Äldreomsorg är ingen integrationsåtgärd_[Naomi Abramowicz_GP-241226

Språkliga missförstånd inom äldreomsorgen kan riskera människors liv och hälsa. Arbetsvillkoren måste bli bättre.

Bristande svenskkunskaper bland anställda inom äldreomsorgen är ett problem i hela Sverige, både för små och stora kommuner. En ny statlig utredning om språkkrav för personal i äldreomsorgen visar hur illa ställt det är runtom i landet.

Enligt utredaren är dålig svenska inte bara ett problem bland timvikarier, utan även bland tillsvidareanställda. Det finns till och med utbildad personal, däribland undersköterskor, som har svårt att göra sig förstådd. Det är än mer oroande att det finns med­arbetare med svenska som förstaspråk som varken klarar av att dokumentera arbetet på ett fullgott sätt eller kommunicera med anhöriga.

Att tala bristfällig svenska, eller knappt någon svenska alls, är inte bara ett problem när det kommer till att göra sig förstådd i vardagliga situationer. Språkförbistringen kan få katastrofala konsekvenser.

Utredningen beskriver situationer som inte bara kan vara farliga, utan rentav livshotande. Ibland utförs en nödvändig uppgift inte alls, och i vissa fall så utförs den felaktigt. När ett akut tillstånd uppstod lät en medarbetare bli att ringa 112 eftersom personen inte förstod vad den förväntades göra. En annan anställd inom äldreomsorgen missförstod en sjuksköterskas instruktioner i att lägga om ett sår, vilket ledde till ökad smärta och försämrad sårläkning för den äldre.

Att språkförbistringen är så pass utbredd försämrar arbetsmiljön för de medarbetare som faktiskt talar flytande svenska. Stressen och frustrationen ökar när det inte går att förstå sina kolleger, och när de behöver täcka upp för andras misstag. De tvingas också att ta ett större ansvar för verksamheten i stort för att säkerställa att det inte blir några allvarliga missar som äventyrar patientsäkerheten.

Hur hamnade vi egentligen här – att äldre människors hälsa sätts på spel på grund av bristande språklig kompetens?

Det enkla svaret är: för få vill arbeta inom äldreomsorgen. Jobbet är både emotionellt och fysiskt krävande samtidigt som de anställda får alldeles för låg ersättning sett till det stora ansvaret. Lägg till att jobbet har nära noll flexibilitet, stor tidspress, obekväma arbetstider och fortfarande dras med delade turer. Då tvingas många kommuner att tumma på kraven bara för att täcka behoven.

Den nuvarande situationen inom äldreomsorgen visar hur fel politiker hade under tidigt 2000-tal när de menade att invandring kunde lösa personalbristen inom välfärden. Det sågs som en win win-affär: utrikes födda med bristfälliga svenskkunskaper fick ett jobb och chansen att lära sig svenska på arbetstid medan äldreomsorgen fick ”fler händer”. Idén framfördes av politiker till både höger och vänster.

Närmare 20 år senare är det uppenbart att det var en urusel idé. Nyanlända fick förvisso ett arbete, men svenska är inte bara något som man kan lära sig i förbifarten när man vårdar sköra äldre. Att jobba inom äldreomsorgen är inte heller något enkelt jobb. Jobbet kräver takt, förståelse och god språklig kompetens. Det är förminskande och förolämpande mot anställda inom äldreomsorgen att tro att det enda som deras jobb kräver är ett par fungerande händer. Omsorg är mycket mer än så. Det handlar om att kommunicera, att både höra vad som sägs och inte sägs och att kunna förmedla en känsla av trygghet.

Så ser det inte ut i dag. Tyvärr ser det inte ut som att det kommer att bli någon förändring inom äldreomsorgen, åtminstone inte på kort sikt. Utredningen landar i att det är omöjligt att införa ett språkkrav för anställda. Då skulle det bli ännu svårare att rekrytera än vad det redan är i dag, och vissa kommuner skulle bli helt utan personal i semester­tider. I stället föreslås ett lagstadgat krav på att arbetsgivare ska arbeta för att de anställda har den språknivå som krävs för att kunna utföra omsorgsinsatser. Dessutom föreslås ett statligt bidrag, ”svenskalyftet”, som ska stimulera arbetsgivare att satsa på språkinsatser för personalen.

För att det ska ske ett riktigt skifte så kommer det varken att räcka med ett svenskalyft eller enstaka språkinsatser, utan det kommer att kräva att det blir mer attraktivt att jobba inom äldreomsorgen. Såväl löneläget som arbetsvillkoren måste förbättras om bättre lämpad, svenskspråkig personal ska vilja söka sig dit. Annars är det bara en tidsfråga tills nästa katastrof inom äldreomsorgen.

Naomi Abramowicz

naomi.abramowicz@gp.se

" Att jobba inom äldre­omsorgen är inte heller ­något enkelt jobb

Det officiella Sverige förnekar mångkulturen_[Adam Seejman_GP-241223

För många år sedan satt jag vid ett middagsbord i Bryssel. Värdarna var ättlingar till polacker som hade kommit till Belgien under efterkrigsåren. De var belevade, ägde ett framgångsrikt företag och bjöd på fint vin. Väletablerade men ändå inte helt assimilerade – vi konverserade på polska. Därför förvånades jag över hur de med irritation talade om de ”nya” polackerna som hade kommit till Belgien efter att Polen gick med i EU.

De nya invandrarna var från landsbygden i centrala och östra Polen, jobbade ofta inom byggbranschen och var, enligt mina värdar, inte särskilt kultiverade. Vad som var värst, hävdade de, var att dessa nya, oborstade migranter skulle dra skam över redan etablerade polacker med sitt svärande och supande.

Det fanns förstås en del fördomar som vädrades, men också ett stort mått av sanning: Det fanns en väsentlig skillnad i samhällsklass mellan de olika polska diaspororna i Belgien och därmed även deras roll i det nya samhället.

Vad jag då slogs av – och bär med mig än i dag – är att invandrare från ett och samma land, beroende på en rad omständigheter, exempelvis vid vilken tidpunkt de emigrerar, skiljer sig mycket åt. Skillnader i samhällsklass, var i landet de kommer ifrån, religiositet, utbildningsnivå och mycket annat innebär att personer från samma land i själva verket bär med sig helt olika ”världar” i mötet med det nya samhället.

Men om det nu kan vara så stora skillnader inom en grupp invandrare, hur stora är då inte skillnaderna i förutsättningar och mycket annat mellan invandrare från olika länder?

Den frågan ställs sällan i Sverige och än mer sällan besvaras den. Detta trots att det bland invandrare och deras barn är väldigt vanligt att tala om kulturella och sociala skillnader mellan och inom grupper.

I det politiska samtalet är däremot den här frågan frånvarande. Invandringen har behandlats som en odelbar helhet. Lite förenklat har två perspektiv dominerat, innan ett tredje tillkom.

Det första är ett maktperspektiv. Enligt detta synsätt förtrycker majoritetssamhället nykomlingar och minoriteter på olika intrikata, medvetna eller omedvetna vis. Det handlar om strukturell rasism och diskriminering. Invandringens karaktär och konsekvenser för det svenska samhället har främst förståtts utifrån motsatsparet förtryckare och förtryckt.

Enligt det andra perspektivet har invandringen behandlats som en främst ekonomisk, byråkratisk och teknisk fråga, en utmaning som ska ”lösas”. Skruva lite på Svenska för invandrare, arbetsrätten eller bostadspolitiken så behöver vi inte tänka på hur landets demografi förändrat karaktär.

Det tredje och senaste perspektivet, som närmast uppstått på förekommen anledning, var att i rätt generella termer förstå invandringen som skälet till många av de sociala problem som framväxte under 2000-talet.

Samtliga tre perspektiv har egentligen saknat ett genuint intresse för invandrarens hemland eller kulturella och sociala förutsättningar att etablera sig i Sverige. Spelar det roll om det kommer 100 000 sunnimuslimska syrier eller 100 000 sekulära ukrainare till Sverige? Det gör det otvivelaktigt, men vad beror det på och vad innebär det för den förda politiken i vårt land? Närmare detaljer saknas.

Det har saknats en radikal nyfikenhet för ”den andre” både inom svensk akademi och politik. I stället har det svenska mötet med den demografiska förändringen antingen präglats av pliktkänslor utifrån idealet om humanitär skyldighet eller en nyttomaximerande ekonomisk princip. Sociala, klassrelaterade, religiösa och kulturella skillnader däremot – och hur de relaterar till det svenska samhället – har mest väckt ångest eller ointresse.

Det här är ett problem eftersom den demografiska förändringen av Sverige hör till de största samhällsförändringarna i Sverige de senaste 150 åren – jämte urbaniseringen, demokratiseringen, sekulariseringen och välfärdsstaten. Trots detta förstår vi invandringens nyanser rätt dåligt. Det spelar roll för en stadsdel om en eller annan grupp invandrare bosatt sig där – de har ju burit med sig normer, traditioner och sociala mönster från ursprungslandet. Men hur har egentligen invandringen förändrats?

År 1900 utgjorde födda utanför Norden och deras barn blott 0,4 procent av befolkningen. 1950 hade andelen ökat till 2,1 procent. 2023 är den siffran 31 procent. På lite mer än hundra år har vi gått från en siffra så låg att den kan avrundas mot noll till en tredjedel av befolkningen. Men lika viktig som själva förändringen av antalet utrikesfödda och deras svenskfödda barn är även förändringen av själva invandringens sammansättning.

Under 1970-talets början kom de utrikesfödda från länder som geografiskt och kulturellt låg nära Sverige – Finland, Danmark, Norge och Tyskland. Utomeuropeiska invandrare uppgick totalt till 10 000 personer, då uteslutande nästan bara syd- och nordamerikaner. Under de kommande decennierna kom detta att förändras. År 1990 hade även iranier, irakier, polacker och personer från det forna Jugoslavien tillkommit.

Den stora förändringen, både i antal, andel och sammansättning, sker egentligen därefter. 2023 var de största grupperna utrikesfödda i Sverige i fallande ordning från Syrien (197 200), Irak (145 500), Finland (129 400), Polen (100 000), Iran (86 000), Somalia (68 000) och Afghanistan (67 000). Detta handlar alltså om personer födda i utlandet. Inräknas de med utrikes bakgrund är antalen mycket större.

Vi har tagit emot ett samhälleligt tvärsnitt från var och ett av dessa länder. Och det har spelat roll från vilka samhällen människor har kommit. Från länder med svag stat och nationalstatskänsla har personer med stark klan- och släktlojalitet invandrat. Vissa grupper har assimilerats snabbt, andra inte. Vissa kulturkrockar har varit påfallande, andra har knappt märkts.

Men var finns forskningen, nyfikenheten och utforskandet av dessa skillnader och många historier som så fundamentalt förändrat vårt land? Svensk akademisk forskning och grundutbildning har lämnat fältet fritt för spekulationer, magkänslor och anekdoter. I stället har man ägnat sig åt teoretiskt navelskåderi. Ideologiskt präglade teorier om makt och förtryck har helt skymt sikten för det förutsättningslösa utforskandet av vad som händer i mötet mellan olika samhällen – för det är vad invandring i sista hand kokar ner till. Det finns ett stort behov av att på riktigt börja förstå det nya Sverige, och redan ett halvt sekel har passerat sedan Sverige i grunden började förändras.’ *

Varför präglas svensk forskning och offentlighet av ett så utpräglat ointresse för de stora svenska invandrargruppernas kultur och hemländer? Hållningen andas förnekelse av att Sverige har förändrats i grunde

Liberaler utan självinsikt_[Susanna Birgersson_GO-241221

Jag läser en sorgesång i den lilla tidskriften ”Liberal debatt”. Det är en liberal sorgesång, en liberals sorgesång. Per Svensson, Sveriges liberalaste liberal, ser tillbaka på de tio år som gått sedan han skrev sin bok ”Därför hatar alla liberalismen och därför har alla fel” (Liberal debatt 2014).

Skriften är en hyllning till de liberala idéer som format Europa, de som ligger till grund för den liberala demokratin, tankegodset som står emot både konservatism och populism och socialism. Det är förnuftet och friheten och individen, mot kollektivismen och förtrycket och inskränktheten. Jag minns när den kom och jag minns att jag tyckte att den var fantastisk.

Men nu, tio år senare, bryr sig ingen längre om liberalerna, skriver Per Svensson. Höger såväl som vänster är fullt upptagna med att anpassa sig efter tidsandan, och med tidsandan avses högerpopulismen. Allt vi tidigare värderade så högt, urgröps nu med förfärande hastighet. Fri rörlighet, enskildas rättssäkerhet och integritet, kulturell mångfald, regelbaserad världsordning.

I Sverige har tre borgerliga partier” låtit sig tas som gisslan av SD”. Dessa trodde att de skulle kunna tämja populisterna, men i stället för att spänna åsnan för vagnen har de själva blivit åsnor, och Jimmie Åkesson kusk. Det är en tankefigur som bittra mittenliberaler återkommer till. ”Kristersson sitter i knät på Åkesson” är den lite mindre zoologiska metafor DN:s ledarredaktion föredrar.

Men verkligheten då? tänker jag när jag läser Svenssons text. Jodå, här: ”Tidö-samarbetet motiveras oftast med att det finns en rad viktiga samhällsproblem som måste lösas. Och så är det ju. Men hade dessa problem inte kunnat angripas på andra sätt än via en allians med ett makthungrigt antiliberalt parti?”

Här närmar vi oss kärnan. Det Svensson och hans meningsfränder inte tycks vilja erkänna, är att orsaken till ”de viktiga samhällsproblemen” delvis ligger hos den form av liberalism som Svensson beskriver och bekänner sig till. Idén om att kulturell mångfald är något gott och i grunden oproblematiskt, vilka kulturer vi än talar om, har gett oss en förfärande segregation, en hedersproblematik som inga lagskärpningar tycks kunna komma åt, grogrund för terrorism och extremism, och en brottslighet som kunnat breda ut sig i ett ständigt växande parallellsamhälle.

Den fria rörligheten har skapat ett skuggproletariat som exploateras på den ljusskygga delen av arbetsmarknaden, och snedvrider konkurrensen så att det blir nästan omöjligt att verka helt lagligt inom flera branscher. Hör med taxibolagen. Fråga bygg- och rivningsbranschens företrädare. Det är ofrånkomligt när människor från fattiga länder kommer hit för att arbeta. Det spelar knappt någon roll hur mycket politikerna försöker reglera. Finns det fattiga människor som är villiga att jobba för låg lön, kan bärföretag, restauranger och gig-bolagen lätt komma runt lönekraven, till exempel genom olika slags avgifter och hög hyra för undermåligt boende. Detta är den sjaskiga verkligheten bakom det blanka idealet om fri rörlighet, som Per Svensson håller så högt.

Rättssäkerheten och den personliga integriteten står på spel, menar han vidare. I själva verket har dessa slagord länge använts för att förhindra att polis och rättsväsende fått nödvändiga verktyg mot den hänsynslösa kriminaliteten. Människor vaknar av att entrén sprängs. Mördare springer fria på våra gator efter några år inom Kriminalvården – eller några månader på något SIS-hem. Våldtäktsmän släpps ut och fortsätter våldta. Ursäkta, men vems personliga integritet är det Per Svensson bekymrar sig för? Inte är det pensionärerna som rånas, överfalls och våldtas i sina hem i alla fall.

Ett utfall av den så kallade regelbaserade världsordningen är att Sverige betalar pengar till EU (alltså dina och mina skattepengar) för att EU-jurister ska dra Sverige inför rätta för hur våra miljöprövningar görs. En annan effekt är att vår skogspolitik regisseras från Bryssel, som också bestämmer hur långa och täta arbetspass offentliganställd personal får ha – till den offentliganställda personalens stora förtret.

I Haag sitter ICC och utfärdar arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu, och tvingar därmed medlemsländer som Sverige att gripa den israeliska premiärministern om han av någon anledning skulle vilja besöka Stockholm. Netanyahu är en politiker som man kan misstänka sätter sin egen agenda framför sitt lands bästa. Krigföringen i Gaza får givetvis kritiseras. Men folkmordsanklagelsen är Palestina-aktivisternas stora propagandaseger. På grund av den regelbaserade världsordningen görs nu denna blodsmyt till en del av svensk utrikespolitik. Det är barockt.

Internationella överenskommelser och mellanstatliga samarbeten är naturligtvis inte fel, tvärtom. På sin tid var Genèvekonventionen en riktig reaktion på Andra världskriget och Förintelsen, och en rimlig ordning för hur man framöver skulle hantera europeiska flyktingar. Men med tiden blev reglerna till religiösa bud som inte fick överträdas hur mycket verkligheten än förändrades. Därför stod vi som lamslagna när den invandring som ökat under många år, kulminerade i 2015 års flyktingkris. 1,3 miljoner människor från Mellanöstern och Afrika sökte asyl i Europa, och 160 000 av dem gjorde det i Sverige, eftersom vi var det mest regelefterlevande landet av alla länder i den regelbaserade världsordningen!

VI befinner oss i en situation där de flesta västeuropeiska länder har stora invandrargrupper som varken kan eller vill integreras. Och som det senaste året har lagt i öppen dager, är en av följderna en antisemitism som gör att judar inte vågar visa sin identitet öppet, och judiska institutioner måste bevakas av polis och säkerhetsvakter.

Detta är skälen till att så många borgerliga väljare hellre ser att Moderaterna löser våra ”viktiga samhällsproblem” tillsammans med partier som inte har en stjärnögd vänsterliberal utgångspunkt. Och det kanske också är skälet till att M, KD och L inser att det är lättare att göra det med SD än med Miljöpartiet och under Socialdemokraternas ledning. Måhända inser de rentav att det finns en befogad vrede från en femtedel av befolkningen över hur de liberala idealen, så som de formulerats kring millennieskiftet, har skapat vår prekära situation.

Det är den liberala demokratins ödestimma, däri har Per Svensson rätt. Men frågan är inte om liberalismen ska lyckas marginalisera populismen igen. Avgörande är i stället om de liberala demokratierna kommer att lyckas inkorporera korrektivet som kommer från högerpopulismen. I annat fall väntar total polarisering och en allt mer hänsynslös kamp mellan politiska motståndare, där den som för tillfället innehar makten gör vad som helst för att få behålla den. Det kan gå åt båda håll: I Danmark lyckades man med hjälp av ett nationalkonservativt populistparti korrigera liberalismens avarter och skapa en ny konsensus och en ny mittpunkt, I USA pågår skenande polarisering.

Vilken väg väljer Sverige?

Inte Per Svenssons, hoppas jag.

Det Per Svensson och hans DN-liberala meningsfränder inte tycks kunna se, är att deras egen vägran att kompromissa med verkligheten är en viktig orsak till de samhällsproblem som populismen blivit en reaktion på.

Susanna Birgersson

susanna.birgerssontarras-wahlberg@gp.se

Europas framtid avgörs i Berlin_[Håkan Boström_GP-241217

De politiska och ekonomiska relationerna till öst fortsätter spöka i den tyska politiken när landet nu går till nyval.

Efter ett officiellt misstroendevotum måndag eftermiddag mot förbundskansler Olaf Scholz har den tyska regeringen fallit. Landets president Frank-Walter Steinmeier ska nu formellt fatta beslut om nyval, men i praktiken är datum redan satt till den 23 ­februari. Det ordinarie tyska valet till förbundsdagen i september utgår därför.

Det är inte första gången Tyskland går till nyval, det har hänt tre gånger sedan 1972, men sällan har landet befunnit sig i en sådan kris som nu.

Valvinnarna 2021 i den så kallade trafik­ljuskoalitionen – bestående av socialdemokratiska SPD, liberala FDP och de gröna – har haft svårt att hålla samman efter att det då vackra vädret i tysk politik snabbt övergick i oväder. För bara ett halvår efter valet invaderade Rysslands president Vladimir Putin Ukraina.

Olaf Scholz deklarerade snabbt Tysklands stöd till Ukraina samt en historiskt omfattande upprustning av de tyska försvarskrafterna. Efter hand har också Tyskland blivit en viktig leverantör av vapen till Ukraina, efter en trög start.

Stödet till Ukraina har inte heller varit ­någon stor tvistefråga inom regeringen, det har däremot skadat SPD:s stöd hos partiets pacifistiska anhängare, och särskilt bland väljarna i östra Tyskland. Det som däremot skapat splittring mellan regeringspartierna, och till sist fick den på fall, är de ekonomiska konsekvenserna av Ukrainakriget. För Tyskland hade gjort sig ekonomiskt beroende av Moskva.

Det var Olaf Scholz företrädare på 1970-­talet, socialdemokraten Willy Brandt, som inledde den så kallade ”ostpolitiken”. Tyskland skulle odla goda relationer till Sovjet och Östtyskland, och bland annat ge upp tanken på att få tillbaka de tyska provinser som Stalin gav till Polen 1945 som kompensation för att Sovjet självt annekterade östra Polen.

Den här politiken utlöste en politisk kris som ledde fram till landets första nyval under efterkrigstiden just 1972. Men Willy Brandt hade opinionen i ryggen, inte minst då fredsrörelsen vuxit sig stark i Tyskland som en del av den starka vänstervinden på 1970-talet, en vind som aktivt förstärktes av östtyska säkerhetstjänsten.

Den tyska fredspolitiken har aldrig varit en helt ogrumlad historia. Den har i mycket haft spetsen riktad mot USA. Framför allt inom den tyska vänstern har det funnits en djup ovilja mot både Nato och USA som på ett märkligt sätt klätts i antifascism samtidigt som den påmint om just fascisternas hållning till väst, komplett med synen på väst som dekadent och manipulativt.

Ostpolitiken hade dessutom ytterligare en sida som det inte skyltades med. Det starkt industrialiserade Tyskland har haft naturliga skäl att handla med det råvarurika Ryssland. Länderna är ekonomiskt komplementära. Handeln var faktiskt livlig ända fram till Hitler invaderade Sovjetunionen 1941, och själva invasionen motiverades just med att Tyskland skulle komma över råvarorna – inte minst oljan.

Willy Brandt lyckades med andra ord knyta an Tyskland till sin historiska inriktning, men under helt andra förtecken. Runt millennieskiftet fördjupade SPD-ledaren och dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder den här inriktningen, genom att bokstavligen sätta sig i styrelsen för Putins naturgasbolag Rosneft och senare Gazprom.

Lite tillspetsat kan man säga att Tyskland har kunnat utnyttja sin historiska skuldmedvetenhet för att öppet samarbeta med envåldshärskarna i Moskva – och tjäna grova pengar på det.

Men i och med Putins fullskaliga invasion av Ukraina var det stopp. Därmed fick även Berlin betala priset för att man gjort sig beroende av rysk naturgas, inte minst genom den huvudlösa avvecklingen av landets samtliga kärnkraftverk under 2010-talet.

Tyskland har fortfarande en av Europas mest engergiintensiva ekonomier, med bland annat stora stålverk och tung kemiindustri. Landets stolthet – bilindustrin – har till råge på allt och parallellt med energikrisen börjat bli utkonkurrerad av kineserna. Det gäller i synnerhet elbilar, och samma sak för solceller, batterier och liknande komponenter i den gröna omställningen. Den rödgröna politik som bedrivits i Berlin har på ett intrikat men giftigt sätt kommit att spela både Ryssland och Kina i händerna.

De tyska socialdemokratins problem har växt de senaste 20 åren. Innan dess hade den precis som den svenska återkommande valresultat på minst 30–35 procent. Numer ligger den runt 20–25 procent. Återkommande stor­koalitioner med kristdemokratiska CDU har bidragit till problemen, men även svårigheter att koppla greppet i forna Östtyskland. Det nybildade vänsterpopulistiska och proryska partiet BZW går starkt i öst och väntas komma in i förbundsdagen i februari på bland annat SPD:s bekostnad.

Allt talar nu för att det blir CDU som kommer att leda regeringen tillsammans med SPD efter valet i februari. Ännu en storkoalition med andra ord. Men trots att CDU har en tredjedel av väljarna bakom sig i opinionen är det inte säkert att de två stora partierna tillsammans kommer upp i majoritet, SPD ligger nämligen och kippar efter andan med ett stöd runt 16–17 procent. De gröna eller Liberalerna kan med andra ord komma att behöva ingå även i nästa regering, vilket av olika skäl kommer att leda till låsningar. De gröna är inte beredda att ompröva den omställningspolitiken och Liberalerna vägrar godkänna statliga stimulanser trots krisläget.

De ständiga och växande storkoalitionerna är varken till gagn för CDU, SPD eller den tyska demokratin. Men CDU:s möjligheter att gå den ”svenska vägen” och inleda samarbete med högerpopulisterna i AfD försvåras inte bara av Tysklands historiska skuldmedvetande. AfD:s negativa hållning till EU och förstående hållning till Ryssland går på tvärs med grundbultar CDU, grundbultar som varit avgörande för partiets framgångar och Tysklands återkomst under efterkrigstiden.

Tyskland lär med andra ord fortsätta att försvagas just i det ögonblick då EU skulle behöva ett starkare ledarskap från unionens viktigaste land.

Tyskt nyval efter Scholz förtroendeförlust.

Håkan Boström

" Den tyska fredspolitiken har aldrig varit en helt ­ogrumlad historia

Bara svenska medborgare bör sitta i svenska fängelser_[Adam Cwejman_GP-241215

Det finns i dag en möjlighet att utvisa dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap. Men det är upp till domstolen och Migrationsverket att avgöra om utvisning är motiverat eller inte. Det finns flera faktorer som kan förhindra en utvisning, exempelvis anknytning till Sverige, säkerhetsläget i hemlandet och brottets karaktär.

Antalet utvisningar har minskat under 2 000-talet, enligt en granskning som nättidskriften Smedjan gjorde. Men lagarna har inte förändrats vilket i stället tyder på att domstolarna och Migrationsverket blivit mer restriktiga med utvisningar. Idag är det en tredjedel som utvisas i absoluta tal jämfört med åren runt sekelskiftet. Vilket är anmärkningsvärt då andelen personer i Sverige som inte är svenska medborgare har ökat för varje år.

Ett exempel som belyser problemen med utvisningar är de två eritreanska män som dömdes för grov våldtäkt av en kvinna i Stockholm 2 019. Männen saknade svenskt medborgarskap, stark anknytning till Sverige, hade svaga kunskaper i svenska. Tingsrätten hävdade dessutom att det fanns fortsatt risk för att de skulle begå brott i Sverige och yrkade på utvisning.

Men Migrationsverket ansåg att det fanns hinder för verkställande av utvisningen då männen avvikit från militärtjänstgöring i hemlandet och därför kunde straffas för det. Det borde männen kanske tänkt på innan de begick ett grovt brott som – i många andra länder – leder till en hastig utvisning.

Exemplet är ett av många. Det är ett mönster. Och därför är en fjärdedel av alla intagna på svenska fängelser icke-svenska medborgare.

I fallet ovan så var det Migrationsverket som satte stopp för utvisningen, trots Tingsrättens rekommendation. Men ibland så yrkar inte ens åklagare på utvisning. I Göteborgs våldtogs en 14-årig flicka av fyra unga män, mellan 15 och 19 år gamla. Två av dem var både myndiga och saknade svenskt medborgarskap. Men någon utvisning skulle inte ens prövas för de två icke-svenska medborgarna. “För att yrka på utvisning så behöver vissa förutsättningar för detta vara uppfyllda” hävdade åklagaren.

Nyckelordet här är “förutsättningar”. I Sverige har vi på politisk väg skapat förutsättningar för att grovt kriminella får stanna i Sverige. De två myndiga våldtäktsmännen dömdes till fem års fängelse för grov våldtäkt mot barn men får alltså stanna i landet.

Bakom var och en av dessa dömda personer finns ett eller flera brottsoffer som fått lida. Men det är också en stor kostnad för Sverige rent ekonomiskt. Idag har Kriminalvården ungefär 9 000 platser för intagna. Men antalet anstalts- och häktesplatser kommer att behöva öka till 27 000 inom tio år, enligt Kriminalvården.

En intagen på fängelse kostar 3 800 kr per dygn, ännu mer om det är en anstalt med särskilda säkerhetsrutiner. Som jämförelse kan nämnas att medelpensionären i snitt har omkring 20 900 kr efter skatt per månad, eller 697 kr per dag att röra sig med och många mycket mindre än så.

Sverige hyser alltså tusentals personer i svenska fängelser som enbart har utgjort en skada för Sverige och som fortsätter att kosta samhället stora belopp, varje dag. Varför? Sverige har inget som helst ansvar att ha hand om personer som inte har bidragit till samhället och som dessutom förverkat sin rätt att vara här genom att utsätta andra människor för brott.

Men att lösa det här problemet, vilket kräver lagändringar är lättare sagt än gjort. Och det går långsamt. I Tidöavtalet som regeringen gick till val på gläntade man på möjligheten att utvisa fler gängkriminella. Det var då, 2 022. Nu två år senare så har en utredning tillsatts med uppdraget att se över regelverket om utvisning på grund av brott. Utredningen ska vara klar i maj månad nästa år.

Förhoppningsvis kan utredaren och regeringen som ska fatta beslut utifrån den inspireras av Danmark. Även där förstod landets ledning att det var orimligt att viga platser på fängelser för icke-medborgare.

I nuläget så är utvisningar i Danmark organiserade enligt en sorts trappstegsmodell – ju längre den dömde bott i landet desto allvarligare måste brottet vara för att utvisning ska komma på fråga. Nu vill den socialdemokratiskt ledda regeringen helt avskaffa trappstegsmodellen. Så länge en person döms till ett ovillkorligt fängelsestraff, det vill säga ett allvarligt brott, så kommer personen att utvisas. Förändringen träder i kraft från och med den första juli 2 025.

Den socialdemokratiske migrationsministern konstaterade i ett uttalande att utrikesfödda är överrepresenterade i den danska brottsstatistiken och “begår alltför ofta allvarliga brott – till exempel inom gängområdet. Det behöver vi inte hantera”. Samma resonemang borde gälla för Sverige.

Det finns ytterligare en dimension i den här frågan. Det är alltjämt lätt att bli svensk medborgare. I princip krävs enbart att man har fyllt 18, kan styrka sin identitet och har bott i Sverige en viss tid. Har man skulder hos Kronofogden eller begått brott så kan ansökan nekas. Men det är inte säkert. Vid brott så blir väntetiden för medborgarskap i regel längre, men det utesluter inte medborgarskap. Även i denna fråga borde fler politiker ställa sig frågan “Varför?” och ge ett vettigt svar.

Varför ska en person som begår brott och döms i domstol ha någon som helst chans att få svenskt medborgarskap? Om en person som vistas här tillfälligt eller har permanent uppehållstillstånd begår allvarliga brott så är gästfriheten i landet förverkad. Sverige ska välkomna personer som väljer att bidra till samhället, inte de som begår brott.

En fjärdedel av alla intagna på svenska fängelser saknar svenskt medborgarskap. Varför avtjänar de sina straff i Sverige?

Adam Cwejman

adam.cwejman@gp.se

Australien visar vägen upp ur skärmträsket_[Håkan Boström_GP-241202

Australien planerar införa en hård åldersgräns på 16 år för sociala medier. Fler länder bör förstå allvaret i skärmberoendets påtagligt negativa effekter på individer och samhället i stort.

Australien införde i förra veckan åldersgräns för sociala medier. Du ska framöver behöva bevisa att du är över 16 år för att få starta konto på Tiktok, Facebook, Twitter, Instagram med flera sajter. Den tekniska lösningen överlämnas till plattformarna, men i praktiken lär det bli något som liknar vårt svenska bank-id – ungefär som när du idag loggar in på din sida hos banken eller sjukvården. Det är alltså inte en reglering av hela Internet, utan av vissa stora plattformar som skapat ett beroende hos sina användare.

Australien går nu i bräschen för att reglera tillgången till sociala medier för unga och det har naturligtvis mött kritik från branschen. Men kanske har Australiens regering förstått allvaret i vad våra ungdomar utsätts för dagligen, att det måste till drastiska åtgärder och det snarast. Hur yttrandefriheten påverkas beror främst på hur förslaget genomförs. Möjligheten att som vuxen användare vara anonym utåt berörs inte av förslaget, men plattformen måste veta vem du är för att kunna avgöra din ålder. Det är knappast orimligt.

Problemet är inte heller i första hand vad som sägs, skrivs och visas på sociala medier – den debatten blir lätt ett sidospår. Det huvudsakliga problemet är att de här plattformarna medvetet är konstruerade för att vara kraftigt beroendeframkallande och har påtagligt skadliga effekter på allt från kondition, finmotorik, vila, social interaktion och psykisk hälsa till analytisk förmåga och läsning. Vi blir helt enkelt feta, dumma och deprimerade av sociala medier. Forskningsstödet för detta bara växer.

Den amerikanska socialpsykologen, Jonathan Haidt, har pekat på att en enskild ung individ har mycket svårt att bryta beroendet på grund av den så kallade nätverkseffekten. Då alla ”är där” blir priset för att inte ägna nästan all vaken tid åt mobilskärmen social isolering, något människan är biologiskt programmerad för att undvika. Grupptryck har varit centralt för vår överlevnad genom årtusenden men kan även utnyttjas emot oss av techkapitalister.

Låter det som skrämselpropaganda? Det är sant att det alltid funnits en rädsla för ny teknik, liksom en oro för tillståndet hos ”dagens ungdom”. Men i detta fall är bevisen på skadligheten ytterst påtagliga: sociala medier och skärmberoende är att betrakta som droger snarare än någonting annat, droger som letar sig i varje skrymsle av våra liv.

Vårt samhälle kommer ta rejält med stryk om vi inte motverkar de negativa konsekvenserna. Den på senare tid uppmärksammade läskrisen, även bland nya studenter på universitetet, är bara ett första tecken på vad som är på gång. Hela vår läsandekultur – och därmed även vår förmåga till rationellt tänkande, dialog och inlärning – är hotad. Artificiell intelligens kan inte ersätta dessa förmågor. Vad spelar det för roll om datorn är supersmart om vi inte förstår vad den säger?

Utvecklingen är ett uppenbart hot mot demokratin, jämlikheten och viktiga fundament för vår civilisation. Men den kommer inte slå lika hårt mot alla. Eliten förstår redan att hålla sina barn borta från skärmarna. I Silicon Valley är det betydligt vanligare än hos befolkningen i stort.

Det har också varit ”det normala” genom historien att enbart en liten minoritet ägnat sig åt läsning och tänkande. Om AI kan ersätta behovet av att tänka i stora delar av arbetslivet kan vi hamna där igen, med skillnaden att vi i stället för fabriksarbetare och bönder får en mer eller mindre överflödig, fysiskt och psykiskt nedgången majoritet av befolkningen som ganska snart mest kommer betraktas som ett problem av dem som har makten.

Det är kanske inte domedagen för mänskligheten. Men det är en dystopi som heter duga. Vi bör dock förstå att vi inte är slavar under tekniken. Vi har själva makten att styra in utvecklingen på en bättre, hälsosammare och mer analog bana. Australien har visat att det går att ta kontroll över utvecklingen. Det borde vara en självklarhet att den sydliga kontinenten får fler efterföljare.

Håkan Boström

hakan.bostrom@gp.se

" Vi blir helt enkelt feta, dumma och deprimerade av sociala medier.