Civilkuraget hotas till tystnad i Sverige_[Adam Adam Cwejman -GP230312

 FÖR MER ÄN TIO ÅR SEDAN BLEV CARL-ERIK CEDVANDER, DÅ 64 ÅR, GROVT MISSHANDLAD PÅ KORTEDALA TORG EFTER ATT HAN SAGT TILL UNGDOMAR SOM TRAKASSERADE HANS HUND. (BILD: BENGT CHRISTIAN)

E n arg småbarnsfarsa i mjukisbyxor och slitna tofflor sprang över en gata. Han hade från sitt fönster sett några killar kasta sten på glasrutor och blivit förbannad. Högröd i ansiktet skällde han ut pojkarna. Om han framstod som skrämmande eller löjeväckande är svårt att veta. Men killarna såg ut att skämmas och stammade fram ursäkter.

Den arga småbarnsfarsan var undertecknad. Det har hänt ett fåtal gånger att jag, högst motvilligt, säger till barn som beter sig illa i offentligheten. Det känns lite pinsamt. Men, tänker jag, det är värre att vända bort blicken när det sker. Vi lever tillsammans i det här samhället och våra gemensamma normer är värda att försvara, även vid mindre allvarliga brott.

Men är det verkligen klokt att agera på det viset som jag gjorde? Är inte civilkuraget också en form av risktagande? Mycket tyder på att det inte alltid längre slutar väl att säga ifrån offentligt när barn beter sig illa eller förstör.

För mer än tio år sedan blev Carl-Erik Cedvander, då 64 år, grovt misshandlad på Kortedala torg. Han hade varit och handlat på Hemköp och lämnat sin hund Barney utanför. Hunden hade blivit trakasserad av ett ungdomsgäng. Cedvander försvarade förstås hunden när han kom ut och skällde ut pojkarna.

Men det skulle han inte ha gjort. Han blev brutalt misshandlad på torget, inför ”ett ansenligt antal vittnen”. Under tre veckor var det inte säkert om Cedvander skulle överleva. Hans ansiktsskelett var ”söndermosat, ett öga förstört, ena armen kraftlös och – inte minst – stora delar av minnet totalt utraderat” (GP 21/2 2015). Cedvander skulle inte ha gjort det självklara, att beivra trakasserierna och säga ifrån om han velat behålla hälsan. Han skulle lagt benen på ryggen och försvunnit därifrån.

Den naturliga reaktionen, att säga ifrån, är inte längre i alla lägen ”rätt”.

Cedvander är inte den ende som blivit misshandlad för att ha sagt ifrån. Förra våren var Erik Sjöbring och hans familj på Högevallsbadet i Lund. Men det blev ingen trevlig vistelse på äventyrsbadet med barnen. ”Under 2,5 timmar var det ett gäng som terroriserade alla badgäster och bröt mot alla regler de har där. Vi och alla andra föräldrar sa till personalen men de brydde sig inte om att agera” berättar Erik Sjöbring för SVT (8/3). Hans bonusdotter blev till slut sexuellt ofredad av två pojkar som drog ned hennes bikinitrosor. Då fick Sjöbring nog och tillkallade polis.

Det skulle han inte ha gjort. Pojkarna avvisades från badhuset av polisen. Men därefter kontaktade de sina äldre släktingar som kom till platsen och körde ikapp Sjöbring. Därefter följde en grov misshandel, inför Sjöbrings barn. Han fick sparkar mot huvudet och förlorade medvetandet. Det hade kunnat sluta med att han förlorade sitt liv.

Det här är inte ”bara” en grov misshandel. Den vittnar om en sorts förändring av den offentliga normen i Sverige. Om man i vanliga fall är en unge som hittat på något sorts hyss i offentligheten är en tillsägelse av en vuxen en sorts påminnelse – samhällets normer gäller även när jag inte är med mina föräldrar. Man gör något som inte är tillåtet men vet att det är skäl för att skämmas.

Andra vuxna är en sorts ersättning för föräldrarna. De varken kan eller bör bestraffa dig om du gör fel, men de är i sin fulla rätt att säga ifrån om du förstör eller gör något otillåtet. Samma sak gäller auktoriteter som lärare. De är inte elevernas föräldrar men har mandat att upprätthålla en moralisk ordning på skolan.

Det som hände Sjöbring och Cedvander underminerar den här ordningen. Killarna som trakasserade besökare på Högevallsbadet i Lund skämdes inte för vad de hade gjort, trots tillsägelser. De betedde sig som om de kunde göra vad de ville – de ägde platsen. Det var inte handlingar gjorda i hemlighet, som de visste var fel och skulle skämmas för om de blev påkomna.

Detta är den första normförskjutningen. Den säger något väsentligt om hur personer i det samtida Sverige, i detta fall barn, betraktar sin omgivning och en offentlig plats som man delar med andra. Det andra ledet i normförskjutningen är steget allvarligare, för det involverar vuxna, som ju ska agera föredömen för barn.

Av de äldre släktingarna, varav en var äldre bror till en av pojkarna, betraktades inte samtalet som ett tillfälle att tillrättavisa barnen: ”Hur kan ni bete er så här! Skäms!”. I stället uppfattades tillsägelser från andra vuxna, och i synnerhet Sjöbrings samtal till polisen, som en maktdemonstration. Hur vågar han ta sig rätten att göra så! Deras reaktion var omedelbar och hänsynslös vedergällning.

Det som hände i Lund var en kollision mellan två väsensskilda kulturer.

I ett klan- och släktdominerat samhälle existerar ingen fungerande rättsstat eller statlig rättskipning. Men det innebär inte att det råder total avsaknad av rättskipning – men den äger rum på klan- och släktnivå. Familjeöverhuvuden och äldre släktingar avgör rättvisan och de försvarar familjens och klanens heder och integritet. Andra vuxna har i ett klan- och familjeperspektiv ingen rätt att tillrättavisa barn från andra släkter på det sätt som skedde. Det är den egna släktens skyldighet och privilegium.

Vad som inte sällan händer i Sverige är att detta förmoderna sätt att se på skuld och ansvar kolliderar med ett samhälle som inte haft en liknande rättskipning på många århundraden. I Sveriges egalitära kultur betraktas offentligheten och normerna i denna som allena rådande och gemensamma.

Det är därför man även som barn växer upp med insikten att det inte är familjens regler som gäller i offentligheten eftersom offentligheten är gemensam. Andra vuxna har i detta system inte bara en rätt utan även en sorts implicit skyldighet att upprätthålla normer i offentligheten om de ser andra, i synnerhet barn, bryta mot dem.

Det blir allt vanligare att dessa två kulturer – och sätt att se på skuld och ansvar – kolliderar i Sverige. Men för många är det här redan vardag. För personer som bor i en del utanförskapsområden har det varit så här under lång tid.

I Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” (Mondial 2020) fick man som utomstående lära sig om hur livet kan vara för den som lever i en stadsdel där en klan eller släkt dominerar. Man vet vilka personer som innehar den verkliga makten – den makt som är uppbackad med hot, våld och utpressning. Man vet att det offentliga Sverige med alla dess regler och normer på pappret styr. Men verkligheten är annorlunda. I sådana här stadsdelar vet man att vissa släktmedlemmar får göra lite vad de vill eftersom deras äldre släktingar alltid kommer att ta deras sida om någon sorts konflikt uppstår.

Social tillit i ett land bygger i stor utsträckning på att vi förstår och respekterar vilka normer som gäller mellan oss medborgare. Vi förstår också att lagen står ovanför släktens normer. Om någon terroriserar andra i offentligheten eller förstör så har vi som vuxna en skyldighet att agera. Vi hjälps åt att upprätthålla en ordning som är till gagn för alla och får samhället att fungera. Men det är inte säkert att det går att upprätthålla en sådan känsla av ansvar om risken för våldsam vedergällning ligger i korten. I längden riskerar det att göra Sverige till ett helt annat samhälle. *

Om någon terroriserar andra i offentligheten eller förstör så har vi som vuxna en skyldighet att agera. Men vem vågar göra det om svaret är våld och vedergällning?