Är du också konflikträdd? Eller inte direkt konflikträdd, men kanske så där så att du instinktivt undviker att stöta dig med omgivningen, eftersom det är så obehagligt att möta andra människors negativa känslor? De allra flesta av oss har åtminstone en liten dos konflikträdsla i personlighetsmixen. Och det är inte så dumt.
Vi måste inte göra alla meningsskiljaktigheter till sociala snubbeltrådar precis hela tiden. Samvaron med andra blir smidigare och trevligare om vi oftare söker samförstånd än konflikt. Men det är också farligt om det går för långt, om instinkten cementeras. Det är farligt när konflikträdslan får oss att inte våga stå raka i våra djupaste övertygelser. Vår mänsklighet förtvinar om vi ständigt anpassar oss efter flocken.
Jag arbetar med att uttrycka åsikter, ståndpunkter som inte sällan anses vara minoritetsåsikter i det här landet. Likväl är det en kraftansträngning, också för mig, att i det fysiska mötet med människor, uttrycka avvikande åsikter. Det är så mycket skönare att hålla med, eller att bara undvika det där som skaver och skiljer oss åt.
Alla som hyser klassiskt borgerliga åsikter upplever av och till att just dessa är de avvikande åsikterna. Vrider man på P1-morgon eller tittar på Aktuellt på kvällen, kommer de kritiska intervjufrågorna i stort sett alltid från en mitten/vänster- eller ren vänsterposition.
De politiska åsikter som uttrycks från den så kallade folkkyrka jag fortfarande är medlem i, är alltid i linje med uppfattningarna hos partier till vänster om mitten. När forskare och universitetslärare samlar sig i upprop om olika saker, är det mestadels vänsteråsikterna som uttrycks. Det betyder naturligtvis inte att alla universitetslärare är vänster, men att de som ropar högst ofta är det.
På arbetsplatser där de flesta har någon form av högskoleutbildning är det ofta lättare att slentrianmässigt uttrycka vänsteråsikter än högeråsikter. Man behöver inte se sig om över axeln innan man suckar över Gaza, klimatet, rasismen eller Tidöpartiernas nedskärningar och skattesänkningar.
Medan den som oroar sig för ett växande hat mot Israel, för en alltmer flagrant antisemitism och för islams inflytande över Europa, oftast inte talar lika högt om detta. Oro för invandringens följder på lång sikt är liksom inget man nämner i förbifarten vid kaffemaskinen i lärarrummet. Den som tycker att pojkar och flickor ska behandlas exakt likadant fruktar inget, medan den som till exempel anser att pojkar kan behöva en fastare hand vinnlägger sig om att formulera denna sin åsikt på ett politiskt acceptabelt sätt.
Nyligen lät Köpenhamns universitet undersöka det intellektuella och ideologiska klimatet vid fakulteterna. Det visade sig att 40 procent av studenterna som upplever sig tillhöra en politisk minoritet känner sig utfrysta, misstänkliggjorda och tvekar inför att uttrycka sina åsikter. Tidningen Weekendavisen gick djupare ner i siffrorna och kunde visa att det inte är minoriteterna med vänsterextrema åsikter som upplever sig exkluderade.
Som Silje Sørensen, psykologistudent och medlem i Revolutionært Kommunistisk Parti, säger till tidningen: ”Jag upplever en jättestor öppenhet för revolutionära idéer”. Det är i stället de som är engagerade i borgerlig studentpolitik som märker att de inte bjuds in till fester och plötsligt behandlas som luft. Det är deras lokaler som vandaliseras. Många med borgerliga eller konservativa åsikter undviker att säga vad de tycker på föreläsningar och seminarier. Det finns till och med socialdemokratiskt aktiva studenter som kan berätta om trakasserier från vänsterradikala studiekamrater.
Att universitet är hemvist för revolutionära idéer är ingen nyhet. De senaste åren har flera stora amerikanska universitet varit skådeplatsen för Palestinamanifestationer som urartat i terrorromantik och öppen antisemitism. Det var från universiteten som wokeideologin sipprade ut och in i den amerikanska förvaltningens alla delar, ända in i kursplaner och läromedel.
Det var i denna miljö den konservativa debattören Charlie Kirk klev in. Han ställde sig på ett podium eller slog upp ett tält och började ifrågasätta de slentrianmässiga vänsteraxiomen. Han debatterade alla och envar som ställde sig vid mikrofonen. Han var skickligare än någon annan. Han underkände försanthållande utgångspunkter på löpande band och förklarade varför.
Han framhöll konservativa dygder och manade studenterna att våga bilda familj tidigt. Han pillade sönder föreställningen om att kön är en konstruktion. Och människolivet börjar i livmodern, liksom människovärdet, menade Charlie Kirk – i en tid där abortmöjligheterna begränsats på vissa håll, och utvidgats på andra. (I New York till exempel kan fullgångna foster aborteras om en läkare tycker att det finns skäl för det.)
Fosterlandskärleken gick som en röd tråd genom hans politiska engagemang, och hans organisation ”Turning Point” sägs ha varit avgörande för att så många unga män röstade på Trump 2024. Han älskade den amerikanska konstitutionen. Han stöttade Israel och fördömde Hamas.
Det är inte svårt att förstå varför Charlie Kirk var hatad. Han utmanade det paradigm som skyller väst för allt ont i hela världen och tolkar all mänsklig samvaro och interaktion som en funktion av ojämlika maktrelationer. Han skämdes inte för sin konservatism, han skämdes inte för sin kristna tro och han skyggade inte för någon fråga. I stället hävdade han att utan öppen debatt mellan meningsmotståndare skulle demokratin inte överleva. USA skulle ramla ner i ett hål av hat och våld.
Därför är det så outsägligt tragiskt att han mördades just under ett sådant slags möte som han blivit känd för; skjuten i halsen medan han argumenterade för sin sak. Två små barn blev faderlösa, en ung kvinna blev änka och ensamstående mamma. Vad mordet kommer att få för politiska följder i vår hårt uppskruvade och våldsamt polariserade samtid är omöjligt att förutsäga.
I en undersökning av yttrandefriheten på amerikanska universitet som presenterades av den oberoende organisationen FIRE härom dagen, underkänns en majoritet av de undersökta skolorna. Och det framgår att viljan att neka meningsmotståndare tillträde till campus inte bara är en vänsterinstinkt, utan i lika hög grad återfinns hos högerlutande studenter. Det är nämligen en mänsklig reflex att vilja stå oemotsagd.
Men Charlie Kirk hade rätt. Om vi inte kan prata med varandra ansikte mot ansikte, om allt vi förmår är att knyta näven i fickan och hata motståndarna på avstånd i våra respektive sociala medier-bubblor, om opinionsbildning reduceras till att skrika ut vårt hat i demonstrationståg, då är det slut med demokratin. Allt som återstår är våld och förstörelse.
Att respektfullt anmäla en avvikande politisk åsikt, i föreläsningssalen, i fikarummet eller i omklädningsrummet, det är den allra viktigaste motståndshandlingen just nu.
Det är inte svårt att förstå varför Charlie Kirk var hatad. Han utmanade det paradigm som skyller väst för allt ont i hela världen.
Susanna Birgersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.