Varför ignorerar svenska Palestina-aktivister Gazas rop mot Hamas?
Låt mig berätta om två olika slags demonstrationer som hölls i söndags.
Den ena anordnades i norra Gaza. Flera tusen personer demonstrerade mot kriget och mot Hamas, många var kvinnor och barn, och bland dem den tioåriga flickan Bassma al-Sheik som stod framför demonstrationståget och skrek:
”Vi vill leva, det är vår rättighet, leva i våra hem, Hamas måste bort, Hamas måste ut!”
Det är Ekot som berättar. Även om huvuddelen av nyheterna från Israel och Gaza handlar om israeliska attacker, har västerländska medier inte kunnat avstå helt från att rapportera om de ihållande protesterna mot Hamas. Det tycks som att avsevärda mängder människor inifrån krigets inferno faktiskt förstår var skulden ligger: hos Hamas. Det är Hamas som har dragit in Gazaborna i krig, död och humanitärt nödläge. Demonstranterna älskar sannerligen inte Israel, men de ser orsakssambanden, de kräver att Hamas lämnar Gaza och att kriget avslutas.
Hamas ledarskikt lever gott i Qatar och lider inte av kriget. Det är civilbefolkningen i Gaza som betalar priset för den utsiktslösa kampen mot Israel. Det är civilbefolkningen som offras – inte bara som en olycklig konsekvens, utan som en medveten strategi. Desperationen växer och därmed raseriet mot Hamas.
Den före detta Hamasledaren Yahia Sinwar gick under benämningen ”Slaktaren”, inte för att han mördade judar, utan för att han dödade palestinier med sina bara händer. Det kräver ett enormt mod att öppet visa sitt motstånd mot en sådan organisation. 22-årige Oday al-Rubay gjorde det, och slogs ihjäl i slutet på mars. Människor som protesterar mot att militären gömmer sig bland civila skjuts. Människor som protesterar mot att Hamas lägger beslag på förnödenheter skjuts.
30-årige Gazabon Moumen al-Natour är jurist och Hamaskritiker. Han är rädd, men kan inte hålla tyst och säger till brittiska BBC att stöd för Hamas är stöd för att palestinier dödas. ”Jag var 11 år när Hamas tog över. Mitt liv är bortslösat, mellan krig och eskalerande våld.”
Så låter det inifrån Gaza.
I Göteborg låter det annorlunda. För samma dag som tioåriga Bassma protesterade mot Hamas, hölls en manifestation på Gustaf Adolfs torg där Hamas hyllades från scenen och där Huda Faraj, ny ordförande för Enhetsfront för Palestina, uttryckte sitt helhjärtade stöd för händelserna den 7:e oktober 2023. Alla som samlats på torget, bedyrade hon, stod bakom 7:e oktober. Det är Doku som rapporterar. En annan talare, en Thereza Erikssson, förklarade att Hamas inte är en terrororganisation utan en organisation som försvara sitt folk och sitt land och ingen kan säga att det är fel.
Jubel och applåder från publiken.
Moumen al-Natour säger till BBC: ”Omvärlden har bedragits om situationen på Gazaremsan. Den tror att Gaza är Hamas och att Hamas är Gaza. Vi har inte valt Hamas men nu är de fast beslutna att styra Gaza och tvingar in oss alla i sin ödesdigra kamp. Hamas måste bort.”
Men Thereza i Göteborg vet bättre.
Tänk att vara svensk Palestina-aktivist och inte stå på de palestinska Hamaskritikernas sida. Då är aktivismen inte främst ett stöd för palestiniernas rätt till liv och frihet – det man gillar är framför allt Hamas fanatiska krig mot Israel. Det är samma ideologi som fick Huda Faraj att begråta Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallahs död förra året. Nasrallah bär en stor del av ansvaret för att Libanon störtades i kaos. Nasrallah hjälpte Assad att behålla makten – eftersom det var Irans vilja. Men visst, han krigade också mot Israel om och om igen och planerade en ännu större massaker än den som Hamas genomförde den 7:e oktober, och det är i sig skäl nog att älska honom – om drivkraften i ens politiska engagemang är hat mot judar och mot den judiska staten.
Då kan man skriva så här på Facebook: ”Idag begravs en man vars ord var min ledstjärna, vars närvaro var min trygghet, vars vägledning var mitt ljus. Sayyid Hassan Nasrallah – en symbol för styrka, tro och motstånd.”
Det svindlar när man försöker föreställa sig det psyke som tar en människa dit. Men det svindlar också när man tänker på att det offentliga Sverige är okej med det här. Okej med att terrorromantiken eskalerar, att den judiska staten beskrivs som genetiskt blodtörstig, att massmord på judar, våldtäkter och kidnappningar hyllas öppet från de centrala torgen i de största städerna, att ett riksdagsparti, Vänsterpartiet, är nedlusat av antisemitism och hårt lierat med Palestinarörelsen, att enskilda svenska judar demoniseras.
Det gick väldigt snabbt att tillsätta en utredning och förbereda lagstiftning när en ensam, underlig man brände koranen, hånade islam och smädade muslimer härom året. Men när stora folkmassor öppet jublar över terror och massmord, då finns det tydligen – tyvärr, tyvärr – inget staten och myndigheterna kan göra. Vi kan tydligen bara beklaga att Sveriges judar tvingas gömma undan alla identitetsmarkörer, och lära sina barn att gå under radarn.
Jag kan knappt andas, av skam.
Susanna Birgersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.