Majoritetskulturen i ett land har en särställning_[Peter Esaiasson_GP-260209

Under de senaste decennierna har minoritetskulturer tillskrivits allt starkare grupprättigheter i Europas nationalstater. FN:s och Europarådets konventioner för mänskliga rättigheter i kombination med normativa föreställningar om multikulturalism har bildat en regim som varit svår att ifrågasätta.

Samhällets eliter har bidragit genom att avfärda anspråk på skyddsvärda nationella majoritetskulturer som uttryck för populism, rasism och överdriven nationalism. Denna uppslutning bakom minoriteternas grupprättigheter är en orättfärdig sakernas ordning.

Majoritetskulturen har full rätt att kräva respekt för sina sedvanor, särdrag och kollektiva sätt att vara. Det gäller i synnerhet länder som Danmark och Sverige där majoritetsbefolkningen har en lång historia och där minoriteterna huvudsakligen består av migranter som nyss flyttat till landet.

Den här argumentationen förs av statsvetarna Liav Orgad och Ruud Koopmans i antologin ”Majorities, minorities and the future of nationhood” utgiven på prestigeförlaget Cambridge University Press (2023).

En väsentlig del av argumentet är att göra skillnad mellan olika typer av minoriteter. Immigrantgrupper som nyss flyttat till ett land har ett svagare case för sina rättigheter än ursprungsbefolkningar och etniska grupper som bott länge i landet.

Caset är svagare för att en grupps normativa rätt att bevara sin kulturella identitet är villkorad av gruppens förhållande till platsen. Oavsett varför gruppen lämnar sitt gamla land innebär flytten att man ger upp sin privilegierade rätt att bevara sin kulturella identitet eller religion i det offentliga rummet (vad som händer privat är en fråga om individuella rättigheter och därmed en annan sak).

Föreställningen att majoritetskulturen har rätt till erkännande får praktisk betydelse för bland annat diskussionerna om religioners utrymme i offentliga miljöer. Den ger stöd för uppfattningen att kristna kyrkklockor har större rätt att höras i offentliga rum än muslimska böneutrop.

Den går också på tvärs mot argumentet att kommuner ska upplåta mark åt fler moskébyggen enbart för att det redan finns många kristna kyrkobyggnader.

Med en förenkling ger Orgad och Koopmans akademisk legitimitet åt ordspråket ”man tar seden dit man kommer”, åtminstone när det gäller vilka regler som skall gälla i offentligheten.

Samtidigt är Orgad och Koopmans noga med att ange villkoren för majoritetskulturens rätt till erkännande. Oavsett ursprung måste alla kunna bli accepterade som bärare av kulturen. En majoritetskultur som är begränsad till en viss etnicitet saknar normativ legitimitet.

För att konkretisera är det normativt fel att störa sig på att den stora tv-debatten om den svenska kulturkanonen förs mellan två politiker med migrantbakgrund (Moderaternas Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas Lawen Redar).

Poängen är inte att Orgad och Koopmans levererar knockout-argument som en gång för alla stänger diskussionen om svåra avvägningar i ett kulturellt diversifierat samhälle. Poängen är att de visar att minoritetsrättigheternas dominerande ställning i debatten inte är självklar.

Man kan säga att Orgad och Koopmans visar att andra än kulturvänstern kan vara normkritiska. Förhoppningsvis kan resonemang som deras bidra till att minska kraften i rutinanklagelser för ”populism, rasism och nationalism”. Det vore ett steg framåt för det politiska samtalet