82% - De organiserade gängen är en konsekvens av invandringen_[Adam Swejman_GP-250427

I tät följd kommer två skakande inblickar i det samtida Sverige. Försäkringskassans rapport, som kartlägger kriminellas systematiska utnyttjande av LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), samt Uppdrag Gransknings (UG) program “Gängskolan”, om kriminellas närvaro i den svenska skolan.

Det är nästan lite tjatigt. Ännu fler skildringar av kriminaliteten i Sverige. Egentligen enbart upprepningar av det alla vet: Välfärden länsas på pengar av kriminella. Enligt 2021 års bidragsbrottsutredning fann man att 14,6 miljarder kronor försvann i ren bidragsbrottslighet på ett år. Jämför det med Finlands siffra för samma år, 100 miljoner kronor, i ett land hälften så stort som Sverige.

Allt detta går förstås inte till medlemmar av gäng, men fyra av tio nätverkskriminella har ersättning från Försäkringskassan, och med tiden har gängen upptäckt att välfärden är en lukrativ källa till inkomst.

I Försäkringskassans rapport konstateras att av de 699 privata assistansbolagen bedöms 83 bolag ha kopplingar till organiserad brottslighet. Bland de 62 största assistansbolagen fann man i samtliga personer med nära anknytning till kriminella gäng.

Att gängen rekryterar unga i skolmiljöer, vilket UG berättar om, är också allmän kunskap. Antalet unga som skjuter har ökat. År 2020 var ett barn brottsmisstänkt i fall där straffvärdet var fem år eller mer. År 2024 var antalet 38. Hittills under 2025 är antalet 19. Trenden fortsätter således.

Men problemet med kriminalitet inom personlig assistans är i grunden ett marknadsmisslyckande, anser tidigare ministern och Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren. Och något som nämns i UG:s reportage är hur gängen använder det fria skolvalet för att hamna på skolor med andra i samma “nätverk”.

Det låter som att avregleringar har gjort skada. Och det kan de förstås ha gjort. Skapar man möjligheter för privata aktörer att starta assistansbolag som får utbetalningar från det offentliga, blir det enklare att försnilla pengar än inom ramen för en kommunal förvaltning. Skapas ett fritt skolval, kan det förstärka befintlig eller framtida segregation och, har vi lärt oss nu, underlätta för gäng att samlas på samma skolor.

Men är det verkligen så enkelt som Hallengren vill påskina?

Skolan genomgick en valfrihetsreform på 1990-talet, likaså assistansersättningen, efter införandet av den så kallade LSS-lagen.

Men om man tittar på den brottslighet som, bland mycket annat, ägnar sig åt fusk med assistansbolag och rekrytering på skolor, finner man en annan röd tråd: En majoritet av de involverade är antingen invandrare eller barn till invandrare.

Är det en obetydlig eller ointressant datapunkt? Låt oss anta det en stund och tänka oss att det är ett marknadsmisslyckande vi bevittnar.

Avregleringar av exempelvis assistans underlättar för kriminella att utnyttja systemet. Varför förstod man inte detta när reformen genomfördes?

LSS utreddes av personer födda i början av 1900-talet, och utredningen togs fram under 1970-talet. De levde och var födda i ett annat Sverige – ett etniskt homogent samhälle där offentliga normer präglades av tydlig enhetlighet. Den tidens samhällsproblem var annorlunda än nu; den tidens Sverige var ett annat.

Samma omständigheter rådde för friskolereformen. Den låg ett decennium längre fram i tiden och var klar på 1990-talet. I den tidens Sverige var bristen på valfrihet ofta kvävande. Det offentliga Sverige var en koloss som inte medgav större avvikelser – jämlikt men enkelspårigt. Det fanns således goda skäl att förändra hur skolan och vården organiserades.

Att reformera vård och skola innebar förstås problem. Men kunde utredarna på 1970-talet föreställa sig – eller förutse att det stora problemet skulle vara att kriminella utnyttjade det fria skolvalet för att samlas, eller att gäng skulle fuska med pengar ämnade för funktionshindrade?

Vänstern, och då främst Socialdemokraterna, har en viktig poäng: Avregleringar, eller “marknadsskolan” som de kallar den, och privata utförare av assistans är en del av problemet. Men inte riktigt på det sätt de tänker sig. Vad de har funnit är en variabel i ekvationen, som rör specifikt välfärdsbolag och skolor.

Denna variabel spelar mindre roll när det gäller exempelvis bedrägerier riktade mot äldre – också ett ämne som uppmärksammats av UG. Där är offentlighetsprincipen avgörande. Kriminella har lätt att få uppgifter – inkomst, telefonnummer, fastigheter – om presumtiva offer. Däremot finns en tydlig etnisk aspekt: Brotten utförs inte sällan av personer med invandrarbakgrund och riktar sig mot etniska svenskar.

När det gäller rån mot ungdomar, också ett uppmärksammat ämne det senaste decenniet, är det svårt att finna något “marknadsmisslyckande” i bakgrunden. Däremot finns en oroväckande och sällan uppmärksammad etnisk aspekt. Enligt BRÅ:s rapport om rån mot ungdomar är offren: “ungdomar med svensk bakgrund som har en relativt god socioekonomisk situation”. Sextiosex procent av de misstänkta rånarna hade utländsk bakgrund, sjuttiosju procent av offren hade svensk bakgrund.

Vad är poängen med denna uppräkning? Jo, ibland underlättar avregleringar för kriminella att utnyttja välfärdstjänster och system. Men det är inte avregleringar som skapar problemet.

Den konstanta variabeln, som tyvärr skyms, ignoreras eller kanske uppfattas som för komplicerad och konfliktfylld, är den demografiska. Den tunga kriminaliteten i Sverige uppstår, frodas och verkar främst i svenska utanförskapsområden.

I Försäkringskassans rapport ser man tydligt att de som utför strategisk planering av brottsligheten eller är de mest centrala utförarna i stor utsträckning antingen är födda i utlandet eller har två föräldrar födda i utlandet – nästan åttio procent. Det råkar vara den siffra som generellt gäller för gängen. När Expressen för åtta år sedan granskade Stockholms kriminella gäng fann man att åttiotvå procent av medlemmarna hade utländsk bakgrund.

I ett samhälle med hög tillit, låg korruption och en bred samsyn kring plikt, skyldigheter och rättigheter hade avregleringar sannolikt fungerat annorlunda, men förstås inte felfritt.

Men vid ett stort inflöde av personer från länder med svag eller obefintlig stat, hög korruption och stort våldskapital bortom rättsstaten, till ett samhälle där motsatsen råder, då händer något. Och detta något är vad vi bevittnar i det samtida Sverige.

Varje del av det samtida Sverige är präglat av den demografiska förändringen av vårt land, på gott och ont. Just därför är det märkligt när dessa stora frågor – gängen på skolorna och inom assistansbolagen – beskrivs i så generella termer. Ska lärarna ha bättre utbildning? Behövs vakter? Fler larm? Ska assistansbolagen regleras hårdare? Behövs mer personal på Skolinspektionen? Allt detta behövs troligen. Men det är tunna och lösa plåster på sår som går djupare.

Om man har ursprung i ett land med ett dysfunktionellt och konfliktfyllt samhälle, för man, i någon utsträckning, med sig det samhället vid migration. Vi som är barn till invandrare, eller invandrare själva, är inte tomma ark, opåverkade av generationers erfarenheter, trauman och omständigheter. I mötet med Sverige försvinner vissa mönster, andra förstärks. Denna jobbiga insikt behöver utforskas i större utsträckning för att förstå – och knyta samman – de många disparata fenomen som drabbar Sverige och fyller nyhetsflödet.

Sveriges kriminalitet speglar en demografisk förändring av landet.