I postkritikens värld får ingen bli ledsen- Per Klingberg_230304

 

KRITIK

DE HALVOFFENTLIGA SAMTALEN I SOCIALA MEDIER ÄR EN OGYNNSAM MILJÖ FÖR KULTURKRITIKEN, SKRIVER PER KLINGBERG. ARKIV (BILD: JESSICA GOW/TT)

Per Klingberg -

Kulturdebatt

Det är lätt att protestera mot hundbajsattacker och rena uthängningar – men den verkliga faran för en oberoende kulturkritik ligger någon annanstans. Per Klingberg varnar för ett samtalsklimat som styrs mer av hjärtemojis än kritiskt tänkande.

Nej, du kommer inte undan med att smeta hundbajs i ansiktet på en kritiker. Så kanske man kan sammanfatta historien om hur Marco Goecke, fram tills nyss balettchef på Hannovers statsopera, smetade hundbajs i ansiktet på danskritikern Wiebke Hüster som svar på en negativ recension.

Den offentliga ursäkt som Goecke därefter publicerade kom med reservationer – balettchefen ville att också medierna skulle besinna sig och upphöra med en viss form av kritik som enbart är ”destruktiv, sårande och skadlig för hela kulturbranschen”, i synnerhet som scenkonsten har det svårt efter pandemin? Utspelet landade inte i god jord – Goecke blev inte bara av med jobbet utan är nu också polisanmäld.

Men är det en isolerad incident? Teater- och danskritikern Cecilia Djurberg är snarare inne på att händelsen snarare ska ses som ett exempel på ”en tydligt ökande tendens från kulturutövare att på olika sätt attackera, raljera och försöka underminera kritikers oberoende arbete”. Djurberg vet förstås vad hon pratar om efter att Turteatern, som svar på en negativ recension, lade upp hennes privata telefonnummer under pågående föreställning. Nyligen skrev den här kultursidan om hur filmregissören Ruben Östlund använde sin nya roll som ny hedersordförande för Göteborgs filmfestival till att under invigningen raljera över en namngiven filmkritiker. Och visst, tre konkreta exempel fungerar utmärkt som underlag för en text i genren ”spaning” – men samtidigt, kulturskapare har väl alltid hatat kritiker? På 1960-talet blev DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson trots allt nedslagen av Bo Widerberg och hotad av Ingmar Bergman.

Ser vi verkligen något nytt under solen? Jo, jag misstänker att det kanske ändå är vad vi gör. Jag tror att den tendens Djurberg skönjer verkligen finns – men de ovan nämnda exemplen är mer eller mindre spektakulära uppträden som är lätta att identifiera och ta avstånd från, inte minst eftersom de ägt rum på offentliga arenor: foajén till ett operahus, en teaterscen, en filmfestival.

Vanskligare är kanske hur man ska förhålla sig till det kulturella samtal som i dag äger rum på halvöppna sociala medie-plattformar som bara delvis tillhör offentligheten, men där såväl kulturutövare som kritiker är mycket aktiva och ofta sammantvinnade med varandra. Jag har den tilltagande känslan av att vi alla är på väg in i en post-kritisk kultur där hjärt­emojis, lajks och retweets har blivit ett alltmer vedertaget sätt att interagera med varandra.

Det är inte en särskilt gynnsam miljö för kritikerrollen, som i hög utsträckning handlar om att genomskåda klichéer och anspråk som saknar täckning. I ett pseudointimt klimat där vi alla tror att vi är vänner med varandra reduceras kritikern lätt till en störig outsider.

Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till Facebook-trådar där människor med maktpositioner diskuterar namngivna kritiker. Är det ett privat samtal eller inte när Eric Erfors, tidigare ledarskribent på Expressen, i en offentlig status reagerar på Margit Richerts sågning av vännen Charlotta von Zweigberks ”Djävulsnyckeln” med att medierna borde ha lärt sig något av debatten om Benny Fredrikssons självmord? För mig ser det ut som ett tydligt övertramp – att underkänna någons bok är inte att underkänna någon som människa.

I takt med att kulturvärldens villkor blir alltmer prekära är det här ett samtal vi behöver ha, särskilt om vi vill undvika den svassiga ton Åsa Beckman retat sig på i samtidskritiken. Kritiken fyller en specifik funktion i den kulturella infrastrukturen – nämligen att utvärdera och sedan förklara grunden till värderingen.

Försvinner kritiken kommer konstskapare fortfarande nå ut och människor fortsätta ha omvälvande konstupplevelser. Däremot blir det svårare att orientera sig när vi inte längre bemödar oss om att upprätthålla ett språk för vad som är kvalitativt och vad som inte är det. Det medelmåttiga kommer kallas mästerligt och det usla diplomatiskt kallas medelmåttigt – och vips, så är vi fast i en kökkenmödding av mediokritet. Men tja, ingen kommer åtminstone längre känna sig sårad.

I postkritikens värld får ingen bli ledsen