Hur lite nationalism tål liberalismen?_[Håkan Boström-GP230313

DEN LIBERALA NATIONALISMEN DREV UNDER 1800-TALET PÅ FÖR INFÖRANDET AV DEMOKRATI OCH FOLKSTYRE I NATIONALSTATENS NAMN. (BILD: ÄLDRE BILD)

L iberal nationalism har blivit på modet igen. Liberalism och nationalism är två -ismer med ett svårlöst förhållande till varandra. Allt fler debattörer har dock insett att de inte kan sättas i ett rakt motsatsförhållande. Statsvetare som Gina Gustavsson och Björn Östbring har bägge fört in temat i den allmänna debatten på senare år. GP ledare var tidigt ute i frågan och vi har genom åren publicerat flera artiklar på temat. Även tidskriften Liberal Debatt har till sist tagit ställning för den liberala nationalismen (18/3 2022).

Gästkolumnisten och professorn, Lars Trägårdh, konstaterade redan 2015 på vår sida att det postnationella ”mänskliga rättigheter-ideal” som då dominerade den liberala debatten står i konflikt med det nationella medborgarskapsidealet där rättigheter är knutna till skyldigheter och medlemskap i nationalstaten (GP 2/12 2015). Den senare modellen kan beskrivas som grunden för samhällskontraktet och därmed också för varje liberal stat. Det är helt enkelt svårt att tänka sig hur ett liberalt samhälle som inte är förankrad i en nationalstat ser ut.

Förutsätter då nationalstaten nationalism? Ja, i någon mån ligger det i sakens natur. Här hamnar man lätt i komplicerad begreppsexercis. Först nationalstaten. En nationalstat är en stat som är uppbyggd kring majoritetsbefolkningens nationella identitet. Nästan samtliga europeiska stater är nationalstater, med några undantag som Belgien och Schweiz som i stället har en långtgående decentraliserad maktstruktur baserad på ländernas olika språkgrupper. USA är också en federation, men i allt väsentligt en nationalstat då den europeiska engelsktalande kulturen har en helt dominerande ställning i offentligheten.

Nationalstaten kan i större eller mindre mån tolerera minoriteter. Den liberala nationalstaten håller sig med en hög grad av tolerans. Men den kräver samtidigt alltid ett visst mått av gemensamma spelregler, sammanhållning, lojalitet och tillit mellan dem som befolkar den. Invånarna förväntas inte bara följa lagarna utan även vilja det gemensammas väl. Samtidigt tillåter den liberala nationalstaten en hög grad av individuell frihet, en frihet som dock bygger på att tilliten och lojaliteten finns där i grunden.

Världens minst liberala länder präglas i regel av att sådana nationella sociala och kulturella förutsättningar saknas. Dessa länder – vars gränser ofta ritats upp av forna kolonialmakter – kännetecknas i stället av misstro, splittring och korruption samt en starkt repressiv stat för att hålla ihop landet. Klaner, beväpnade miliser, maffior och generaler tävlar om att upprätthålla ordningen. Levnadsförhållandena är i regel usla; inte minst för kvinnor, barn och minoriteter.

Nationalismen då? Nationalismens grundbetydelse är att man värderar det egna landets kultur, historia och traditioner högt, och att man identifierar sig med det land man bor i. En sådan nationalism präglar exempelvis länder som Norge, Danmark och Frankrike – som alla blev ockuperade under andra världskriget och fick kämpa för sin frihet. Sverige saknar inte heller nationalism. Men inom det svenska etablissemanget förnekas den ofta ihärdigt. Den har i stället fått ta omvägen i en föreställning om att Sverige skulle vara exceptionellt förnuftigt, modernt och välorganiserat. Paradoxalt nog leder det ofta till både kulturblindhet och en nedvärdering av andra kulturer och länder, just den sida av nationalismen som man samtidigt gärna varnar för – chauvinismen.

För självfallet kan en överdriven nationalism slå över i intolerans mot det avvikande. Ungefär som en utlevande narcissist kan plåga sin omgivning. Men botemedlet är inte att förneka det ofrånkomliga behovet av en nationell identitet, lika lite som individen kan förneka sitt behov av grundläggande självkänsla.

Även samhällen behöver tro på något och det står inte i konflikt med att dess invånare har friheten att utforma sina liv efter egen övertygelse. Tvärtom. Den individuella friheten möjliggörs långsiktigt enbart inom ramen för ett samhälles kollektiva normer, institutioner och värderingar. Denna komplexa relation mellan samhällets sammanhållning och individens frihet är egentligen grunden till hela sociologiämnet. Den är dock lätt att glömma bort om man lever i ett land som präglas av väldigt starka institutioner och konsensuskultur som det svenska. Fisken förmår inte uppskatta vattnet den lever i – trots att den inte klarar sig länge på land.

En som inte är lika övertygad om den liberala nationalismens nödvändighet är statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö. I en gästkolumn på Dagens Nyheters ledarsida (6/3) varnade han nyligen för att nationalismens yttersta konsekvens är ”tvingande assimilationspolitik, tvångsförflyttningar och etnisk rensning”. Heinö är medveten om att han drar saker till sin spets. Men hans poäng är att en kompromiss mellan liberala och nationalistiska värden är omöjlig.

Heinös utgångspunkt är att de liberala värdena är universella till sin natur och därmed står i olöslig konflikt med den partikulära nationalismen. Jag menar att han har fel i detta grundantagande. Det finns inga moraliska värden som inte är förankrade i en specifik kultur. Liberalismen som vi känner den har växt fram i ett övervägande protestantiskt Västeuropa och USA med visst bidrag från franska tänkare. Det går inte att bortse från idéers kulturella förankring. Det positiva är dock att frihetliga idéer har spridits över världen och kan fortsätta att spridas även till andra grupper.

Kultur är ett svårfångat begrepp, som omfattar känslor, vanor och intuition, men inte desto mindre reellt. Kulturen är dels något föränderligt, dels något man kan bli en del av. Det är åtminstone ett grundantagande i den liberala kulturen. I dag är det faktiskt också ett grundantagande för nästan alla svenskar, utom ett fåtal rasbiologiska extremister. Det har dock varit vanligt i svensk offentlig debatt att som Heinö varna för allt som har med kollektiva identiteter att göra. Som om det fanns ett universum där dessa inte existerade, där det enbart finns rena principer och idéer. Men något sådant universum har aldrig existerat. Mer än möjligen som en religiös föreställning.

Det är självklart att allt för starka eller exkluderande kollektiva identiteter står i motsättning till individuell frihet – vare sig vi talar om sekter, familjer, klaner eller nationer. Men av alla dessa är nationalstaten den som har visat sig vara den bästa grunden för att värna individuell frihet och minoritetsskydd. Staten behöver dock sin nationella kultur. Nationalstaten består inte enbart av en uppsättning lagar och regler. Den vilar på upprätthållandet av vissa grundläggande normer och beteenden – annars faller den samman. Är nationalkänslan svag tas staten förr eller senare över av andra grupplojaliteter.

Man kan om man vill göra en distinktion mellan patriotism och nationalism, där det förra begreppet i högre grad betonar medvetna värderingar och det senare står för mer omedvetna kulturella uttryck. USA och Frankrike betecknas ibland som patriotiska länder medan Tyskland och Norden anses nationella. Avgörande ur ett liberalt perspektiv är emellertid att patriotismen eller nationalismen ifråga är möjlig att bli en del av och inte anses ”medfödd”, där går en klar gräns mot anti-liberala föreställningar. Det är dock inte liberalt att förneka behovet av kulturell, social eller nationell gemenskap. Det är faktiskt inte ens rationellt.

Jag är osäker på om Heinö verkligen förnekar något så grundläggande som samhällets behov av social sammanhållning utöver den rena lagstiftningen (som för övrigt är sprungen ur våra gemensamma värderingar). Men hans sätt att formulera motsättningen mellan liberala värden och kulturella normer är uttryck för den mekaniska föreställningen att det enbart existerar individer och förnuftsprinciper. En föreställning som legat till grund för många av de problem Sverige upplever i dag och vars konsekvenser på många sätt gjort Sverige mindre liberalt – inte mer.

Heinö efterfrågar konkreta policyförslag från den liberala nationalismen. Det är i sig berättigat. Men det kravet kan i lika stor utsträckning ställas på vilken ideologisk inriktning som helst – inte minst på den högst abstrakta och enligt min mening direkt felaktiga föreställningen om en möjlig liberalism utanför nationalstaten.

Ledarsidan har ägnat spaltmeter åt konkreta policyfrågor kring hur de liberala idealen kan förenas med den faktiskt existerande verkligheten utanför fönstret. Oavsett om det gäller skolan, integrationen eller ekonomin i stort handlar det idag väldigt ofta om att göra upp med en abstrakt 1990-talsliberalism som aldrig förstod sina egna förutsättningar och konsekvenser – till förmån för en liberalism som i en konkret och ofta bångstyrig verklighet skapar förutsättningar för personlig frihet byggd på ansvarstagande, professionalism och känsla för samhällets bästa.

Det finns en ingrodd föreställning om att liberalismen klarar sig utan kultur, social sammanhållning och normer. I själva verket är de senare en förutsättning för ett liberalt samhälle och nationalstaten dess bästa garant.

Civilkuraget hotas till tystnad i Sverige_[Adam Adam Cwejman -GP230312

 FÖR MER ÄN TIO ÅR SEDAN BLEV CARL-ERIK CEDVANDER, DÅ 64 ÅR, GROVT MISSHANDLAD PÅ KORTEDALA TORG EFTER ATT HAN SAGT TILL UNGDOMAR SOM TRAKASSERADE HANS HUND. (BILD: BENGT CHRISTIAN)

E n arg småbarnsfarsa i mjukisbyxor och slitna tofflor sprang över en gata. Han hade från sitt fönster sett några killar kasta sten på glasrutor och blivit förbannad. Högröd i ansiktet skällde han ut pojkarna. Om han framstod som skrämmande eller löjeväckande är svårt att veta. Men killarna såg ut att skämmas och stammade fram ursäkter.

Den arga småbarnsfarsan var undertecknad. Det har hänt ett fåtal gånger att jag, högst motvilligt, säger till barn som beter sig illa i offentligheten. Det känns lite pinsamt. Men, tänker jag, det är värre att vända bort blicken när det sker. Vi lever tillsammans i det här samhället och våra gemensamma normer är värda att försvara, även vid mindre allvarliga brott.

Men är det verkligen klokt att agera på det viset som jag gjorde? Är inte civilkuraget också en form av risktagande? Mycket tyder på att det inte alltid längre slutar väl att säga ifrån offentligt när barn beter sig illa eller förstör.

För mer än tio år sedan blev Carl-Erik Cedvander, då 64 år, grovt misshandlad på Kortedala torg. Han hade varit och handlat på Hemköp och lämnat sin hund Barney utanför. Hunden hade blivit trakasserad av ett ungdomsgäng. Cedvander försvarade förstås hunden när han kom ut och skällde ut pojkarna.

Men det skulle han inte ha gjort. Han blev brutalt misshandlad på torget, inför ”ett ansenligt antal vittnen”. Under tre veckor var det inte säkert om Cedvander skulle överleva. Hans ansiktsskelett var ”söndermosat, ett öga förstört, ena armen kraftlös och – inte minst – stora delar av minnet totalt utraderat” (GP 21/2 2015). Cedvander skulle inte ha gjort det självklara, att beivra trakasserierna och säga ifrån om han velat behålla hälsan. Han skulle lagt benen på ryggen och försvunnit därifrån.

Den naturliga reaktionen, att säga ifrån, är inte längre i alla lägen ”rätt”.

Cedvander är inte den ende som blivit misshandlad för att ha sagt ifrån. Förra våren var Erik Sjöbring och hans familj på Högevallsbadet i Lund. Men det blev ingen trevlig vistelse på äventyrsbadet med barnen. ”Under 2,5 timmar var det ett gäng som terroriserade alla badgäster och bröt mot alla regler de har där. Vi och alla andra föräldrar sa till personalen men de brydde sig inte om att agera” berättar Erik Sjöbring för SVT (8/3). Hans bonusdotter blev till slut sexuellt ofredad av två pojkar som drog ned hennes bikinitrosor. Då fick Sjöbring nog och tillkallade polis.

Det skulle han inte ha gjort. Pojkarna avvisades från badhuset av polisen. Men därefter kontaktade de sina äldre släktingar som kom till platsen och körde ikapp Sjöbring. Därefter följde en grov misshandel, inför Sjöbrings barn. Han fick sparkar mot huvudet och förlorade medvetandet. Det hade kunnat sluta med att han förlorade sitt liv.

Det här är inte ”bara” en grov misshandel. Den vittnar om en sorts förändring av den offentliga normen i Sverige. Om man i vanliga fall är en unge som hittat på något sorts hyss i offentligheten är en tillsägelse av en vuxen en sorts påminnelse – samhällets normer gäller även när jag inte är med mina föräldrar. Man gör något som inte är tillåtet men vet att det är skäl för att skämmas.

Andra vuxna är en sorts ersättning för föräldrarna. De varken kan eller bör bestraffa dig om du gör fel, men de är i sin fulla rätt att säga ifrån om du förstör eller gör något otillåtet. Samma sak gäller auktoriteter som lärare. De är inte elevernas föräldrar men har mandat att upprätthålla en moralisk ordning på skolan.

Det som hände Sjöbring och Cedvander underminerar den här ordningen. Killarna som trakasserade besökare på Högevallsbadet i Lund skämdes inte för vad de hade gjort, trots tillsägelser. De betedde sig som om de kunde göra vad de ville – de ägde platsen. Det var inte handlingar gjorda i hemlighet, som de visste var fel och skulle skämmas för om de blev påkomna.

Detta är den första normförskjutningen. Den säger något väsentligt om hur personer i det samtida Sverige, i detta fall barn, betraktar sin omgivning och en offentlig plats som man delar med andra. Det andra ledet i normförskjutningen är steget allvarligare, för det involverar vuxna, som ju ska agera föredömen för barn.

Av de äldre släktingarna, varav en var äldre bror till en av pojkarna, betraktades inte samtalet som ett tillfälle att tillrättavisa barnen: ”Hur kan ni bete er så här! Skäms!”. I stället uppfattades tillsägelser från andra vuxna, och i synnerhet Sjöbrings samtal till polisen, som en maktdemonstration. Hur vågar han ta sig rätten att göra så! Deras reaktion var omedelbar och hänsynslös vedergällning.

Det som hände i Lund var en kollision mellan två väsensskilda kulturer.

I ett klan- och släktdominerat samhälle existerar ingen fungerande rättsstat eller statlig rättskipning. Men det innebär inte att det råder total avsaknad av rättskipning – men den äger rum på klan- och släktnivå. Familjeöverhuvuden och äldre släktingar avgör rättvisan och de försvarar familjens och klanens heder och integritet. Andra vuxna har i ett klan- och familjeperspektiv ingen rätt att tillrättavisa barn från andra släkter på det sätt som skedde. Det är den egna släktens skyldighet och privilegium.

Vad som inte sällan händer i Sverige är att detta förmoderna sätt att se på skuld och ansvar kolliderar med ett samhälle som inte haft en liknande rättskipning på många århundraden. I Sveriges egalitära kultur betraktas offentligheten och normerna i denna som allena rådande och gemensamma.

Det är därför man även som barn växer upp med insikten att det inte är familjens regler som gäller i offentligheten eftersom offentligheten är gemensam. Andra vuxna har i detta system inte bara en rätt utan även en sorts implicit skyldighet att upprätthålla normer i offentligheten om de ser andra, i synnerhet barn, bryta mot dem.

Det blir allt vanligare att dessa två kulturer – och sätt att se på skuld och ansvar – kolliderar i Sverige. Men för många är det här redan vardag. För personer som bor i en del utanförskapsområden har det varit så här under lång tid.

I Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” (Mondial 2020) fick man som utomstående lära sig om hur livet kan vara för den som lever i en stadsdel där en klan eller släkt dominerar. Man vet vilka personer som innehar den verkliga makten – den makt som är uppbackad med hot, våld och utpressning. Man vet att det offentliga Sverige med alla dess regler och normer på pappret styr. Men verkligheten är annorlunda. I sådana här stadsdelar vet man att vissa släktmedlemmar får göra lite vad de vill eftersom deras äldre släktingar alltid kommer att ta deras sida om någon sorts konflikt uppstår.

Social tillit i ett land bygger i stor utsträckning på att vi förstår och respekterar vilka normer som gäller mellan oss medborgare. Vi förstår också att lagen står ovanför släktens normer. Om någon terroriserar andra i offentligheten eller förstör så har vi som vuxna en skyldighet att agera. Vi hjälps åt att upprätthålla en ordning som är till gagn för alla och får samhället att fungera. Men det är inte säkert att det går att upprätthålla en sådan känsla av ansvar om risken för våldsam vedergällning ligger i korten. I längden riskerar det att göra Sverige till ett helt annat samhälle. *

Om någon terroriserar andra i offentligheten eller förstör så har vi som vuxna en skyldighet att agera. Men vem vågar göra det om svaret är våld och vedergällning?

Jeffrey!

 

US

 

Håkan Boström-GP230307

 

LEDARKOLUMNEN

Ylva Johansson vill läsa din e-post – det är ingen bra idé

P å senare tid har det uppmärksammats att EU-kommissionen, med den svenska kommissionären Ylva Johansson i spetsen, vill driva igenom ett omfattande system för digital övervakning av unionens medborgare (ETC 25/2, SvD 6/3). Internetleverantören Bahnhof varnade för det redan förra våren, men utan större gehör.

Förslaget – som fått namnet ”Chat-control” av kritikerna – innebär att staten ska ges tillgång till all elektronisk kommunikation i realtid: e-post, chattar, sociala medier, videosamtal, molnlagring och så vidare. Åtgärden motiveras med att man vill komma åt barnpornografi. Det syftet är svårt att invända emot. Men som forskaren Rasmus Fleischer påpekar i ETC är ändamålsglidningen oundviklig. När man väl har ett sådant övervakningssystem på plats så kommer det naturligtvis uppstå politiskt tryck att använda det i andra syften som kan verka behjärtansvärda. Det blir lätt ett sluttande plan där den som sitter på informationen också kan använda den i egna syften.

Här är det viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Samhället behöver kunna skydda sig mot grov organiserad brottslighet och terrorism. Men det går att göra utan att massövervaka alla andra. Dagens regleringar mot penningtvätt – också ett EU-initiativ – har exempelvis skapat problem för många bankkunder samtidigt som den grova brottsligheten växt i omfattning.

Både den nuvarande och den tidigare regeringen har velat förenkla för polisen att komma åt grovt kriminellas kommunikation via krypterade chattjänster. Det är ett verktyg polisen behöver för att få bukt med mördandet och gängkriminaliteten. Men det är ändå stor skillnad på allmän massövervakning och riktade spaningsinsatser mot exempelvis gängkriminella.

Digital massövervakning av medborgarna hör inte hemma i fria demokratiska länder, där makten är tänkt att utgå från folket och inte tvärtom. I diktaturens Kina är det däremot ett välanvänt verktyg för att kontrollera och styra medborgarna. De kriminella, inklusive sexualbrottslingar, hittar i regel sätt att kringgå systemen även om deras verksamhet förstås kan försvåras. Men som Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson påpekar är inte heller AI-styrda övervakningssystem särskilt rättssäkra. Risken är stor att oskyldiga medborgare felaktigt pekas ut för avskyvärda brott av Chat-controls artificiella intelligens – något av en mardrömssituation för den enskilde.

Svensson påminner även om att massövervakning kan vara ett trubbigt verktyg för brottsbekämpning. Polis och underrättelsetjänst riskerar att drunkna i irrelevant information – i stället för att fokusera på de verkliga förövarna.

Ytterst måste det alltid finnas en avvägning mellan statens makt och den enskildes integritet och frihet i en demokrati. Total digital övervakning av alla medborgare, i kombination med exempelvis obligatoriska dna-register och förbud mot kryptovalutor och kontanter skulle säkert undanröja en hel del av dagens brottslighet. Någon form av digitalt chip på alla medborgare skulle vara ännu mer effektivt. Men det vore knappast värt priset.

Maktkoncentration innebär alltid en risk för maktmissbruk. Det förstnämnda tenderar faktiskt att locka fram det sistnämnda. Och information är makt. Vem som har ”rent mjöl i påsen” kommer i slutänden avgöras av någon annan än dig själv – någon med mer makt än dig. Och då har jag inte ens nämnt att AI-tekniken snart kommer kunna fabricera vattentäta bevis mot dig fast du är oskyldig.

"...tacka nej till nästa internutbildning_[Victor Malm-Expressen-230305

 ”Woke” har blivit det nya modeordet i kulturkriget. 

Victor Malm tittar in bakom kulisserna och upptäcker något ännu mer fasansfullt.

KULTURKRÖNIKA. Vaga tankar byter ofta namn. 

”Woke” är kulturkrigets nya favoritord, men det har ungefär samma betydelse som den svenska debatten tilldelade ord som ”politiskt korrekt”, ”postmodern” och ”genusdoktrin”, det är mest en fråga om nya kläder, lite fast fashion för tänkandet. 

Skälet är att glosornas otydliga problemavgränsning fort gör dem till klyschor – möjliga att håna, kritisera, avväpna – och vad behöver man då? Nya termer. 

Deras funktion är mobiliserande, inte beskrivande, det handlar om att måla upp en enkel fiendebild som kan hålla liv i den moderna politikens starkaste kraft: Ilska, vrede, en invasiv harm som inte får sina, eftersom det skulle betyda att arten som brukade kallas för ”förnuft” kan återvända till sin naturliga nisch och göra världen någorlunda dräglig igen. Och det gör mig skeptisk. 

Kan det vara så att bråken som dessa glosor – ett slags adlade invektiv – graviterar kring egentligen handlar om något annat? I någon mån är symptom på en mer egentlig, men nästan dold förändring? 

Såsom det ständigt muterande administratörsväldet som SvD:s ledarskribent Mattias Svenssonkritiserade i veckan.

Han rapporterade från ett seminarium arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse. Temat var ”woke”, definierat som ett engagemang i frågor som kön, etnicitet, sexuell läggning, och ambitioner att i rättvisans och hänsynens namn rensa bort misshagligheter och sortera människor i hudfärgs- och läggningskategorier. 

Men finns detta hot i Sverige? Empirin saknas. Som vanligt.

Resultatet, skrev en annan som var där, GP:s ledarskribent Håkan Boström, är anti-liberalt. Den så kallade wokerörelsen förkastar meritokratin, menar Boström, och vill tillämpa en radikal kvoteringsprincip på inflytelserika samhällspositioner, den misstror fri debatt, föredrar att cancellera meningsmotståndare och vill styra samhällets språknormer på detaljnivå. 

Det låter inget vidare, det låter faktiskt som ett ganska totalitärt hot mot det fria samhället, ja, som något vi behöver motverka, dra ut i solen och låta stelna som troll. Men finns detta hot i Sverige? Empirin saknas. Som vanligt.

Boström ser rörelsen som en amerikansk åkomma. Starkast ställning sägs den ha på universiteten, även om också börsbolag och statsförvaltning påstås ha anammat principerna. Men – och det är här det blir intressant – detta sker framför allt genom HR-avdelningar, kommunikationschefer och likabehandlingsspecialister, plötsligt mäktiga administratörer som med Mattias Svenssons ord är ”superspridare av arbetssätt och utbildningar som ger dem själva inflytande, pengar och status”. 

Svensson eller Broström menar båda att wokerörelsen måste bekämpas men verkar inte kunna bevisa att den har korsat Öresundsbron eller konkret peka ut högkvarteren som smider radikala planer. Hotet förblir vagt, främmande, lite spöklikt, precis som när vi förr om åren snackade postmodernism och PK och genusdoktriner

Men riktar man, som Svensson gör, blicken mot strukturerna ser man att de är konkreta och börjar ana att problemet var felformulerat från början: Mellan 2004 och 2019 ökade antalet anställda inom administration och cheferi på svenska universitetet med två tredjedelar, enligt en rapport från nationalekonomen Anders Kärnä. 

Mönstret går igen i stora delar av samhället. 

Och administratörer behöver något att administrera och för att administrera väl behöver de idéer och principer att administrera efter. Det vaga gytter av idéer som för tillfället kallas ”woke” lät goda och fina och lämpade sig väl. Byråkratväldets furstar fick ett hårt språk.

Lösningen är alltså inte att bekämpa engagemang i frågor som kön, etnicitet och likabehandling, utan att hålla blicken fäst på engagemangets byråkratiska motsvarighet; lösningen är att sluta administrera sönder organisationer, myndigheter, yrkeslivet, världen och en gång för alla säga hejdå till HR-samhället.

Ta eget ansvar och tacka nej till nästa internutbildning, nästa rosaskimrande certifikat för excellens i hållbarhet, nästa dygnslånga hotellkonferens om likabehandling. 

Jag lovar att de inte behövs.

---

Victor Malm är kulturchef på Expressen

I postkritikens värld får ingen bli ledsen- Per Klingberg_230304

 

KRITIK

DE HALVOFFENTLIGA SAMTALEN I SOCIALA MEDIER ÄR EN OGYNNSAM MILJÖ FÖR KULTURKRITIKEN, SKRIVER PER KLINGBERG. ARKIV (BILD: JESSICA GOW/TT)

Per Klingberg -

Kulturdebatt

Det är lätt att protestera mot hundbajsattacker och rena uthängningar – men den verkliga faran för en oberoende kulturkritik ligger någon annanstans. Per Klingberg varnar för ett samtalsklimat som styrs mer av hjärtemojis än kritiskt tänkande.

Nej, du kommer inte undan med att smeta hundbajs i ansiktet på en kritiker. Så kanske man kan sammanfatta historien om hur Marco Goecke, fram tills nyss balettchef på Hannovers statsopera, smetade hundbajs i ansiktet på danskritikern Wiebke Hüster som svar på en negativ recension.

Den offentliga ursäkt som Goecke därefter publicerade kom med reservationer – balettchefen ville att också medierna skulle besinna sig och upphöra med en viss form av kritik som enbart är ”destruktiv, sårande och skadlig för hela kulturbranschen”, i synnerhet som scenkonsten har det svårt efter pandemin? Utspelet landade inte i god jord – Goecke blev inte bara av med jobbet utan är nu också polisanmäld.

Men är det en isolerad incident? Teater- och danskritikern Cecilia Djurberg är snarare inne på att händelsen snarare ska ses som ett exempel på ”en tydligt ökande tendens från kulturutövare att på olika sätt attackera, raljera och försöka underminera kritikers oberoende arbete”. Djurberg vet förstås vad hon pratar om efter att Turteatern, som svar på en negativ recension, lade upp hennes privata telefonnummer under pågående föreställning. Nyligen skrev den här kultursidan om hur filmregissören Ruben Östlund använde sin nya roll som ny hedersordförande för Göteborgs filmfestival till att under invigningen raljera över en namngiven filmkritiker. Och visst, tre konkreta exempel fungerar utmärkt som underlag för en text i genren ”spaning” – men samtidigt, kulturskapare har väl alltid hatat kritiker? På 1960-talet blev DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson trots allt nedslagen av Bo Widerberg och hotad av Ingmar Bergman.

Ser vi verkligen något nytt under solen? Jo, jag misstänker att det kanske ändå är vad vi gör. Jag tror att den tendens Djurberg skönjer verkligen finns – men de ovan nämnda exemplen är mer eller mindre spektakulära uppträden som är lätta att identifiera och ta avstånd från, inte minst eftersom de ägt rum på offentliga arenor: foajén till ett operahus, en teaterscen, en filmfestival.

Vanskligare är kanske hur man ska förhålla sig till det kulturella samtal som i dag äger rum på halvöppna sociala medie-plattformar som bara delvis tillhör offentligheten, men där såväl kulturutövare som kritiker är mycket aktiva och ofta sammantvinnade med varandra. Jag har den tilltagande känslan av att vi alla är på väg in i en post-kritisk kultur där hjärt­emojis, lajks och retweets har blivit ett alltmer vedertaget sätt att interagera med varandra.

Det är inte en särskilt gynnsam miljö för kritikerrollen, som i hög utsträckning handlar om att genomskåda klichéer och anspråk som saknar täckning. I ett pseudointimt klimat där vi alla tror att vi är vänner med varandra reduceras kritikern lätt till en störig outsider.

Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till Facebook-trådar där människor med maktpositioner diskuterar namngivna kritiker. Är det ett privat samtal eller inte när Eric Erfors, tidigare ledarskribent på Expressen, i en offentlig status reagerar på Margit Richerts sågning av vännen Charlotta von Zweigberks ”Djävulsnyckeln” med att medierna borde ha lärt sig något av debatten om Benny Fredrikssons självmord? För mig ser det ut som ett tydligt övertramp – att underkänna någons bok är inte att underkänna någon som människa.

I takt med att kulturvärldens villkor blir alltmer prekära är det här ett samtal vi behöver ha, särskilt om vi vill undvika den svassiga ton Åsa Beckman retat sig på i samtidskritiken. Kritiken fyller en specifik funktion i den kulturella infrastrukturen – nämligen att utvärdera och sedan förklara grunden till värderingen.

Försvinner kritiken kommer konstskapare fortfarande nå ut och människor fortsätta ha omvälvande konstupplevelser. Däremot blir det svårare att orientera sig när vi inte längre bemödar oss om att upprätthålla ett språk för vad som är kvalitativt och vad som inte är det. Det medelmåttiga kommer kallas mästerligt och det usla diplomatiskt kallas medelmåttigt – och vips, så är vi fast i en kökkenmödding av mediokritet. Men tja, ingen kommer åtminstone längre känna sig sårad.

I postkritikens värld får ingen bli ledsen