: Sverige, landet som inte utvisar brottslingar_[Adam Cwejman-GP230416

 F ör några veckor sedan dömdes en man utan svenskt medborgarskap för våldtäkt mot barn. Han ska ha lurat en trettonårig flicka till Göteborg och därefter utfört övergreppet. Han döms nu till fängelse i tre år och fyra månader och därefter utvisning ur Sverige.

Till saken hör att det här inte var första gången mannen våldtog barn. Han dömdes redan 2020 för tre fall av våldtäkt mot minder­åriga. Han hade precis kommit ut ur fängelset när han begick den senaste våldtäkten. Men han dömdes inte till utvisning första gången han begick dessa allvarliga brott då det fanns hinder för utvisning.

Men tack vare lagstiftning som trädde i kraft den första augusti 2022 ska fler utvisas i fall då personen har begått allvarlig brottslighet. Skillnaden mot tidigare är att utvisning ska kunna ske vid lägre straff­värden.

Hade den lagstiftningen funnits på plats några år tidigare hade mannen aldrig kunnat våldta den trettonåriga flickan, för då hade han inte varit kvar i landet. Det är sådana här händelser som visar hur illa ställt det har varit med svensk rättspolitik under lång tid och hur viktigt det är att det nu håller på att ske en kursförändring.

Frågan är hur många brott som hade kunnat undvikas om det redan för många år sedan fanns bättre lagstiftning på plats som syftade till att utvisa brottslingar ur Sverige som inte har någon rätt att vistas här. Hur många trauman hade kunnat undvikas?

Men hindren för utvisning är inte på något sätt undanröjda även om ny lagstiftning nu utreds. Att utvisa farliga brottslingar ur Sverige är väldigt svårt och i många fall går det inte alls. Även personer som är dömda till utvisning får stanna i Sverige, vilket en granskning av Sveriges Radio visade häromåret (SR 16/8 2020). Samtidigt fortsätter brotten begångna av personer utan svenskt medborgarskap att staplas på hög.

För fyra år sedan döms en då 33-årig man för att ha våldtagit en kvinna i Linköping. Brottet ansågs synnerligen grovt då kvinnan varit sovande och befann sig i en särskilt utsatt situation. Mannen var inte någon förstagångsförbrytare.

Bakom sig hade han en rad domar om narkotikabrott, trafikförseelser och rattfylleri. Mannens korta tid i Sverige hade varit långtifrån fläckfri. Såväl tingsrätten som hovrätten beslutade att utvisa mannen till hans hemland, Somalia, då han saknade svenskt medborgarskap. Men Högsta domstolen var av en annan åsikt (även om det inte rådde full enighet där) då mannen haft uppehållstillstånd i Sverige längre än fyra år.

Domen, som är prejudicerande eftersom den fattades i högsta domstolen, är betecknade för hur utvisningar av brottslingar i Sverige hanteras: Oftast inte alls. Svensk lagstiftning har gett grovt kriminella omfattande skydd från att utvisas från Sverige.

Frågan är varför? Sverige och dess befolkning har ingen skyldighet att ge uppehälle åt personer som har svikit det här landets lagar och utsatt andra för brott. Det finns gott om människor från hela världen som gärna kommer hit och som inte har några som helst avsikter att begå brott.

Samtidigt lägger den svenska staten stora mängder pengar på polis, rättsväsende och kriminalvård för att ta hand om icke-svenska medborgare som begår brott. Kostnaden i alla led – för alltifrån de som drabbas av brotten till samhället som helhet – är avsevärda.

Vi har mer än nog med problem med att hantera brottslighet begången av personer som har en lagstadgad rätt att befinna sig i Sverige, vi ska inte behöva ta hand om brottslingar som är andra länders ansvar.

Som i många andra fall så är Sverige långt efter när det kommer till en modernisering av rättspolitiken. Danmark fick exempelvis redan 2011 en lag (som röstades igenom med bred majoritet i folketinget) som innebär att samtliga utlänningar som begår brott som kan leda till fängelse utvisas, oavsett anknytning till Danmark eller familjeförhållanden.

Sent omsider rör det på sig, även i Sverige.

Förra året inlämnade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen om att skärpa lagstiftningen. Förslagen var i rätt riktning men öppnar fortfarande för tolkningar av vaga formuleringar. Exempelvis föreslogs att det ska ställas ”högre krav” på anknytning till Sverige för att få stanna. Det var precis en sådan bedömning av högsta domstolen som gjorde att den somaliske man som 2019 dömdes för våldtäkt fick stanna i Sverige trots att han bara varit i landet i nio år.

I Tidöavtalet föreslås en rad förändringar av den gällande lagstiftningen och man går längre än den föregående regeringen. Utvisning ska alltid prövas när utlänningar döms för brott. Detta ska gälla oavsett om det finns risk för återfall eller inte (vilket är ett rekvisit för utvisning idag). Anknytningen till Sverige ska inte tas med i beaktande mer än vad som krävs av internationella avtal Sverige undertecknat – vilket undanröjer de kryphål som det socialdemokratiska förslaget öppnade för.

Alla förslagen går i rätt riktning. Tyvärr kommer det dröja länge innan de är utredda och genomklubbade. Men inte ens när förslagen helt eller delvis gått igenom så kommer svensk lagstiftning att vara kvitt personerna som Sverige inte ansvarar för.

Utvisningar äger rum efter att den dömde avtjänat sitt straff i Sverige, inte innan. Vad det i praktiken innebär är att brottslingar dömda till långa straff utgör en belastning på kriminalvården – en inte liten utgiftspost för staten som dessutom ständigt växer mer än resurstillskotten – innan de äntligen kan utvisas.

Ett gångbart alternativ som borde prövas i Sverige är att göra som Danmark och hyra fängelseplatser i utlandet. 2022 kom Danmark överens med Kosovo om att hyra 300 sådana platser. Om utländska medborgare begår brott i Sverige är det inte rimligt att de har någon rätt att avtjäna straffet i Sverige.

Ett kryphål i lagen som dessutom bör täppas till är möjligheten att få medborgarskap för den som är kriminellt belastad. Ett exempel på hur det inte får gå till är den armeniske man som mördade Fredrik Andersson i ett gym i Västerås (AB 31/7). Trots att han var dömd för misshandel och var kopplad till ett kriminellt gäng så beviljades han, samtidigt som hann befann sig i Armenien (och undvek polisen som utredde brottet mot Andersson), svenskt medborgarskap. Med ett sådant blir utvisning aldrig aktuellt.

Alltför länge har personer utan någon som helst moralisk rätt att befinna sig i Sverige, då de utsatt människor för lidande och samhället för omfattande kostnader, hållits om ryggen av svensk lagstiftning. Det håller på att förändras och denna förändring har en någorlunda bred majoritet i riksdagen.

Både den nuvarande borgerliga regeringen och den tidigare socialdemokratiska har skärpt kraven. Men risken är stor att det blir en försenad och tandlös lagstiftning om inte alla kryphål i lagen och verkställandet av utvisningarna täpps till ordentligt. Fortfarande är det politiska arbetet långtifrån färdigt. Under tiden fortsätter brott att begås av återfallsförbrytare som redan borde varit utvisade.

Vi har mer än nog med problem med att hantera brottslighet begången av personer som har en lagstadgad rätt att befinna sig i Sverige. Vi ska inte behöva ta hand om brottslingar som är andra länders ansvar.f