”Woke” har blivit det nya modeordet i kulturkriget.
Victor Malm tittar in bakom kulisserna och upptäcker något ännu mer fasansfullt.
KULTURKRÖNIKA. Vaga tankar byter ofta namn.
”Woke” är kulturkrigets nya favoritord, men det har ungefär samma betydelse som den svenska debatten tilldelade ord som ”politiskt korrekt”, ”postmodern” och ”genusdoktrin”, det är mest en fråga om nya kläder, lite fast fashion för tänkandet.
Skälet är att glosornas otydliga problemavgränsning fort gör dem till klyschor – möjliga att håna, kritisera, avväpna – och vad behöver man då? Nya termer.
Deras funktion är mobiliserande, inte beskrivande, det handlar om att måla upp en enkel fiendebild som kan hålla liv i den moderna politikens starkaste kraft: Ilska, vrede, en invasiv harm som inte får sina, eftersom det skulle betyda att arten som brukade kallas för ”förnuft” kan återvända till sin naturliga nisch och göra världen någorlunda dräglig igen. Och det gör mig skeptisk.
Kan det vara så att bråken som dessa glosor – ett slags adlade invektiv – graviterar kring egentligen handlar om något annat? I någon mån är symptom på en mer egentlig, men nästan dold förändring?
Såsom det ständigt muterande administratörsväldet som SvD:s ledarskribent Mattias Svenssonkritiserade i veckan.
Han rapporterade från ett seminarium arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse. Temat var ”woke”, definierat som ett engagemang i frågor som kön, etnicitet, sexuell läggning, och ambitioner att i rättvisans och hänsynens namn rensa bort misshagligheter och sortera människor i hudfärgs- och läggningskategorier.
Men finns detta hot i Sverige? Empirin saknas. Som vanligt.
Resultatet, skrev en annan som var där, GP:s ledarskribent Håkan Boström, är anti-liberalt. Den så kallade wokerörelsen förkastar meritokratin, menar Boström, och vill tillämpa en radikal kvoteringsprincip på inflytelserika samhällspositioner, den misstror fri debatt, föredrar att cancellera meningsmotståndare och vill styra samhällets språknormer på detaljnivå.
Det låter inget vidare, det låter faktiskt som ett ganska totalitärt hot mot det fria samhället, ja, som något vi behöver motverka, dra ut i solen och låta stelna som troll. Men finns detta hot i Sverige? Empirin saknas. Som vanligt.
Boström ser rörelsen som en amerikansk åkomma. Starkast ställning sägs den ha på universiteten, även om också börsbolag och statsförvaltning påstås ha anammat principerna. Men – och det är här det blir intressant – detta sker framför allt genom HR-avdelningar, kommunikationschefer och likabehandlingsspecialister, plötsligt mäktiga administratörer som med Mattias Svenssons ord är ”superspridare av arbetssätt och utbildningar som ger dem själva inflytande, pengar och status”.
Svensson eller Broström menar båda att wokerörelsen måste bekämpas men verkar inte kunna bevisa att den har korsat Öresundsbron eller konkret peka ut högkvarteren som smider radikala planer. Hotet förblir vagt, främmande, lite spöklikt, precis som när vi förr om åren snackade postmodernism och PK och genusdoktriner
Men riktar man, som Svensson gör, blicken mot strukturerna ser man att de är konkreta och börjar ana att problemet var felformulerat från början: Mellan 2004 och 2019 ökade antalet anställda inom administration och cheferi på svenska universitetet med två tredjedelar, enligt en rapport från nationalekonomen Anders Kärnä.
Mönstret går igen i stora delar av samhället.
Och administratörer behöver något att administrera och för att administrera väl behöver de idéer och principer att administrera efter. Det vaga gytter av idéer som för tillfället kallas ”woke” lät goda och fina och lämpade sig väl. Byråkratväldets furstar fick ett hårt språk.
Lösningen är alltså inte att bekämpa engagemang i frågor som kön, etnicitet och likabehandling, utan att hålla blicken fäst på engagemangets byråkratiska motsvarighet; lösningen är att sluta administrera sönder organisationer, myndigheter, yrkeslivet, världen och en gång för alla säga hejdå till HR-samhället.
Ta eget ansvar och tacka nej till nästa internutbildning, nästa rosaskimrande certifikat för excellens i hållbarhet, nästa dygnslånga hotellkonferens om likabehandling.
Jag lovar att de inte behövs.
Victor Malm är kulturchef på Expressen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.