Det svenska tillståndet_[Adam Cwejman_GP-250504

Minns ni valet 2022? Det avgjordes i stor utsträckning på två frågor: rättspolitiken och invandringen. Dessa hörde till de högst rankade frågorna av väljare, jämte traditionella områden som vård, skola, ekonomi och omsorg.

Tidöpartierna hade inte gått till val på att kraftigt sänka skatterna eller avreglera någon marknad. De förstod att deras mandat var, och alltjämt är, att få ordning på Sverige. Och läste man Tidöavtalet så förstod man att de prioriterade därefter. En del av de där förslagen har förstås – svensk tradition trogen – fastnat i utredningar och remissrundor. Men en hel del har också genomförts, skärpta straff, fler befogenheter för polisen och en rad andra rättspolitiska åtgärder.

Men en bit in på 2025 verkar det inte spela någon roll. Januari fylldes med sprängdåd. 32 olika attentat på 28 dagar. Häromveckan skadades en mor och hennes barn allvarligt i ett sprängdåd. Sprängdåden är geografiskt utspridda, förorsakar skräck med sin oförutsägbarhet och drabbar inte sällan personer utan någon som helst koppling till kriminell verksamhet. Det är personer som var på ”fel plats, vid fel tidpunkt”, som det brukar heta. Sådana platser kan numera vara den egna bostaden eller en vårdcentral.

Tre personer mördades i veckan på öppen gata i Uppsala. En sextonåring är häktad. Antalet barn som döms för grova brott har ökat de senaste två åren. I början av 2020-talet var det fortfarande nära noll, ett nästintill okänt fenomen, hittills i år har 19 barn dömts för grova brott. 34 under 2024. De är Sveriges barnsoldater. Vi har dessutom fått prov på den giftiga kombinationen våldsamma gäng anlitade av främmande makt (Iran) som är verksamma i Sverige.

För nästan exakt ett år sedan skrev jag om hur ”Det svenska inbördeskriget är åter här”. Jag jämförde med tidigare laglösa perioder i svenska historia då centralmakten utmanades av folkungarna. Jag fick en del skit för användningen av det ordet, ”inbördeskrig”. Hysteriskt eller direkt farligt, ansåg somliga.

Men hur annars beskriva det som sker på svenska gator? Sverige är unikt i Europa med barn som anlitas som torpeder. Sverige är unikt för länder i ”fredstid” med det stora antalet sprängdåd. Det går knappt att jämföra med andra länder i Europa eftersom statistik inte förs för antalet sprängdåd, de är så ovanliga. Vår situation är mer jämförlig med Mexikos, med sina väl beväpnade knarkkarteller, än med Tysklands eller Danmarks.

Sverige sticker ut på så många vis i Europa att det börjar bli betecknande för vårt land: Sverige är speciellt. Men inte speciellt på det sätt som vi varit vana vid eller på det vis som vi önskar.

I våra nordiska grannländer talar man ibland om ”Det svenska tillståndet”. Det är alltså allt det här som sker nu som är det svenska tillståndet. Och i Europa generellt så brukar Sverige inte bara omtalas för vår natur, nordiska minimalism och framstående industri – vi är också ett avskräckande, ibland direkt dystopiskt, exempel på hur illa det kan gå.

Vi har alltså ett samhällsproblem, jag kallar det gärna för lågintensivt inbördeskrig, som varken regeringen – vald för att lösa problemet – eller polisen tycks behärska. Det borde skicka en tydlig signal till oss medborgare: Det vår stat gör nu räcker inte. Det går antingen för långsamt, kommer för sent eller dröjer alltför länge med resultat. Eller så finns inte idag i våra myndigheters verktygslåda åtgärder, eller lagutrymme, för att göra det som krävs.

Vi är ännu inte i ett läge då extraordinära och repressiva åtgärder efterfrågas av befolkningen. Men hur länge till? Centralamerikas mest populära politiker är El Salvadors president Nayib Bukele.

Hans stöd grundar sig på hans helt igenom hänsynslösa, men också effektiva, bekämpning av landets gäng. Under hans ledning har gigantiska fängelser byggts och fyllts med alla som ens avlägset kan kopplas till gängen. Är det en sådan framtid vi går till mötes om Polisen inte får ordning på gängkrigen?

En institution i Sverige som länge varit fredad från alltför mycket kritik är Polismyndigheten. Kanske har det att göra med att vi som medborgare och offentlighet vet att det ytterst är polisen som ska skydda oss. Vi vill inte kritisera och störa i onödan. Men frågan är om det inte är så att polisen helt enkelt gör ett undermåligt jobb med att punktmarkera, utreda och gripa? Vad saknar ni och behöver när det kommer till resurser och lagstiftning? Eller måste regeringen kanske börja byta ut i ett ledarskap som inte kan upprätthålla ordningen?

Det går inte att ta miste på regeringens intentioner när det kommer till tryggheten i Sverige. Den ständigt oroade justitieministern Gunnar Strömmer står var och varannan dag i tv och ser bekymrad ut medan han beklagar det senaste oacceptabla som åter skett.

Men han måste inse att trots alla extraresurser, lagändringar och utropade nödlägen fortsätter det svenska inbördeskriget. Gängen har gått upp ett par växlar de senaste åren, regeringen måste hålla jämna steg, för vi kan inte fortsätta leva i ”Det svenska tillståndet”.

Sverige har blivit ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå.

Adam Cwejman