Utsatta områden behöver fler ”Ove-män”_[Peter Esaiasson_GO250502

På kongressen i Göteborg skall Socialdemokraterna anta ett nytt integrationspolitiskt program. En av de viktigaste målsättningarna är att Sverige inte skall ha några utsatta områden. För att nå dit skall staten förhandla fram att kommuner med utsatta områden tar fram långsiktiga sociala investeringskontrakt som öppnar för bostadskarriärer inom områdena och som stärker svenska språkets ställning bland de boende.

Det finns mycket att gilla med programmet. Det är välkommet att partiet tydliggör att svenskan är basen för människors känsla av samhällsgemenskap och att man betonar vikten av att ambitiösa personer stannar kvar i områdena i stället för att flytta ut. Strategiskt är Lawen Redar en skicklig talesperson och innehållet ligger tillräckligt nära andra partiers program för att kunna omsättas i riksdagsbeslut.

Det är bara ett problem. Programmet kommer inte att fungera. För att förstå varför behöver man ställa en enkel fråga: Vad är den viktigaste skillnaden mellan normalt fungerande bostadsområden och dåligt fungerande utsatta områden?

Socialdemokraterna och många andra vill gärna tro att svaret finns i den byggda miljön. Höj standarden på lägenheterna, håll hyrorna nere, bygg småhus och bostadsrätter, gör torg och gårdar trivsammare, öppna upp området mot resten av staden så kommer skillnaderna mellan bostadsområdena att jämnas ut automatiskt.

Problemet är att man blundar för ett avgörande faktum. Det är människorna som gör området snarare än området som gör människorna. För att ändra karaktären på ett bostadsområde behöver man ändra hur människor förhåller sig till varandra och till området och den relationen har bara lite att göra med den fysiska miljön.

I stället är den avgörande skillnaden mellan utsatta områden och andra bostadsområden att våld är en fungerande konfliktlösningsmekanism. Att besitta våldskapital är en maktfaktor i utsatta områden på annat sätt än i andra bostadsområden. Självklart är de viktigaste potentiella våldsutövarna kriminella som vill sätta reglerna i området. Men det finns också ett vardagligt element av våldskapital där enklare konflikter kan eskalera och där grupper som kan mobilisera våldskraft från släkt och vänner har ett övertag.

När det privata våldskapitalet är en maktfaktor är det svårt bygga samhällsservice och omöjligt att skapa fungerande näringsverksamheter. Rädslan för våld stoppar också framväxten av en konstruktiv social kontroll för skötsamhet. Tänk de stränga tanterna på balkongen och Ove-männen som tar ansvar för området. Dessa självutnämnda ordningsvakter kan vara irriterande men att de finns och framför allt att de vågar finnas signalerar att konflikter kan hanteras på fredligt sätt.

Alltså. För att kunna normalisera Sveriges utanförskapsområden måste man stoppa våldet som konfliktlösningsmekanism. Parallellt med ett återtaget våldsmonopol bör reformerna riktas mot att stärka skötsamhetsnormen, det vill säga förväntningarna på att andra i området tar hand om sitt boende, gemensamhetsutrymmena i huset och området i stort.

Jag fattar svårigheten att på en socialdemokratisk partikongress begära mandat för att stärka skötsamhetsnormen i utsatta områden. Ett av många förutsägbara motargument är att en sådan politik skuldbelägger offren. Men betänk då att de boende själva efterfrågar stärkt skötsamhet om man frågar dem. Det är lite sorgligt att en politisk rörelse som vill befria människorna från förtryckande strukturer inte klarar att lyfta det behovet.

Peter Esaiasson