För många år sedan satt jag vid ett middagsbord i Bryssel. Värdarna var ättlingar till polacker som hade kommit till Belgien under efterkrigsåren. De var belevade, ägde ett framgångsrikt företag och bjöd på fint vin. Väletablerade men ändå inte helt assimilerade – vi konverserade på polska. Därför förvånades jag över hur de med irritation talade om de ”nya” polackerna som hade kommit till Belgien efter att Polen gick med i EU.
De nya invandrarna var från landsbygden i centrala och östra Polen, jobbade ofta inom byggbranschen och var, enligt mina värdar, inte särskilt kultiverade. Vad som var värst, hävdade de, var att dessa nya, oborstade migranter skulle dra skam över redan etablerade polacker med sitt svärande och supande.
Det fanns förstås en del fördomar som vädrades, men också ett stort mått av sanning: Det fanns en väsentlig skillnad i samhällsklass mellan de olika polska diaspororna i Belgien och därmed även deras roll i det nya samhället.
Vad jag då slogs av – och bär med mig än i dag – är att invandrare från ett och samma land, beroende på en rad omständigheter, exempelvis vid vilken tidpunkt de emigrerar, skiljer sig mycket åt. Skillnader i samhällsklass, var i landet de kommer ifrån, religiositet, utbildningsnivå och mycket annat innebär att personer från samma land i själva verket bär med sig helt olika ”världar” i mötet med det nya samhället.
Men om det nu kan vara så stora skillnader inom en grupp invandrare, hur stora är då inte skillnaderna i förutsättningar och mycket annat mellan invandrare från olika länder?
Den frågan ställs sällan i Sverige och än mer sällan besvaras den. Detta trots att det bland invandrare och deras barn är väldigt vanligt att tala om kulturella och sociala skillnader mellan och inom grupper.
I det politiska samtalet är däremot den här frågan frånvarande. Invandringen har behandlats som en odelbar helhet. Lite förenklat har två perspektiv dominerat, innan ett tredje tillkom.
Det första är ett maktperspektiv. Enligt detta synsätt förtrycker majoritetssamhället nykomlingar och minoriteter på olika intrikata, medvetna eller omedvetna vis. Det handlar om strukturell rasism och diskriminering. Invandringens karaktär och konsekvenser för det svenska samhället har främst förståtts utifrån motsatsparet förtryckare och förtryckt.
Enligt det andra perspektivet har invandringen behandlats som en främst ekonomisk, byråkratisk och teknisk fråga, en utmaning som ska ”lösas”. Skruva lite på Svenska för invandrare, arbetsrätten eller bostadspolitiken så behöver vi inte tänka på hur landets demografi förändrat karaktär.
Det tredje och senaste perspektivet, som närmast uppstått på förekommen anledning, var att i rätt generella termer förstå invandringen som skälet till många av de sociala problem som framväxte under 2000-talet.
Samtliga tre perspektiv har egentligen saknat ett genuint intresse för invandrarens hemland eller kulturella och sociala förutsättningar att etablera sig i Sverige. Spelar det roll om det kommer 100 000 sunnimuslimska syrier eller 100 000 sekulära ukrainare till Sverige? Det gör det otvivelaktigt, men vad beror det på och vad innebär det för den förda politiken i vårt land? Närmare detaljer saknas.
Det har saknats en radikal nyfikenhet för ”den andre” både inom svensk akademi och politik. I stället har det svenska mötet med den demografiska förändringen antingen präglats av pliktkänslor utifrån idealet om humanitär skyldighet eller en nyttomaximerande ekonomisk princip. Sociala, klassrelaterade, religiösa och kulturella skillnader däremot – och hur de relaterar till det svenska samhället – har mest väckt ångest eller ointresse.
Det här är ett problem eftersom den demografiska förändringen av Sverige hör till de största samhällsförändringarna i Sverige de senaste 150 åren – jämte urbaniseringen, demokratiseringen, sekulariseringen och välfärdsstaten. Trots detta förstår vi invandringens nyanser rätt dåligt. Det spelar roll för en stadsdel om en eller annan grupp invandrare bosatt sig där – de har ju burit med sig normer, traditioner och sociala mönster från ursprungslandet. Men hur har egentligen invandringen förändrats?
År 1900 utgjorde födda utanför Norden och deras barn blott 0,4 procent av befolkningen. 1950 hade andelen ökat till 2,1 procent. 2023 är den siffran 31 procent. På lite mer än hundra år har vi gått från en siffra så låg att den kan avrundas mot noll till en tredjedel av befolkningen. Men lika viktig som själva förändringen av antalet utrikesfödda och deras svenskfödda barn är även förändringen av själva invandringens sammansättning.
Under 1970-talets början kom de utrikesfödda från länder som geografiskt och kulturellt låg nära Sverige – Finland, Danmark, Norge och Tyskland. Utomeuropeiska invandrare uppgick totalt till 10 000 personer, då uteslutande nästan bara syd- och nordamerikaner. Under de kommande decennierna kom detta att förändras. År 1990 hade även iranier, irakier, polacker och personer från det forna Jugoslavien tillkommit.
Den stora förändringen, både i antal, andel och sammansättning, sker egentligen därefter. 2023 var de största grupperna utrikesfödda i Sverige i fallande ordning från Syrien (197 200), Irak (145 500), Finland (129 400), Polen (100 000), Iran (86 000), Somalia (68 000) och Afghanistan (67 000). Detta handlar alltså om personer födda i utlandet. Inräknas de med utrikes bakgrund är antalen mycket större.
Vi har tagit emot ett samhälleligt tvärsnitt från var och ett av dessa länder. Och det har spelat roll från vilka samhällen människor har kommit. Från länder med svag stat och nationalstatskänsla har personer med stark klan- och släktlojalitet invandrat. Vissa grupper har assimilerats snabbt, andra inte. Vissa kulturkrockar har varit påfallande, andra har knappt märkts.
Men var finns forskningen, nyfikenheten och utforskandet av dessa skillnader och många historier som så fundamentalt förändrat vårt land? Svensk akademisk forskning och grundutbildning har lämnat fältet fritt för spekulationer, magkänslor och anekdoter. I stället har man ägnat sig åt teoretiskt navelskåderi. Ideologiskt präglade teorier om makt och förtryck har helt skymt sikten för det förutsättningslösa utforskandet av vad som händer i mötet mellan olika samhällen – för det är vad invandring i sista hand kokar ner till. Det finns ett stort behov av att på riktigt börja förstå det nya Sverige, och redan ett halvt sekel har passerat sedan Sverige i grunden började förändras.’ *
Varför präglas svensk forskning och offentlighet av ett så utpräglat ointresse för de stora svenska invandrargruppernas kultur och hemländer? Hållningen andas förnekelse av att Sverige har förändrats i grunde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.