1600-tals- människan har något att lära oss_[Susanna Birgersson_GP-260307

Vi går på samma jord, vi ser samma hav, vi ser samma sol gå ner över samma horisont. Ibland går vi till och med på samma gator. Vi träder in under samma kyrkovalv, vi begraver våra döda ovanpå deras döda. Och ändå vet vi så lite om dem, de som levt här före oss. Vi har så svårt att föreställa oss vad det var för slags liv som levdes här en gång, på samma platser där vi nu lever våra liv. Men ibland får man hjälp att glänta på dörren och titta in i en annan tid.

”Livet enligt 1600-talet” (Natur och kultur, 2026) av historikern Karin Sennefelt är en sådan dörrspringa. Genom rättegångsprotokoll, prästers predikningar, kungörelser och anteckningar, genom bördsbrev, dagböcker och korrespondens – utöver de tryckta källorna – tecknas en levande bild av de ramar som omgav människorna som levde i Sverige på 1600-talet och in på 1700-talet, bortom enväldets slut. Sennefelt har gjort sig stor möda att skildra tillvaron med den tidens blick och perspektiv.

Innan det moderna och sedermera individualistiska tänkesättet slog igenom var hierarkier och sammanhang något självklart gott – framför allt var det just självklart. Att leva ett meningsfullt liv var för 1600-talsmänniskan att fylla sin givna plats i samhället. Det var inte tillåtet att hursomhelst inta en annan plats, särskilt inte att låtsas tillhöra ett förnämare segment. Helt rigid var dock inte samhällsordningen.

En landsortspojke kunde ta sig till staden och tack vare intyg och vitsord från hemorten få möjlighet att bli lärling. Genom giftermål kunde man flytta lite upp eller lite ner i ställning. Att bli bofast innebar ett väsentligt hack uppåt om man tidigare flyttat omkring mycket.

En verklig klassresa gjorde Jesper Swedberg, vars far var bergsman och tack vare viss förmögenhet kunde skicka sin son till Uppsala så att han blev prästvigd. Så småningom utsågs Jesper Swedberg till hovpredikant och teologiprofessor och slutligen biskop, varvid släkten adlades och namnet omvandlades till Swedenborg.

Men utgångspunkten, normen, var ändå att fylla den givna plats man fötts till och göra det med noggrannhet och pliktkänsla. Alla visste att det behövdes såväl bönder som herremän, soldater såväl som präster, drängar, pigor, hattmakare, murare, husfruar, takläggare och kopparslagare.

För en 2000-talsmänniska är det kvävande att tänka sig en tillvaro utan rätten att utifrån begåvning och förmåga fritt få välja bana i livet. Det den förindustriella människan däremot hade i rikligt mått, var en känsla av mening och – om hon utförde sin roll väl – en naturlig värdighet, också om samhällspositionen var ringa och oansenlig.

Och nog för att hon kunde bli het av avund vid åsynen av de förnäma och välbärgade där längst fram i kyrkan, och nog för att dessa många gånger kunde utnyttja sina maktpositioner gentemot de svagare, men samtidigt fanns det en självklar moral och ett gemensamt språk för att hantera klyftorna.

De rika och förnäma ansågs, även de, ha fått sin plats och uppgift av Gud. Av det följde ett stort ansvar att visa omsorg om de svagare och bidra till uppbyggnaden av institutioner och välfärdsinrättningar. Även om de inte levde upp till denna uppgift fanns det en fostrande förväntan, och att strunta i plikten äventyrade anseendet.

I dag kan vem som helst – i teorin – bli miljardär. Vänstern drömmer om en förmögenhetsskatt som kan tämja eliten, finansiera välfärden och återskapa känslan av samhörighet. Högern förklarar att det inte går, eftersom miljardärerna och deras miljarder då bara kommer att flytta ut ur landet. Man kan vara hur arg man vill på dessa människor, men vad kan vi egentligen kräva av dem vars förmögenheter i sig själva genererar ännu större förmögenheter? Vi saknar ett språk och ett etiskt ramverk för att överbrygga klyftan mellan den ekonomiska eliten och resten.

Före moderniteten var livet hierarkiskt i alla avseenden, också inom familjen. Vår slentrianmässiga uppfattning är ofta marxistiskt färgad och vi tolkar överordning som synonymt med förtryck. Men Karin Sennefelt framhåller att hierarkin inte utesluter kärlek, ömsesidighet och omsorg. I ett rörande avsnitt beskriver hon hur kvinnor vars spädbarn dött i sömnen behandlades. De fick ofta något slags straff för förmodad vårdslöshet. Straffet var ganska milt och kunde bestå i att inte få ta nattvarden under en period, eller att få stå längst ner i kyrkan under gudstjänsten.

Men ofta fick även mannen samma straff, även om han inte hade varit i närheten av barnet, eftersom föräldrarna ansågs ha ett gemensamt ansvar för barnen. Och det var inte ovanligt att även om straffet bara gällde kvinnan, så ställde sig mannen vid hennes sida, som en markering att han frivilligt delade ansvaret och skammen med henne.

I en doktorsavhandling som utkom häromåret ”För samhällets bestånd och Guds rikes förkovran” (Åbo Akademis förlag, 2024) framkommer i ännu högre grad att den del av överheten som bestod av kyrkan, betonade just ömsesidigheten inom den äktenskapliga hierarkin.

Teologen Niklas Antonsson har analyserat samtliga postillor (tryckta predikosamlingar) som utkom från slutet av 1600-talet och 100 åt framåt. Prästerna framhåller där hur viktigt det är att leva i samförstånd och kärlek. Medan det är kvinnans plikt att underordna sig är det mannens plikt att utvisa självuppoffring, tålamod och självbehärskning.

Det är värt att notera att medan den världsliga makten och den sociala normen dömde lössläppta kvinnor mycket hårdare än promiskuösa män, så gjorde man i den kyrkliga undervisningen ingen skillnad på könen: En otrogen man var lika klandervärd som en otrogen hustru. Föräktenskapligt sex var lika fel för män som för kvinnor. Och aldrig uppmanades män att använda våld inom äktenskapet, tvärtom: medan det fortfarande inte var olagligt för en man att slå sin fru, fanns det präster som tydligt fördömde detta med bibliska argument.

Antonsson skriver också om hur postillorna undervisade om barnuppfostran. Återkommande är att föräldrarna uppmanas att föregå med gott exempel, och i handling visa hur man lever ett gott och gudfruktigt liv. Det tycks betraktas som ett viktigare redskap än hårdhet och bestraffning.

Allt detta visar att emedan hierarkierna sannerligen kunde användas för maktmissbruk, fylldes de också med förväntningar på kärlek, ansvar, omsorg och mildhet.

Så vad kan vi lära av detta? Finns det något att inspireras av, något som vi med våra dyrköpta individuella friheter, i en en globaliserad värld, under vanvettigt eskalerande teknisk utveckling, kan använda oss av för att leva bättre liv?

Meningen som den förmoderna våra förfäder sannolikt kunde känna och inte ens behövde reflektera över, kom till priset av stor personlig ofrihet. Och för grupper som inte befann sig inom den kristna majoritetsbefolkningen – som judar, samer och ”tattare” – var samhällsordningen en hård och ovänlig mur som skilde dem från de rättigheter resten av befolkningen hade.

Men det finns en nerv som vi kan komma åt, en nerv som ligger gömd under lagren av rigida hierarkier, påtvingad gudstro, offentlig skambeläggning och påbjuden moral, och det är den enskildes fråga: Vad är min uppgift? Hur kan jag bäst tjäna mina närmaste, mina medmänniskor, mitt land, eller rentav hela mänskligheten? I en tid när många ungdomar vill bli influensers eller ”entreprenörer”, skapa ett varumärke, synas, bli kändisar, och framför allt ha roligt på det jobb de någon gång i framtiden kan tänka sig att ta – är detta frågor som erbjuder en helt annan ingång till vuxenliv, yrkesval och familjebildning.

Om man ser sin egen tillvaro som sammanlänkad med andra människors och inser att det finns en roll att ta i samspelet med dem, så är livet plötsligt proppfyllt av mening. Det är en roll vi får välja själva, i frihet, tack och lov, men den har samma tyngd och betydelse i dag som för 1600-talsmänniskan.

Om man ser sin egen tillvaro som sammanlänkad med andra människors och inser att det finns en roll att ta i samspelet med dem, så är livet plötsligt proppfyllt av mening.

Majoritetskulturen i ett land har en särställning_[Peter Esaiasson_GP-260209

Under de senaste decennierna har minoritetskulturer tillskrivits allt starkare grupprättigheter i Europas nationalstater. FN:s och Europarådets konventioner för mänskliga rättigheter i kombination med normativa föreställningar om multikulturalism har bildat en regim som varit svår att ifrågasätta.

Samhällets eliter har bidragit genom att avfärda anspråk på skyddsvärda nationella majoritetskulturer som uttryck för populism, rasism och överdriven nationalism. Denna uppslutning bakom minoriteternas grupprättigheter är en orättfärdig sakernas ordning.

Majoritetskulturen har full rätt att kräva respekt för sina sedvanor, särdrag och kollektiva sätt att vara. Det gäller i synnerhet länder som Danmark och Sverige där majoritetsbefolkningen har en lång historia och där minoriteterna huvudsakligen består av migranter som nyss flyttat till landet.

Den här argumentationen förs av statsvetarna Liav Orgad och Ruud Koopmans i antologin ”Majorities, minorities and the future of nationhood” utgiven på prestigeförlaget Cambridge University Press (2023).

En väsentlig del av argumentet är att göra skillnad mellan olika typer av minoriteter. Immigrantgrupper som nyss flyttat till ett land har ett svagare case för sina rättigheter än ursprungsbefolkningar och etniska grupper som bott länge i landet.

Caset är svagare för att en grupps normativa rätt att bevara sin kulturella identitet är villkorad av gruppens förhållande till platsen. Oavsett varför gruppen lämnar sitt gamla land innebär flytten att man ger upp sin privilegierade rätt att bevara sin kulturella identitet eller religion i det offentliga rummet (vad som händer privat är en fråga om individuella rättigheter och därmed en annan sak).

Föreställningen att majoritetskulturen har rätt till erkännande får praktisk betydelse för bland annat diskussionerna om religioners utrymme i offentliga miljöer. Den ger stöd för uppfattningen att kristna kyrkklockor har större rätt att höras i offentliga rum än muslimska böneutrop.

Den går också på tvärs mot argumentet att kommuner ska upplåta mark åt fler moskébyggen enbart för att det redan finns många kristna kyrkobyggnader.

Med en förenkling ger Orgad och Koopmans akademisk legitimitet åt ordspråket ”man tar seden dit man kommer”, åtminstone när det gäller vilka regler som skall gälla i offentligheten.

Samtidigt är Orgad och Koopmans noga med att ange villkoren för majoritetskulturens rätt till erkännande. Oavsett ursprung måste alla kunna bli accepterade som bärare av kulturen. En majoritetskultur som är begränsad till en viss etnicitet saknar normativ legitimitet.

För att konkretisera är det normativt fel att störa sig på att den stora tv-debatten om den svenska kulturkanonen förs mellan två politiker med migrantbakgrund (Moderaternas Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas Lawen Redar).

Poängen är inte att Orgad och Koopmans levererar knockout-argument som en gång för alla stänger diskussionen om svåra avvägningar i ett kulturellt diversifierat samhälle. Poängen är att de visar att minoritetsrättigheternas dominerande ställning i debatten inte är självklar.

Man kan säga att Orgad och Koopmans visar att andra än kulturvänstern kan vara normkritiska. Förhoppningsvis kan resonemang som deras bidra till att minska kraften i rutinanklagelser för ”populism, rasism och nationalism”. Det vore ett steg framåt för det politiska samtalet

Riskerna med AI-utvecklingen underskattas grovt_[Olle Häggström_GP-260406

​Olle Häggström:

AI-utvecklingen drivs fram i konkurrens mellan företag som mot bättre vetande inte tar tillräcklig hänsyn till att de riskerar skapa en dödsmaskin som vi förlorar kontrollen över.

Mötet i Davos i januari dominerades av Donald Trumps geopolitiska nyckfullhet, men i skuggan av honom diskuterades ett annat ämne som ser ut att kunna bli än mer betydelsefullt för allas vår framtid. På plats fanns nämligen cheferna för två av världens tre ledande AI-utvecklare: Demis Hassabis från Google DeepMind, och Dario Amodei från Anthropic. Båda två har tidigare bekräftat att de inser att riskerna med den AI-teknologi de själva går i spetsen för är så långtgående att det hela mycket väl kan landa i mänsklighetens undergång, och i Davos var de eniga om hur önskvärt det vore om utvecklingen bromsades, så att reglering, säkerhet och samhällelig anpassning får en bättre chans att hinna ikapp. Ändå trycker de gasen i botten, eftersom de befinner sig i en inbördes kapplöpning som ingen av dem tycker sig ha råd att stiga av.

Att utvecklingen går rasande snabbt argumenterade jag för i min förra gästkrönika den 15/1. Både Hassabis och Amodei är på samma linje, och menar att vi är så pass nära den brytpunkt där AI självt kan börja driva utvecklingen framåt att uppkomsten av övermänskligt kompetent generell AI kan väntas inom några få år – kanske 2028 enligt Amodei, eller snarare 2035 om man tror mer på Hassabis.

Vad händer därefter? Den som tror att samhället i det läget kan väntas fortsätta ungefär som förut har inte tänkt igenom vad det innebär att skapa en ny entitet som petar ned människan till andra plats bland planetens mest intelligenta och kapabla arter. Som ett minimum kommer vi att ställas inför en total omstöpning av arbetsmarknaden i närvaro av en AI som kan utföra allt mänskligt arbete snabbare, billigare och bättre än vi själva, och vi behöver därför snarast finna svar på hur ett samhälle utan lönearbete lämpligen kan organiseras.

Frågan är dock om det ens är möjligt för människan att behålla kontrollen över sådan AI. En förutsättning för det är att vi löser det så kallade AI alignment-problemet, som handlar om att se till att de första riktigt kraftfulla AI-systemen har mål och drivkrafter i linje med våra egna och prioriterar mänsklig välfärd och blomstring. Ett teoretiskt ramverk för vad som annars är att vänta utvecklades under 00-talet och framåt av pionjärer som Eliezer Yudkowsky och den svenskfödde Nick Bostrom. Centralt i denna teori är så kallad instrumentell konvergens, som anger ett antal delmål som en tillräckligt avancerad AI kan väntas utveckla nästan oavsett dess slutliga avsikt. Hit hör sådant som självbevarelse och resursanskaffning, och det är lätt att inse hur illa ute mänskligheten skulle vara i en konflikt med en överlägset kapabel motståndare med obegränsad aptit på naturresurser.

Den teori som utarbetades var länge en renodlad abstraktion, i stort sett frikopplad från experimentella och andra data. Den situationen har nu raskt kommit att förändras genom experiment gjorda på moderna AI-system, utförda bland annat av Anthropic och av oberoende forskargrupper. Dessa tenderar att bekräfta de teoretiska förutsägelserna, och vi ser redan oroande tecken på strategiskt tänkande och självbevarelsedrift – som när en AI som kommit åt dokument om att den av säkerhetsskäl kommer att bytas ut om den visar sig alltför kapabel väljer att avsiktligt prestera under sin förmåga vid utvärdering.

Allt detta pekar mot hur illa ute vi är om vi skapar superintelligent AI utan att ha löst AI alignment. Flera faktorer bidrar dessvärre till att någon övertygande plan för AI alignment inte finns. En sådan är AI:s så kallade black box-egenskap – att inte ens AI-utvecklarna själva förstår vad som händer djupt inne i systemens neurala nätverk. Och relaterat: dagens AI-utveckling liknar odling och växtförädling mer än klassisk ingenjörskonst, vilket gör det långt svårare att få full kontroll över vad det är man skapar.

För att inte utsätta mänskligheten för oacceptabel risk behöver därför den utveckling som drivs av AI-bolag som Google DeepMind och Anthropic, jämte deras främste konkurrent OpenAI, bromsas. När deras ledare rycker på axlarna och säger att de sitter fast i sin kapplöpning, och när Trumpadministrationen i dagsläget är mindre intresserad av AI-reglering än av deportationer och Grönlandsfrågan, så är det upp till oss andra att sätta tryck på både Washington och Silicon Valley att agera mer ansvarfull

Därför angriper S nya medier_[Per Gudmundson_GP-260119

​Strax före jul publicerade tidskriften Kvartal en stor artikel om hur Socialdemokraterna i Malmö pressar det övriga lokala föreningslivet att stötta partiet.

Reportaget var gjort av två ytterst kvalificerade journalister. Jenny Strindlöv har bakom sig en rad egensinniga och uppmärksammade granskningar – bland annat infiltrerade hon extremhögern för Uppdrag Gransknings räkning, och de senaste åren har hon visat unikt mod genom att belysa förtrycket inom den romska minoriteten.

Hennes kollega Federico Moreno har en lika gedigen bakgrund på Sydsvenskan och Expressen. En gång nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin årets avslöjande efter att ha belyst väktarvåld. Personligen har jag uppskattat hans inblickar i det mångkulturella Malmö.

Kvartals granskning har lett till en hel mängd uppföljande artiklar. Det är solid journalistik av ett slag som borde ha fått Socialdemokraternas partiledning att agera.

Men i årets första partiledardebatt valde Magdalena Andersson i stället att ifrågasätta tidskriften. ”Jag känner inte till det som har skrivits i Kvartal”, påstod hon på direkt fråga. ”Jag vet däremot att man inte ska ta allt som står i Kvartal för en direkt sanning.”

Det är illa att Magdalena Andersson utnyttjar sin politiska makt att underminera förtroendet för seriös journalistik. Det är också en smula hycklande.

Socialdemokrater har knappast dragit sig för att brännmärka andra vid minsta mediekritiska ansats. Förslag att minska public service mångmiljard-anslag, synpunkter på partiorganet Aktuellt i Politikens trollkontoverksamhet, eller bara det enkla faktum att vi har en högerregering har utmålats som demokratihot. Se exempelvis ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati” (DN Debatt 7/5-23).

Den högstämda retoriken är som synes tämligen bedräglig. Den är i själva verket en metod att försöka göra ned motståndare och skrämma upp lättrörda opinioner.

Socialdemokraterna har en lång historia av att försöka mobilisera väljare genom att skrämmas med nya medier. Allt från radiosändningar, parabolantenner, kabel-tv och numera nättidskrifter har demoniserats, i synnerhet om de har framträtt under borgerlig regering.

Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen tog Magdalena Andersson partiets mediemotstånd ett steg vidare. Måltavlan var Elon Musks plattform X. ”Ett handslag om att vi alla lämnar X, det tror jag vore toppen”, sade Magdalena Andersson till Expressen. ”Om hela svenska journalistkåren valde att lämna X till exempel så skulle det finnas många fördelar med det, som jag skulle vara entusiastisk över.”

Bland de största kontona på X finns många av Magdalena Anderssons mest framträdande kritiker. Det vore förstås behändigt för henne om de kunde lägga av.

Hennes retorik ingår ett internationellt mönster. I Norge vill Arbeiderpartiet förbjuda Elon Musks AI. I England driver Labourregeringen motsvarande linje. Magdalena Anderssons påhopp på Kvartal är bara ett exempel i raden.Per Gudmundson

" Det är illa att Magdalena Andersson utnyttjar sin politiska makt att underminera förtroendet för seriös journalistik

Kvinnor betalar när vi blundar för islamismen_Ann-Sofie Hermansson_GP-260108

​Vårt samhälle vilar i stor utsträckning på något så vackert som tillit. Det gäller allt ifrån att lita på myndigheter, polis och rättsväsende och inte minst på hur det civila samhället bedriver sin verksamhet. Men denna tillit får inte vara blind. För en vecka sen kunde Sofie Löwenmark på sajten doku.nu avslöja hur islamister obehindrat bedriver verksamhet på Högsbo bibliotek vid Axel Dahlströms torg i Göteborg.

”Med Göteborgs stads godkännande håller Frölunda moské fredagsbön och koranskola i ett av stadens kulturhus vid ett allmänt bibliotek. Moskéföreträdare och imamer har spridit islamism, grov antisemitism och stöd för Hitler och terrororganisationer, och under en predikan kallas undervisningen i svenska skolor för smuts. De få gånger kvinnor tillåts närvara vid böner göms de bakom draperier.

Socialdemokratiska toppolitiker har vid upprepade tillfällen träffat moskéföreträdare i lokalerna. ”Jag har mött dem en gång och då framkom inga uttryck för antisemitism”, säger kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius, till Doku. Han sätter fingret på problemet. Fundamentalister säger aldrig sanningen när den riskerar att försämra organisationens förutsättningar. Ska man få arbetsro visar man upp en demokratisk fasad mot maktens representanter.

Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första. Under lång tid har Löwenmark med stort mod tagit sig för att visa upp en fundamentalistisk undervegetation inom föreningslivet i Göteborg. Priset för vår vägran att ta till oss denna kunskap betalas av dem, företrädesvis kvinnor, vars liv begränsas i en fundamentalistisk miljö.

Göteborg har även historiskt utmärkt sig som platsen där en oproportionerligt stor andel unga människor efter att ha radikaliserats i olika miljöer reste till Syrien för att strida för IS. Det är en skam för staden men ingen hemlighet. Jag försökte själv med begränsad framgång lyfta fram fenomenet i sökljuset.

Detta drabbar göteborgare. Man kan vara förbannad för att våra skattepengar används i rent osmaklig propaganda för extremistiska värderingar. Men för alla de medborgare som lever under hedersförtryck i en fundamentalistisk miljö, ja då kan det vara på liv och död. För att nu inte nämna den antisemitism som växer i skuggan av olika ”aktivisters” insatser vid demonstrationer på stan. Där man ropar en sak på svenska och en annan på arabiska.

Mönstret går igen. Genom att ljuga om vad man egentligen står för parasiterar dessa organisationer på vår samhälleliga tillit. Vita lögner som visar en demokratisk sida utåt men som döljer ett avskyvärt innehåll. Det duger inte längre att säga att vi inget visste. Inte när Doku och andra modiga journalister gång efter annan plockar fram ett kunskapsunderlag som tydligt pekar ut de värderingar som visar upp sitt fula tryne när man tror att ingen hör eller ser.

Man ska inte komma undan med fusk, lögner och antisocialt dominansbeteende. Mobbare ska möta motstånd. Och tillit i all ära men man behöver inte vara en idiot. *

Förtydligande: Det är idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs Stad som ansvarar för den aktuella lokalen som ligger i samma hus som biblioteket.

" Dokus avslöjande om radikaliserande miljöer i stan är nämligen inte det första.

Varför tillåts olämpliga personer jobba med äldre?_[Henrik Jönsson_GP-260106

​Mahatma Gandhi lär en gång ha sagt att ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina svagaste. Med denna måttstock fallerar Sverige, eftersom äldre, ofta dementa kvinnor nu utsätts för sexuella övergrepp av män inom åldringsvården. Än värre är att många kommuner inte tar övergreppen på tillräckligt stort allvar utan avstår från att att polisanmäla dem.

Fallen är lika många som tragiska. En hundraårig kvinna som ringt hemtjänsten på grund av bröstsmärtor får ingen hjälp, utan våldtas istället av den vårdare som kommer hem till henne. Ett annat exempel är en dement 85-åring kvinna som bjuds på alkohol och sedan utsätts för övergrepp av sin vårdare. En annan 85-åring kvinna utsätts för övergrepp under sin sjukgymnastik. Ännu en förövare filmar våldtäkten av en äldre kvinna under sitt nattpass. Kvinnan vågar inte trycka på sin larmknapp, eftersom larmet går till förövaren.

Detta är inga enskilda avvikelser. Enligt tillgänglig statistik har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts bara de senaste 4 åren.

I majoriteten av fallen sker brotten inomhus, och gärningsmannen är anställd inom omsorgen. I de fall kommunerna inte polisanmäler blir konsekvensen att förövarna kan arbeta kvar – och att fler kvinnor utsätts för övergrepp.

Denna utveckling sammanfaller med en dramatisk förändring av äldreomsorgspersonalens sammansättning. Den nya rapporten “Fakta om personalen i välfärden – Utrikes födda i kommuner och regioner” konstaterar att denna demografiförändring i synnerhet påverkar kommunernas vård och omsorg, där äldrevården utgör en mycket stor del.

Rapporten slår även fast att intresset för omsorgsyrket är särskilt stort bland utrikesfödda män, och drar den optimistiska slutsatsen att utrikes födda har en “generellt mer positiv inställning till att ta hand om andra och vårda sjuka”.

En förklaring som ligger närmare till hands är att svenska staten aktivt drivit på för att få arbetslösa invandrare att arbeta inom välfärden. Konkret innebär detta att skattepengar används för att subventionera anställning av människor som annars inte hade kvalificerat sig för dessa jobb.

Denna bild stärks av Riksrevisionens rapport om subventionerade anställningar, som konstaterar att drygt 80 procent av alla nystartsjobb tas av utrikesfödda – och att männen dominerar.

Kommunerna har således ett egenintresse i dessa statligt subventionerade anställningar. Och inte ett allt för stort intresse av att problem som övergrepp från okvalificerad personal uppmärksammas.

Problemet är dock att det är våra svagaste som, i strid med Gandhis ideal, får ta smällen. *

SVT sprider myter om behovet av arbetskraftsinvandring_[Torbjörn Hållö_GP-251211

På SVT:s hemsida kunde man i slutet på november läsa följande chockerande nyhet ”Hotande försörjningskris i kommunerna – färre betalar för det gemensamma”.

I SVT:s reportage hävdades det att andelen i arbetsför ålder jämfört med personer utanför arbetsför ålder nu snabbt sjunker. En möjlig lösning på detta hot som framfördes i SVT:s inslag var att öka arbetskraftsinvandringen till Sverige.

Källan till nyheten var Svenskt Näringslivs sajt ”Ekonomifakta”. Samma sajt var också källa till att lösningen på problemet att öka invandringen till Sverige. Men stämmer påståendet som framförs av SVT och ”Ekonomifakta”?

Det korta svaret är: nej.

Andelen i arbetsför ålder i Sverige minskar inte. Den ökar. Fler betalar för det gemensamma för att använda SVT:s och ”Ekonomifaktas” vokabulär.

2024 utgjorde befolkningen i åldrarna 19–65 år 58,7 procent av befolkningen. 2033 har pensionsåldern höjts och andelen i åldrarna 19–66 år kommer att vara 59,9 procent. I absoluta tal en ökning med 229 000 personer.

Hur kan då SVT och ”Ekonomifakta” påstå att Sveriges kommuner står inför detta demografiska hot?

En del är att man tittar på utvecklingen i enskilda kommuner i stället för utvecklingen i Sverige. Självklart finns det många kommuner med negativ befolkningsutveckling. Den utmaningen har funnits i över 100 år. Det är inget nytt. Men att detta skulle leda till exempelvis sjunkande intäkter från arbetsgivaravgifter, så som det påstås i inslaget, är fel (arbetsgivaravgifter är en nationell skatt).

Men det stora misstaget SVT och ”Ekonomifakta” gör är att man utgår från fel åldersspann. Genom att exkludera personer under 20 år och över 64 år ger man en falsk bild av sysselsättningen i Sverige.

I Sverige blir nu pensionsåldern (den så kallade riktåldern) 67 år. Trots detta beskrivs Sveriges ungefär 100 000 arbetande 65 och 66-åringar av SVT och ”Ekonomifakta” som ej arbetsföra. Det är ett utslag av ålderism och är absurt.

Samma misstag gör SVT och ”Ekonomifakta” när man exkluderar unga som inte fyllt 20 år, men som är ute i arbetslivet. En arbetare som läst ett yrkesprogram och börjar jobba som 18- eller 19-åring räknas enligt detta mått som ej arbetsför. Att påstå att en 19-årig snickare, elektriker eller barnskötare inte är arbetsför är även detta absurt.

Sverige har stora utmaningar. De sjunkande födelsetalen är bekymmersamma. Men låt oss vara varsamma med fakta.

Sverige behöver inte ökad invandring. Sverige behöver en samlad politik för att få de 500 000 som idag är arbetslösa i arbete.

Låt oss börja med att uppmuntra unga att läsa yrkesprogram på gymnasiet, en utbildning som ger dem en yrkesidentitet och en bra väg till egen försörjning.

Se till att arbetslösa snabbt får ta del av en arbetsmarknadsutbildning som stärker deras jobbchanser.

Och stäng ner det utbredda fusket med studentvisum och andra smitvägar som bidrar till en svart arbetsmarknad och som pressar ner löner och villkor för svenska arbetare.