Under 20 år deltog nästan 10 000 svenska soldater och officerare i den svenska insatsen i Afghanistan. Därtill kommer ett stort antal som arbetade med det civila stödet. Åtagandet tog stora resurser i anspråk och var aldrig ofarligt för dem som deltog. Fem svenskar stupade och fler än 30 skadades svårt.
Afghanistan-åren känns redan fjärran, även om den sista snöpliga evakueringen skedde så sent som 2021. Ett halvår senare kom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och svensk säkerhetspolitik skiftade fokus.
Men det finns skäl att titta tillbaka på den här eran i svensk säkerhetspolitik. Strax före jul kom den sista delen av en utredning som granskat insatsen, det föga uppmärksammade betänkandet ”Sverige i Afghanistan 2001–2021 – Erfarenheter och lärdomar” (SOU 2024:92).
Det blir lite som ett tidsdokument för de två första decennierna av århundradet då det fanns en övertro på att demokrati enkelt kunde spridas över världen. Sverige och andra västländer engagerade sig i Afghanistan med orealistiska mål och en begränsad förståelse för landets kultur och historia.
För vad handlade egentligen insatsen om? Målen som kommunicerades till svensk allmänhet var mer anpassade efter vad politikerna trodde att vi ville höra, än efter vad som var möjligt att genomföra på plats i Afghanistan.
När de första svenska soldaterna anlände hösten 2001 var målet att förhindra att landet användes som bas för terrorism i kölvattnet av 11 september-attackerna. Bara det var i sig ett mål som över tid hade varit svårt att upprätthålla. Men för att motivera den stora truppnärvaron utökades målen ytterligare.
Det internationella samfundet gav sig i kast med att bygga en ny afghansk stat – en islamisk demokrati med institutioner, civilsamhälle och jämställdhet i fokus. Dessa målsättningar lät bra i västerländsk media och i riksdagens talarstol, men på marken i Afghanistan var de närmast omöjliga att förverkliga.
För Afghanistan var inte en nationalstat i västerländsk mening. Det var ett landområde befolkat av flera olika etniska grupper, som dessutom ofta var uppdelade i klaner. Lojaliteten till centrala institutioner var svag. Politiska allianser var flyktiga, och lokala makthavare hade ofta större inflytande än de formella ledarna i huvudstaden Kabul.
Korruption genomsyrade samhället. En inofficiell ekonomi som kretsade kring narkotika komplicerade läget ytterligare. Svenska beslutsfattare valde i det läget att blunda för hur verkligheten såg ut. Betänkandet nämner som exempel den så kallade sexpartiöverenskommelsen 2010, där riksdagen beslutade att Sveriges insats i norra Afghanistan skulle gå över i en ny civil fas från 2012. Problemet var att säkerhetsläget i själva verket hade försämrats och att civilt stöd blev allt svårare att få fram. Det var en politisk retorik för att vinna brett stöd hemma, snarare än en strategi grundad i afghanska realiteter.
En annan lärdom från Afghanistan är hur svårt det var för den svenska insatsen att förstå landets klanbaserade samhällsstruktur. Det är kanske inte heller så konstigt. Själva begreppet ”klan” var ju länge tabubelagt och frånvarande i svensk debatt.
Första gången som klanbegreppet togs upp till debatt var efter journalisten Per Brinkemos bok ”Mellan klan och stat”, som kom 2014 på Timbro förlag. Den möttes med skepsis då det ansågs stigmatiserande att påstå att vissa folk hade kvar klansystem. Först 2020, med polisens rapport om kriminella klanbaserade nätverk, blev begreppet mer accepterat i Sverige. Vid det laget hade den svenska insatsen i Afghanistan bara ett år kvar.
Sverige var med andra ord i Afghanistan utan de kunskaper och begrepp som krävdes för att förstå landets politiska och sociala dynamik. Vi såg Afghanistan genom en västerländsk lins, där nationalstaten och dess institutioner är normen. Verkligheten var en annan: ett samhälle där lojalitet till klan och lokala ledare vägde tyngre än lojaliteten till de nya mer västerländska institutionerna.
Det internationella samfundets ambitioner att bygga demokrati i Afghanistan grusades då talibanerna tog tillbaka makten 2021. Ett hastigt maktövertagande som i sig vittnade om vilket svagt styre väst hade ägnat 20 år åt att bygga.
I efterhand blir insatsen i Afghanistan symbolisk för hur Sverige, och väst i stort, haft en tendens att tro att våra modeller för samhällsbygge är universella. Andra samhällstyper sågs som bara väntande på att fyllas av våra idéer. I betänkandet från den statliga utredningen påpekas att andra demokratibyggen i världen har tagit årtionden, ofta århundraden.
Här går det att dra parallellen till svensk migrations- och integrationspolitik. Afghaninsatsen sammanfaller i tid med perioden av mycket stor invandring till Sverige, ofta just från länder med svag tradition av nationalstat och demokratiska institutioner.
Många av problemen med integrationen har handlat om att överbrygga den klyftan. Betydelsen av klanstrukturer finns både bakom mycket av de så kallade hederskulturen och den organiserade brottsligheten. Svenska myndigheter och politiker verkar ha utgått från att de egna inhemska idéerna snabbt skulle trumfa det som nyanlända hade med sig i bagaget. Men vi har fått lära oss att klanstrukturer och andra lojaliteter kan fortsätta att leva vidare även på svensk mark. Människor är inte tomma blad och integration tar tid.
Sist kan nämnas att betänkandet ställer frågan om det verkliga målet med det svenska deltagandet i Afghanistan kanske aldrig handlade om att bygga demokrati utan om att stärka den transatlantiska länken och visa solidaritet med USA. Med tanke på den nuvarande administrationens korta minne så är det ännu en öppen fråga om i vilken utsträckning det målet uppnåddes.
Den svenska Afghanistaninsatsen 2001–2021 kan i efterhand ses som ett tidsdokument över vår oförståelse inför andra kulturer.
Mathias Bred
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.