Sprängdåden är mer extrema än vad vi förstår_[Mathias Bred_GP-250430

Ständiga sprängningar är ett unikt tillstånd för ett land som inte befinner sig i krig.

Natten till måndagen skadades en mamma och hennes barn svårt i samband med ett sprängdåd i Stockholm. Händelsen är ännu en påminnelse om att vågen av sprängdåd i Sverige inte har avtagit.

Det här är inte första gången som barn kommer till skada i ett sprängattentat. Två fall där barn miste livet har skett här i Göteborg.

Sommaren 2016 dödades åttaårige Yusuf i Biskopsgården då en handgranat kastades in i rummet där han sov.

Fyra år tidigare hade fyraåriga Luna dödats tillsammans med tre vuxna då en bilbomb exploderade i Torslanda.

Då, 2012, förde Sverige ännu ingen statistik över sprängdåd. Det var en form av våldsanvändning som varit så ovanlig att den inte hade en egen kategori i brottsstatistiken.

Nu finns statistiken över sprängningar att följa på Polisens hemsida tillsammans med statistiken över skjutningar. Bara i år hade det fram till och med mars månads utgång sprängts 49 gånger. Åtta av fallen var i Västsverige.

Vid årsskiftet gjorde TV4 en sammanställning över sprängdåden under de senaste sju åren. Nästan 800 gånger har det sprängts sedan år 2018. Det är en siffra som inte har någon motsvarighet i vår egen historia men inte heller ute i Europa. I resten av EU är sprängdåd så ovanliga att det är svårt att hitta statistiska sammanställningar

Det har förekommit sprängdåd begångna av terroristgrupper i Italien, Grekland, Spanien och forna Västtyskland. Ofta har de dåden varit mer blodiga, men det har handlat om färre dåd, under mer begränsad tid. I Sverige är det ett slags lågintensivt krig mellan gängen som bara fortgår.

Flera utländska medier har rapporterat om bombvågen i Sverige. Men rapporteringen brukar stanna vid en slags förundran över att detta kan pågå i Pippi Långstrumpland.

Det är också svårt att hitta länder att jämföra med. Inget annat land i EU eller Nordamerika har omfattande problem med sprängdåd. Kriminologer har lyft fram Mexiko som det kanske enda jämförbara exemplet. Men det är ett land där välbeväpnade karteller strider om droghandel och där staten förlorat kontrollen över stora områden i landet.

Ett europeiskt exempel som ändå slår Sverige historiskt är förstås Nordirlandskonflikten där det sprängdes mer än 16 000 bomber under 30 års tid. Men det var en situation som liknade inbördeskrig. Många av sprängdåden handlade om att visa att de brittiska myndigheterna inte hade kontroll över situationen. Smällarna berättade att det rådde ett slags belägringstillstånd.

I det svenska fallet är inte huvudsyftet att undergräva myndigheternas auktoritet. De kriminella nätverken ger sig på varandra i kampen om inflytande och makt eller för att skada och skrämma anhöriga. Men fortfarande finns ändå en signal om statens maktlöshet i varje explosion. Allmänfarlig ödeläggelse påminner om att rättsstaten inte har muskler nog att skydda medborgarna. Det råder en avsaknad av ordning. I ett land där barn sprängs om natten kan vad som helst kan inträffa, är signalen.

Just den psykologiska effekten av sprängdåd bör inte underskattas. Även i de fall där människor inte dödas eller skadas får explosionerna konsekvenser. Dels i förstörda hus och materiella värden, men ännu allvarligare i att de förstör tryggheten för människor. Många som råkat ut för sprängdåd i sitt närområde får problem med sömnlöshet och ångest. Livet blir inte detsamma. Både människor och samhälle förändras vid varje explosion.

Det gäller att vi inte börjar resignera och se sprängdåden som något normalt. Situationen är högst onormal. För ett land i Europa och för ett land i fred är den helt enkelt extrem.

Mathias Bred

82% - De organiserade gängen är en konsekvens av invandringen_[Adam Swejman_GP-250427

I tät följd kommer två skakande inblickar i det samtida Sverige. Försäkringskassans rapport, som kartlägger kriminellas systematiska utnyttjande av LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), samt Uppdrag Gransknings (UG) program “Gängskolan”, om kriminellas närvaro i den svenska skolan.

Det är nästan lite tjatigt. Ännu fler skildringar av kriminaliteten i Sverige. Egentligen enbart upprepningar av det alla vet: Välfärden länsas på pengar av kriminella. Enligt 2021 års bidragsbrottsutredning fann man att 14,6 miljarder kronor försvann i ren bidragsbrottslighet på ett år. Jämför det med Finlands siffra för samma år, 100 miljoner kronor, i ett land hälften så stort som Sverige.

Allt detta går förstås inte till medlemmar av gäng, men fyra av tio nätverkskriminella har ersättning från Försäkringskassan, och med tiden har gängen upptäckt att välfärden är en lukrativ källa till inkomst.

I Försäkringskassans rapport konstateras att av de 699 privata assistansbolagen bedöms 83 bolag ha kopplingar till organiserad brottslighet. Bland de 62 största assistansbolagen fann man i samtliga personer med nära anknytning till kriminella gäng.

Att gängen rekryterar unga i skolmiljöer, vilket UG berättar om, är också allmän kunskap. Antalet unga som skjuter har ökat. År 2020 var ett barn brottsmisstänkt i fall där straffvärdet var fem år eller mer. År 2024 var antalet 38. Hittills under 2025 är antalet 19. Trenden fortsätter således.

Men problemet med kriminalitet inom personlig assistans är i grunden ett marknadsmisslyckande, anser tidigare ministern och Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren. Och något som nämns i UG:s reportage är hur gängen använder det fria skolvalet för att hamna på skolor med andra i samma “nätverk”.

Det låter som att avregleringar har gjort skada. Och det kan de förstås ha gjort. Skapar man möjligheter för privata aktörer att starta assistansbolag som får utbetalningar från det offentliga, blir det enklare att försnilla pengar än inom ramen för en kommunal förvaltning. Skapas ett fritt skolval, kan det förstärka befintlig eller framtida segregation och, har vi lärt oss nu, underlätta för gäng att samlas på samma skolor.

Men är det verkligen så enkelt som Hallengren vill påskina?

Skolan genomgick en valfrihetsreform på 1990-talet, likaså assistansersättningen, efter införandet av den så kallade LSS-lagen.

Men om man tittar på den brottslighet som, bland mycket annat, ägnar sig åt fusk med assistansbolag och rekrytering på skolor, finner man en annan röd tråd: En majoritet av de involverade är antingen invandrare eller barn till invandrare.

Är det en obetydlig eller ointressant datapunkt? Låt oss anta det en stund och tänka oss att det är ett marknadsmisslyckande vi bevittnar.

Avregleringar av exempelvis assistans underlättar för kriminella att utnyttja systemet. Varför förstod man inte detta när reformen genomfördes?

LSS utreddes av personer födda i början av 1900-talet, och utredningen togs fram under 1970-talet. De levde och var födda i ett annat Sverige – ett etniskt homogent samhälle där offentliga normer präglades av tydlig enhetlighet. Den tidens samhällsproblem var annorlunda än nu; den tidens Sverige var ett annat.

Samma omständigheter rådde för friskolereformen. Den låg ett decennium längre fram i tiden och var klar på 1990-talet. I den tidens Sverige var bristen på valfrihet ofta kvävande. Det offentliga Sverige var en koloss som inte medgav större avvikelser – jämlikt men enkelspårigt. Det fanns således goda skäl att förändra hur skolan och vården organiserades.

Att reformera vård och skola innebar förstås problem. Men kunde utredarna på 1970-talet föreställa sig – eller förutse att det stora problemet skulle vara att kriminella utnyttjade det fria skolvalet för att samlas, eller att gäng skulle fuska med pengar ämnade för funktionshindrade?

Vänstern, och då främst Socialdemokraterna, har en viktig poäng: Avregleringar, eller “marknadsskolan” som de kallar den, och privata utförare av assistans är en del av problemet. Men inte riktigt på det sätt de tänker sig. Vad de har funnit är en variabel i ekvationen, som rör specifikt välfärdsbolag och skolor.

Denna variabel spelar mindre roll när det gäller exempelvis bedrägerier riktade mot äldre – också ett ämne som uppmärksammats av UG. Där är offentlighetsprincipen avgörande. Kriminella har lätt att få uppgifter – inkomst, telefonnummer, fastigheter – om presumtiva offer. Däremot finns en tydlig etnisk aspekt: Brotten utförs inte sällan av personer med invandrarbakgrund och riktar sig mot etniska svenskar.

När det gäller rån mot ungdomar, också ett uppmärksammat ämne det senaste decenniet, är det svårt att finna något “marknadsmisslyckande” i bakgrunden. Däremot finns en oroväckande och sällan uppmärksammad etnisk aspekt. Enligt BRÅ:s rapport om rån mot ungdomar är offren: “ungdomar med svensk bakgrund som har en relativt god socioekonomisk situation”. Sextiosex procent av de misstänkta rånarna hade utländsk bakgrund, sjuttiosju procent av offren hade svensk bakgrund.

Vad är poängen med denna uppräkning? Jo, ibland underlättar avregleringar för kriminella att utnyttja välfärdstjänster och system. Men det är inte avregleringar som skapar problemet.

Den konstanta variabeln, som tyvärr skyms, ignoreras eller kanske uppfattas som för komplicerad och konfliktfylld, är den demografiska. Den tunga kriminaliteten i Sverige uppstår, frodas och verkar främst i svenska utanförskapsområden.

I Försäkringskassans rapport ser man tydligt att de som utför strategisk planering av brottsligheten eller är de mest centrala utförarna i stor utsträckning antingen är födda i utlandet eller har två föräldrar födda i utlandet – nästan åttio procent. Det råkar vara den siffra som generellt gäller för gängen. När Expressen för åtta år sedan granskade Stockholms kriminella gäng fann man att åttiotvå procent av medlemmarna hade utländsk bakgrund.

I ett samhälle med hög tillit, låg korruption och en bred samsyn kring plikt, skyldigheter och rättigheter hade avregleringar sannolikt fungerat annorlunda, men förstås inte felfritt.

Men vid ett stort inflöde av personer från länder med svag eller obefintlig stat, hög korruption och stort våldskapital bortom rättsstaten, till ett samhälle där motsatsen råder, då händer något. Och detta något är vad vi bevittnar i det samtida Sverige.

Varje del av det samtida Sverige är präglat av den demografiska förändringen av vårt land, på gott och ont. Just därför är det märkligt när dessa stora frågor – gängen på skolorna och inom assistansbolagen – beskrivs i så generella termer. Ska lärarna ha bättre utbildning? Behövs vakter? Fler larm? Ska assistansbolagen regleras hårdare? Behövs mer personal på Skolinspektionen? Allt detta behövs troligen. Men det är tunna och lösa plåster på sår som går djupare.

Om man har ursprung i ett land med ett dysfunktionellt och konfliktfyllt samhälle, för man, i någon utsträckning, med sig det samhället vid migration. Vi som är barn till invandrare, eller invandrare själva, är inte tomma ark, opåverkade av generationers erfarenheter, trauman och omständigheter. I mötet med Sverige försvinner vissa mönster, andra förstärks. Denna jobbiga insikt behöver utforskas i större utsträckning för att förstå – och knyta samman – de många disparata fenomen som drabbar Sverige och fyller nyhetsflödet.

Sveriges kriminalitet speglar en demografisk förändring av landet.

Fler och fler inser kristendomens betydelse_[Mathias Bred_GP-250418

Den tidigare hårda kristendomskritiken har bytts mot en välvillig nyfikenhet

”Det är en myt att kristendomen byggt Sverige”. Så löd rubriken på en debattartikel i Svenska Dagbladet Skärtorsdagen 2010. Bland undertecknarna fanns förbundsordförande Humanisterna Christer Sturmark, dåvarande riksdagsledamoten och sedermera ministern Morgan Johansson (S), och författaren P.C Jersild.

Debattörerna hävdade att kristendomen och dess inflytande inte var det som gjort Sverige till vad det är. Det som var gott med samhället; som medicinsk etik, jämställdhet, tolerans och vetenskap hade inte uppstått tack vare religionen utan genom upplysningen och den sekulära humanistiska etiken. Kristendomen hade lämnat kulturella avtryck som högtider. Men det var inte den som var grunden för det goda samhället.

Femton år senare kan man reflektera över hur väl debattartikeln fångade de kritiska attityder mot kristendomen som då rådde i hela västvärlden. Kristendomens kritiker ägde det offentliga samtalet. I slutet av 00-talet hade böcker som Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” (Leopard förlag 2007) och Christopher Hitchens ”Du store Gud?” (Fri Tanke förlag 2008) blivit internationella bästsäljare.

Vid universiteten dominerade också de kritiska perspektiven. Kristendomen sågs som den vite mannens ideologi och förknippades med sådant som patriarkala strukturer, kolonialism och slaveri. Till och med kyrkorna antog själva ofta en sådan självspäkande hållning.

Vid sidan av den intellektuella kritiken fanns en samhällsutveckling som tycktes bekräfta den. Tecknen på sekulariseringen blev hela tiden blev fler. Kyrkorna tappade medlemmar, färre döptes och konfirmerades, en större andel svarade att de saknade tro på en personlig gud. Sekulariseringen var en megatrend både i praktiken och teorin.

Nu år 2025 ser landskapet annorlunda ut.

Den tidigare närmast självklara negativa attityden mot kristendom har ersatts av en slags välvillig nyfikenhet. Detta märks dels i ett trendbrott i statistiken från Svenska kyrkan. Fler unga väljer idag att konfirmera sig. Och antalet personer som väljer att träda in i kyrkan ökar.

Också den intellektuella debatten har svängt. Kritiken är svalare och medkänslan större.

Richard Dawkins kallar sig numer för kulturkristen. Med det menar han någon som inte tror på religionen fullt ut, men som känner sig hemma i ett kristet samhälle och med de kristna traditionerna. Det är en identitet som förmodligen många människor i västvärlden kan känna igen.

På senare år har det kommit flera böcker som tar upp just det kristna arvets stora inflytande på den moderna liberala demokratin. I Sverige kom statsvetaren Katarina Barrling i höstas ut med boken Världens mest protestantiska land (Stolpe förlag 2024), där hon går igenom lutherdomens fortsatta inflytande över både folkhem och samtid.

Barrling var i sin tur inspirerad av den brittiske historikern Tom Hollands bok ”Dominion – the making of the western mind” (Little, Brown 2019) som handlar om kristendomens inflytande på det västerländska samhället. Holland ser korsets budskap – som ger den svagare moraliskt överläge över den starke och därmed vänder upp och ned på den antika världen – som grundbulten i nästan alla moderna västerländska ismer.

Liberalismen, liksom socialismen, går båda tillbaka till korset enligt Holland, som bara ser två västerländska ideologier som står i motsats till kristendomen: darwinismen och fascismen. Det är också därför som nazismen i vår tid får symbolisera ondska. Även om andra ideologier har mördat fler människor är nazismen unik i att den helt motsade det kristna budskapet. För nazisterna var den starkes rätt över den svage en självklarhet och inget omoraliskt. I detta hänseende liknade de romarna. Det är först när vi verkligen stöter på andra moralsystem som vi förstår betydelsen av det kristna arvet.

Kristendomens inflytande över den moderna västerländska världen är långt ifrån en myt. I botten av vårt etiska system finns judeo- kristna föreställningar om människovärdet, individualismen, tron på uppoffring och plikt. Inflytandet har varit så omfattande att många – inklusive de mest hårdföra ateisterna - haft svårt att se helheten. Det är omöjligt att lösgöra det västerländska samhället med dess ideologier och institutioner från det arvet. I någon mening börjar vår civilisation på Golgata.

Mathias Bred

Rasismen bakom Vänsterpartiets antirasistiska fasad__[Adam Swejman_GO250413

Vänsterpartiet blir ofta påkommet med att dess politiker sprider grovt rasistiskt material. Hur kommer det sig att riksdagens, enligt egen utsago, “mest antirasistiska parti” har detta återkommande problem?

I vissa delar av vänstern – däribland inom Vänsterpartiet – finns en förvriden version av den traditionella kritiken mot imperialism. Enligt denna styr USA det förtryckande globala imperialistiska systemet genom kapitalism och vapenmakt. De som i sin tur styr USA genom manipulation och hemlig påverkan är judarna.

Den här uppfattningen anser den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas träffsäkert beskriver sakernas tillstånd. Hon delade nämligen ett inlägg i vilket det hävdas att judarna manipulerar och styr världen.

På bilden hon delade ser man överst en hand med den israeliska flaggan som genom trådar styr en annan hand, med en amerikansk flagga, som i sin tur genom trådar styr marionettdockor med tyska, ukrainska, brittiska, kanadensiska och franska flaggor.

Nedanför kan man läsa att “sionistjudarna styr världen” genom hot, utpressning, kontroll över finans, banker, den amerikanska kongressen, senaten, myndighetsföreträdare och borgmästare.

En gång är ingen gång, kan man resonera. Men nu framträder ett mönster.

Tidigare vice ordföranden för Vänsterpartiet i Malmö, Orwa Kadoura, delade förra året antisemitiska inlägg. Efter detta avslöjande dröjde det inte länge förrän vänsterpolitikern Ali Hadrous, som satt i kommunfullmäktige i Landskrona och i partiets lokala styrelse, delade antisemitiska inlägg helt öppet på sin Facebooksida. Flera länder styrs enligt Hadrous av judar och den “judisk-sionistiska lobbyn”.

Precis samma konspirationsteorier som vänsterpolitiker delar spreds redan i början av 1900-talet av tsarens hemliga polis, vilket utmynnade i “Sions vises protokoll”, en fullkomligt uppdiktad beskrivning av en påstådd judisk världskonspiration. Då hävdades att kapitalister, frimurare och kommunister i hemlighet egentligen kontrollerades av en hemlig konspiration bestående av judar.

Denna rasistiska idé ärvdes av nazisterna, som utan att förändra annat än detaljer använde beskrivningen för att motivera sin antisemitism. Efter kriget fortsatte Sions vises protokoll att spridas i arabiska översättningar som en del av propagandakriget mot Israel.

Men konspirationsteorierna fann även god jordmån bland dem som tidigare, av tsarens hemliga polis, hade anklagats för att blott vara marionetter för den judiska konspirationen: kommunisterna.

Stalin var efter krigsslutet besatt av tanken på att det fanns judiska komplotter riktade mot partiet och hans egen person, varför han avrättade judiska läkare, poeter och författare på löpande band. Idéerna om hur judarna styrde världen genom kapitalet, USA och dolda kontrarevolutionära sammansvärjningar spreds även inom östblocket.

Under slutet av 1960-talet försökte det polska kommunistpartiet, kort innan man berövade tusentals judar deras medborgarskap och kastade ut dem ur landet, rättfärdiga sin antisemitism. I ett famöst tal förklarade kommunistpartiets partisekreterare, Wladyslaw Gomulka, att “vi kämpar emot sionismen som politiskt program, sionismen som judisk nationalism”.

Kommunisten Gomulka förstod att anklagelser om antisemitism skulle komma när partiet etniskt rensade landet på judar, varför han drev tesen att “antisemitism och sionism är två sidor av samma mynt”. Det bästa försvaret är att anfalla, resonerade nog Gomulka.

Det vill säga: De judar som uttrycker sionistiska uppfattningar är i själva verket antisemitiska judar. En liknande tendens finns inom vänstern idag, som delar upp judar i två kategorier: de som är goda och tar avstånd från Israel och de onda som inte gör det.

Dessa avancerade bortförklaringar av vänsterns antisemitism förklarar nog varför det finns så många kommunicerande kärl mellan vänsterns envetna antisionism – ingen annan nationell rörelse får lika mycket uppmärksamhet och hat – och dess antisemitism. Man begriper helt enkelt inte på vilket sätt de naturligt samexisterar.

Läser man Delgado Varas offentliga inlägg framträder en bild av en person som är fullkomligt besatt av Israel och sionism. Inget annat land, ingen annan konflikt, ingen annan rörelse, inget annat folk får tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet i hennes offentliga gärning.

Denna patologiska besatthet av Israel och judar överlappar uppenbarligen med direkt antisemitiska idéer.

Detta problem har vänstern, trots upprepade skandaler, ingen lösning på. Skälet är att personer som själva hör till partiets toppskikt, som Delgado Varas, hyser åsikterna.

På samma sätt som Gomulka har Vänsterpartiet övertygat sig själva om att den så kallade antisionismen inte har något med antisemitism att göra. Man tror helt enkelt inte att man gör något fel. Men när man blir påkommen med de grövsta exemplen på dessa idéer skäms man en smula, men känner ingen skuld.

Någon större krisinsikt tycks alltså inte finnas i partiet – eller bland vänsterorganisationer generellt. Delgado Varas har nu tagit en “paus”. Vad det nu innebär. Hon är alltjämt riksdagsledamot, ledamot av Vänsterpartiets partistyrelse och medlem av partiet.

Partikollegan, riksdagsledamoten och den utrikespolitiska talespersonen Håkan Svenneling kommenterade Delgado Varas beslut att ta en paus med orden ”Klokt beslut Lorena. Du är en grym kamrat” ackompanjerat av en höjd knytnäve-emoji och en hjärtemoji.

Det är som att Lorena Delgado Varas har drabbats av någon form av hemsk åkomma och nu behöver kramar och stöttning. Är verkligen kamrat Delgado Varas, som precis har delat antisemitiska konspirationsteorier, så klok?

Stöd får hon även från vänsterorganisationen “Solidaritet”, som samlar en rad vänsterprofiler. I ett inlägg föreställande Delgado Varas med en palestinsk flagga står det ”Vi backar Lorena”. Det förgripliga i sammanhanget är drevet mot Delgado Varas, inte hennes rasism.

I Solidaritets styrelse sitter bland annat den tidigare vänsterpartistiske politikern Björn Alling, tillika professor i teoretisk fysik samt Uppsalaprofessorn Irene Molina. För dessa personer är inte Delgado Varas en skamfläck för vänstern, hon är en beundransvärd kämpe.

Ett föredömligt undantag i den svenska vänstern är Dagens ETC som granskat vad som har skett och trots kritik, stått på sig. Det finns ljuspunkter.

Men Vänsterpartiet har ett allvarligt problem man inte vill kännas vid. Man antingen ignorerar sin egen historia eller är obekant med den varför man är dömd att upprepa sina misstag.

Vänstern gör inte upp med sin historia av antisemitism och upprepar därför samma misstag.

Adam Cwejman