Europas framtid avgörs i Berlin_[Håkan Boström_GP-241217

De politiska och ekonomiska relationerna till öst fortsätter spöka i den tyska politiken när landet nu går till nyval.

Efter ett officiellt misstroendevotum måndag eftermiddag mot förbundskansler Olaf Scholz har den tyska regeringen fallit. Landets president Frank-Walter Steinmeier ska nu formellt fatta beslut om nyval, men i praktiken är datum redan satt till den 23 ­februari. Det ordinarie tyska valet till förbundsdagen i september utgår därför.

Det är inte första gången Tyskland går till nyval, det har hänt tre gånger sedan 1972, men sällan har landet befunnit sig i en sådan kris som nu.

Valvinnarna 2021 i den så kallade trafik­ljuskoalitionen – bestående av socialdemokratiska SPD, liberala FDP och de gröna – har haft svårt att hålla samman efter att det då vackra vädret i tysk politik snabbt övergick i oväder. För bara ett halvår efter valet invaderade Rysslands president Vladimir Putin Ukraina.

Olaf Scholz deklarerade snabbt Tysklands stöd till Ukraina samt en historiskt omfattande upprustning av de tyska försvarskrafterna. Efter hand har också Tyskland blivit en viktig leverantör av vapen till Ukraina, efter en trög start.

Stödet till Ukraina har inte heller varit ­någon stor tvistefråga inom regeringen, det har däremot skadat SPD:s stöd hos partiets pacifistiska anhängare, och särskilt bland väljarna i östra Tyskland. Det som däremot skapat splittring mellan regeringspartierna, och till sist fick den på fall, är de ekonomiska konsekvenserna av Ukrainakriget. För Tyskland hade gjort sig ekonomiskt beroende av Moskva.

Det var Olaf Scholz företrädare på 1970-­talet, socialdemokraten Willy Brandt, som inledde den så kallade ”ostpolitiken”. Tyskland skulle odla goda relationer till Sovjet och Östtyskland, och bland annat ge upp tanken på att få tillbaka de tyska provinser som Stalin gav till Polen 1945 som kompensation för att Sovjet självt annekterade östra Polen.

Den här politiken utlöste en politisk kris som ledde fram till landets första nyval under efterkrigstiden just 1972. Men Willy Brandt hade opinionen i ryggen, inte minst då fredsrörelsen vuxit sig stark i Tyskland som en del av den starka vänstervinden på 1970-talet, en vind som aktivt förstärktes av östtyska säkerhetstjänsten.

Den tyska fredspolitiken har aldrig varit en helt ogrumlad historia. Den har i mycket haft spetsen riktad mot USA. Framför allt inom den tyska vänstern har det funnits en djup ovilja mot både Nato och USA som på ett märkligt sätt klätts i antifascism samtidigt som den påmint om just fascisternas hållning till väst, komplett med synen på väst som dekadent och manipulativt.

Ostpolitiken hade dessutom ytterligare en sida som det inte skyltades med. Det starkt industrialiserade Tyskland har haft naturliga skäl att handla med det råvarurika Ryssland. Länderna är ekonomiskt komplementära. Handeln var faktiskt livlig ända fram till Hitler invaderade Sovjetunionen 1941, och själva invasionen motiverades just med att Tyskland skulle komma över råvarorna – inte minst oljan.

Willy Brandt lyckades med andra ord knyta an Tyskland till sin historiska inriktning, men under helt andra förtecken. Runt millennieskiftet fördjupade SPD-ledaren och dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder den här inriktningen, genom att bokstavligen sätta sig i styrelsen för Putins naturgasbolag Rosneft och senare Gazprom.

Lite tillspetsat kan man säga att Tyskland har kunnat utnyttja sin historiska skuldmedvetenhet för att öppet samarbeta med envåldshärskarna i Moskva – och tjäna grova pengar på det.

Men i och med Putins fullskaliga invasion av Ukraina var det stopp. Därmed fick även Berlin betala priset för att man gjort sig beroende av rysk naturgas, inte minst genom den huvudlösa avvecklingen av landets samtliga kärnkraftverk under 2010-talet.

Tyskland har fortfarande en av Europas mest engergiintensiva ekonomier, med bland annat stora stålverk och tung kemiindustri. Landets stolthet – bilindustrin – har till råge på allt och parallellt med energikrisen börjat bli utkonkurrerad av kineserna. Det gäller i synnerhet elbilar, och samma sak för solceller, batterier och liknande komponenter i den gröna omställningen. Den rödgröna politik som bedrivits i Berlin har på ett intrikat men giftigt sätt kommit att spela både Ryssland och Kina i händerna.

De tyska socialdemokratins problem har växt de senaste 20 åren. Innan dess hade den precis som den svenska återkommande valresultat på minst 30–35 procent. Numer ligger den runt 20–25 procent. Återkommande stor­koalitioner med kristdemokratiska CDU har bidragit till problemen, men även svårigheter att koppla greppet i forna Östtyskland. Det nybildade vänsterpopulistiska och proryska partiet BZW går starkt i öst och väntas komma in i förbundsdagen i februari på bland annat SPD:s bekostnad.

Allt talar nu för att det blir CDU som kommer att leda regeringen tillsammans med SPD efter valet i februari. Ännu en storkoalition med andra ord. Men trots att CDU har en tredjedel av väljarna bakom sig i opinionen är det inte säkert att de två stora partierna tillsammans kommer upp i majoritet, SPD ligger nämligen och kippar efter andan med ett stöd runt 16–17 procent. De gröna eller Liberalerna kan med andra ord komma att behöva ingå även i nästa regering, vilket av olika skäl kommer att leda till låsningar. De gröna är inte beredda att ompröva den omställningspolitiken och Liberalerna vägrar godkänna statliga stimulanser trots krisläget.

De ständiga och växande storkoalitionerna är varken till gagn för CDU, SPD eller den tyska demokratin. Men CDU:s möjligheter att gå den ”svenska vägen” och inleda samarbete med högerpopulisterna i AfD försvåras inte bara av Tysklands historiska skuldmedvetande. AfD:s negativa hållning till EU och förstående hållning till Ryssland går på tvärs med grundbultar CDU, grundbultar som varit avgörande för partiets framgångar och Tysklands återkomst under efterkrigstiden.

Tyskland lär med andra ord fortsätta att försvagas just i det ögonblick då EU skulle behöva ett starkare ledarskap från unionens viktigaste land.

Tyskt nyval efter Scholz förtroendeförlust.

Håkan Boström

" Den tyska fredspolitiken har aldrig varit en helt ­ogrumlad historia