Nästa kapitel i det svenska inbördeskriget_[Adam Cwejman_GP-250130

I snitt ett sprängdåd om dagen i januari innebär nytt rekord. Det räcker inte att utreda straffskärpningar, snabbare och mer drastiska åtgärder behövs.

Det kan förstås låta som en klyscha att det ”grova våldet har blivit vardag”. Men när det sker 31 sprängdåd på 28 dagar i Sverige, vilket var fallet i januari, inser man att det inte är en klyscha – det är verkligheten. Bara under tisdagen ägde sex attentat rum på ett dygn. Inget land i Europa kommer ens i närheten av denna omfattning av sprängdåd.

När jag för lite mindre än ett år sedan hävdade att det i Sverige pågår ett sorts inbördeskrig var det många som reagerade – hur kan man använda ordet inbördeskrig? Befängt och farligt att uttrycka sig så, nästan lite hysteriskt.

Men vad är januari månad 2025 om inte ett exempel på ett i praktiken pågående inbördeskrig som staten och myndigheterna varken behärskar eller enkelt kan stoppa?

Det är en förenkling att hävda att det som just nu pågår enbart handlar om gäng involverade i territoriella konflikter som inte drabbar tredje part.

Enligt Nationella operativa enheten är majoriteten av de sprängningar som ägt rum under december och januari månaderna kopplade till ”ekonomiska incitament” och är strategiska gärningar ”riktade mot företag ofta i utpressningssyfte”.

En konflikt mellan kriminella kan vara våldsam och uppseendeväckande, men brukar i regel inte påverka andra än de närmast inblandade.

Men civila undantas inte i de pågående konflikterna. Och det är den röda tråden under december och januari. Men det är egentligen inget nytt, även om det denna gång är företagare som är de vanligaste offren, snarare än grannar till gänganslutna.

Lyckligtvis är antalet skadade och döda som en konsekvens av sprängdåden ringa. Men låt mig påminna om explosionen, som även den var riktad mot en företagare i Göteborg, där två kvinnor skadades, varav en allvarligt. Eller explosionen i ett radhusområde i Uppsala där en ung kvinna dog medan hon sov.

Bilderna från det söndersprängda huset där kvinnan bodde är på något vis symboliska för det som sker i Sverige, för det såg ut som en scen från en avlägsen krigszon, inte ett sömnigt radhusområde norr om Uppsala.

Kriget är inte avgränsat, och polis eller myndigheter kommer inte preventivt att upplysa dig om att du bor granne med någon som är direkt involverad i konflikterna. Att veta vem man bor granne med har nog aldrig varit lika viktigt i Sverige.

Polischefen Max Åkervall, för polisområde Stockholm syd, förklarar att en bakomliggande orsak till sprängdåden är att ”det sitter personer utanför Sveriges gränser som styr och koordinerar detta på olika sätt”. Gängledarna fjärrstyr på säkert avstånd i utlandet medan barnsoldater och mellanhänder agerar i Sverige.

Det finns en uppsjö av pågående utredningar och förslag från Tidöregeringen som syftar till att skärpa straffen och stävja de organiserade gängen. Men den senaste tidens händelser vittnar om att det behövs ett annat tempo i arbetet.

Snabbutred och inför en straffrubricering som gör det olagligt att på något vis vara anknuten till kriminella gäng. En sådan lagstiftning hjälper till att gripa och döma allt­ifrån medhjälpare, mellanhänder, ekonomiska målvakter, kurirer till ledarna som undviker att smutsa ner sina händer.

Socialdemokraterna har redan ­visat sig positiva till en sådan lagstiftning, med den amerikanska Rico-lagstiftningen som modell, så det borde vara lätt att få blocköverskridande enighet i frågan. Att ständigt gripa barnsoldater, eller sänka straffrättsåldern vilket diskuteras nu, kommer inte att slå undan de kriminella gängens infrastruktur, men en Rico-lagstiftning kan göra det.

Sverige är ett regelstyrt och ordnat land – man följer procedurer, beslutsgång och varsam beredning av politiska beslut. Visserligen ligger många förslag för utredning rörande straffskärpningar – det var trots allt Tidöavtalets huvudsakliga löfte. Men frågan är om det inte nu behövs mer drastiska åtgärder för att åtminstone få till ett eld upphör i det pågående kriget. 31 sprängdåd på 28 dagar – ett sådant Sverige vill ingen ha.

Rättelse: Gårdagens huvudledare, ”Folk ser igenom krishanteringens floskler” 29/1 var skriven av ­Naomi Abramowicz och inte Adam ­Cwejman.

Adam Cwejman

WW3

https://substack.com/app-link/post?publication_id=2081656&post_id=155876251&utm_source=post-email-title&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=bmh9d&token=eyJ1c2VyX2lkIjoxOTUyNDU3NywicG9zdF9pZCI6MTU1ODc2MjUxLCJpYXQiOjE3MzgwMjI0ODMsImV4cCI6MTc0MDYxNDQ4MywiaXNzIjoicHViLTIwODE2NTYiLCJzdWIiOiJwb3N0LXJlYWN0aW9uIn0.YEsjQuGN1rxxQocuxrUaxBMmQzkmSvUAuMELs7SnaDA

Det är vi på golvet som vet hur man löser problemen_[Ann-Sofie Hermansson_GP-250122

Förra veckan fick jag ett rejält hydraulolje-läckage på lastbilen. Det forsade ut olja och jag kastade mig in i bilen och slog av tändningen medan min rådiga arbetskamrat, Jonas, spred ut en säck med absol framför en dagvattenbrunn precis innan oljan hann rinna ner där. Det blev att ringa bärgare och oljesanerare samt meddela jobbet som körde ut en reservbil så vi kunde fortsätta jobba. Erkänner att adrenalinpåslaget var skyhögt men vi löste ändå problemet.

Låter det dramatiskt? Jag kan meddela att jobbet som renhållare är ett spännande jobb på många sätt. Det handlar inte bara om lastbilar som går sönder. Ganska ofta inträffar saker som det inte går att förbereda sig på och som aldrig har stått i din arbetsbeskrivning. Samma vecka förhindrade en annan arbetskamrat en katastrof. Kollegerna stod med sopbilen i kraftig lutning nedåt bakom en flyttbil som plötsligt började rulla med flyttgubbarna på flaket. Ulf sprang ikapp, hoppade in i hytten och stannade flyttbilen med fotbromsen. En hjälteinsats.

En av mina mer erfarna arbetskamrater med dryga 35 år i yrket brukar berätta om en del osannolika problem som inträffat och som han löst till glädje för kunder, Renova och arbetskamrater. Sällan ”by the book” för i så fall hade det inte fungerat. Det är det problemlösning handlar om, att klara av att ta beslut i skarpt läge. Det kräver sin man och även kvinna nu för tiden. Men med humor, yrkes­stolthet och arbetsglädje går det mesta ändå.

När min arbetskamrat diskuterade lönen fick han beskedet att för en höjning krävdes antingen akademiska studier eller att han särskilt ägnade sig åt problemlösning. Alltså precis det han ägnat sitt yrkesliv åt. Vi snackar om insatser där man vid avsaknad av verktyg själv bygger lösningar som får jobbet att flyta. Där man lagar maskiner, täcker upp för arbetskamrater när lastbilar går sönder samt ibland går den extra rundan för att kunden har speciella behov.

Jag menar att det är respektlöst att inte veta hur vardagen ser ut för oss i de samhällsbärande yrkena. Det skapar en banalisering av sysslorna och i förlängningen en banalisering av människorna som utför arbetet. Provocerande orättfärdigt.

Även om ett jobb inte kräver akademisk utbildning betyder det inte att det är enkelt. Jag vet ingen av mina arbetskamrater som skulle säga att det inte ingår i arbetsbeskrivningen när det blir skarpt läge ute. Istället anstränger man sig och hanterar situationen. Varje dag. Och ja, jag tycker vi kunde få bättre betalt på grund av denna kompetens. Men framför allt att det arbete vi faktiskt utför borde ge oss den uppskattning vi förtjänar.

Jag har ett tips här. Renhållare är inte ensamma om att drabbas av detta osynliggörande av samhällsbärande insatser. När man inte lyssnar på dem som ska göra jobbet är det lätt hänt att det som fungerar i teorin fallerar i verkligheten. Det gäller renhållningen, vården, kollektivtrafiken och alla samhälls­bärande arbeten. Vi löser redan problem. Det som saknas är ett ledarskap som ser och synliggör våra insatser.

Ann-Sofie Hermansson

" Ganska ofta inträffar saker som det inte går att förbereda sig på

Bröd och salt läker inte såren från staten och kapitalet_[Håkan Boström_GP-250121

I Sverige har Socialdemokratin och det organiserade näringslivet allt för länge dragit åt samma håll. Resultatet är svåra villkor för dem som försöker driva och skapa levande kaféer, butiker och restauranger.

Stockholms oppositionsråd, Dennis Wedin (m), har uppmärksammats på sistone för sin kritik av kafékedjan ”Bröd och Salt” som breder ut sig i huvudstaden med nya kloner. Wedin vill i stället slå ett slag för de små oberoende handlarna. Inte oväntat har han fått mothugg från två av de krafter som drivit fram och försvarat det själlösa handelslandskapet i Sverige – Socialdemokraterna och det organiserade näringslivets tankesmedja Timbro.

Få länder är så dominerade av butikskedjor som vårt nordliga land. Det är ingen slump. Sverige har haft ett ogynnsamt klimat för småföretagare sedan Socialdemokraternas långa maktinnehav under efterkrigstiden. Det var nämligen under flera decennier en medveten politik att gynna det storskaliga och likriktade. Tanken var kortfattat att stora företag är effektivare, vilket ger större skatteintäkter och större möjligheter för facken att ta ut högre löner. Men lika viktigt var att de större företagen var lättare att kontrollera och reglera. Staten och kapitalet kunde gå hand i hand.

Priset för denna politik var en forcerad urbanisering med utarmad landsbygd och stora betongtunga miljonprogram i städerna. Men även utslagning och stark ägarkoncentration i olika branscher. Det är ingen slump att Sverige skapat internationella exportsuccéer som H & M och IKEA, de passade väl in i folkhemsbyggets inneboende likriktning – masskonsumtion och massproduktion är två sidor av samma mynt.

Man skulle kunna tro att den här funktionssocialistiska politiken borde ha mötts av starkt motstånd från näringslivet. Men det var i regel bara ett lamt muttrande. De stora företagen drog nytta av utvecklingen, kompenserades av staten eller berördes bara på marginalen. De många små hade svårt att göra sin röst hörd. Småskalighet låg inte i tiden under rekordåren. Gradvis blev Sverige annorlunda än våra nordiska grannländer och ett allt mindre borgerligt land, samtidigt som storföretagen gjorde stora vinster.

Motståndet fick fart först på 1970-talet, när det mesta redan var plundrat och skövlat. Det bestod av en brokig samling grupper, folkrörelser och debattörer, där en del stod till vänster om Socialdemokraterna, andra tillhörde miljö- och alternativrörelser, några var förankrade på landsbygden och vissa hörde hemma i konservativa kretsar i städerna. Det är en förklaring till att Torbjörn Fälldins Centerparti kunde bryta Socialdemokraternas fyra decennier långa maktinnehav mitt i vad som brukar beskrivas som ”det röda 1970-talet”. Det handlade om en revolt mot storskaligheten och den påtvingade moderniteten som staten och kapitalet tillsammans drivit fram, hårdare och skoningslösare än någon annanstans utanför kommunistblocket.

Historien spelar roll. Kedjornas dominans fortsätter sätta sin prägel på Sverige. De formar vår vardag. Det är ett skäl till att mysighetsfaktorn i många svenska småstäder är som hämtad från Smolensk eller Karl-Marx-Stadt. Kontrasten mot civiliserade länder på kontinenten, som Italien och Frankrike blir lätt både slående och nedslående.

Det mänskliga landskapet ser ut som det gör av en anledning. Det är en kombination av historiskt arv, regler och skatter som avgör om stadskvarteren präglas av samvaro och identitet, har ett trevligt kafé, en kvarterskrog och några småbutiker – eller om det som finns att välja på är Coop, ICA och Waynes Coffee.

Sverige har alltid varit en glesbefolkad utpost i Europa utan någon djupare stadskultur, därav fördomen om svenskar som både naiva och fåordiga. Men svenska städer var på väg i en bättre riktning innan konformismen blev statligt sanktionerad politik. Flerfamiljshus byggda på 1930- och 1940-talen har i regel gott om plats för butiker i bottenvåningen – utrymmen som idag ofta står tomma.

De större svenska städerna, som Stockholm, Göteborg och Malmö, har något bättre förutsättningar att upprätthålla en mångfald i utbudet. Befolknings- och kapitalkoncentrationen gör det möjligt att driva mindre butiker och kaféer trots de ogynnsamma omständigheterna. Det är inte lika billigt som förr. Men innerstädernas medelklass har i dag råd att efterfråga något mer genuint.

Bröd och Salt kan tyckas vara ett dåligt exempel på en storskalig kedja, konceptet går ju ut på att framstå som genuint och småskaligt, men ändå uppskalat. Kedjan är mäklarannonsernas favorit. Men kanske är det just det bedrägliga som provocerar.

Det genuina och äkta går nämligen inte att reproducera. Det är därför småskalighet måste få förbli just småskalig, den kan inte skalas upp. Kaféer, liksom krogar och butiker med själ är inte resultatet av något koncept utan av en spontan ordning underifrån. Verksamheter med själ är aldrig bara plattformar för rena ekonomiska transaktioner, utan lika mycket platser där mänskliga relationer skapas. Det är sådant som skapar levande kvarter och städer.

Sverige är på många sätt hyperrationellt och genomeffektiviserat. Det går igen på många områden. Priset för det är inte sällan vantrivsel, slentrian, stress och brist på verklig kvalitet och kreativitet – vilket sedan ska kompenseras för dyra pengar. Mycket rimligare vore om vi som samhälle kunde släppa något på kontrollen.

Det finns inte en sorts kapitalism. Marknadsekonomin kan antingen styras till storskalighet, effektivitet och strömlinjeformning eller så kan den styras mot småskalighet, brokighet och fritt utbyte. Italien är inte ett mindre kapitalistiskt land än Sverige. Det vore välkommet om fler marknadsvänner insåg det.

Håkan Boström

hakan.bostrom@gp.se

" Få länder är så dominerade av butikskedjor som vårt nordliga land. Det är ingen slump.

Socialdemokratin behöver bli en stark rörelse för gemenskap_[Ann-Sofie Hermansson_GP-250101

När jag engagerade mig fackligt i dåvarande Metallindustriarbetareförbundet i mitten av 1980-talet var det med en känsla av att hitta hem. Det var en tid av mycket individualism av sorten satsa-på-dig-själv och skit-i-andra. Inte olikt dagens samhällsklimat faktiskt. Jag saknade en gemenskap där man kunde utvecklas utan att vara egoistisk. I Metall och senare även Socialdemokratin fann jag den solidariska människosyn jag sökt.

Metalls dåvarande ändamålsparagraf innehöll som jag minns det de uppfordrande orden om att ”organisationen ska bereda ett skydd mot godtycke och förtryck”. Det talade till mitt unga jag och jag var inte ensam om känslan av dådkraft. Vi var många unga metallare som ville bli en del av den gemenskap som inte bara handlade om rättigheter utan också skyldigheten att stå upp för den enskilde när han eller hon utsattes för orättvisor. Solidaritet som står sig bra.

När jag nu läser utkastet till Socialdemokraternas partiprogram finns det egentligen ingenting som saknas i meningen politiska förslag eller ideologiska formuleringar. Tvärtom har man täckt in alla upptänkliga områden. Faktum är att det känns som texten vaskats fram med varsamhet för att ingen ska känna sig trampad på tårna. Och det är ju bra. Men så mycket till dådkraft känner man inte. I själva verket lyckades jag somna till flera gånger under läsningen.

Det är lite blodfattigt helt enkelt. Jag tror det beror på vår ängsliga tid när vi aktar oss så mycket för att ingen ska känna sig exkluderad att det blir lite utslätat. Det är synd. För precis som under 1980-talet skulle vi behöva samlas i en gemenskap där vi tillsammans gör vår plikt och kräver vår rätt. Det är en uppgift som inte låter sig lösas utan uppoffring. Att ta på sig förtroendeuppdrag har aldrig varit att åka på en räkmacka. Det kräver mod och beslutsamhet.

Och kanske framför allt att det inte handlar om karriärism, om att utvecklas själv för sin egen skull. Längtan efter gemenskap är inte mindre idag än förr. Men den behöver bli lite skarpare formulerad. Jag tycker att frågan om människovärdets okränkbarhet behöver förtydligas. All extremism ska fördömas, oavsett om den kommer från höger eller vänster. Rasism i form av antisemitism eller islamofobi måste avfärdas. Hedersförtrycket ska motverkas. Varje medborgare förtjänar rättsstatens beskydd.

Därutöver behöver det bli ett tydligare fokus på arbetslivets villkor. Arbetarklassen måste känna sig politiskt representerad. Det gör den inte idag. Frågor kring arbetsmiljö, utförsäkringar och arbetsskador måste upp på den politiska dagordningen. Vi behöver bli en arbetarrörelse av kött och blod. Inte talepunkter.

Och vi behöver formulera nya reformer som svar på dagens problem. Det är bra att hylla arbetarrörelsens historia. Men vi kan inte lösa dagens problem med gårdagens politik. Eller som Thomas Gür skrev så tankeväckande om starka traditioner på Juldagen: ”Tradition är inte att dyrka askan, utan att hålla elden levande.” Det gäller i högsta grad Socialdemokratin.