En berättelse om två intervjuer_[En berättelse om två intervjuer_GP-251110

Vad är nödvändig och demokratibevarande public service och vad är ytlig kommersialism? Frågan är, om möjligt, ännu svårare att besvara nu.

Härom veckan gästades SVT:s intervjuflaggskepp 30 minuter av Mattias Karlsson (SD). Några dagar senare medverkade Karlssons partikamrat Tobias Andersson i Expressens motsvarighet, Politikrummet.

Charles Dickens hade kunnat beskriva det som ”en berättelse om två intervjuer”. Men Dickens berättelse hade inte handlat om de inbjudna politikerna eller deras åsikter, utan om programmen.

SVT:s Anders Holmberg väntade drygt 21,5 av programmets 30 minuter innan han ställde sin första fråga om sakpolitik. Dessförinnan fokuserade han på vilken ministerpost Karlsson vill ha, på Anna-Karin Hatts avgång, på vad nättidningen Riks för några år sedan skrev om Annie Lööf, och på vad Liberalerna tycker om Karlssons parti.

Expressens Viktor Barth-Kron behövde inte mer än 26 sekunder innan han ställde sin första sakpolitiska fråga. Den handlade om hanteringen av Stegra och ledde vidare till försöken att nå en bred energiöverenskommelse. Både frågor och svar var stundtals tekniska, men både programledare och gäst ansträngde sig för att förklara svåra begrepp och ge lyssnaren en förståelse för hur beslutsprocesser i riksdag och regering fungerar.

Det framstår onekligen som ironiskt med tanke på att det är SVT, enligt sitt sändningstillstånd, som ska ”bidra till kunskap, insikt och bildning”.

Varken Holmberg eller Barth-Kron var snälla, om man med det menar att de ställde enkla frågor eller undvek att pressa sina gäster. Men de pressade på olika sätt. Holmberg avbröt ofta; frågorna var förhörsliknande. Barth-Kron var avslappnad, om än tidvis bitsk, och lät gästen utveckla sina svar.

Holmbergs frågor andades indignation. De handlade inte om sakförhållanden, utan snarare om gästens allmänna legitimitet. Barth-Krons frågor var värderingsneutrala, men mycket precisa. Han ville veta om gästen kunde förklara sina ståndpunkter – och belägga dem.

Vi som själva gett sådana intervjuer vet att en avslappnad journalist ofta är farligare än en aggressiv. Ju mer tid man får på sig, desto större är risken att man uttrycker sig fel eller säger för mycket. Men de intervjuerna blir i regel bättre – särskilt för publiken, som får både mer och tydligare information. Och det råkar vara just vad public service-uppdraget syftar till, men sällan förmår leverera.

Jag inser att olika program har olika syften och målgrupper. Jag inser att vissa prioriterar konflikt och känslor, medan andra föredrar bildning och information. Jag inser också att granskning och ansvarsutkrävande även omfattar maktens etik.

Vad jag däremot inte inser är varför SVT, med sin skattefinansierade miljardbudget, prioriterar snabba underhållningskalorier, medan kommersiella Expressen tar sig tid att belysa och upplysa publiken om komplexa sakfrågor. Och jag tror inte att SVT kan förklara det heller, vilket är ett problem i sig.

Det var den bästa av intervjuer, det var den sämsta av intervjuer.

Johan Ingerö Alias