Riskerna med AI-utvecklingen underskattas grovt_[Olle Häggström_GP-260406

​Olle Häggström:

AI-utvecklingen drivs fram i konkurrens mellan företag som mot bättre vetande inte tar tillräcklig hänsyn till att de riskerar skapa en dödsmaskin som vi förlorar kontrollen över.

Mötet i Davos i januari dominerades av Donald Trumps geopolitiska nyckfullhet, men i skuggan av honom diskuterades ett annat ämne som ser ut att kunna bli än mer betydelsefullt för allas vår framtid. På plats fanns nämligen cheferna för två av världens tre ledande AI-utvecklare: Demis Hassabis från Google DeepMind, och Dario Amodei från Anthropic. Båda två har tidigare bekräftat att de inser att riskerna med den AI-teknologi de själva går i spetsen för är så långtgående att det hela mycket väl kan landa i mänsklighetens undergång, och i Davos var de eniga om hur önskvärt det vore om utvecklingen bromsades, så att reglering, säkerhet och samhällelig anpassning får en bättre chans att hinna ikapp. Ändå trycker de gasen i botten, eftersom de befinner sig i en inbördes kapplöpning som ingen av dem tycker sig ha råd att stiga av.

Att utvecklingen går rasande snabbt argumenterade jag för i min förra gästkrönika den 15/1. Både Hassabis och Amodei är på samma linje, och menar att vi är så pass nära den brytpunkt där AI självt kan börja driva utvecklingen framåt att uppkomsten av övermänskligt kompetent generell AI kan väntas inom några få år – kanske 2028 enligt Amodei, eller snarare 2035 om man tror mer på Hassabis.

Vad händer därefter? Den som tror att samhället i det läget kan väntas fortsätta ungefär som förut har inte tänkt igenom vad det innebär att skapa en ny entitet som petar ned människan till andra plats bland planetens mest intelligenta och kapabla arter. Som ett minimum kommer vi att ställas inför en total omstöpning av arbetsmarknaden i närvaro av en AI som kan utföra allt mänskligt arbete snabbare, billigare och bättre än vi själva, och vi behöver därför snarast finna svar på hur ett samhälle utan lönearbete lämpligen kan organiseras.

Frågan är dock om det ens är möjligt för människan att behålla kontrollen över sådan AI. En förutsättning för det är att vi löser det så kallade AI alignment-problemet, som handlar om att se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter i linje med våra egna och prioriterar mänsklig välfärd och blomstring. Ett teoretiskt ramverk för vad som annars är att vänta utvecklades under 00-talet och framåt av pionjärer som Eliezer Yudkowsky och den svenskfödde Nick Bostrom. Centralt i denna teori är så kallad instrumentell konvergens, som anger ett antal delmål som en tillräckligt avancerad AI kan väntas utveckla nästan oavsett dess slutliga avsikt. Hit hör sådant som självbevarelse och resursanskaffning, och det är lätt att inse hur illa ute mänskligheten skulle vara i en konflikt med en överlägset kapabel motståndare med obegränsad aptit på naturresurser.

Den teori som utarbetades var länge en renodlad abstraktion, i stort sett frikopplad från experimentella och andra data. Den situationen har nu raskt kommit att förändras genom experiment gjorda på moderna AI-system, utförda bland annat av Anthropic och av oberoende forskargrupper. Dessa tenderar att bekräfta de teoretiska förutsägelserna, och vi ser redan oroande tecken på strategiskt tänkande och självbevarelsedrift – som när en AI som kommit åt dokument om att den av säkerhetsskäl kommer att bytas ut om den visar sig alltför kapabel väljer att avsiktligt prestera under sin förmåga vid utvärdering.

Allt detta pekar mot hur illa ute vi är om vi skapar superintelligent AI utan att ha löst AI alignment. Flera faktorer bidrar dessvärre till att någon övertygande plan för AI alignment inte finns. En sådan är AI:s så kallade black box-egenskap – att inte ens AI-utvecklarna själva förstår vad som händer djupt inne i systemens neurala nätverk. Och relaterat: dagens AI-utveckling liknar odling och växtförädling mer än klassisk ingenjörskonst, vilket gör det långt svårare att få full kontroll över vad det är man skapar.

För att inte utsätta mänskligheten för oacceptabel risk behöver därför den utveckling som drivs av AI-bolag som Google DeepMind och Anthropic, jämte deras främste konkurrent OpenAI, bromsas. När deras ledare rycker på axlarna och säger att de sitter fast i sin kapplöpning, och när Trumpadministrationen i dagsläget är mindre intresserad av AI-reglering än av deportationer och Grönlandsfrågan, så är det upp till oss andra att sätta tryck på både Washington och Silicon Valley att agera mer ansvarfull

Därför angriper S nya medier_[Per Gudmundson_GP-260119

​Strax före jul publicerade tidskriften Kvartal en stor artikel om hur Socialdemokraterna i Malmö pressar det övriga lokala föreningslivet att stötta partiet.

Reportaget var gjort av två ytterst kvalificerade journalister. Jenny Strindlöv har bakom sig en rad egensinniga och uppmärksammade granskningar – bland annat infiltrerade hon extremhögern för Uppdrag Gransknings räkning, och de senaste åren har hon visat unikt mod genom att belysa förtrycket inom den romska minoriteten.

Hennes kollega Federico Moreno har en lika gedigen bakgrund på Sydsvenskan och Expressen. En gång nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin årets avslöjande efter att ha belyst väktarvåld. Personligen har jag uppskattat hans inblickar i det mångkulturella Malmö.

Kvartals granskning har lett till en hel mängd uppföljande artiklar. Det är solid journalistik av ett slag som borde ha fått Socialdemokraternas partiledning att agera.

Men i årets första partiledardebatt valde Magdalena Andersson i stället att ifrågasätta tidskriften. ”Jag känner inte till det som har skrivits i Kvartal”, påstod hon på direkt fråga. ”Jag vet däremot att man inte ska ta allt som står i Kvartal för en direkt sanning.”

Det är illa att Magdalena Andersson utnyttjar sin politiska makt att underminera förtroendet för seriös journalistik. Det är också en smula hycklande.

Socialdemokrater har knappast dragit sig för att brännmärka andra vid minsta mediekritiska ansats. Förslag att minska public service mångmiljard-anslag, synpunkter på partiorganet Aktuellt i Politikens trollkontoverksamhet, eller bara det enkla faktum att vi har en högerregering har utmålats som demokratihot. Se exempelvis ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati” (DN Debatt 7/5-23).

Den högstämda retoriken är som synes tämligen bedräglig. Den är i själva verket en metod att försöka göra ned motståndare och skrämma upp lättrörda opinioner.

Socialdemokraterna har en lång historia av att försöka mobilisera väljare genom att skrämmas med nya medier. Allt från radiosändningar, parabolantenner, kabel-tv och numera nättidskrifter har demoniserats, i synnerhet om de har framträtt under borgerlig regering.

Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen tog Magdalena Andersson partiets mediemotstånd ett steg vidare. Måltavlan var Elon Musks plattform X. ”Ett handslag om att vi alla lämnar X, det tror jag vore toppen”, sade Magdalena Andersson till Expressen. ”Om hela svenska journalistkåren valde att lämna X till exempel så skulle det finnas många fördelar med det, som jag skulle vara entusiastisk över.”

Bland de största kontona på X finns många av Magdalena Anderssons mest framträdande kritiker. Det vore förstås behändigt för henne om de kunde lägga av.

Hennes retorik ingår ett internationellt mönster. I Norge vill Arbeiderpartiet förbjuda Elon Musks AI. I England driver Labourregeringen motsvarande linje. Magdalena Anderssons påhopp på Kvartal är bara ett exempel i raden.Per Gudmundson

" Det är illa att Magdalena Andersson utnyttjar sin politiska makt att underminera förtroendet för seriös journalistik

Kvinnor betalar när vi blundar för islamismen_Ann-Sofie Hermansson_GP-260108

​Vårt samhälle vilar i stor utsträckning på något så vackert som tillit. Det gäller allt ifrån att lita på myndigheter, polis och rättsväsende och inte minst på hur det civila samhället bedriver sin verksamhet. Men denna tillit får inte vara blind. För en vecka sen kunde Sofie Löwenmark på sajten doku.nu avslöja hur islamister obehindrat bedriver verksamhet på Högsbo bibliotek vid Axel Dahlströms torg i Göteborg.

”Med Göteborgs stads godkännande håller Frölunda moské fredagsbön och koranskola i ett av stadens kulturhus vid ett allmänt bibliotek. Moskéföreträdare och imamer har spridit islamism, grov antisemitism och stöd för Hitler och terrororganisationer, och under en predikan kallas undervisningen i svenska skolor för smuts. De få gånger kvinnor tillåts närvara vid böner göms de bakom draperier.

Socialdemokratiska toppolitiker har vid upprepade tillfällen träffat moskéföreträdare i lokalerna. ”Jag har mött dem en gång och då framkom inga uttryck för antisemitism”, säger kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius, till Doku. Han sätter fingret på problemet. Fundamentalister säger aldrig sanningen när den riskerar att försämra organisationens förutsättningar. Ska man få arbetsro visar man upp en demokratisk fasad mot maktens representanter.

Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första. Under lång tid har Löwenmark med stort mod tagit sig för att visa upp en fundamentalistisk undervegetation inom föreningslivet i Göteborg. Priset för vår vägran att ta till oss denna kunskap betalas av dem, företrädesvis kvinnor, vars liv begränsas i en fundamentalistisk miljö.

Göteborg har även historiskt utmärkt sig som platsen där en oproportionerligt stor andel unga människor efter att ha radikaliserats i olika miljöer reste till Syrien för att strida för IS. Det är en skam för staden men ingen hemlighet. Jag försökte själv med begränsad framgång lyfta fram fenomenet i sökljuset.

Detta drabbar göteborgare. Man kan vara förbannad för att våra skattepengar används i rent osmaklig propaganda för extremistiska värderingar. Men för alla de medborgare som lever under hedersförtryck i en fundamentalistisk miljö, ja då kan det vara på liv och död. För att nu inte nämna den antisemitism som växer i skuggan av olika ”aktivisters” insatser vid demonstrationer på stan. Där man ropar en sak på svenska och en annan på arabiska.

Mönstret går igen. Genom att ljuga om vad man egentligen står för parasiterar dessa organisationer på vår samhälleliga tillit. Vita lögner som visar en demokratisk sida utåt men som döljer ett avskyvärt innehåll. Det duger inte längre att säga att vi inget visste. Inte när Doku och andra modiga journalister gång efter annan plockar fram ett kunskapsunderlag som tydligt pekar ut de värderingar som visar upp sitt fula tryne när man tror att ingen hör eller ser.

Man ska inte komma undan med fusk, lögner och antisocialt dominansbeteende. Mobbare ska möta motstånd. Och tillit i all ära men man behöver inte vara en idiot. *

Förtydligande: Det är idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs Stad som ansvarar för den aktuella lokalen som ligger i samma hus som biblioteket.

" Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första.

Varför tillåts olämpliga personer jobba med äldre?_[Henrik Jönsson_GP-260106

​Mahatma Gandhi lär en gång ha sagt att ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina svagaste. Med denna måttstock fallerar Sverige, eftersom äldre, ofta dementa kvinnor nu utsätts för sexuella övergrepp av män inom åldringsvården. Än värre är att många kommuner inte tar övergreppen på tillräckligt stort allvar utan avstår från att att polisanmäla dem.

Fallen är lika många som tragiska. En hundraårig kvinna som ringt hemtjänsten på grund av bröstsmärtor får ingen hjälp, utan våldtas istället av den vårdare som kommer hem till henne. Ett annat exempel är en dement 85-åring kvinna som bjuds på alkohol och sedan utsätts för övergrepp av sin vårdare. En annan 85-åring kvinna utsätts för övergrepp under sin sjukgymnastik. Ännu en förövare filmar våldtäkten av en äldre kvinna under sitt nattpass. Kvinnan vågar inte trycka på sin larmknapp, eftersom larmet går till förövaren.

Detta är inga enskilda avvikelser. Enligt tillgänglig statistik har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts bara de senaste 4 åren.

I majoriteten av fallen sker brotten inomhus, och gärningsmannen är anställd inom omsorgen. I de fall kommunerna inte polisanmäler blir konsekvensen att förövarna kan arbeta kvar – och att fler kvinnor utsätts för övergrepp.

Denna utveckling sammanfaller med en dramatisk förändring av äldreomsorgspersonalens sammansättning. Den nya rapporten “Fakta om personalen i välfärden – Utrikes födda i kommuner och regioner” konstaterar att denna demografiförändring i synnerhet påverkar kommunernas vård och omsorg, där äldrevården utgör en mycket stor del.

Rapporten slår även fast att intresset för omsorgsyrket är särskilt stort bland utrikesfödda män, och drar den optimistiska slutsatsen att utrikes födda har en “generellt mer positiv inställning till att ta hand om andra och vårda sjuka”.

En förklaring som ligger närmare till hands är att svenska staten aktivt drivit på för att få arbetslösa invandrare att arbeta inom välfärden. Konkret innebär detta att skattepengar används för att subventionera anställning av människor som annars inte hade kvalificerat sig för dessa jobb.

Denna bild stärks av Riksrevisionens rapport om subventionerade anställningar, som konstaterar att drygt 80 procent av alla nystartsjobb tas av utrikesfödda – och att männen dominerar.

Kommunerna har således ett egenintresse i dessa statligt subventionerade anställningar. Och inte ett allt för stort intresse av att problem som övergrepp från okvalificerad personal uppmärksammas.

Problemet är dock att det är våra svagaste som, i strid med Gandhis ideal, får ta smällen. *

SVT sprider myter om behovet av arbetskraftsinvandring_[Torbjörn Hållö_GP-251211

På SVT:s hemsida kunde man i slutet på november läsa följande chockerande nyhet ”Hotande försörjningskris i kommunerna – färre betalar för det gemensamma”.

I SVT:s reportage hävdades det att andelen i arbetsför ålder jämfört med personer utanför arbetsför ålder nu snabbt sjunker. En möjlig lösning på detta hot som framfördes i SVT:s inslag var att öka arbetskraftsinvandringen till Sverige.

Källan till nyheten var Svenskt Näringslivs sajt ”Ekonomifakta”. Samma sajt var också källa till att lösningen på problemet att öka invandringen till Sverige. Men stämmer påståendet som framförs av SVT och ”Ekonomifakta”?

Det korta svaret är: nej.

Andelen i arbetsför ålder i Sverige minskar inte. Den ökar. Fler betalar för det gemensamma för att använda SVT:s och ”Ekonomifaktas” vokabulär.

2024 utgjorde befolkningen i åldrarna 19–65 år 58,7 procent av befolkningen. 2033 har pensionsåldern höjts och andelen i åldrarna 19–66 år kommer att vara 59,9 procent. I absoluta tal en ökning med 229 000 personer.

Hur kan då SVT och ”Ekonomifakta” påstå att Sveriges kommuner står inför detta demografiska hot?

En del är att man tittar på utvecklingen i enskilda kommuner i stället för utvecklingen i Sverige. Självklart finns det många kommuner med negativ befolkningsutveckling. Den utmaningen har funnits i över 100 år. Det är inget nytt. Men att detta skulle leda till exempelvis sjunkande intäkter från arbetsgivaravgifter, så som det påstås i inslaget, är fel (arbetsgivaravgifter är en nationell skatt).

Men det stora misstaget SVT och ”Ekonomifakta” gör är att man utgår från fel åldersspann. Genom att exkludera personer under 20 år och över 64 år ger man en falsk bild av sysselsättningen i Sverige.

I Sverige blir nu pensionsåldern (den så kallade riktåldern) 67 år. Trots detta beskrivs Sveriges ungefär 100 000 arbetande 65 och 66-åringar av SVT och ”Ekonomifakta” som ej arbetsföra. Det är ett utslag av ålderism och är absurt.

Samma misstag gör SVT och ”Ekonomifakta” när man exkluderar unga som inte fyllt 20 år, men som är ute i arbetslivet. En arbetare som läst ett yrkesprogram och börjar jobba som 18- eller 19-åring räknas enligt detta mått som ej arbetsför. Att påstå att en 19-årig snickare, elektriker eller barnskötare inte är arbetsför är även detta absurt.

Sverige har stora utmaningar. De sjunkande födelsetalen är bekymmersamma. Men låt oss vara varsamma med fakta.

Sverige behöver inte ökad invandring. Sverige behöver en samlad politik för att få de 500 000 som idag är arbetslösa i arbete.

Låt oss börja med att uppmuntra unga att läsa yrkesprogram på gymnasiet, en utbildning som ger dem en yrkesidentitet och en bra väg till egen försörjning.

Se till att arbetslösa snabbt får ta del av en arbetsmarknadsutbildning som stärker deras jobbchanser.

Och stäng ner det utbredda fusket med studentvisum och andra smitvägar som bidrar till en svart arbetsmarknad och som pressar ner löner och villkor för svenska arbetare.

Socialdemokraterna, partiet utan skam_[Susanna Birgersson_GP-251129

​Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen.

Blir jag jätteupprörd över att Socialdemokraterna har rundat Metas regler och paketerat politisk reklam som en journalistisk produkt och därmed kunnat köpa sig större digital räckvidd? Nja. Blir jag topp tunnor rasande över att det finns konton på plattformen X som sprider S-propaganda utan att det sker med tydlig S-logga? Nja. Tycker jag att ”Aktuellt i Politiken” (AiP), publikationen som utger sig för att vara journalistik men i själva verket är en megafon för socialdemokratisk politik, är ett hot mot demokratin? Nja.

Snyggt är det inte, och ett brott mot den praxis som säger att det ska framgå tydligt när avsändaren bakom ett budskap är partifinansierad. Särskilt satsningarna mot ungdomar som inte kan antas ha en susning om att AiP är socialdemokratiskt ägd och styrd, är klandervärda.

Samarbetet med konton som spridit antisemitisk smörja, är förstås oförlåtligt. Men ändå. Det är inte avslöjandet utan reaktionen som fräter ner mitt sista lilla kvarvarande förtroende för Magdalena Andersson. Hennes hantering av saken befäster min känsla att allt, precis allt, bara är politiskt spel för henne.

Politiker agerar för att maximera sympati och väljarstöd. Det får man tugga i sig. Om man förväntar sig autenticitet, principfasthet och sårbar ärlighet, kommer man bli besviken. Men det finns grader, och det finns nivåskillnader, en del så stora att variationerna snarast är att betrakta som olika kategorier. Magdalena Andersson är på en nivå för sig.

När TV4 förra året avslöjade att det fanns folk på SD:s kansli som rattade en rad sociala-mediekonton som inte alla var korrekt SD-etiketterade, var Magdalena Andersson en av de hårdaste kritikerna. Metoderna förde tankarna till Ryssland, sa hon.

Hon var gravallvarlig och man förstod att hon ville att det skulle synas hur oerhört oroad hon var. Hon och toppkandidaten Helen Fritzon (S) gjorde till och med avslöjandet till en fråga i EU-valet och påstod att de skulle kräva lagstiftning om att varje person som upprättade en profil skulle identifiera sig för plattformens ägare. Så viktigt var detta avslöjande.

När hon nu konfronteras med frågan om aktiviteterna kring AiP, ser hon inte ens problemet.

Eller minns ni hur S-ledaren lät i kammaren förra året när hon konfronterade Ulf Kristersson för att ha anklagat den socialdemokratiske ledamoten Jamal el-Haj för att hysa terrorsympatier?

Hon arbetade upp sig till en känslosamhet som – förutom att den var outhärdligt teatralisk – skulle dölja det faktum att el-Haj hade besökt en Palestinakonferens med uppenbara Hamaskopplingar, en konferens han hade blivit avrådd från att gå på av sitt parti, en konferens där han tog tillfället i akt att omfamna arrangörens Hamasaffilierade ordförande.

Men förra året när Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas lotteriförsäljning bedrevs med djupt oetiska metoder mot gamla och förvirrade människor, varefter partiet i våras dömdes till miljonböter, då brydde sig Magdalena Andersson lustigt nog inte om att upparbeta någon låtsad känslosamhet utan meddelade bara i torra ordalag vilka åtgärder partiet hade vidtagit.

Hon såg inte ens ut som att hon skämdes. Det gör hon inte heller. Det är förargligt att bli avslöjad, men skäms, det gör aldrig Socialdemokraterna, varken för lotterierna, trollkontona eller Hamassupportrarna i det egna partiet. Och inte heller för den kriminella infiltrationen i Botkyrka. Så länge Andersson kunde förnekade hon att någon sådan förekommit. När det inte längre var möjligt teg hon framgångsrikt ihjäl historien.

Allt detta hade man kanske kunnat bortse från i någon mån, om det fanns en större berättelse om vart Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill föra Sverige. Men det saknas. Socialdemokraterna vill framförallt ha regeringsmakten.

Med vem som helst, i utbyte mot vad som helst. Det finns inget de inte är villiga att byta bort, för det finns inget riktigt fokus. Det integrationsprogram som skulle vara den här mandatperiodens stora sakpolitiska landvinning, har Magdalena Andersson redan distanserat sig från.

Socialdemokraterna försöker ta åt sig äran för regeringens brottsbekämpande åtgärder och utmålar sig själva som det parti som införde en stramare invandringspolitik. Men alla som minns skeendena 2015 vet att Socialdemokraterna inte snörde åt migrationen förrän flyktingkrisen var ett fullbordat faktum; de reagerade senare än alla andra europeiska länder, och det trots att Sverige redan tyngdes av svåra segregationsproblem.

Vi minns hur Morgan Johansson initierade en del utredningar om skärpta straff och fler utvisningar men att han varken ville eller förmådde genomdriva särskilt mycket. Magdalena Andersson hoppas att vi ska ha glömt allt detta till september nästa år.

Minns ni förra valrörelsen? Minns ni hur ämabel Magdalena Andersson var i debatt efter debatt mot Ulf Kristersson? Hon iscensatte sig själv som höjd över partikäbbel, en enande och samlande kraft. Efter valförlusten blev hon som förbytt och kunde bara nätt och jämnt maskera sitt raseri. Den här mandatperioden har hon aldrig försuttit ett tillfälle att uttala sig så illvilligt som möjligt om sina politiska motståndare.

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen, utan makten för dess egen skull, bara makten.

En berättelse om två intervjuer_[En berättelse om två intervjuer_GP-251110

Vad är nödvändig och demokratibevarande public service och vad är ytlig kommersialism? Frågan är, om möjligt, ännu svårare att besvara nu.

Härom veckan gästades SVT:s intervjuflaggskepp 30 minuter av Mattias Karlsson (SD). Några dagar senare medverkade Karlssons partikamrat Tobias Andersson i Expressens motsvarighet, Politikrummet.

Charles Dickens hade kunnat beskriva det som ”en berättelse om två intervjuer”. Men Dickens berättelse hade inte handlat om de inbjudna politikerna eller deras åsikter, utan om programmen.

SVT:s Anders Holmberg väntade drygt 21,5 av programmets 30 minuter innan han ställde sin första fråga om sakpolitik. Dessförinnan fokuserade han på vilken ministerpost Karlsson vill ha, på Anna-Karin Hatts avgång, på vad nättidningen Riks för några år sedan skrev om Annie Lööf, och på vad Liberalerna tycker om Karlssons parti.

Expressens Viktor Barth-Kron behövde inte mer än 26 sekunder innan han ställde sin första sakpolitiska fråga. Den handlade om hanteringen av Stegra och ledde vidare till försöken att nå en bred energiöverenskommelse. Både frågor och svar var stundtals tekniska, men både programledare och gäst ansträngde sig för att förklara svåra begrepp och ge lyssnaren en förståelse för hur beslutsprocesser i riksdag och regering fungerar.

Det framstår onekligen som ironiskt med tanke på att det är SVT, enligt sitt sändningstillstånd, som ska ”bidra till kunskap, insikt och bildning”.

Varken Holmberg eller Barth-Kron var snälla, om man med det menar att de ställde enkla frågor eller undvek att pressa sina gäster. Men de pressade på olika sätt. Holmberg avbröt ofta; frågorna var förhörsliknande. Barth-Kron var avslappnad, om än tidvis bitsk, och lät gästen utveckla sina svar.

Holmbergs frågor andades indignation. De handlade inte om sakförhållanden, utan snarare om gästens allmänna legitimitet. Barth-Krons frågor var värderingsneutrala, men mycket precisa. Han ville veta om gästen kunde förklara sina ståndpunkter – och belägga dem.

Vi som själva gett sådana intervjuer vet att en avslappnad journalist ofta är farligare än en aggressiv. Ju mer tid man får på sig, desto större är risken att man uttrycker sig fel eller säger för mycket. Men de intervjuerna blir i regel bättre – särskilt för publiken, som får både mer och tydligare information. Och det råkar vara just vad public service-uppdraget syftar till, men sällan förmår leverera.

Jag inser att olika program har olika syften och målgrupper. Jag inser att vissa prioriterar konflikt och känslor, medan andra föredrar bildning och information. Jag inser också att granskning och ansvarsutkrävande även omfattar maktens etik.

Vad jag däremot inte inser är varför SVT, med sin skattefinansierade miljardbudget, prioriterar snabba underhållningskalorier, medan kommersiella Expressen tar sig tid att belysa och upplysa publiken om komplexa sakfrågor. Och jag tror inte att SVT kan förklara det heller, vilket är ett problem i sig.

Det var den bästa av intervjuer, det var den sämsta av intervjuer.

Johan Ingerö Alias