SVT sprider myter om behovet av arbetskraftsinvandring_[Torbjörn Hållö_GP-251211

På SVT:s hemsida kunde man i slutet på november läsa följande chockerande nyhet ”Hotande försörjningskris i kommunerna – färre betalar för det gemensamma”.

I SVT:s reportage hävdades det att andelen i arbetsför ålder jämfört med personer utanför arbetsför ålder nu snabbt sjunker. En möjlig lösning på detta hot som framfördes i SVT:s inslag var att öka arbetskraftsinvandringen till Sverige.

Källan till nyheten var Svenskt Näringslivs sajt ”Ekonomifakta”. Samma sajt var också källa till att lösningen på problemet att öka invandringen till Sverige. Men stämmer påståendet som framförs av SVT och ”Ekonomifakta”?

Det korta svaret är: nej.

Andelen i arbetsför ålder i Sverige minskar inte. Den ökar. Fler betalar för det gemensamma för att använda SVT:s och ”Ekonomifaktas” vokabulär.

2024 utgjorde befolkningen i åldrarna 19–65 år 58,7 procent av befolkningen. 2033 har pensionsåldern höjts och andelen i åldrarna 19–66 år kommer att vara 59,9 procent. I absoluta tal en ökning med 229 000 personer.

Hur kan då SVT och ”Ekonomifakta” påstå att Sveriges kommuner står inför detta demografiska hot?

En del är att man tittar på utvecklingen i enskilda kommuner i stället för utvecklingen i Sverige. Självklart finns det många kommuner med negativ befolkningsutveckling. Den utmaningen har funnits i över 100 år. Det är inget nytt. Men att detta skulle leda till exempelvis sjunkande intäkter från arbetsgivaravgifter, så som det påstås i inslaget, är fel (arbetsgivaravgifter är en nationell skatt).

Men det stora misstaget SVT och ”Ekonomifakta” gör är att man utgår från fel åldersspann. Genom att exkludera personer under 20 år och över 64 år ger man en falsk bild av sysselsättningen i Sverige.

I Sverige blir nu pensionsåldern (den så kallade riktåldern) 67 år. Trots detta beskrivs Sveriges ungefär 100 000 arbetande 65 och 66-åringar av SVT och ”Ekonomifakta” som ej arbetsföra. Det är ett utslag av ålderism och är absurt.

Samma misstag gör SVT och ”Ekonomifakta” när man exkluderar unga som inte fyllt 20 år, men som är ute i arbetslivet. En arbetare som läst ett yrkesprogram och börjar jobba som 18- eller 19-åring räknas enligt detta mått som ej arbetsför. Att påstå att en 19-årig snickare, elektriker eller barnskötare inte är arbetsför är även detta absurt.

Sverige har stora utmaningar. De sjunkande födelsetalen är bekymmersamma. Men låt oss vara varsamma med fakta.

Sverige behöver inte ökad invandring. Sverige behöver en samlad politik för att få de 500 000 som idag är arbetslösa i arbete.

Låt oss börja med att uppmuntra unga att läsa yrkesprogram på gymnasiet, en utbildning som ger dem en yrkesidentitet och en bra väg till egen försörjning.

Se till att arbetslösa snabbt får ta del av en arbetsmarknadsutbildning som stärker deras jobbchanser.

Och stäng ner det utbredda fusket med studentvisum och andra smitvägar som bidrar till en svart arbetsmarknad och som pressar ner löner och villkor för svenska arbetare.

Socialdemokraterna, partiet utan skam_[Susanna Birgersson_GP-251129

​Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen.

Blir jag jätteupprörd över att Socialdemokraterna har rundat Metas regler och paketerat politisk reklam som en journalistisk produkt och därmed kunnat köpa sig större digital räckvidd? Nja. Blir jag topp tunnor rasande över att det finns konton på plattformen X som sprider S-propaganda utan att det sker med tydlig S-logga? Nja. Tycker jag att ”Aktuellt i Politiken” (AiP), publikationen som utger sig för att vara journalistik men i själva verket är en megafon för socialdemokratisk politik, är ett hot mot demokratin? Nja.

Snyggt är det inte, och ett brott mot den praxis som säger att det ska framgå tydligt när avsändaren bakom ett budskap är partifinansierad. Särskilt satsningarna mot ungdomar som inte kan antas ha en susning om att AiP är socialdemokratiskt ägd och styrd, är klandervärda.

Samarbetet med konton som spridit antisemitisk smörja, är förstås oförlåtligt. Men ändå. Det är inte avslöjandet utan reaktionen som fräter ner mitt sista lilla kvarvarande förtroende för Magdalena Andersson. Hennes hantering av saken befäster min känsla att allt, precis allt, bara är politiskt spel för henne.

Politiker agerar för att maximera sympati och väljarstöd. Det får man tugga i sig. Om man förväntar sig autenticitet, principfasthet och sårbar ärlighet, kommer man bli besviken. Men det finns grader, och det finns nivåskillnader, en del så stora att variationerna snarast är att betrakta som olika kategorier. Magdalena Andersson är på en nivå för sig.

När TV4 förra året avslöjade att det fanns folk på SD:s kansli som rattade en rad sociala-mediekonton som inte alla var korrekt SD-etiketterade, var Magdalena Andersson en av de hårdaste kritikerna. Metoderna förde tankarna till Ryssland, sa hon.

Hon var gravallvarlig och man förstod att hon ville att det skulle synas hur oerhört oroad hon var. Hon och toppkandidaten Helen Fritzon (S) gjorde till och med avslöjandet till en fråga i EU-valet och påstod att de skulle kräva lagstiftning om att varje person som upprättade en profil skulle identifiera sig för plattformens ägare. Så viktigt var detta avslöjande.

När hon nu konfronteras med frågan om aktiviteterna kring AiP, ser hon inte ens problemet.

Eller minns ni hur S-ledaren lät i kammaren förra året när hon konfronterade Ulf Kristersson för att ha anklagat den socialdemokratiske ledamoten Jamal el-Haj för att hysa terrorsympatier?

Hon arbetade upp sig till en känslosamhet som – förutom att den var outhärdligt teatralisk – skulle dölja det faktum att el-Haj hade besökt en Palestinakonferens med uppenbara Hamaskopplingar, en konferens han hade blivit avrådd från att gå på av sitt parti, en konferens där han tog tillfället i akt att omfamna arrangörens Hamasaffilierade ordförande.

Men förra året när Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas lotteriförsäljning bedrevs med djupt oetiska metoder mot gamla och förvirrade människor, varefter partiet i våras dömdes till miljonböter, då brydde sig Magdalena Andersson lustigt nog inte om att upparbeta någon låtsad känslosamhet utan meddelade bara i torra ordalag vilka åtgärder partiet hade vidtagit.

Hon såg inte ens ut som att hon skämdes. Det gör hon inte heller. Det är förargligt att bli avslöjad, men skäms, det gör aldrig Socialdemokraterna, varken för lotterierna, trollkontona eller Hamassupportrarna i det egna partiet. Och inte heller för den kriminella infiltrationen i Botkyrka. Så länge Andersson kunde förnekade hon att någon sådan förekommit. När det inte längre var möjligt teg hon framgångsrikt ihjäl historien.

Allt detta hade man kanske kunnat bortse från i någon mån, om det fanns en större berättelse om vart Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill föra Sverige. Men det saknas. Socialdemokraterna vill framförallt ha regeringsmakten.

Med vem som helst, i utbyte mot vad som helst. Det finns inget de inte är villiga att byta bort, för det finns inget riktigt fokus. Det integrationsprogram som skulle vara den här mandatperiodens stora sakpolitiska landvinning, har Magdalena Andersson redan distanserat sig från.

Socialdemokraterna försöker ta åt sig äran för regeringens brottsbekämpande åtgärder och utmålar sig själva som det parti som införde en stramare invandringspolitik. Men alla som minns skeendena 2015 vet att Socialdemokraterna inte snörde åt migrationen förrän flyktingkrisen var ett fullbordat faktum; de reagerade senare än alla andra europeiska länder, och det trots att Sverige redan tyngdes av svåra segregationsproblem.

Vi minns hur Morgan Johansson initierade en del utredningar om skärpta straff och fler utvisningar men att han varken ville eller förmådde genomdriva särskilt mycket. Magdalena Andersson hoppas att vi ska ha glömt allt detta till september nästa år.

Minns ni förra valrörelsen? Minns ni hur ämabel Magdalena Andersson var i debatt efter debatt mot Ulf Kristersson? Hon iscensatte sig själv som höjd över partikäbbel, en enande och samlande kraft. Efter valförlusten blev hon som förbytt och kunde bara nätt och jämnt maskera sitt raseri. Den här mandatperioden har hon aldrig försuttit ett tillfälle att uttala sig så illvilligt som möjligt om sina politiska motståndare.

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen, utan makten för dess egen skull, bara makten.

En berättelse om två intervjuer_[En berättelse om två intervjuer_GP-251110

Vad är nödvändig och demokratibevarande public service och vad är ytlig kommersialism? Frågan är, om möjligt, ännu svårare att besvara nu.

Härom veckan gästades SVT:s intervjuflaggskepp 30 minuter av Mattias Karlsson (SD). Några dagar senare medverkade Karlssons partikamrat Tobias Andersson i Expressens motsvarighet, Politikrummet.

Charles Dickens hade kunnat beskriva det som ”en berättelse om två intervjuer”. Men Dickens berättelse hade inte handlat om de inbjudna politikerna eller deras åsikter, utan om programmen.

SVT:s Anders Holmberg väntade drygt 21,5 av programmets 30 minuter innan han ställde sin första fråga om sakpolitik. Dessförinnan fokuserade han på vilken ministerpost Karlsson vill ha, på Anna-Karin Hatts avgång, på vad nättidningen Riks för några år sedan skrev om Annie Lööf, och på vad Liberalerna tycker om Karlssons parti.

Expressens Viktor Barth-Kron behövde inte mer än 26 sekunder innan han ställde sin första sakpolitiska fråga. Den handlade om hanteringen av Stegra och ledde vidare till försöken att nå en bred energiöverenskommelse. Både frågor och svar var stundtals tekniska, men både programledare och gäst ansträngde sig för att förklara svåra begrepp och ge lyssnaren en förståelse för hur beslutsprocesser i riksdag och regering fungerar.

Det framstår onekligen som ironiskt med tanke på att det är SVT, enligt sitt sändningstillstånd, som ska ”bidra till kunskap, insikt och bildning”.

Varken Holmberg eller Barth-Kron var snälla, om man med det menar att de ställde enkla frågor eller undvek att pressa sina gäster. Men de pressade på olika sätt. Holmberg avbröt ofta; frågorna var förhörsliknande. Barth-Kron var avslappnad, om än tidvis bitsk, och lät gästen utveckla sina svar.

Holmbergs frågor andades indignation. De handlade inte om sakförhållanden, utan snarare om gästens allmänna legitimitet. Barth-Krons frågor var värderingsneutrala, men mycket precisa. Han ville veta om gästen kunde förklara sina ståndpunkter – och belägga dem.

Vi som själva gett sådana intervjuer vet att en avslappnad journalist ofta är farligare än en aggressiv. Ju mer tid man får på sig, desto större är risken att man uttrycker sig fel eller säger för mycket. Men de intervjuerna blir i regel bättre – särskilt för publiken, som får både mer och tydligare information. Och det råkar vara just vad public service-uppdraget syftar till, men sällan förmår leverera.

Jag inser att olika program har olika syften och målgrupper. Jag inser att vissa prioriterar konflikt och känslor, medan andra föredrar bildning och information. Jag inser också att granskning och ansvarsutkrävande även omfattar maktens etik.

Vad jag däremot inte inser är varför SVT, med sin skattefinansierade miljardbudget, prioriterar snabba underhållningskalorier, medan kommersiella Expressen tar sig tid att belysa och upplysa publiken om komplexa sakfrågor. Och jag tror inte att SVT kan förklara det heller, vilket är ett problem i sig.

Det var den bästa av intervjuer, det var den sämsta av intervjuer.

Johan Ingerö Alias

Svårt att finna mening i maskinen_[Adam Cwejman_GP-251109

Att åka in i centrala Oslo är en förvirrande upplevelse. Man kan snabbt få intrycket att man befinner sig i Stockholm. Den strama nordiska brutalismen – byggnader med samma nyanser som en jämngrå himmel – ser ut precis som i vilken annan storstad i Norden.

En majoritet av nordens befolkning bor numera i sådana här miljöer. Högmoderna och standardiserade. En konsekvens av stordriftsfördelar och baserade på internationella trender inom arkitektur och byggindustri.

Denna visuella homogenitet tjänar som en illustration över den civilisation vi lever i – rotlös, ansiktslös och rationell.

Några av de mest utmärkande dragen för vår tid är följande: en majoritet av oss lever i stora städer. År 1900 levde 27 procent av den svenska befolkningen i tätorter och städer, eller “urbana områden”. I dag är den siffran 88 procent. Våra städer har blivit mer lika varandra, liksom livet vi lever i dem. Naturen befinner sig på behörigt och romantiserat avstånd.

Många av oss tillbringar numera en stor del av dygnet i digitala världar, vare sig de hör till yrket eller fritiden, gränserna däremellan har ju lösts upp. Med människans inträde i det digitala följer samhället. Och numera bor vi i den digitala världen granne med listigt utformade algoritmer som styr vår uppmärksamhet och tid.

En majoritet av oss är inte religiösa eller särskilt traditionella, i bemärkelsen att vi följer organiserade system som fyller våra liv med vägledning och andlig mening. Vi väljer det som är bekvämt, och väljer bort det svåra och kravfyllda som traditioner och religioner ofta påbjudit.

Urban, digital och sekulär. Men också tillfredsställd, effektiv och ändamålsenlig. Vi är delar av en avancerad, byråkratisk och kapitalistisk maskin som ständigt är på väg till nya höjder av utveckling och tillväxt.

Är det dåligt? Inte nödvändigtvis. Det brukar upprepas att vi lever i den rikaste och lyckligaste epoken av mänsklighetens historia. Det stämmer med vissa måttstockar.

Aldrig har vi levt så länge och varit så fysiskt friska. Fler människor i världen är överviktiga än underviktiga. Viktnedgångsmediciner gjorde danska Novo Nordisk till Europas högst värderade bolag under en tid.

Vi lever i modernitetens tidevarv och trenden är att vi snarast kommer bli mer sammanflätade med teknologin, rationaliteten och den kapitalistiska ekonomin, inte mindre.

Resan vi är på, och dess riktning, påbörjades för mer än hundra år sedan.

Inte långt efter att Friedrich Nietzsche i “Den glada vetenskapen” (1882) hade proklamerat att Gud var död “och vi har dödat honom – du och jag!” så skrev de italienska futuristerna - en samling poeter, konstnärer och filosofer – om hur den snabba rörelsen, framåtskridandet och föraktet för det gamla skulle definiera oss hädanefter.

Vi skulle inte bara skapa maskiner som tjänade oss, vi skulle i våra beteenden och tankesätt bli likt maskiner, effektiva och systematiska.

Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs credo “move fast and break things” är som hämtat ur den italienska poeten Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest.

Trots att texten publicerades 1909 så är det som att läsa om vår tid: “Vad är nyttan med att blicka tillbaka i det ögonblick då vi måste öppna det omöjligas mystiska luckor?”. Frånsett den poetiska tonen är likheten mellan Marinetti och Zuckerberg slående: Stå aldrig still, spara inget och glöm det förflutna.

Tycks kopplingen lite sökt? Kanske. Grundarna av de moderna techjättarna Meta, Amazon, Nvidia, Microsoft, Google, är sällan lika filosofisk lagda som Marinetti var. Men det finns ett undantag.

Marc Andreessen, techmiljärdär, investerare och numera nära samarbetspartner med Trumpadministrationen skrev för två år sedan Teknikoptimistens manifest. Det borde alla läsa som vill förstå det ideologiska fundament som ligger till grund för den stora AI-guldruschen som pågår just nu.

Marinetti och Andreessen är samma andas barn, trots avståndet i tid. Det ständiga framåtskridandet skapar, enligt Andreessen, “evig materiell skapelse, tillväxt och överflöd”.

Teknikoptimisten, hävdar Andreessen, tror “på romantiken i teknologin, i industrin. Tågets eros, bilens, den elektriska lampans, skyskrapans. Och mikrochipet, neuralnätverket, raketen, den klyvda atomen.”

Marinetti och Andreessens tankar är de som definierar vår tid, oavsett vilket samhälle vi befinner oss i. Men de flesta av oss möter tekniken som konsumenter. Det är samma tekniska konsumtionskultur som förenar indier, kineser och svenskar.

Vi konsumerar – produkter, tjänster och befinner oss alla i det eviga digitala flödet. Dessa är visserligen på olika språk och innehåller olika trender men de är samtidigt alla lika i att de behöver, och får, vår konstanta uppmärksamhet.

I detta samhälle är platsen, rötterna, traditionerna och gamla gemenskaper överflödiga. De är reliker från det förflutna. Med åren lär fler och fler betrakta dem som närmast mytologiska fenomen, för vi blir mer digitala för varje år som går.

Det räcker med att sammanfatta 2000-talets kvartssekel som vi har genomlevt.

På 00-talet blir internet självklart i det moderna samhället med digital kultur och underhållning. 2010-talet definierades av den “smarta” telefonen, sociala medier och näthandel. 2020-talet hör dock till den artificiella intelligensen. Det finns inget ekonomiskt område som just nu översköljs av tillnärmelsevis lika mycket pengar. Historiskt i sin skala, på fler sätt.

Lyssnar man på intervjuer med en annan tech-mogul, OpenAI:s vd Sam Altman, vilket jag tycker man bör göra, så får man inte bara en förståelse för hans bolags ambitionsnivå med ChatGPT, utan även vilket samhälle, vilken människa, som vår tids teknikoptimister tänker sig.

Och det handlar inte bara om nya upptäckter, prylar och framgångar, det handlar om nästa evolutionära steg för människan och samhället. Marinetti talade om det industriella och mekaniserade samhället. Andreessen och Altman om den cybernetiska och digitala människan.

Det är svårt att inte lockas av att ha tillgång till all världens underhållning, kunskap, spel, erotik och musik dygnet runt utan begränsningar. Och vem skulle protestera emot nya uppfinningar som kan ge blinda synen åter och upphäver den fysiska kroppens begränsningar?

Men måste man vara luddit, en bakåtsträvare, för att oroligt ställa sig frågan vilken sorts människa det är som blir en konsekvens av att vi lever i symbios med maskinen? Om man lyssnar på Altman, så stannar det inte vid en symbios, vi skapar med artificiell intelligens – likt gudar – en varelse som vida överstiger vår fattningsförmåga, en gud jämte oss.

Samhället har med stor entusiasm gjort oss av med det som tidigare definierade oss som människor – rötterna, den metafysiska meningen i tillvaron och närheten till naturen. Vilket kanske är naturligt. Vi är framåtskridande varelser som ständigt lägger ny mark, bokstavligt och figurativt, under oss. Men vad återstår då?

Författaren Paul Kingsnorth skildrar den här nya människan och den civilisation hon har skapat. I sin senaste bok “Against the machine – On the unmaking of humanity” (2025) skriver han att “Vi – åtminstone om vi är bland de lyckliga – har varje pryl och recept och webbplats och butik och exotisk semester i världen tillgänglig för oss, men vi saknar två saker som vi verkar behöva, men ändå griper efter: mening, och rötter.”

Att försöka återskapa mening, samvaro och rötter i den digitala världen är svårt bara genom insikten att utbudet och valmöjligheterna är obegränsade. Det kräver en oerhörd ansträngning att begränsa sig själv.

Den samtida människan, åtminstone om hon är lyckligt lottad, som Kingsnorth skriver, har allt men samtidigt inget. Vi kan få varje fysiskt behov tillfredsställt många gånger om. Men ändå så saknar vi något. Vi är förfrämligade från naturen, oss själva, varandra, våra rötter. Vi är materiellt de rikaste människorna någonsin, men existentiellt försöker vi ständigt fylla ett stort gapande hål inom oss.

Det moderna och teknologiska samhället levererar oändliga valmöjligheter och förströelse men skapar också tomhet och brist på mening.

Bränn inte fler pensionsmiljarder i Norrland_[Adam Cwejman_GP-251026

Kapitalism bygger på risktagande. Men vem är det som ska ta risken? Frågan är i högsta grad aktuell nu när det blivit alltmer uppenbart att Stegra, som tidigare gick under namnet H2 Green Steel, går in i en akut kris.

Bolaget har varit Bodens kommuns stora framtidshopp och en av de stora “gröna” industristoltheterna för hela landet. Främst har privata investerare gått in med pengar. Men även stora mängder gemensamma medel har använts för att försöka få i gång Stegras verksamhet.

Bolaget grundades 2020 med idén att skapa en storskalig vätgasbaserad stålproduktion i Norra Sverige. Löftena om en klimatneutral stålproduktion låg helt rätt i tiden. Med orden ”grön omställning” var det lätt att få lån och investeringar.

Närheten till malmfälten och den svenska vattenkraften skulle underlätta tillförseln av råvaror och el. Till grundarna hör Harald Mix, känd för sin inblandning i bland annat Northvolt.

Mellan 2022 och 2023 går en rad investerare in i bolaget. Investmentbolaget Altor, också det grundat av Harald Mix blir näst största ägare. Tillsammans med andelen som Mix har via holdingbolaget Vargas holding blev han enskilt största ägare i Stegra.

Bland övriga investerare återfinns Just Climate, en investeringsfond grundad av den amerikanske tidigare vicepresidenten Al Gore. Till de mindre ägarna hör bland annat Kinnevik och investmentbolaget GIC från Singapore. Pensionsförvaltarna Andra AP-fonden och AMF går också in som ägare, delvis genom pengar till Just Climate.

2024 byter H2 Green Steel namn till Stegra, byggandet av fabriken i Boden fortsätter. Men problemen börjar samtidigt hopa sig. Stigande kostnader för logistik och infrastrukturinvesteringar ställer till det. Bland annat behöver man bygga järnväg till den egna fabriken.

Jämte Northvolt är Stegra den största moderna industrisatsningen i norra Sverige. Northvolt och Stegra har tyvärr mycket gemensamt. Båda projekten har försökt att på kort tid få i gång en mycket el- och kapitalintensiv produktion och båda bolagsledningarna har överskattat hur snabbt man skulle få i gång en lönsam verksamhet.

I Northvolts fall handlade det om att på bara några år skapa en omfattande egen batteriproduktion. Som jämförelse kan nämnas att kinesiska Catl, världens största batteritillverkare, haft mer än 20 år på sig att skapa en motsvarande verksamhet. Men den utvecklingen skedde gradvis. Med både Stegra och Northvolt så har man försökt göra väldigt mycket på kort tid.

Stegra är inte ensamt om att misslyckas med den utmaningen. Indiska ståljätten ArcelorMittal fick nyligen skrinlägga sin tyska satsning på grönt stål. Skälet sades vara de höga energipriserna i Europa. Till Financial Times säger Axel Eggert, representant för stålföretagens europeiska branschorganisation Eurofor att ”affärsmodellen för grönt stål finns inte i Europa”.

Viljan har inte saknats, varken i Tyskland eller i Sverige. Men när de fagra löftena som hördes runt 2020 nu är ett minne blott så gör sig verkligheten påmind, och den är inte varsam mot en oprövad och energiintensiv verksamhet som den Stegra tänkt dra i gång.

Hur länge bolaget överlever eller om det ens gör det beror helt på om ännu fler investerare går in eller om Stegra lyckas hitta ännu fler långivare. Kanske kan det gå.

Huvudägaren Harald Mix har uppvisat en sällsynt förmåga att locka långivare, däribland från det offentliga. I slutet av 2024 var 83 procent av Riksgäldens lånekrediter utställda till bolag som Mix varit med och grundat: Northvolt och Stegra.

Det som möjliggjorde dessa garantier var den lagändring som skedde 2021, på Miljöpartiets initiativ. Tanken var att Riksgälden skulle underlätta för Sverige att nå sina miljömål. Lyckligtvis så aktiverades aldrig Northvolts del av lånekrediterna innan konkursen. Huruvida det kommer att ske med Stegra återstår att se.

Nyligen lämnade dock Harald Mix som styrelseordförande för Stegra. Samtidigt meddelar hans eget bolag Vargas holding att man inte ämnar gå in med mer pengar i Stegra. Kanske inser Mix själv att det är kört och att han borde rädda sig själv innan han går under med skeppet som han själv har sjösatt?

Men mer pengar behöver Stegra, och det akut. I skrivande stund har satsningen kostat 72 miljarder kronor. Enligt uppgifter från Financial Times så gör Stegra av med tre miljarder i månaden. I den pågående finansieringsrundan hoppas man dra in tio miljarder, vilket skulle innebära verksamhet i något mer än tre månader.

Sådan nödhjälp var precis det Northvolt sökte sig åt under sitt sista år. Medan ägare så diskret som möjligt försökte lämna så stod de som lovats guld och gröna skogar kvar, tvingade att städa upp. När det skedde med Northvolt lämnades Skellefteå kommun kvar med notan. Miljardbelopp hade lagts på infrastruktursatsningar, bostäder och kommunal service.

Något liknande håller på att ske i Bodens kommun, där Stegra bygger sin fabrik. Kommunen har tagit på sig stora lån för att finansiera utvecklingen av infrastruktur. 2017 låg kommunens skulder på 80 miljoner. Innevarande år är den siffran uppe i 1,5 miljarder. Och en stor andel av den kommunala budgeten går nu åt till rena räntebetalningar av dessa lån. Kommunen önskar just nu hjälp från staten.

Stegras vd Henrik Henriksson beskyller samtidigt staten för att stå i vägen för Stegras framgångar genom att inte lätta på plånboken. Regeringen ställer sig kallsinnig till sådan kritik, och det med rätta, inte minst mot bakgrund av Northvolts konkurs.

Hade det varit annorlunda om vi hade haft en S-regering? Det kommer vi aldrig få veta, men vi kan förstås gissa, mot bakgrund av den gränslösa entusiasm som visades från den tidigare S-regeringen för både Northvolt och Stegra. Sedan har vi de täta banden mellan tidigare S-politiker och sfären runt Harald Mix. Tidigare statsrådet Ibrahim Baylan jobbar i dag exempelvis åt Vargas holding som konsult.

Men även om regeringen är återhållsam med pengarna så finns det andra sätt att finansiera.

Två av AP-fonderna, den andra och fjärde, har genom investeringar i fonden Just Climate blivit en av huvudägarna i Stegra. AMF-pension, som ägs av Svenskt Näringsliv och LO, har gått in med två miljarder i Stegra. I tidigare nämnda Mix-grundade Altor återfinns även Tredje AP-fonden som en av investerarna.

Det är värt att påminnas om att AP-fonderna som förvaltar våra pensionspengar förlorade omkring sex miljarder och AMF två miljarder när Northvolt gick i konkurs. Det är visserligen små summor om man ser till det totala förvaltade kapitalet, men pengarna hade gjort mer nytta i mindre riskabla satsningar.

Betänk hur det lät för några år sedan: Total hybris och brist på ödmjukhet när det lovades klimatsmarta och jobbskapande satsningar. Kapitalister som Harald Mix tillsammans med entusiastiska politiker, företrädesvis från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, såg inga som helst risker. Det svenska 2010-talet fylldes av det här – så fort något kunde inordnas i ”grön omställning” så var det som att ansvarstagande och riskbedömning åsidosattes.

Vi har i Göteborg vår egen beskärda del av det här. Minns den bejublade satsning Göteborg Energi skulle göra på gas? GobiGas kostade totalt två miljarder kronor innan anläggningen helt lades i malpåse. Det är helt i sin ordning att kapitalister och privat kapital tar stora risker. Men politiker, och de som förvaltar våra gemensamma medel – exempelvis pensionsbesparingar – ska vara betydligt försiktigare.

När inte ens Harald Mix är villig att gå in med mer kapital i sitt eget bolag så borde det vara en tydlig signal till pensionsfonderna som överväger att kasta in ytterligare några miljarder.

Stegra riskerar att bli en upprepning av Northvoltkraschen.

Adam Cwejman

Därför försvårar islam integration_[Naomi Abramowicz_GP-251023

De senaste 50 åren har fundamentalisterna tagit makten inom islam. Det har inte bara varit negativt för den muslimska världen, utan även för Europa.

Den nederländske sociologen Ruud Koopmans nya bok ”Halvmånens fall”, om fundamentalismens konsekvenser för den muslimska världen, kunde inte ha kommit lägligare (Fri Tanke 2025). Hösten har präglats av en debatt om islams roll i Sverige.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har förordat en blågul islam, där muslimer både firar eid och jul. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har förespråkat ett förbud i offentliga miljöer mot klädesplaggen burka och niqab, som täcker ansiktet.

Men Koopmans bok går bortom den dagsaktuella debatten. Den är baserad på decennier av forskning och är till för läsaren som vill få en djupare förståelse för den muslimska världens svårigheter och hur den påverkar muslimska invandrares integration i samhällen i väst.

Koopmans menar att krisen i den muslimska världen handlar om att religionen har hamnat i händerna på fundamentalisterna under de senaste 40 åren. Han definierar muslimsk fundamentalism som idén att det enbart finns en korrekt tolkning av islam, utan utrymme för förändring. När det uppstår konflikter mellan islam och andra värden så trumfar alltid religionen, enligt fundamentalisternas världssyn.

Fundamentalisterna har dessutom haft gott om pengar för att kunna sprida sina idéer. Tack vare oljeintäkter har länder som Iran, Saudiarabien och Qatar kunnat pumpa in miljarder i fundamentalistisk missionsverksamhet. Sedan 1975 beräknas Saudiarabien ha spenderat två till tre miljarder dollar årligen på att sprida sin rigida version av islam. Sverige är en av mottagarna. För 15 år sedan finansierade den saudiarabiska staten den stora moskén på Hisingen med 67 miljoner kronor (SVT 2/2 2011).

Koopmans hävdar att årtionden av riktad fundamentalistisk propaganda har bidragit till att länder med muslimsk majoritetsbefolkning har halkat efter resten av världen. Det finns framför allt tre kärnproblem, enligt Koopmans.

Det första handlar om att muslimska länder saknar en tydlig uppdelning mellan religion och stat. Det innebär att den som har den politiska makten också bestämmer vilka religiösa uttryck och tolkningar som är tillåtna. Därför är andra religioner antingen förbjudna eller utsatta för diskriminering – vilket också gäller andra tolkningar av islam än den statsstödda. Det finns heller inget utrymme för medborgerliga rättigheter som kan hota religionens ställning, vilket innebär att det inte finns plats för reell yttrandefrihet, pressfrihet eller sexuell frihet.

Det andra problemet handlar om diskriminering av kvinnor. I många muslimska länder behandlas kvinnor som andra klassens medborgare. Skolgång för flickor är inget prioriterat område eftersom de flesta förutsätts bli hemmafruar och uppfostra stora familjer. Majoriteten förvärvsarbetar inte, vilket bromsar den ekonomiska utvecklingen.

Det tredje problemet handlar om föraktet för sekulär kunskap. Det finns en mängd historiska skäl till att den muslimska världen fortfarande har ett stort kunskapsunderskott i jämförelse med väst. Det dröjde ända till 1700-talet för tryckt skrift på arabiska att introduceras i Osmanska riket – hela 300 år efter Europa. Det är en bidragande anledning till att läskunnigheten länge släpade efter i stora delar av den muslimska världen.

Arab Human Development Report visade för 20 år sedan att antalet böcker som översatts till arabiska var en femtedel av det totala antalet böcker som översatts till grekiska. Då är arabiska ett språk som i dag talas av över 300 miljoner människor jämfört med grekiskans 13 miljoner. Sedan dess har digitaliseringen underlättat översättningar till arabiska.

Även om Koopmans har rätt i att sekulär kunskap har värderats lågt i den muslimska världen så är bilden inte enbart nattsvart. Det går att skönja en viss positiv utveckling, åtminstone på den arabiska halvön. Hela 79 procent av kvinnorna i Kuwait har gått en eftergymnasial utbildning, jämfört med 71 procent av männen. År 1992 var knappt 60 procent av kvinnorna i Saudiarabien läskunniga. År 2024 hade den siffran stigit till 97 procent.

Koopmans beskriver hur den muslimska världens tre kärnproblem flyttar med när invandrare från muslimska länder söker ett nytt hem i väst. Muslimska invandrare har ofta sämre förutsättningar och svårare att integreras än andra religiösa grupper från samma region. Även om alla inte är religiösa så präglas många ändå av den kultur och religion som de har vuxit upp med.

Exempelvis refererar Koopmans till studier som visar att kristna libaneser i Australien lyckas bättre än sina muslimska landsmän. Samma mönster återfinns på fler håll. Sikher och hinduer från Indien har varit mer framgångsrika i Storbritannien jämfört med muslimer från Pakistan och Bangladesh.

Koopmans ger en heltäckande beskrivning av den muslimska världens kris och de problem som många muslimska invandrare bär med sig från sina hemländer. Men han presenterar inga klockrena svar för att vare sig förbättra integrationen av muslimer eller för att frigöra islam från fundamentalisternas grepp.

En av Koopmans lösningar är att begränsa utländska stater från att finansiera imamer, moskéer eller andra religiösa institutioner. Det är onekligen en bra början, och där har Sverige kommit en bit på vägen. Just nu utreds ett förbud av utländsk finansiering av verksamheter med antidemokratiska syften. Utredningen ska presenteras nästa år.

Hans andra lösning är betydligt svårare att genomföra. Koopmans menar att det krävs en inom-muslimsk reformrörelse som distanserar sig från fundamentalisterna. Det vore givetvis önskvärt om det skedde en reformering av islam inifrån, men kultur och religion är trögrörlig materia.

Varaktig förändring kan varken beställas eller skapas av utomstående. Den är en långsam process som kräver tid, kraft och engagemang. Inte minst kräver den att andra utövare, som är mindre intresserade av förändring, inte hindrar reformistiska inriktningar att växa fram och ser mångfald inom islam som en styrka i stället för ett hot. Risken är att Koopmans vision för islam förblir en önskedröm, åtminstone på kort sikt.

Naomi Abramowicz

Här berättar romerna själva hur tiggeriet organiseras_251001

https://www.friatider.se/har-berattar-romerna-sjalva-hur-tiggeriet-organiseras