Romer fick 100 miljoner i bidrag – försvann

 

Myndigheterna betalade ut 100 miljoner kronor till romska föreningar och räknade med att medlen skulle hanteras ansvarsfullt. Men nu avslöjar Dagens Nyheter det ofattbara – pengarna har till stor del "försvunnit spårlöst".

Dela artikeln

Dokumentation och utbetalningar från svenska myndigheter till dessa föreningar har granskats, och det visar sig att över 100 miljoner kronor har betalats ut.

Rysslands krig mot Ukraina ledde till att Romska ungdomsförbundet fick två miljoner kronor från MUCF för att hjälpa till i mottagandet av ukrainska flyktingar.

Drygt 850.000 kronor användes – men det är oklart till vad. Av fem kommuner som DN ringt har ingen hört talas om någon romsk förening som försökt hjälpa ukrainska flyktingar.

– Vi har inte hört talas om deras förening här, så man blir lite ifrågasättande till att de fått bidrag, säger Therese Jaramillo, som arbetar med flyktingmottagande från Ukraina i Växjö kommun.

På föreningens hemsida påstås att 4.000 romska flyktingar ha kommit till Sverige, men det är inget Migrationsverket känner till. Myndigheten har heller inga uppgifter om att föreningarna skulle ha varit engagerade i att hjälpa flyktingar.

Det som händer det händer
Det är enligt DN oklart om föreningen, som påstår sig ha 4.000 medlemmar, har några medlemmar. På hemsidan finns exempelvis ingen information om hur man blir medlem.

Svenska myndigheter är dock generösa med andras pengar och tänker inte granska om skattemedlen de betalar ut går till riktig verksamhet eller till kriminalitet.

"Vi har diskuterat om kontroller ska skärpas, men kommit fram till ett nej. Det är bättre att det som händer, det händer. För att inte göra det för svårt för små föreningar att söka stöd", säger Anna Gezelius, enhetschef vid Institutet för språk och folkminnen, till DN

Ni gillar inte mångkultur bara för att ni påstår det_[HåkanBoström-GP230518

I SVT:s senaste partiledardebatt fick politikerna räcka upp handen om de tyckte att det ”är bra att Sverige är ett mångkulturellt land”. Alla utom Jimmie Åkesson sträckte upp armen. Men när programledarna sedan bad de olika partiledarna att utveckla sin ståndpunkt framgick det rätt tydligt att de deras förståelse för begreppets innebörd var begränsad.

S-ledaren Magdalena Andersson talade om ett ”öppet och fritt samhälle” där ”inte alla ska stöpas i samma form”. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostgar menade att ”vi inte ska dömas utifrån hudfärg”. Centerns Muharrem Demirok förklarade att mångkultur för honom var att han som ”son till en arbetskraftsinvandrare” kunde representera Centerpartiet i debatten och se sig själv som ”en del av Sverige”. Statsminister Ulf Kristersson (M) sade att det handlade om att ”välkomna människor med olika språk och religioner” men samtidigt ställa krav på integration.

Det var inget fel på svaren. Men inget av dem handlar egentligen om mångkultur. Tvärtom nämner partiledarna olika grundvärden i det moderna, liberala och individualistiska Sverige – värden som ofta skulle hamna i konflikt med praktiserandet av verklig mångkultur.

Det här är inte bara en begreppsexercis utan grundläggande för att förstå bristerna i svensk migrations- och integrationspolitik. Begreppet mångkultur förutsätter att man kan tala om kulturer i bredare antropologisk bemärkelse, något vi är extremt ovana vid i Sverige eftersom vi gärna ser vår moderna kultur som uttryck för rationella beslut och formell lagstiftning.

Kultur i denna breda bemärkelse handlar om kollektiva identiteter och livsmönster där mer eller mindre bestämda uppfattningar om religion och familj står i centrum. Det är exempelvis ingen slump att islamsk lag (Sharia) är inriktad på familjerätten. Det är heller inget unikt för muslimsk kultur utan något som utmärker alla traditionella (i praktiken patriarkala) kulturer även om föreskrifterna kan variera.

I de gamla mångkulturella imperierna; Osmanska riket, österrikiska Habsburg, Brittiska imperiet, var det inte ovanligt att olika etniska grupper hade sina regler kring just familjeangelägenheter och religionsutövande. Imperiestaten fanns långt borta och la sig i huvudsak bara i dess övergripande intressen – att folk inte slog ihjäl varandra och betalade skatt.

Med den moderna statens framväxt blev denna mångkulturalism svår att upprätthålla. Staten ville nu forma sina medborgare till kuggar i det framväxande industrisamhället, kort sagt till individer inom ramen för nationalstaten. Religionen och familjen blev en privatsak. Med allmän skolgång och arbetsdelning disciplinerades den moderna individen fram. Sverige är troligen i det land i världen som gått längst i denna riktning, förstärkt av en omfattande välfärdsstat och stark tro på planering. Många svenskar har ingen som helst erfarenhet av hur det är att leva i ett traditionellt, kollektivistiskt samhälle.

Välfärdsstaten har aktivt tagit över mycket av det som tidigare sköttes av patriarkala familjestrukturer, där kontrollen av kvinnor och barn (reproduktionen av sociala maktrelationer) är helt central. Den starka statens utgångspunkt har på gott och ont varit att befria individen från familj, släkt, grannskap och andra beroenden. Via ett högt skattetryck, socialförsäkringar och höga levnadskostnader knyts individen till både staten och arbetsmarknaden (kapitalet).

Har man detta klart för sig förefaller de svenska partiledarnas förespråkande av ”mångkultur” mest bero på missförstånd. Vad de egentligen säger är att alla kan och bör bli moderna svenskar. Det är rätt oklart hur Åkesson egentligen skiljer ut sig på den punkten.

Kultur, liksom religion, blir i det moderna liberala samhället en privatsak. Om man så vill en fråga om ytliga manifestationer, såsom vilka helgdagar man firar, vad man äter för mat eller i värsta fall hudfärg. Kulturen förvandlas till en mer eller mindre valbar individuell identitet, något som även lätt låter sig kommersialiseras till matkampanjer på Ica eller hudfärgsrepresentation i reklam-tv.

I en djupare existentiell eller social bemärkelse har det väldigt lite med traditionell kollektivistisk kultur att göra. Men det har desto mer med en amerikaniserad samtidsmodernitet att göra. Att framhäva sitt ursprung eller sin hudfärg blir i ett modernt samhälle snarast en ersättning för en förlorad traditionell kollektiv kultur. Många människor står nämligen inte ut med att bara se sig som en ”individ” i mängden, speciellt om man inte tillhör ”de framgångsrika” i den kapitalistiska ekonomin eller har hög status av andra skäl.

Det är nog så man bäst bör förstå partiledarnas version av mångkultur. Den är mer eller mindre medvetet inspirerad av USA, eller åtminstone idén om USA. Det stora landet i väster är förvisso mycket mer tolerant mot olika sätt att leva sitt liv än Sverige. Det är ett nybyggarland där det är vanligt att hänvisa till sitt ursprung. USA genomsyras av en gemensam amerikansk individualistisk kultur, samtidigt som det nästan slits itu av sociala konflikter.

I Storbritannien och Tyskland har man inte hyst samma illusioner om att kunna bli USA. Man har i stället delvis accepterat verklig mångkultur, även om acceptansen minskat det senaste decenniet. Britterna har låtit Sharia-domstolar verka öppet i landet. Tyskland är på många sätt mycket mer kulturellt segregerat än Sverige där miljontals turkar lever i egna enklaver sedan generationer.

Det handlar delvis om att tyskar och britter är mer medvetna om sin kulturella särart och därför även om andras särart. Men denna tolerans visade sig snabbt stå i strid med andra liberala värden. Både Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair och Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel tog officiellt avstånd från mångkulturalismen för över tio år sedan. Ett skäl var förstås att mångkultur i egentlig bemärkelse nästan alltid i praktiken innebär en acceptans för mer eller mindre starka inslag av hederstänkande med kontroll av kvinnor och barn, parallellsamhällen, utanförskap och konflikter med majoritetssamhället.

Det är så man bör förstå Jimmie Åkesson (SD) när han i partiledardebatten försökte säga att mångkultur är något annat än vad de övriga gav uttryck för. Ur ett europeiskt perspektiv har han rätt. Däremot har han fel i att de övriga svenska partiledarna drivit på för att göra Sverige till ett mångkulturellt land i denna ordets mer egentliga bemärkelse.

Sanningen är snarare att svenska makthavare inte förstått konsekvenserna av sin politik. Man har i sin kombination av kulturblindhet och starka tro på de moderna institutionerna utgått från att integrationen löser sig av sig själv bara de vuxna kommer i arbete och barnen i svensk skola.

Därför valde också många att blunda för jobbiga frågor som hedersförtryck, kulturkonflikter eller kopplingen mellan immigration, social desorganisation och brottslighet trots att dessa fenomen är internationellt och historiskt välkända.

Nästan ingen svensk makthavare har på allvar velat ha ”mångkultur” eftersom det knappast är förenligt med en omfattande välfärdsstat byggd på liberal individualism och jämställdhet. Man har i stället sett vår egen moderna kultur som självklar och ett uttryck för framsteg. När tidigare statsministern Stefan Löfven (S) raskt konstaterade att ”I Sverige tar vi i hand” var det ett uttryck för denna oreflekterade inställning.

Att tolerera något är inte detsamma som att gilla det. Toleransen står dock inte särskilt högt i kurs i Sverige. För som bland annat statsvetaren Andreas Johansson Heinö konstaterat är ”likhetsnormen” helt förhärskande. Det är ett arv från det homogena Sverige som delas från höger till vänster och gärna göms bakom idéer om framsteg, förnuft eller bara som ”rena självklarheter”. Vi gillar inte olika, även om vi gillar att säga det i kör.

Alla partiledare utom Jimmie Åkesson (SD) säger sig gilla mång- kultur. I själva verket försvarar de ett svenskt system som på många sätt är oförenligt med verklig mångkultur.

Det nya Sverige -Stoppa ligorna som länsar_[Karin Pihl-GP230508

I spåren av de ökade matpriserna ser kriminella sin chans. Butikerna står hjälplösa inför ligornas framfart. Det är inte acceptabelt.

De kraftigt stigande matpriserna har påverkat så gott som alla. Särskilt hushåll som redan hade det knapert har hamnat i en riktigt jobbig sits när matpriserna ökat med en femtedel på ett år. Men alla gråter inte över inflationen.

Några som ser de höga priserna på livsmedel som ett gyllene tillfälle att berika sig själva är stöldligorna. De riktar in sig på dyra varor – inte minst kött.

Köttstölderna har ökat dramatiskt på senare tid. Och det är kriminella ligor som står för merparten. Enligt polisen är stölderna en del av den organiserade brottsligheten (DN 4/5).

Tjuveriet är som värst i storstäderna. Pontus Granqvist, butikschef på Ica Maxi i Angered, är en av dem som drabbats hårt. Tidigare i våras berättade han för DN om vilka det är som stjäl. Det är inte främst ”personer som älskar kött och ska sitta hemma och möla”, utan kriminella grupper som säljer köttet vidare till restauranger som inte bryr sig om var råvarorna kommer ifrån.

Nina Jelver, säkerhetschef på Svensk Handel, berättar hur det kan gå till. Tjuvarna arbetar i mindre grupper som går in i butiken med stora väskor eller Ikeakassar. Sedan går de fram till köttdisken, plockar på sig så mycket de kan och försvinner snabbt ut ur butiken (DN 27/2).

Handlarna gör vad de kan för att stoppa tjuvarna. På Ica Maxi i Angered har man satt upp övervakningskameror, installerat utpasseringsgrindar och lagt undan det dyraste köttet. Men det hjälper inte. Och polisen gör inte tillräckligt för att stoppa stölderna.

Butikschefen berättar för DN: ”Några civila väktare i butiken tog en man som stulit kött och jeans till ett värde av 10 000 kronor. Polisen kom och tog honom, och släppte honom här utanför butiken. Innan de här civila väktarna var klara med sitt arbetspass hade de tagit honom igen, när han stal kaffe till ett värde av 4 000 kronor.”

Polisen har länge fått kritik för att man lägger mängdbrott på hög. Riksrevisionen kom tidigare i år med en granskning där man drog slutsatsen att förmågan att lösa brott som butiksstölder, inbrott och skadegörelse är låg. Läget är ”allvarligt”, enligt granskningen, eftersom oförmågan leder till att tjuvarna ges fri lejd. Det får i sin tur negativa konsekvenser för allmänhetens förtroende för rättsstaten.

Bland handlarna är det förtroendet redan i botten. Enligt en undersökning från Svensk Handel anmäls 70 procent av brotten inte till polisen. Butiksägarna vet att en anmälan sällan leder till något.

Utvecklingen är inte acceptabel. Det går inte att avfärda stöldligornas framfart genom svenska matbutiker som inte så allvarliga eftersom ”ingen ju blir skjuten”. Handeln förlorar sex miljarder kronor varje år på stölder. Det är summor som i förlängningen hamnar hos kunderna när priserna måste justeras uppåt för att täcka upp inkomstbortfallet.

Och det kan få fler konsekvenser än så. När den lilla kvartershandlaren blir utsatt för den femtielfte stölden på kort tid kanske han känner att det inte är värt det längre, och lägger ned sin butik. Vilket i sin tur får en negativ effekt på lokalområdet, som får sämre service.

Både polisen och kommunen måste ta större ansvar. Polisen måste börja ta mängdbrotten på allvar. Kommunerna borde skärpa sina kontroller av restauranger för att säkerställa var köttet kommer ifrån. På så vis kan efterfrågan på stulna råvaror sjunka. Kommunen kan också bidra med att ha väktare utanför utsatta stormarknader. Sverige måste sätta ned foten mot stöldligorna innan de skalar upp sin verksamhet ännu mer.

Kamp mellan stat och klan i Hammarkullen_[Håkan Boström-GP230425

 

TYSTNADSKULTUREN I GÖTEBORG

Kamp mellan stat och klan i Hammarkullen

VEM BESTÄMMER EGENTLIGEN ÖVER TERRITORIET? (BILD: JONAS LINDSTEDT)

Ostört kunde ett ungdomsgäng med kopplingar till släktbaserade kriminella nätverk fortsätta att trakassera bibliotekarier och fritidsledare i Hammarkullen.

Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad? Ja, svarade den externa utredaren Anna Ekström i en uppmärksammad rapport som släpptes 2021. Anställda i staden drar sig för att rapportera incidenter som involverar personer med koppling till den organiserade brottsligheten. Mellanchefer lägger locket på när förvaltningen utsätts för otillbörlig påverkan. Naturligtvis genomsyrar inte dessa fenomen hela Göteborgs stads förvaltning. Men att de förekommer är allvarligt nog och problemet är koncentrerat till stadens utsatta områden.

Sedan Ekströms rapport har kommunen följt upp frågan med bland annat en egen utredning och nu i veckan släppte Sveriges radios Kaliber första delen i serien ”Den tystade staden” (SR 24/4). I reportageform visar Kaliber hur mekanismerna bakom tystnadskulturen ser ut.

Vi får möta ett antal anställda och chefer på fritidsgårdar, bibliotek och socialförvaltningen i Hammarkullen. Förra året inträffade under våren och sommaren ett tjugotal incidenter på det lokala biblioteket och fritidsgården som alla involverade samma ungdomsgäng med kopplingar till ett ökänt ”släktbaserat kriminellt nätverk” i området.

Efter att fritidsgården portat de brottsbelastade ungdomarna – som bland annat ägnar sig åt narkotikaförsäljning – trakasserar ungdomsgänget personalen vid ett flertal tillfällen. Det rör sig främst om hot och ”stök”, men vid något tillfälle förekommer även handgemäng.

När gänget inte fick tillgång till fritidsgården sökte de sig i stället till biblioteket och behandlade det som sitt vardagsrum: Spelade hög musik, sköt med vattenpistoler på besökare och personal, sålde droger och härjade runt så mycket att man skrämde i väg andra besökare. Det diskuterades till och med att stänga biblioteksfilialen av arbetsmiljöskäl. Att bara säga åt ungdomarna att lämna biblioteket var inte ett alternativ. Personalen har nämligen inte rätt att avvisa personer under 15 år.

Ungdomsgänget i fråga är inte vilket som helst. Det leds av en 14-åring vars pappa har en framträdande position i det ”släktbaserade nätverket” – det vill säga klanen vars medlemmar gjort sig skyldiga till mord, misshandel och andra våldsdåd – ett faktum ynglingen utnyttjar till max. Det räcker med att antyda det potentiella våldskapitalet.

För även om de kommunanställda internt rapporterade flertalet incidenter så gjordes varken polisanmälningar eller anmälningar till socialtjänsten – vilket hade tvingat de anställda att framträda med namn och eventuellt också vittna gentemot klanen.

Polis och socialtjänst behöver formella anmälningar för att kunna gå vidare med utredningar. Samtidigt är det rimligt att diskutera hur stort ansvar man kan lägga på vanliga bibliotekarier och fritidsledare. Personalen känner sig med rätta utelämnad och stödet från förvaltningen kan säkert förbättras. Ytterst krävs det dock myndighetsgemensamma insatser av en helt annan kaliber. För ungdomsgängen är bara en del i en större struktur.

Angeredsklanen kontrollerar droghandeln i området och ägnar sig åt omfattande bedrägerier. De har stora resurser till sitt förfogande. Ungdomarna utgör dels rekryteringsbas till framtida kriminell verksamhet, dels en kriminell resurs för distribution av narkotika och vapen och dels klanens ögon och öron utåt. De håller koll och ska helst markera ”vilka som bestämmer” i kvarteren.

För den organiserade brottsligheten utgör myndigheterna en konkurrerande auktoritet som man vill underminera och helst få bort från territoriet – en fritidsgård som klanen inte har tillgång till blir exempelvis ett indirekt hot mot deras kontroll över invånarna.

Men på senare år har även en annan strategi blivit vanligare: otillbörlig påverkan och infiltration – att skrämma kommunanställda till passivitet eller att ta sig in ”på insidan”.

Det vi ser är en kamp mellan stat och kriminella nätverk. Även om de oorganiserade ungdomsgäng som skjuter ihjäl varandra skapar svarta rubriker så utgör faktiskt de mer disciplinerade klanbaserade nätverken med ambitioner att ta kontroll över delar av det svenska samhället ett större strukturellt hot.

: Sverige, landet som inte utvisar brottslingar_[Adam Cwejman-GP230416

 F ör några veckor sedan dömdes en man utan svenskt medborgarskap för våldtäkt mot barn. Han ska ha lurat en trettonårig flicka till Göteborg och därefter utfört övergreppet. Han döms nu till fängelse i tre år och fyra månader och därefter utvisning ur Sverige.

Till saken hör att det här inte var första gången mannen våldtog barn. Han dömdes redan 2020 för tre fall av våldtäkt mot minder­åriga. Han hade precis kommit ut ur fängelset när han begick den senaste våldtäkten. Men han dömdes inte till utvisning första gången han begick dessa allvarliga brott då det fanns hinder för utvisning.

Men tack vare lagstiftning som trädde i kraft den första augusti 2022 ska fler utvisas i fall då personen har begått allvarlig brottslighet. Skillnaden mot tidigare är att utvisning ska kunna ske vid lägre straff­värden.

Hade den lagstiftningen funnits på plats några år tidigare hade mannen aldrig kunnat våldta den trettonåriga flickan, för då hade han inte varit kvar i landet. Det är sådana här händelser som visar hur illa ställt det har varit med svensk rättspolitik under lång tid och hur viktigt det är att det nu håller på att ske en kursförändring.

Frågan är hur många brott som hade kunnat undvikas om det redan för många år sedan fanns bättre lagstiftning på plats som syftade till att utvisa brottslingar ur Sverige som inte har någon rätt att vistas här. Hur många trauman hade kunnat undvikas?

Men hindren för utvisning är inte på något sätt undanröjda även om ny lagstiftning nu utreds. Att utvisa farliga brottslingar ur Sverige är väldigt svårt och i många fall går det inte alls. Även personer som är dömda till utvisning får stanna i Sverige, vilket en granskning av Sveriges Radio visade häromåret (SR 16/8 2020). Samtidigt fortsätter brotten begångna av personer utan svenskt medborgarskap att staplas på hög.

För fyra år sedan döms en då 33-årig man för att ha våldtagit en kvinna i Linköping. Brottet ansågs synnerligen grovt då kvinnan varit sovande och befann sig i en särskilt utsatt situation. Mannen var inte någon förstagångsförbrytare.

Bakom sig hade han en rad domar om narkotikabrott, trafikförseelser och rattfylleri. Mannens korta tid i Sverige hade varit långtifrån fläckfri. Såväl tingsrätten som hovrätten beslutade att utvisa mannen till hans hemland, Somalia, då han saknade svenskt medborgarskap. Men Högsta domstolen var av en annan åsikt (även om det inte rådde full enighet där) då mannen haft uppehållstillstånd i Sverige längre än fyra år.

Domen, som är prejudicerande eftersom den fattades i högsta domstolen, är betecknade för hur utvisningar av brottslingar i Sverige hanteras: Oftast inte alls. Svensk lagstiftning har gett grovt kriminella omfattande skydd från att utvisas från Sverige.

Frågan är varför? Sverige och dess befolkning har ingen skyldighet att ge uppehälle åt personer som har svikit det här landets lagar och utsatt andra för brott. Det finns gott om människor från hela världen som gärna kommer hit och som inte har några som helst avsikter att begå brott.

Samtidigt lägger den svenska staten stora mängder pengar på polis, rättsväsende och kriminalvård för att ta hand om icke-svenska medborgare som begår brott. Kostnaden i alla led – för alltifrån de som drabbas av brotten till samhället som helhet – är avsevärda.

Vi har mer än nog med problem med att hantera brottslighet begången av personer som har en lagstadgad rätt att befinna sig i Sverige, vi ska inte behöva ta hand om brottslingar som är andra länders ansvar.

Som i många andra fall så är Sverige långt efter när det kommer till en modernisering av rättspolitiken. Danmark fick exempelvis redan 2011 en lag (som röstades igenom med bred majoritet i folketinget) som innebär att samtliga utlänningar som begår brott som kan leda till fängelse utvisas, oavsett anknytning till Danmark eller familjeförhållanden.

Sent omsider rör det på sig, även i Sverige.

Förra året inlämnade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen om att skärpa lagstiftningen. Förslagen var i rätt riktning men öppnar fortfarande för tolkningar av vaga formuleringar. Exempelvis föreslogs att det ska ställas ”högre krav” på anknytning till Sverige för att få stanna. Det var precis en sådan bedömning av högsta domstolen som gjorde att den somaliske man som 2019 dömdes för våldtäkt fick stanna i Sverige trots att han bara varit i landet i nio år.

I Tidöavtalet föreslås en rad förändringar av den gällande lagstiftningen och man går längre än den föregående regeringen. Utvisning ska alltid prövas när utlänningar döms för brott. Detta ska gälla oavsett om det finns risk för återfall eller inte (vilket är ett rekvisit för utvisning idag). Anknytningen till Sverige ska inte tas med i beaktande mer än vad som krävs av internationella avtal Sverige undertecknat – vilket undanröjer de kryphål som det socialdemokratiska förslaget öppnade för.

Alla förslagen går i rätt riktning. Tyvärr kommer det dröja länge innan de är utredda och genomklubbade. Men inte ens när förslagen helt eller delvis gått igenom så kommer svensk lagstiftning att vara kvitt personerna som Sverige inte ansvarar för.

Utvisningar äger rum efter att den dömde avtjänat sitt straff i Sverige, inte innan. Vad det i praktiken innebär är att brottslingar dömda till långa straff utgör en belastning på kriminalvården – en inte liten utgiftspost för staten som dessutom ständigt växer mer än resurstillskotten – innan de äntligen kan utvisas.

Ett gångbart alternativ som borde prövas i Sverige är att göra som Danmark och hyra fängelseplatser i utlandet. 2022 kom Danmark överens med Kosovo om att hyra 300 sådana platser. Om utländska medborgare begår brott i Sverige är det inte rimligt att de har någon rätt att avtjäna straffet i Sverige.

Ett kryphål i lagen som dessutom bör täppas till är möjligheten att få medborgarskap för den som är kriminellt belastad. Ett exempel på hur det inte får gå till är den armeniske man som mördade Fredrik Andersson i ett gym i Västerås (AB 31/7). Trots att han var dömd för misshandel och var kopplad till ett kriminellt gäng så beviljades han, samtidigt som hann befann sig i Armenien (och undvek polisen som utredde brottet mot Andersson), svenskt medborgarskap. Med ett sådant blir utvisning aldrig aktuellt.

Alltför länge har personer utan någon som helst moralisk rätt att befinna sig i Sverige, då de utsatt människor för lidande och samhället för omfattande kostnader, hållits om ryggen av svensk lagstiftning. Det håller på att förändras och denna förändring har en någorlunda bred majoritet i riksdagen.

Både den nuvarande borgerliga regeringen och den tidigare socialdemokratiska har skärpt kraven. Men risken är stor att det blir en försenad och tandlös lagstiftning om inte alla kryphål i lagen och verkställandet av utvisningarna täpps till ordentligt. Fortfarande är det politiska arbetet långtifrån färdigt. Under tiden fortsätter brott att begås av återfallsförbrytare som redan borde varit utvisade.

Vi har mer än nog med problem med att hantera brottslighet begången av personer som har en lagstadgad rätt att befinna sig i Sverige. Vi ska inte behöva ta hand om brottslingar som är andra länders ansvar.f

Kommunen förstärker bilden av ett rasistiskt Sverige_[Håkan Boström_GP-230401

 Kampen mot rasism är viktig. Men allt som uppfattas som rasism behöver inte vara det. Risken är stor att stadens medvetandegörande arbete kring rasism, så som det utförs i dag, också skapar konflikter och offerkultur.

- Håkan Boström

I veckan tappade svenska fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson humöret i direktsänd tv. Han uppfattade reportrarnas frågor – och speciellt de som ställdes av Bojan Djordjic från Viaplay – som personliga påhopp. Stämningen blev allt mer hätsk och när Djordjic påstod att han representerade ”tio miljoner människor” svarade Andersson med att fråga ”vem representerar du?”. Djordjic tolkade det som en attack på sin serbiska bakgrund och blev upprörd. Men den närmast för handen liggande tolkningen är snarare att det Janne Andersson ifrågasatte var om en tv-expert kan ta på sig att representera hela befolkningen.

Tv-bråket sätter fingret på hur lätt det är att tolka uttalanden olika. Speciellt när känslor är inblandade. Det visar också hur lätt det är att uppfatta rasism även där sådan inte finns. För det här är ett verkligt och växande problem. När allt fler människor med utländsk bakgrund får lära sig att Sverige genomsyras av rasism så kommer de också att tolka personliga konflikter i de termerna. Det ökar konfliktnivån snarare än att skapa samförstånd.

Vad värre är så riskerar unga människor att ge upp ambitionen att bli en del av det svenska samhället. Varför ska man anstränga sig att bli en del av ett land som ändå kommer att döma en för den bakgrund man har? Här finns grogrunden för en ond spiral av ökade motsättningar och utanförskap.

Den rasism som finns ska förstås bekämpas. Att skolan, fritidsledare och andra kommunala myndigheter arbetar mot rasism är helt riktigt. Men Göteborgs stad har en handlingsplan mot rasism som definierar begreppet rasism väldigt brett. Den konstaterar att ”direkt rasism är ovanlig”, men inkluderar betydligt mer i begreppet än vad som är vanligt i vardagsspråket. Rasism blir till exempel alla förutfattade meningar och generaliseringar utifrån grupptillhörighet. Men rapporten talar även om dold, omedveten och ”strukturell rasism”, det vill säga alla skillnader i livsvillkor mellan etniska grupper beror ytterst på rasism.

Dessa perspektiv fick spridning i Sverige genom forskarna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes och handlingsplanen innehåller direkta hänvisningar till dem. För 20 år sedan väckte det stor uppståndelse när dåvarande integrationsministern Mona Sahlin (S) – i strid med forskningsfriheten – bytte ut utredaren för den integrationspolitiska maktutredningen, statsvetaren Anders Westerholm, efter protester från just Kamali och de los Reyes. Westerholm ville undersöka rasismens förekomst på empirisk grund. Kamali och de los Reyes menade att det inte behövdes utan att man kan utgå från att Sverige är rasistiskt. Ny utredare blev just Kamali. Hans teoretiska perspektiv har sedan kommit att genomsyra en stor del av svenska myndigheters arbete, utbildningar och rapporter kring rasism.

Konkret kan detta ta sig uttryck i de resonemang som förs i en nyligen utgiven skrift från Göteborgs stad: Projektrapporten ”Motståndskraft – en rapport om rasism i nordöstra Göteborg”. Där skrivs rakt ut att många av de tillfrågade ungdomarna inte sade sig ha upplevt rasism förrän projektets anställda medvetandegjorde dem om att de faktiskt blivit utsatta för rasism. Rapporten menar att det är ett uttryck för ”normalisering av rasism” när människor inte förstår att det blivit utsatta för rasism. Som ett exempel på vardagsrasism utifrån stereotypt tänkande nämns frågan ”Är det din pappa som tvingar dig att bära slöja?”.

Den givna slutsatsen från rapportförfattarna är att det måste till fler ”utbildningsinsatser” från kommunens sida och helst ett permanent center som arbetar med frågan.

Det är en rimlig ambition att motverka fördomar. Men de teoretiska perspektiv som framkommer i Göteborgs stads dokument och fältarbete är direkt besläktade med den gamla socialistiska teorin om ”falskt medvetande” hos den som inte inser att hon är förtryckt. Exempelvis lyfts det fram som ett problem i rapporten att en tredjedel av de tillfrågade ungdomarna ”inte bryr sig” även om de blivit utsatt för något de uppfattar som rasism.

Men som individ kommer du alltid bli utsatt för fördomar i livet. Det gäller inte bara invandrare, utan män, kvinnor, landsortsbor, storstadsbor och så vidare. Vi människor kategoriserar vår omgivning. Det betyder inte alltid att det finns illasinnade motiv. Ungdomar kan ha en jargong där de överdriver stereotyper om varandras bakgrund närmast som ett sätt att bygga acceptans. Den attityden var åtminstone förr vanlig i arbetarklassen generellt.

Naturligtvis kan en fördomsfull jargong också upplevas kränkande, även när den är lekfull. Men gråskalan mellan att ”inte ta skit” genom att stå upp för sin värdighet och att vara lättkränkt är lång.

Det måste gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. Man kan vilja arbeta för ett mer rättvist, inkluderande och fördomsfritt samhälle. Men man måste också inse att ett samhälle med total rättvisa eller avsaknad av förutfattade meningar är en utopi. En för individen ofta skadlig utopi eftersom den gör dig sårbar, konfliktbenägen och får dig att betrakta samhället som mer korrupt i stället för att kämpa för ett bättre liv. I värsta fall skyller du alla motgångar på samhället. Det är psykologiskt kontraproduktivt. Sverige är trots allt ett av världens minst rasistiska länder enligt flera undersökningar. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är begränsad och omstridd.

Motgångar, orättvisor och missförstånd är en del av vad det innebär att vara människa. Det innebär inte att vi ska avstå från att arbeta för förändring. Men personliga utmaningar har inte alltid politiska lösningar. Den som tror det blir lätt bitter. Och det är inte kommunens roll att underblåsa ressentiment. Tvärtom är det en återvändsgränd för integrationen.

The gathering storm

 https://www.theamericanconservative.com/the-gathering-storm/