Så gick det med integrationen_[Adam Cwejman_GP-260329

I början av 2000-talet var 1,1 miljon personer i Sverige utrikes födda, 12 procent av totalbefolkningen. 20 år senare hade antalet ökat till 2,2 miljoner personer, eller 21 procent. Räknar man med gruppen med två utrikes födda föräldrar, är vi i dag uppe i 27 procent av befolkningen som har utrikes bakgrund.

Det är ingen underdrift att hävda att detta är den största demografiska förändringen i svensk historia sedan utvandringen till Nordamerika under 1800-talet och urbaniseringen under början av 1900-talet. Den starka befolkningsökningen i Sverige under de senaste decennierna är en direkt konsekvens av invandringen.

Få politikområden har varit lika omtalade under det svenska 2000-talet som integrationspolitiken. Men insikterna om dess resultat och om det går bra är varierande. Det är mycket gissningar och anekdoter.

Kunskapsverket, en ideell stiftelse som analyserar olika samhällsfenomen, har publicerat en rapport som kartlägger resultaten av integrationen och invandringen under 2000-talet. Den ger viktiga inblickar i hur det egentligen har gått.

Förutom att denna period innebar en väldigt snabb ökning av andelen utrikes födda i befolkningen, har sammansättningen av den utrikes födda befolkningen i Sverige förändrats.

2005 års utrikes födda påminde fortfarande i stor utsträckning om 1900-talets invandringsgrupper. De största minoriteterna var i fallande ordning från Finland, före detta Jugoslavien, Irak, Iran och Danmark.

Med 2010-talets omfattande flyktingvandring hade fördelningen förändrats. 2025 var den största minoriteten från Syrien. Nya stora grupper som tillkommit var Somalia, Afghanistan, Indien och Turkiet. En stor grupp arbetskraftsmigranter från Polen anlände dessutom efter Polens EU-inträde.

Den här förändrade sammansättningen har fått konsekvenser för skillnaderna i sysselsättningsgrad och utbildningsnivå bland dem som anlänt till Sverige. Innan den stora flyktinginvandringen, i början av 1980-talet, var sysselsättningsnivån något högre bland utrikes födda än bland inrikes födda.

I dag är andelen arbetslösa 8,9 procent bland de utrikes födda och 2,3 procent bland inrikes födda. Annorlunda uttryckt jobbar 70 procent av de utrikes födda i arbetsför ålder, jämfört med 84 procent bland de inrikes födda. Men det finns stora skillnader i sysselsättning beroende på var man kommer ifrån.

Bland personer från EU/EES-länder är arbetslösheten 3,2 procent, marginellt högre än de inrikes föddas 2,3 procent. Det innebär att den stora gruppen av utrikes födda arbetslösa är från flyktingländer, 8 av 10.

I absoluta tal innebär det här att 550 000 personer med utrikes bakgrund i arbetsför ålder antingen är arbetssökande, överhuvudtaget inte är på arbetsmarknaden eller jobbar med så låga inkomster att det inte räknas som att de är egenförsörjande, det vill säga har en årsinkomst som överstiger tre inkomstbasbelopp.

Som andel av befolkningen är sysselsättningsnivån i dag något högre än i början av 2000-talet (från 63 till 70 procent), men i absoluta tal har gruppen blivit betydligt större.

Ökningen i andelen sysselsatta är positiv, men det är viktigt att komma ihåg att ”Nästan 7 av 10 som fått jobb sedan 2014 arbetar i sektorer som maximalt kräver gymnasiekompetens.” En fjärdedel av dessa arbetar dessutom inom offentlig sektor.

Sett till faktiska konsekvenser på arbetsmarknaden är det egalt om det är en S-ledd eller borgerlig regering som sitter vid makten. Sysselsättningsgraden ökar något, år för år, under 2000-talet. Samtidigt bör man ställa sig frågan om hur det hade sett ut om det inte fanns några integrationsåtgärder överhuvudtaget – sannolikt hade förändringen varit ännu långsammare.

Det som däremot avgör är varifrån människor kommer och vilka förutsättningar de har med sig från hemlandet. Europeiska migranter har ungefär samma sysselsättningsgrad som infödda, arbetskraftsmigranter har inte sällan högre inkomster än genomsnittsbefolkningen.

Merparten av invandringen under 2010-talet var från länder med låg utbildningsnivå och som kulturellt var avlägsna från Sverige. Detta påverkar statistiken. Exempelvis finns det i Sverige 133 080 utrikes födda med förgymnasial utbildning kortare än 9 år. Att lyfta en sådan grupp människor till en svensk snittnivå tar lång tid. Resultaten från Svenska för invandrare (SFI) är inte uppmuntrande: åren 2017–2023 har bara en femtedel av den halva miljonen (i åldrarna 20–64) som invandrat fullföljt och godkänts hela vägen.

Kunskapsverket konstaterar att bristfälliga kunskaper i svenska och kort utbildning hör till hindren för många som kommit till Sverige under 2000-talet. Att kompensera detta med integrationsåtgärder tycks dock få begränsad effekt.

Arbetsmarknaden i Sverige ställer helt andra krav än på 1980-talet. Men den största förändringen för alla som har kommit till Sverige under 2000-talet är att de, till skillnad från dem som kom under 1900-talets tre sista decennier, inte bor i områden där en majoritet fortfarande talade svenska. Den sortens ”spontana” integrationsåtgärd som fanns under 1900-talet försvann allt eftersom under 2000-talet i takt med att många bostadsområden började bestå av nära hundra procent utrikes födda.

Den viktigaste integrationsåtgärden framöver är därför att hålla nere migrationen till Sverige. Det är enda chansen att kunna integrera de grupper som redan kommit.

Den ökande migrationen till Sverige, inte avsaknaden av integrationspolitik, har försvårat integrationen under 2000-talet.