Jag läser en sorgesång i den lilla tidskriften ”Liberal debatt”. Det är en liberal sorgesång, en liberals sorgesång. Per Svensson, Sveriges liberalaste liberal, ser tillbaka på de tio år som gått sedan han skrev sin bok ”Därför hatar alla liberalismen och därför har alla fel” (Liberal debatt 2014).
Skriften är en hyllning till de liberala idéer som format Europa, de som ligger till grund för den liberala demokratin, tankegodset som står emot både konservatism och populism och socialism. Det är förnuftet och friheten och individen, mot kollektivismen och förtrycket och inskränktheten. Jag minns när den kom och jag minns att jag tyckte att den var fantastisk.
Men nu, tio år senare, bryr sig ingen längre om liberalerna, skriver Per Svensson. Höger såväl som vänster är fullt upptagna med att anpassa sig efter tidsandan, och med tidsandan avses högerpopulismen. Allt vi tidigare värderade så högt, urgröps nu med förfärande hastighet. Fri rörlighet, enskildas rättssäkerhet och integritet, kulturell mångfald, regelbaserad världsordning.
I Sverige har tre borgerliga partier” låtit sig tas som gisslan av SD”. Dessa trodde att de skulle kunna tämja populisterna, men i stället för att spänna åsnan för vagnen har de själva blivit åsnor, och Jimmie Åkesson kusk. Det är en tankefigur som bittra mittenliberaler återkommer till. ”Kristersson sitter i knät på Åkesson” är den lite mindre zoologiska metafor DN:s ledarredaktion föredrar.
Men verkligheten då? tänker jag när jag läser Svenssons text. Jodå, här: ”Tidö-samarbetet motiveras oftast med att det finns en rad viktiga samhällsproblem som måste lösas. Och så är det ju. Men hade dessa problem inte kunnat angripas på andra sätt än via en allians med ett makthungrigt antiliberalt parti?”
Här närmar vi oss kärnan. Det Svensson och hans meningsfränder inte tycks vilja erkänna, är att orsaken till ”de viktiga samhällsproblemen” delvis ligger hos den form av liberalism som Svensson beskriver och bekänner sig till. Idén om att kulturell mångfald är något gott och i grunden oproblematiskt, vilka kulturer vi än talar om, har gett oss en förfärande segregation, en hedersproblematik som inga lagskärpningar tycks kunna komma åt, grogrund för terrorism och extremism, och en brottslighet som kunnat breda ut sig i ett ständigt växande parallellsamhälle.
Den fria rörligheten har skapat ett skuggproletariat som exploateras på den ljusskygga delen av arbetsmarknaden, och snedvrider konkurrensen så att det blir nästan omöjligt att verka helt lagligt inom flera branscher. Hör med taxibolagen. Fråga bygg- och rivningsbranschens företrädare. Det är ofrånkomligt när människor från fattiga länder kommer hit för att arbeta. Det spelar knappt någon roll hur mycket politikerna försöker reglera. Finns det fattiga människor som är villiga att jobba för låg lön, kan bärföretag, restauranger och gig-bolagen lätt komma runt lönekraven, till exempel genom olika slags avgifter och hög hyra för undermåligt boende. Detta är den sjaskiga verkligheten bakom det blanka idealet om fri rörlighet, som Per Svensson håller så högt.
Rättssäkerheten och den personliga integriteten står på spel, menar han vidare. I själva verket har dessa slagord länge använts för att förhindra att polis och rättsväsende fått nödvändiga verktyg mot den hänsynslösa kriminaliteten. Människor vaknar av att entrén sprängs. Mördare springer fria på våra gator efter några år inom Kriminalvården – eller några månader på något SIS-hem. Våldtäktsmän släpps ut och fortsätter våldta. Ursäkta, men vems personliga integritet är det Per Svensson bekymrar sig för? Inte är det pensionärerna som rånas, överfalls och våldtas i sina hem i alla fall.
Ett utfall av den så kallade regelbaserade världsordningen är att Sverige betalar pengar till EU (alltså dina och mina skattepengar) för att EU-jurister ska dra Sverige inför rätta för hur våra miljöprövningar görs. En annan effekt är att vår skogspolitik regisseras från Bryssel, som också bestämmer hur långa och täta arbetspass offentliganställd personal får ha – till den offentliganställda personalens stora förtret.
I Haag sitter ICC och utfärdar arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu, och tvingar därmed medlemsländer som Sverige att gripa den israeliska premiärministern om han av någon anledning skulle vilja besöka Stockholm. Netanyahu är en politiker som man kan misstänka sätter sin egen agenda framför sitt lands bästa. Krigföringen i Gaza får givetvis kritiseras. Men folkmordsanklagelsen är Palestina-aktivisternas stora propagandaseger. På grund av den regelbaserade världsordningen görs nu denna blodsmyt till en del av svensk utrikespolitik. Det är barockt.
Internationella överenskommelser och mellanstatliga samarbeten är naturligtvis inte fel, tvärtom. På sin tid var Genèvekonventionen en riktig reaktion på Andra världskriget och Förintelsen, och en rimlig ordning för hur man framöver skulle hantera europeiska flyktingar. Men med tiden blev reglerna till religiösa bud som inte fick överträdas hur mycket verkligheten än förändrades. Därför stod vi som lamslagna när den invandring som ökat under många år, kulminerade i 2015 års flyktingkris. 1,3 miljoner människor från Mellanöstern och Afrika sökte asyl i Europa, och 160 000 av dem gjorde det i Sverige, eftersom vi var det mest regelefterlevande landet av alla länder i den regelbaserade världsordningen!
VI befinner oss i en situation där de flesta västeuropeiska länder har stora invandrargrupper som varken kan eller vill integreras. Och som det senaste året har lagt i öppen dager, är en av följderna en antisemitism som gör att judar inte vågar visa sin identitet öppet, och judiska institutioner måste bevakas av polis och säkerhetsvakter.
Detta är skälen till att så många borgerliga väljare hellre ser att Moderaterna löser våra ”viktiga samhällsproblem” tillsammans med partier som inte har en stjärnögd vänsterliberal utgångspunkt. Och det kanske också är skälet till att M, KD och L inser att det är lättare att göra det med SD än med Miljöpartiet och under Socialdemokraternas ledning. Måhända inser de rentav att det finns en befogad vrede från en femtedel av befolkningen över hur de liberala idealen, så som de formulerats kring millennieskiftet, har skapat vår prekära situation.
Det är den liberala demokratins ödestimma, däri har Per Svensson rätt. Men frågan är inte om liberalismen ska lyckas marginalisera populismen igen. Avgörande är i stället om de liberala demokratierna kommer att lyckas inkorporera korrektivet som kommer från högerpopulismen. I annat fall väntar total polarisering och en allt mer hänsynslös kamp mellan politiska motståndare, där den som för tillfället innehar makten gör vad som helst för att få behålla den. Det kan gå åt båda håll: I Danmark lyckades man med hjälp av ett nationalkonservativt populistparti korrigera liberalismens avarter och skapa en ny konsensus och en ny mittpunkt, I USA pågår skenande polarisering.
Vilken väg väljer Sverige?
Inte Per Svenssons, hoppas jag.
Det Per Svensson och hans DN-liberala meningsfränder inte tycks kunna se, är att deras egen vägran att kompromissa med verkligheten är en viktig orsak till de samhällsproblem som populismen blivit en reaktion på.
Susanna Birgersson
susanna.birgerssontarras-wahlberg@gp.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.