Det finns i dag en möjlighet att utvisa dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap. Men det är upp till domstolen och Migrationsverket att avgöra om utvisning är motiverat eller inte. Det finns flera faktorer som kan förhindra en utvisning, exempelvis anknytning till Sverige, säkerhetsläget i hemlandet och brottets karaktär.
Antalet utvisningar har minskat under 2 000-talet, enligt en granskning som nättidskriften Smedjan gjorde. Men lagarna har inte förändrats vilket i stället tyder på att domstolarna och Migrationsverket blivit mer restriktiga med utvisningar. Idag är det en tredjedel som utvisas i absoluta tal jämfört med åren runt sekelskiftet. Vilket är anmärkningsvärt då andelen personer i Sverige som inte är svenska medborgare har ökat för varje år.
Ett exempel som belyser problemen med utvisningar är de två eritreanska män som dömdes för grov våldtäkt av en kvinna i Stockholm 2 019. Männen saknade svenskt medborgarskap, stark anknytning till Sverige, hade svaga kunskaper i svenska. Tingsrätten hävdade dessutom att det fanns fortsatt risk för att de skulle begå brott i Sverige och yrkade på utvisning.
Men Migrationsverket ansåg att det fanns hinder för verkställande av utvisningen då männen avvikit från militärtjänstgöring i hemlandet och därför kunde straffas för det. Det borde männen kanske tänkt på innan de begick ett grovt brott som – i många andra länder – leder till en hastig utvisning.
Exemplet är ett av många. Det är ett mönster. Och därför är en fjärdedel av alla intagna på svenska fängelser icke-svenska medborgare.
I fallet ovan så var det Migrationsverket som satte stopp för utvisningen, trots Tingsrättens rekommendation. Men ibland så yrkar inte ens åklagare på utvisning. I Göteborgs våldtogs en 14-årig flicka av fyra unga män, mellan 15 och 19 år gamla. Två av dem var både myndiga och saknade svenskt medborgarskap. Men någon utvisning skulle inte ens prövas för de två icke-svenska medborgarna. “För att yrka på utvisning så behöver vissa förutsättningar för detta vara uppfyllda” hävdade åklagaren.
Nyckelordet här är “förutsättningar”. I Sverige har vi på politisk väg skapat förutsättningar för att grovt kriminella får stanna i Sverige. De två myndiga våldtäktsmännen dömdes till fem års fängelse för grov våldtäkt mot barn men får alltså stanna i landet.
Bakom var och en av dessa dömda personer finns ett eller flera brottsoffer som fått lida. Men det är också en stor kostnad för Sverige rent ekonomiskt. Idag har Kriminalvården ungefär 9 000 platser för intagna. Men antalet anstalts- och häktesplatser kommer att behöva öka till 27 000 inom tio år, enligt Kriminalvården.
En intagen på fängelse kostar 3 800 kr per dygn, ännu mer om det är en anstalt med särskilda säkerhetsrutiner. Som jämförelse kan nämnas att medelpensionären i snitt har omkring 20 900 kr efter skatt per månad, eller 697 kr per dag att röra sig med och många mycket mindre än så.
Sverige hyser alltså tusentals personer i svenska fängelser som enbart har utgjort en skada för Sverige och som fortsätter att kosta samhället stora belopp, varje dag. Varför? Sverige har inget som helst ansvar att ha hand om personer som inte har bidragit till samhället och som dessutom förverkat sin rätt att vara här genom att utsätta andra människor för brott.
Men att lösa det här problemet, vilket kräver lagändringar är lättare sagt än gjort. Och det går långsamt. I Tidöavtalet som regeringen gick till val på gläntade man på möjligheten att utvisa fler gängkriminella. Det var då, 2 022. Nu två år senare så har en utredning tillsatts med uppdraget att se över regelverket om utvisning på grund av brott. Utredningen ska vara klar i maj månad nästa år.
Förhoppningsvis kan utredaren och regeringen som ska fatta beslut utifrån den inspireras av Danmark. Även där förstod landets ledning att det var orimligt att viga platser på fängelser för icke-medborgare.
I nuläget så är utvisningar i Danmark organiserade enligt en sorts trappstegsmodell – ju längre den dömde bott i landet desto allvarligare måste brottet vara för att utvisning ska komma på fråga. Nu vill den socialdemokratiskt ledda regeringen helt avskaffa trappstegsmodellen. Så länge en person döms till ett ovillkorligt fängelsestraff, det vill säga ett allvarligt brott, så kommer personen att utvisas. Förändringen träder i kraft från och med den första juli 2 025.
Den socialdemokratiske migrationsministern konstaterade i ett uttalande att utrikesfödda är överrepresenterade i den danska brottsstatistiken och “begår alltför ofta allvarliga brott – till exempel inom gängområdet. Det behöver vi inte hantera”. Samma resonemang borde gälla för Sverige.
Det finns ytterligare en dimension i den här frågan. Det är alltjämt lätt att bli svensk medborgare. I princip krävs enbart att man har fyllt 18, kan styrka sin identitet och har bott i Sverige en viss tid. Har man skulder hos Kronofogden eller begått brott så kan ansökan nekas. Men det är inte säkert. Vid brott så blir väntetiden för medborgarskap i regel längre, men det utesluter inte medborgarskap. Även i denna fråga borde fler politiker ställa sig frågan “Varför?” och ge ett vettigt svar.
Varför ska en person som begår brott och döms i domstol ha någon som helst chans att få svenskt medborgarskap? Om en person som vistas här tillfälligt eller har permanent uppehållstillstånd begår allvarliga brott så är gästfriheten i landet förverkad. Sverige ska välkomna personer som väljer att bidra till samhället, inte de som begår brott.
En fjärdedel av alla intagna på svenska fängelser saknar svenskt medborgarskap. Varför avtjänar de sina straff i Sverige?
Adam Cwejman
adam.cwejman@gp.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.