyresrätter” är den viktigaste: ”Vi kommer göra allt vi kan för att få Sveriges tre miljoner hyresgäster att gå till valurnorna och göra sina röster hörda”. Så samarbetar Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen för att förändra Sverige.