Bröd och salt läker inte såren från staten och kapitalet_[Håkan Boström_GP-250121

I Sverige har Socialdemokratin och det organiserade näringslivet allt för länge dragit åt samma håll. Resultatet är svåra villkor för dem som försöker driva och skapa levande kaféer, butiker och restauranger.

Stockholms oppositionsråd, Dennis Wedin (m), har uppmärksammats på sistone för sin kritik av kafékedjan ”Bröd och Salt” som breder ut sig i huvudstaden med nya kloner. Wedin vill i stället slå ett slag för de små oberoende handlarna. Inte oväntat har han fått mothugg från två av de krafter som drivit fram och försvarat det själlösa handelslandskapet i Sverige – Socialdemokraterna och det organiserade näringslivets tankesmedja Timbro.

Få länder är så dominerade av butikskedjor som vårt nordliga land. Det är ingen slump. Sverige har haft ett ogynnsamt klimat för småföretagare sedan Socialdemokraternas långa maktinnehav under efterkrigstiden. Det var nämligen under flera decennier en medveten politik att gynna det storskaliga och likriktade. Tanken var kortfattat att stora företag är effektivare, vilket ger större skatteintäkter och större möjligheter för facken att ta ut högre löner. Men lika viktigt var att de större företagen var lättare att kontrollera och reglera. Staten och kapitalet kunde gå hand i hand.

Priset för denna politik var en forcerad urbanisering med utarmad landsbygd och stora betongtunga miljonprogram i städerna. Men även utslagning och stark ägarkoncentration i olika branscher. Det är ingen slump att Sverige skapat internationella exportsuccéer som H & M och IKEA, de passade väl in i folkhemsbyggets inneboende likriktning – masskonsumtion och massproduktion är två sidor av samma mynt.

Man skulle kunna tro att den här funktionssocialistiska politiken borde ha mötts av starkt motstånd från näringslivet. Men det var i regel bara ett lamt muttrande. De stora företagen drog nytta av utvecklingen, kompenserades av staten eller berördes bara på marginalen. De många små hade svårt att göra sin röst hörd. Småskalighet låg inte i tiden under rekordåren. Gradvis blev Sverige annorlunda än våra nordiska grannländer och ett allt mindre borgerligt land, samtidigt som storföretagen gjorde stora vinster.

Motståndet fick fart först på 1970-talet, när det mesta redan var plundrat och skövlat. Det bestod av en brokig samling grupper, folkrörelser och debattörer, där en del stod till vänster om Socialdemokraterna, andra tillhörde miljö- och alternativrörelser, några var förankrade på landsbygden och vissa hörde hemma i konservativa kretsar i städerna. Det är en förklaring till att Torbjörn Fälldins Centerparti kunde bryta Socialdemokraternas fyra decennier långa maktinnehav mitt i vad som brukar beskrivas som ”det röda 1970-talet”. Det handlade om en revolt mot storskaligheten och den påtvingade moderniteten som staten och kapitalet tillsammans drivit fram, hårdare och skoningslösare än någon annanstans utanför kommunistblocket.

Historien spelar roll. Kedjornas dominans fortsätter sätta sin prägel på Sverige. De formar vår vardag. Det är ett skäl till att mysighetsfaktorn i många svenska småstäder är som hämtad från Smolensk eller Karl-Marx-Stadt. Kontrasten mot civiliserade länder på kontinenten, som Italien och Frankrike blir lätt både slående och nedslående.

Det mänskliga landskapet ser ut som det gör av en anledning. Det är en kombination av historiskt arv, regler och skatter som avgör om stadskvarteren präglas av samvaro och identitet, har ett trevligt kafé, en kvarterskrog och några småbutiker – eller om det som finns att välja på är Coop, ICA och Waynes Coffee.

Sverige har alltid varit en glesbefolkad utpost i Europa utan någon djupare stadskultur, därav fördomen om svenskar som både naiva och fåordiga. Men svenska städer var på väg i en bättre riktning innan konformismen blev statligt sanktionerad politik. Flerfamiljshus byggda på 1930- och 1940-talen har i regel gott om plats för butiker i bottenvåningen – utrymmen som idag ofta står tomma.

De större svenska städerna, som Stockholm, Göteborg och Malmö, har något bättre förutsättningar att upprätthålla en mångfald i utbudet. Befolknings- och kapitalkoncentrationen gör det möjligt att driva mindre butiker och kaféer trots de ogynnsamma omständigheterna. Det är inte lika billigt som förr. Men innerstädernas medelklass har i dag råd att efterfråga något mer genuint.

Bröd och Salt kan tyckas vara ett dåligt exempel på en storskalig kedja, konceptet går ju ut på att framstå som genuint och småskaligt, men ändå uppskalat. Kedjan är mäklarannonsernas favorit. Men kanske är det just det bedrägliga som provocerar.

Det genuina och äkta går nämligen inte att reproducera. Det är därför småskalighet måste få förbli just småskalig, den kan inte skalas upp. Kaféer, liksom krogar och butiker med själ är inte resultatet av något koncept utan av en spontan ordning underifrån. Verksamheter med själ är aldrig bara plattformar för rena ekonomiska transaktioner, utan lika mycket platser där mänskliga relationer skapas. Det är sådant som skapar levande kvarter och städer.

Sverige är på många sätt hyperrationellt och genomeffektiviserat. Det går igen på många områden. Priset för det är inte sällan vantrivsel, slentrian, stress och brist på verklig kvalitet och kreativitet – vilket sedan ska kompenseras för dyra pengar. Mycket rimligare vore om vi som samhälle kunde släppa något på kontrollen.

Det finns inte en sorts kapitalism. Marknadsekonomin kan antingen styras till storskalighet, effektivitet och strömlinjeformning eller så kan den styras mot småskalighet, brokighet och fritt utbyte. Italien är inte ett mindre kapitalistiskt land än Sverige. Det vore välkommet om fler marknadsvänner insåg det.

Håkan Boström

hakan.bostrom@gp.se

" Få länder är så dominerade av butikskedjor som vårt nordliga land. Det är ingen slump.