Dagens asylsystem skapar kaos_[Mathias Bred_GP-250520

Reglerna för asyl har överlevt sig själva och borde göras om.

Det finns en paradox i hur Europa ser på asylrätten. Alla länder erkänner rätten att söka asyl men nästan alla länder försöker samtidigt begränsa människor från att faktiskt använda rätten.

EU:s politiker talar om att stå upp för asylrätten men betalar samtidigt länder som Turkiet pengar för att hindra migranter från att nå Europa.

Detta förhållande är utgångspunkten för den nya boken ”Asylparadokset” (Kagge förlag 2025), som vållat debatt i Norge. Författaren är inte vem som helst, utan Frode Forfang, norsk ämbetsman och socialdemokratisk politiker som åren 2012 till 2024 var chef för Utlendingsdirektoratet (UDI), Norges motsvarighet till Migrationsverket.

Forfangs budskap är att asylrätten som vi den ser ut idag har spelat ut sin roll. Undertiteln på hans bok är ”Hvordan dagens asylsystem skaper kaos og svikter dem som trenger det mest.”

Asylrätten växte fram som ett svar på erfarenheterna av andra världskriget. Förföljelsen av judar och politiska dissidenter i det ockuperade Europa visade att det fanns ett behov för individer att söka skydd i säkra länder. Efter kriget skapades en asylrätt som gav alla individer rätt att söka asyl om de befann sig i ett annat land. Men tanken var att det skulle handla om förföljda personer och att hjälp rimligtvis skulle sökas i det första säkra land de nådde. Asylrätten var inte tänkt att bli motor för global migration, ekonomisk eller av andra slag.

Forfang hävdar att asylrätten som den är utformad har lett till kris för Europa. Systemet gör att staterna förlorar kontroll över migrationen då det är omöjligt att bedöma hur många som ska komma och hur många som kommer att bedömas ha asylrätt. De demokratiskt valda beslutsfattarna får svårt att bestämma hur stor invandringen till ett land ska vara och frustrationen märks i ökad främlingsfientlighet och nya populistiska partier i land efter land.

Asylreglerna leder också till att skuggsamhällen växer. Migranter tar sig illegalt genom Europa för att dyka upp i ett land där de önskar söka asyl. Resorna är ofta farliga och flyktingsmugglarna skor sig på dem som söker sig ett nytt liv. Många migranter som fått avslag gömmer sig i väntan på nytt tillfälle att ansöka. Parallellsamhällen växer fram, svart arbetsmarknad och kriminalitet gynnas.

Med utgångspunkt från den norska erfarenheter påpekar Frode Forfang dessutom att asylrätten innebär en möjlighet för främmande makt att använda migranter som vapen. I samband med flyktingkrisen 2015 bussade den ryska regimen migranter från Mellanöstern till den norska gränsen. Norska myndigheter var av konventionerna tvingade att hantera alla ärenden även om man visste att det inte handlade om flyktingar utan om Rysslands försök att destabilisera.

Men framför allt lyfter Forfang fram att dagens system är djupt orättvist. De europeiska staterna satsar mest resurser på det relativt lilla antal migranter som lyckas att ta sig längst. Det är sällan den grupp som har störst behov av stöd. Resurserna hade gjort större nytta och kommit fler till del om använts för att skapa goda villkor i de första säkra länderna – där också flest flyktingar befinner sig. Idag går inte hjälpen till de som behöver den mest.

Forfang har nämnt bland annat två exempel på hur förljuget dagens system är. Under flyktingkrisen 2015 befann sig hundratusen afghanska unga män i Europa, men väldigt få kvinnor. Samtidigt vet vi att det är just kvinnor som är en förtryckt grupp i Afghanistan och som egentligen är de som primärt skulle omfattas av asylrätten.

Hösten 2023 bussade Ryssland och Vitryssland migranter till den polska gränsen. Men när de polska myndigheterna sa att de måste söka asyl i Polen, och inte tilläts att resa vidare för att söka asyl i andra EU-länder, valde många att vända tillbaka. Målet för deras resa var inte skydd i Polen utan att komma till Tyskland eller Norden.

Forfang menar att systemet nu måste göras om. Det borde i framtiden inte vara möjligt att söka asyl i vilket land som helst, utan i det första trygga landet. Det är där som den absolut största delen av flyktinghjälp redan sker. Dit borde resurserna fördelas. Då kan flest människor få hjälp.

Han erkänner att det inte räcker med att enskilda länder som Norge eller Sverige ensidigt drar sig ur asylsystemet. Skiftet måste komma på ett gemensamt europeiskt plan och Forfang menar att det är ett specifikt land som måste gå i bräschen – nämligen Tyskland. Det är Tyskland som är den stora magneten för asylsökande i Europa, det är Tyskland som bidrar med de största resurserna till EU:s gränsövervakning och det är i Tyskland som politiker mest hårdnackat har försvarat den individuella asylrätten som växte fram efter andra världskriget.

Kanske är också ett sådant skifte på gång. I början av maj höll presidenten för den tyska federala flykting- och migrationsmyndigheten, Hans-Eckhard Sommer, ett föredrag hos Konrad Adenauer-stiftelsen där han förespråkade att asylrätten måste göras om, även om det innebär att ändra i internationella avtal som Genèvekonventionen. Sommer betonade att det var hans privata åsikt men uttalandet har tolkats som en testballong.

Och det är nog till ett nytt asylsystem som Europa måste sträva. Det borde inte vara omöjligt att nå breda majoriteter i de europeiska parlamenten. Ändrade asylregler handlar inte om vänster och höger, eller ens om mindre eller större migration. Man kan tänka sig att ett land skärper asylreglerna men ändå behåller stor anhörig- och arbetskraftsinvandring. Det viktiga är att återfå kontroll över migrationen samtidigt som hjälpen går dit den gör störst nytta.

Mathias Bred

mathias.bred@gp.se

" Asylrätten var inte tänkt att bli motor för global migration