Dagens asylsystem skapar kaos_[Mathias Bred_GP-250520

Reglerna för asyl har överlevt sig själva och borde göras om.

Det finns en paradox i hur Europa ser på asylrätten. Alla länder erkänner rätten att söka asyl men nästan alla länder försöker samtidigt begränsa människor från att faktiskt använda rätten.

EU:s politiker talar om att stå upp för asylrätten men betalar samtidigt länder som Turkiet pengar för att hindra migranter från att nå Europa.

Detta förhållande är utgångspunkten för den nya boken ”Asylparadokset” (Kagge förlag 2025), som vållat debatt i Norge. Författaren är inte vem som helst, utan Frode Forfang, norsk ämbetsman och socialdemokratisk politiker som åren 2012 till 2024 var chef för Utlendingsdirektoratet (UDI), Norges motsvarighet till Migrationsverket.

Forfangs budskap är att asylrätten som vi den ser ut idag har spelat ut sin roll. Undertiteln på hans bok är ”Hvordan dagens asylsystem skaper kaos og svikter dem som trenger det mest.”

Asylrätten växte fram som ett svar på erfarenheterna av andra världskriget. Förföljelsen av judar och politiska dissidenter i det ockuperade Europa visade att det fanns ett behov för individer att söka skydd i säkra länder. Efter kriget skapades en asylrätt som gav alla individer rätt att söka asyl om de befann sig i ett annat land. Men tanken var att det skulle handla om förföljda personer och att hjälp rimligtvis skulle sökas i det första säkra land de nådde. Asylrätten var inte tänkt att bli motor för global migration, ekonomisk eller av andra slag.

Forfang hävdar att asylrätten som den är utformad har lett till kris för Europa. Systemet gör att staterna förlorar kontroll över migrationen då det är omöjligt att bedöma hur många som ska komma och hur många som kommer att bedömas ha asylrätt. De demokratiskt valda beslutsfattarna får svårt att bestämma hur stor invandringen till ett land ska vara och frustrationen märks i ökad främlingsfientlighet och nya populistiska partier i land efter land.

Asylreglerna leder också till att skuggsamhällen växer. Migranter tar sig illegalt genom Europa för att dyka upp i ett land där de önskar söka asyl. Resorna är ofta farliga och flyktingsmugglarna skor sig på dem som söker sig ett nytt liv. Många migranter som fått avslag gömmer sig i väntan på nytt tillfälle att ansöka. Parallellsamhällen växer fram, svart arbetsmarknad och kriminalitet gynnas.

Med utgångspunkt från den norska erfarenheter påpekar Frode Forfang dessutom att asylrätten innebär en möjlighet för främmande makt att använda migranter som vapen. I samband med flyktingkrisen 2015 bussade den ryska regimen migranter från Mellanöstern till den norska gränsen. Norska myndigheter var av konventionerna tvingade att hantera alla ärenden även om man visste att det inte handlade om flyktingar utan om Rysslands försök att destabilisera.

Men framför allt lyfter Forfang fram att dagens system är djupt orättvist. De europeiska staterna satsar mest resurser på det relativt lilla antal migranter som lyckas att ta sig längst. Det är sällan den grupp som har störst behov av stöd. Resurserna hade gjort större nytta och kommit fler till del om använts för att skapa goda villkor i de första säkra länderna – där också flest flyktingar befinner sig. Idag går inte hjälpen till de som behöver den mest.

Forfang har nämnt bland annat två exempel på hur förljuget dagens system är. Under flyktingkrisen 2015 befann sig hundratusen afghanska unga män i Europa, men väldigt få kvinnor. Samtidigt vet vi att det är just kvinnor som är en förtryckt grupp i Afghanistan och som egentligen är de som primärt skulle omfattas av asylrätten.

Hösten 2023 bussade Ryssland och Vitryssland migranter till den polska gränsen. Men när de polska myndigheterna sa att de måste söka asyl i Polen, och inte tilläts att resa vidare för att söka asyl i andra EU-länder, valde många att vända tillbaka. Målet för deras resa var inte skydd i Polen utan att komma till Tyskland eller Norden.

Forfang menar att systemet nu måste göras om. Det borde i framtiden inte vara möjligt att söka asyl i vilket land som helst, utan i det första trygga landet. Det är där som den absolut största delen av flyktinghjälp redan sker. Dit borde resurserna fördelas. Då kan flest människor få hjälp.

Han erkänner att det inte räcker med att enskilda länder som Norge eller Sverige ensidigt drar sig ur asylsystemet. Skiftet måste komma på ett gemensamt europeiskt plan och Forfang menar att det är ett specifikt land som måste gå i bräschen – nämligen Tyskland. Det är Tyskland som är den stora magneten för asylsökande i Europa, det är Tyskland som bidrar med de största resurserna till EU:s gränsövervakning och det är i Tyskland som politiker mest hårdnackat har försvarat den individuella asylrätten som växte fram efter andra världskriget.

Kanske är också ett sådant skifte på gång. I början av maj höll presidenten för den tyska federala flykting- och migrationsmyndigheten, Hans-Eckhard Sommer, ett föredrag hos Konrad Adenauer-stiftelsen där han förespråkade att asylrätten måste göras om, även om det innebär att ändra i internationella avtal som Genèvekonventionen. Sommer betonade att det var hans privata åsikt men uttalandet har tolkats som en testballong.

Och det är nog till ett nytt asylsystem som Europa måste sträva. Det borde inte vara omöjligt att nå breda majoriteter i de europeiska parlamenten. Ändrade asylregler handlar inte om vänster och höger, eller ens om mindre eller större migration. Man kan tänka sig att ett land skärper asylreglerna men ändå behåller stor anhörig- och arbetskraftsinvandring. Det viktiga är att återfå kontroll över migrationen samtidigt som hjälpen går dit den gör störst nytta.

Mathias Bred

mathias.bred@gp.se

" Asylrätten var inte tänkt att bli motor för global migration

How the west brought war to Ukraine

https://benjaminabelow.com/wp-content/uploads/2025/01/English-12.4-2024-withcover.pdf

Vi förstod aldrig Afghanistan_[Mathias Bred_GP-250509

Under 20 år deltog nästan 10 000 svenska soldater och officerare i den svenska insatsen i Afghanistan. Därtill kommer ett stort antal som arbetade med det civila stödet. Åtagandet tog stora resurser i anspråk och var aldrig ofarligt för dem som deltog. Fem svenskar stupade och fler än 30 skadades svårt.

Afghanistan-åren känns redan fjärran, även om den sista snöpliga evakueringen skedde så sent som 2021. Ett halvår senare kom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och svensk säkerhetspolitik skiftade fokus.

Men det finns skäl att titta tillbaka på den här eran i svensk säkerhetspolitik. Strax före jul kom den sista delen av en utredning som granskat insatsen, det föga uppmärksammade betänkandet ”Sverige i Afghanistan 2001–2021 – Erfarenheter och lärdomar” (SOU 2024:92).

Det blir lite som ett tidsdokument för de två första decennierna av århundradet då det fanns en övertro på att demokrati enkelt kunde spridas över världen. Sverige och andra västländer engagerade sig i Afghanistan med orealistiska mål och en begränsad förståelse för landets kultur och historia.

För vad handlade egentligen insatsen om? Målen som kommunicerades till svensk allmänhet var mer anpassade efter vad politikerna trodde att vi ville höra, än efter vad som var möjligt att genomföra på plats i Afghanistan.

När de första svenska soldaterna anlände hösten 2001 var målet att förhindra att landet användes som bas för terrorism i kölvattnet av 11 september-attackerna. Bara det var i sig ett mål som över tid hade varit svårt att upprätthålla. Men för att motivera den stora truppnärvaron utökades målen ytterligare.

Det internationella samfundet gav sig i kast med att bygga en ny afghansk stat – en islamisk demokrati med institutioner, civilsamhälle och jämställdhet i fokus. Dessa målsättningar lät bra i västerländsk media och i riksdagens talarstol, men på marken i Afghanistan var de närmast omöjliga att förverkliga.

För Afghanistan var inte en nationalstat i västerländsk mening. Det var ett landområde befolkat av flera olika etniska grupper, som dessutom ofta var uppdelade i klaner. Lojaliteten till centrala institutioner var svag. Politiska allianser var flyktiga, och lokala makthavare hade ofta större inflytande än de formella ledarna i huvudstaden Kabul.

Korruption genomsyrade samhället. En inofficiell ekonomi som kretsade kring narkotika komplicerade läget ytterligare. Svenska beslutsfattare valde i det läget att blunda för hur verkligheten såg ut. Betänkandet nämner som exempel den så kallade sexpartiöverenskommelsen 2010, där riksdagen beslutade att Sveriges insats i norra Afghanistan skulle gå över i en ny civil fas från 2012. Problemet var att säkerhetsläget i själva verket hade försämrats och att civilt stöd blev allt svårare att få fram. Det var en politisk retorik för att vinna brett stöd hemma, snarare än en strategi grundad i afghanska realiteter.

En annan lärdom från Afghanistan är hur svårt det var för den svenska insatsen att förstå landets klanbaserade samhällsstruktur. Det är kanske inte heller så konstigt. Själva begreppet ”klan” var ju länge tabubelagt och frånvarande i svensk debatt.

Första gången som klanbegreppet togs upp till debatt var efter journalisten Per Brinkemos bok ”Mellan klan och stat”, som kom 2014 på Timbro förlag. Den möttes med skepsis då det ansågs stigmatiserande att påstå att vissa folk hade kvar klansystem. Först 2020, med polisens rapport om kriminella klanbaserade nätverk, blev begreppet mer accepterat i Sverige. Vid det laget hade den svenska insatsen i Afghanistan bara ett år kvar.

Sverige var med andra ord i Afghanistan utan de kunskaper och begrepp som krävdes för att förstå landets politiska och sociala dynamik. Vi såg Afghanistan genom en västerländsk lins, där nationalstaten och dess institutioner är normen. Verkligheten var en annan: ett samhälle där lojalitet till klan och lokala ledare vägde tyngre än lojaliteten till de nya mer västerländska institutionerna.

Det internationella samfundets ambitioner att bygga demokrati i Afghanistan grusades då talibanerna tog tillbaka makten 2021. Ett hastigt maktövertagande som i sig vittnade om vilket svagt styre väst hade ägnat 20 år åt att bygga.

I efterhand blir insatsen i Afghanistan symbolisk för hur Sverige, och väst i stort, haft en tendens att tro att våra modeller för samhällsbygge är universella. Andra samhällstyper sågs som bara väntande på att fyllas av våra idéer. I betänkandet från den statliga utredningen påpekas att andra demokratibyggen i världen har tagit årtionden, ofta århundraden.

Här går det att dra parallellen till svensk migrations- och integrationspolitik. Afghaninsatsen sammanfaller i tid med perioden av mycket stor invandring till Sverige, ofta just från länder med svag tradition av nationalstat och demokratiska institutioner.

Många av problemen med integrationen har handlat om att överbrygga den klyftan. Betydelsen av klanstrukturer finns både bakom mycket av de så kallade hederskulturen och den organiserade brottsligheten. Svenska myndigheter och politiker verkar ha utgått från att de egna inhemska idéerna snabbt skulle trumfa det som nyanlända hade med sig i bagaget. Men vi har fått lära oss att klanstrukturer och andra lojaliteter kan fortsätta att leva vidare även på svensk mark. Människor är inte tomma blad och integration tar tid.

Sist kan nämnas att betänkandet ställer frågan om det verkliga målet med det svenska deltagandet i Afghanistan kanske aldrig handlade om att bygga demokrati utan om att stärka den transatlantiska länken och visa solidaritet med USA. Med tanke på den nuvarande administrationens korta minne så är det ännu en öppen fråga om i vilken utsträckning det målet uppnåddes.

Den svenska Afghanistaninsatsen 2001–2021 kan i efterhand ses som ett tidsdokument över vår oförståelse inför andra kulturer.

Mathias Bred

Det svenska tillståndet_[Adam Cwejman_GP-250504

Minns ni valet 2022? Det avgjordes i stor utsträckning på två frågor: rättspolitiken och invandringen. Dessa hörde till de högst rankade frågorna av väljare, jämte traditionella områden som vård, skola, ekonomi och omsorg.

Tidöpartierna hade inte gått till val på att kraftigt sänka skatterna eller avreglera någon marknad. De förstod att deras mandat var, och alltjämt är, att få ordning på Sverige. Och läste man Tidöavtalet så förstod man att de prioriterade därefter. En del av de där förslagen har förstås – svensk tradition trogen – fastnat i utredningar och remissrundor. Men en hel del har också genomförts, skärpta straff, fler befogenheter för polisen och en rad andra rättspolitiska åtgärder.

Men en bit in på 2025 verkar det inte spela någon roll. Januari fylldes med sprängdåd. 32 olika attentat på 28 dagar. Häromveckan skadades en mor och hennes barn allvarligt i ett sprängdåd. Sprängdåden är geografiskt utspridda, förorsakar skräck med sin oförutsägbarhet och drabbar inte sällan personer utan någon som helst koppling till kriminell verksamhet. Det är personer som var på ”fel plats, vid fel tidpunkt”, som det brukar heta. Sådana platser kan numera vara den egna bostaden eller en vårdcentral.

Tre personer mördades i veckan på öppen gata i Uppsala. En sextonåring är häktad. Antalet barn som döms för grova brott har ökat de senaste två åren. I början av 2020-talet var det fortfarande nära noll, ett nästintill okänt fenomen, hittills i år har 19 barn dömts för grova brott. 34 under 2024. De är Sveriges barnsoldater. Vi har dessutom fått prov på den giftiga kombinationen våldsamma gäng anlitade av främmande makt (Iran) som är verksamma i Sverige.

För nästan exakt ett år sedan skrev jag om hur ”Det svenska inbördeskriget är åter här”. Jag jämförde med tidigare laglösa perioder i svenska historia då centralmakten utmanades av folkungarna. Jag fick en del skit för användningen av det ordet, ”inbördeskrig”. Hysteriskt eller direkt farligt, ansåg somliga.

Men hur annars beskriva det som sker på svenska gator? Sverige är unikt i Europa med barn som anlitas som torpeder. Sverige är unikt för länder i ”fredstid” med det stora antalet sprängdåd. Det går knappt att jämföra med andra länder i Europa eftersom statistik inte förs för antalet sprängdåd, de är så ovanliga. Vår situation är mer jämförlig med Mexikos, med sina väl beväpnade knarkkarteller, än med Tysklands eller Danmarks.

Sverige sticker ut på så många vis i Europa att det börjar bli betecknande för vårt land: Sverige är speciellt. Men inte speciellt på det sätt som vi varit vana vid eller på det vis som vi önskar.

I våra nordiska grannländer talar man ibland om ”Det svenska tillståndet”. Det är alltså allt det här som sker nu som är det svenska tillståndet. Och i Europa generellt så brukar Sverige inte bara omtalas för vår natur, nordiska minimalism och framstående industri – vi är också ett avskräckande, ibland direkt dystopiskt, exempel på hur illa det kan gå.

Vi har alltså ett samhällsproblem, jag kallar det gärna för lågintensivt inbördeskrig, som varken regeringen – vald för att lösa problemet – eller polisen tycks behärska. Det borde skicka en tydlig signal till oss medborgare: Det vår stat gör nu räcker inte. Det går antingen för långsamt, kommer för sent eller dröjer alltför länge med resultat. Eller så finns inte idag i våra myndigheters verktygslåda åtgärder, eller lagutrymme, för att göra det som krävs.

Vi är ännu inte i ett läge då extraordinära och repressiva åtgärder efterfrågas av befolkningen. Men hur länge till? Centralamerikas mest populära politiker är El Salvadors president Nayib Bukele.

Hans stöd grundar sig på hans helt igenom hänsynslösa, men också effektiva, bekämpning av landets gäng. Under hans ledning har gigantiska fängelser byggts och fyllts med alla som ens avlägset kan kopplas till gängen. Är det en sådan framtid vi går till mötes om Polisen inte får ordning på gängkrigen?

En institution i Sverige som länge varit fredad från alltför mycket kritik är Polismyndigheten. Kanske har det att göra med att vi som medborgare och offentlighet vet att det ytterst är polisen som ska skydda oss. Vi vill inte kritisera och störa i onödan. Men frågan är om det inte är så att polisen helt enkelt gör ett undermåligt jobb med att punktmarkera, utreda och gripa? Vad saknar ni och behöver när det kommer till resurser och lagstiftning? Eller måste regeringen kanske börja byta ut i ett ledarskap som inte kan upprätthålla ordningen?

Det går inte att ta miste på regeringens intentioner när det kommer till tryggheten i Sverige. Den ständigt oroade justitieministern Gunnar Strömmer står var och varannan dag i tv och ser bekymrad ut medan han beklagar det senaste oacceptabla som åter skett.

Men han måste inse att trots alla extraresurser, lagändringar och utropade nödlägen fortsätter det svenska inbördeskriget. Gängen har gått upp ett par växlar de senaste åren, regeringen måste hålla jämna steg, för vi kan inte fortsätta leva i ”Det svenska tillståndet”.

Sverige har blivit ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå.

Adam Cwejman

Hamas hyllas i Göteborg – men inte i Gaza_[Susanna Birgeesson_GP-250503

Varför ignorerar svenska Palestina-aktivister Gazas rop mot Hamas?

Låt mig berätta om två olika slags demonstrationer som hölls i söndags.

Den ena anordnades i norra Gaza. Flera tusen personer demonstrerade mot kriget och mot Hamas, många var kvinnor och barn, och bland dem den tioåriga flickan Bassma al-Sheik som stod framför demonstrationståget och skrek:

”Vi vill leva, det är vår rättighet, leva i våra hem, Hamas måste bort, Hamas måste ut!”

Det är Ekot som berättar. Även om huvuddelen av nyheterna från Israel och Gaza handlar om israeliska attacker, har västerländska medier inte kunnat avstå helt från att rapportera om de ihållande protesterna mot Hamas. Det tycks som att avsevärda mängder människor inifrån krigets inferno faktiskt förstår var skulden ligger: hos Hamas. Det är Hamas som har dragit in Gazaborna i krig, död och humanitärt nödläge. Demonstranterna älskar sannerligen inte Israel, men de ser orsakssambanden, de kräver att Hamas lämnar Gaza och att kriget avslutas.

Hamas ledarskikt lever gott i Qatar och lider inte av kriget. Det är civilbefolkningen i Gaza som betalar priset för den utsiktslösa kampen mot Israel. Det är civilbefolkningen som offras – inte bara som en olycklig konsekvens, utan som en medveten strategi. Desperationen växer och därmed raseriet mot Hamas.

Den före detta Hamasledaren Yahia Sinwar gick under benämningen ”Slaktaren”, inte för att han mördade judar, utan för att han dödade palestinier med sina bara händer. Det kräver ett enormt mod att öppet visa sitt motstånd mot en sådan organisation. 22-årige Oday al-Rubay gjorde det, och slogs ihjäl i slutet på mars. Människor som protesterar mot att militären gömmer sig bland civila skjuts. Människor som protesterar mot att Hamas lägger beslag på förnödenheter skjuts.

30-årige Gazabon Moumen al-Natour är jurist och Hamaskritiker. Han är rädd, men kan inte hålla tyst och säger till brittiska BBC att stöd för Hamas är stöd för att palestinier dödas. ”Jag var 11 år när Hamas tog över. Mitt liv är bortslösat, mellan krig och eskalerande våld.”

Så låter det inifrån Gaza.

I Göteborg låter det annorlunda. För samma dag som tioåriga Bassma protesterade mot Hamas, hölls en manifestation på Gustaf Adolfs torg där Hamas hyllades från scenen och där Huda Faraj, ny ordförande för Enhetsfront för Palestina, uttryckte sitt helhjärtade stöd för händelserna den 7:e oktober 2023. Alla som samlats på torget, bedyrade hon, stod bakom 7:e oktober. Det är Doku som rapporterar. En annan talare, en Thereza Erikssson, förklarade att Hamas inte är en terrororganisation utan en organisation som försvara sitt folk och sitt land och ingen kan säga att det är fel.

Jubel och applåder från publiken.

Moumen al-Natour säger till BBC: ”Omvärlden har bedragits om situationen på Gazaremsan. Den tror att Gaza är Hamas och att Hamas är Gaza. Vi har inte valt Hamas men nu är de fast beslutna att styra Gaza och tvingar in oss alla i sin ödesdigra kamp. Hamas måste bort.”

Men Thereza i Göteborg vet bättre.

Tänk att vara svensk Palestina-aktivist och inte stå på de palestinska Hamaskritikernas sida. Då är aktivismen inte främst ett stöd för palestiniernas rätt till liv och frihet – det man gillar är framför allt Hamas fanatiska krig mot Israel. Det är samma ideologi som fick Huda Faraj att begråta Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallahs död förra året. Nasrallah bär en stor del av ansvaret för att Libanon störtades i kaos. Nasrallah hjälpte Assad att behålla makten – eftersom det var Irans vilja. Men visst, han krigade också mot Israel om och om igen och planerade en ännu större massaker än den som Hamas genomförde den 7:e oktober, och det är i sig skäl nog att älska honom – om drivkraften i ens politiska engagemang är hat mot judar och mot den judiska staten.

Då kan man skriva så här på Facebook: ”Idag begravs en man vars ord var min ledstjärna, vars närvaro var min trygghet, vars vägledning var mitt ljus. Sayyid Hassan Nasrallah – en symbol för styrka, tro och motstånd.”

Det svindlar när man försöker föreställa sig det psyke som tar en människa dit. Men det svindlar också när man tänker på att det offentliga Sverige är okej med det här. Okej med att terrorromantiken eskalerar, att den judiska staten beskrivs som genetiskt blodtörstig, att massmord på judar, våldtäkter och kidnappningar hyllas öppet från de centrala torgen i de största städerna, att ett riksdagsparti, Vänsterpartiet, är nedlusat av antisemitism och hårt lierat med Palestinarörelsen, att enskilda svenska judar demoniseras.

Det gick väldigt snabbt att tillsätta en utredning och förbereda lagstiftning när en ensam, underlig man brände koranen, hånade islam och smädade muslimer härom året. Men när stora folkmassor öppet jublar över terror och massmord, då finns det tydligen – tyvärr, tyvärr – inget staten och myndigheterna kan göra. Vi kan tydligen bara beklaga att Sveriges judar tvingas gömma undan alla identitetsmarkörer, och lära sina barn att gå under radarn.

Jag kan knappt andas, av skam.

Susanna Birgersson

Utsatta områden behöver fler ”Ove-män”_[Peter Esaiasson_GO250502

På kongressen i Göteborg skall Socialdemokraterna anta ett nytt integrationspolitiskt program. En av de viktigaste målsättningarna är att Sverige inte skall ha några utsatta områden. För att nå dit skall staten förhandla fram att kommuner med utsatta områden tar fram långsiktiga sociala investeringskontrakt som öppnar för bostadskarriärer inom områdena och som stärker svenska språkets ställning bland de boende.

Det finns mycket att gilla med programmet. Det är välkommet att partiet tydliggör att svenskan är basen för människors känsla av samhällsgemenskap och att man betonar vikten av att ambitiösa personer stannar kvar i områdena i stället för att flytta ut. Strategiskt är Lawen Redar en skicklig talesperson och innehållet ligger tillräckligt nära andra partiers program för att kunna omsättas i riksdagsbeslut.

Det är bara ett problem. Programmet kommer inte att fungera. För att förstå varför behöver man ställa en enkel fråga: Vad är den viktigaste skillnaden mellan normalt fungerande bostadsområden och dåligt fungerande utsatta områden?

Socialdemokraterna och många andra vill gärna tro att svaret finns i den byggda miljön. Höj standarden på lägenheterna, håll hyrorna nere, bygg småhus och bostadsrätter, gör torg och gårdar trivsammare, öppna upp området mot resten av staden så kommer skillnaderna mellan bostadsområdena att jämnas ut automatiskt.

Problemet är att man blundar för ett avgörande faktum. Det är människorna som gör området snarare än området som gör människorna. För att ändra karaktären på ett bostadsområde behöver man ändra hur människor förhåller sig till varandra och till området och den relationen har bara lite att göra med den fysiska miljön.

I stället är den avgörande skillnaden mellan utsatta områden och andra bostadsområden att våld är en fungerande konfliktlösningsmekanism. Att besitta våldskapital är en maktfaktor i utsatta områden på annat sätt än i andra bostadsområden. Självklart är de viktigaste potentiella våldsutövarna kriminella som vill sätta reglerna i området. Men det finns också ett vardagligt element av våldskapital där enklare konflikter kan eskalera och där grupper som kan mobilisera våldskraft från släkt och vänner har ett övertag.

När det privata våldskapitalet är en maktfaktor är det svårt bygga samhällsservice och omöjligt att skapa fungerande näringsverksamheter. Rädslan för våld stoppar också framväxten av en konstruktiv social kontroll för skötsamhet. Tänk de stränga tanterna på balkongen och Ove-männen som tar ansvar för området. Dessa självutnämnda ordningsvakter kan vara irriterande men att de finns och framför allt att de vågar finnas signalerar att konflikter kan hanteras på fredligt sätt.

Alltså. För att kunna normalisera Sveriges utanförskapsområden måste man stoppa våldet som konfliktlösningsmekanism. Parallellt med ett återtaget våldsmonopol bör reformerna riktas mot att stärka skötsamhetsnormen, det vill säga förväntningarna på att andra i området tar hand om sitt boende, gemensamhetsutrymmena i huset och området i stort.

Jag fattar svårigheten att på en socialdemokratisk partikongress begära mandat för att stärka skötsamhetsnormen i utsatta områden. Ett av många förutsägbara motargument är att en sådan politik skuldbelägger offren. Men betänk då att de boende själva efterfrågar stärkt skötsamhet om man frågar dem. Det är lite sorgligt att en politisk rörelse som vill befria människorna från förtryckande strukturer inte klarar att lyfta det behovet.

Peter Esaiasson