Vårt samhälle befinner sig i ett stillastående raseri_[Håkan Boström_GP-250214

Den ökande upplevelsen av stress är en logisk följd av vår moderna självbild och hur vi byggt upp vårt samhälle kring ständig utveckling.

Känner du dig stressad? Då är du inte ensam. Faktum är att stressen ökar i hela världen. Sverige är inget undantag. Och värst drabbade är de yngre. Mer än var tredje kvinna och var femte man under 30 år känner sig stress­ade, enligt Folkhälsomyndigheten.

Det är bland annat mot denna bakgrund frågan om en generell arbetstidsförkortning blossat upp. En sådan reform skulle säkert underlätta livspusslet för vissa, även om det är en ren illusion att den kan genomföras med bibehållen lön. Samtidigt underskattar den politiska diskussionen de fundamentala orsakerna till varför människor upplever ökad stress.

Till att börja med är det inte nödvändigtvis bara jobbet som skapar stress i människors liv. Tre fjärdedelar av dem som söker vård för stress uppger att de blir stressade både av jobbet och fritiden.

Det kanske kan tyckas konstigt. Men för många människor har hela tillvaron förvandlats till ett slags arbetsprojekt där dygnets timmar får schemaläggas dagar och veckor framåt – inte minst upplever många föräldrar tillvaron på detta sätt. Normen i dag ställer betydligt högre krav på att föräldrar ska ställa upp med att serva och skjutsa sina barn till olika aktiviteter, jämfört med hur tidigare generationer hade det. Men det är inte bara barnen. Våra förväntningar på vad vi ska hinna med och vad vi kan åstadkomma har överlag ökat. Vi känner att vi behöver fatta fler beslut i såväl stort som smått, inte minst konsumtionsbeslut.

Det övergripande skälet till att vi känner stress är egentligen att vi upplever otillräcklighet i förhållande till vad vill göra – och vad vi tror oss kunna åstadkomma. Vi upplever då att ”tiden går för fort”. Den tyske sociologen Hartmut Rosa har försökt fånga detta i sin teori om social acceleration. Den tekniska utvecklingen gör att vi har tillgång till ett ständigt nyhets- och informationsflöde, samtidigt som vi har mer resurser och större valmöjligheter än tidigare. Det leder bland annat till ökad migration från periferin till centrum. Men det leder även till ökade krav på omorganisation i arbetslivet och en snabb strukturomvandling.

De upplevda möjligheterna påverkar oss mentalt. Vi blir rädda för att ”missa” vad som pågår, att livet går förlorat om vi inte är med om häftiga upplevelser, att vi inte befinner oss där det händer.

Dagdrömmande är förstås inget nytt, men den nya digitala tekniken i kombination med mer utbildning och ökade resurser gör att fler ifrågasätter invanda mönster och i ställer försöker förverkliga sina drömmar med mer eller mindre lyckade resultat, i synnerhet uppstår problem om vi inte riktigt vet vad vi egentligen vill – och den risken ökar ju fler intryck som sköljer över vår hjärna.

I värsta fall riskerar vi att hamna i en situation där tillvaron blir till en oändlig avsmakningsmeny – där till sist inget smakar något. Hartmunt Rosa talar om ett stillastående raseri eller rasande stillestånd. Hjulen snurrar allt fortare, men ingenting händer. Och vi blir sittande framför skärmen.

Fysikprofessorn (emerita) Bodil Jönsson är inne på ett liknande resonemang i en intervju i DN (13/2) Hon påpekar att det ofta är vi själva som försätter oss i en situation där vi ”inte har tid”. När vi inte avgränsar vad vi håller på med riskerar vi att tappa rytmen och ägna allt för mycket tid, ork och liv åt meningslösheter, att pricka av saker på en lista. Problemet är förstås att vi är del i ett samhälle som tenderar att dra oss i fel riktning i stället för att stadga upp de strukturer som skapar mening och sinnesro.

Frågan om den ökande stressen hör med andra ord samman med fundamentala processer i hur vårt moderna samhälle utvecklas. Den är på sätt och vis ett uttryck för att ökade möjligheter också och med nödvändighet leder till högre krav på självdisciplin. Att hantera sin frihet är ett arbete. Att skruva på lite muttrar i samhällsmaskineriet, såsom deltidsarbete eller sjukskrivningar, kommer inte lösa detta fundamentala förhållande utan enbart påverka vardagslivet på marginalen för vissa. Många kommer dock bara fylla tiden med nya stressmoment.

Det politiken bör fråga sig är snarare hur man skapar förutsättningar för människor att kunna ägna sig åt det de känner mening i. Mycket talar för att nyckeln i detta är att erkänna och stärka oberoendet hos de sociala gemenskaper – familj, grannskap, professioner, föreningar – som står bortanför staten och marknaden. De två sistnämnda är nämligen notoriskt dåliga meningsskapare.

Håkan Boström

hakan.bostrom@gp.se

" Hjulen snurrar allt fortare, men ingenting händer. Och vi blir sittande framför skärmen