Socialdemokratin behöver bli en stark rörelse för gemenskap_[Ann-Sofie Hermansson_GP-250101

När jag engagerade mig fackligt i dåvarande Metallindustriarbetareförbundet i mitten av 1980-talet var det med en känsla av att hitta hem. Det var en tid av mycket individualism av sorten satsa-på-dig-själv och skit-i-andra. Inte olikt dagens samhällsklimat faktiskt. Jag saknade en gemenskap där man kunde utvecklas utan att vara egoistisk. I Metall och senare även Socialdemokratin fann jag den solidariska människosyn jag sökt.

Metalls dåvarande ändamålsparagraf innehöll som jag minns det de uppfordrande orden om att ”organisationen ska bereda ett skydd mot godtycke och förtryck”. Det talade till mitt unga jag och jag var inte ensam om känslan av dådkraft. Vi var många unga metallare som ville bli en del av den gemenskap som inte bara handlade om rättigheter utan också skyldigheten att stå upp för den enskilde när han eller hon utsattes för orättvisor. Solidaritet som står sig bra.

När jag nu läser utkastet till Socialdemokraternas partiprogram finns det egentligen ingenting som saknas i meningen politiska förslag eller ideologiska formuleringar. Tvärtom har man täckt in alla upptänkliga områden. Faktum är att det känns som texten vaskats fram med varsamhet för att ingen ska känna sig trampad på tårna. Och det är ju bra. Men så mycket till dådkraft känner man inte. I själva verket lyckades jag somna till flera gånger under läsningen.

Det är lite blodfattigt helt enkelt. Jag tror det beror på vår ängsliga tid när vi aktar oss så mycket för att ingen ska känna sig exkluderad att det blir lite utslätat. Det är synd. För precis som under 1980-talet skulle vi behöva samlas i en gemenskap där vi tillsammans gör vår plikt och kräver vår rätt. Det är en uppgift som inte låter sig lösas utan uppoffring. Att ta på sig förtroendeuppdrag har aldrig varit att åka på en räkmacka. Det kräver mod och beslutsamhet.

Och kanske framför allt att det inte handlar om karriärism, om att utvecklas själv för sin egen skull. Längtan efter gemenskap är inte mindre idag än förr. Men den behöver bli lite skarpare formulerad. Jag tycker att frågan om människovärdets okränkbarhet behöver förtydligas. All extremism ska fördömas, oavsett om den kommer från höger eller vänster. Rasism i form av antisemitism eller islamofobi måste avfärdas. Hedersförtrycket ska motverkas. Varje medborgare förtjänar rättsstatens beskydd.

Därutöver behöver det bli ett tydligare fokus på arbetslivets villkor. Arbetarklassen måste känna sig politiskt representerad. Det gör den inte idag. Frågor kring arbetsmiljö, utförsäkringar och arbetsskador måste upp på den politiska dagordningen. Vi behöver bli en arbetarrörelse av kött och blod. Inte talepunkter.

Och vi behöver formulera nya reformer som svar på dagens problem. Det är bra att hylla arbetarrörelsens historia. Men vi kan inte lösa dagens problem med gårdagens politik. Eller som Thomas Gür skrev så tankeväckande om starka traditioner på Juldagen: ”Tradition är inte att dyrka askan, utan att hålla elden levande.” Det gäller i högsta grad Socialdemokratin.