Håkan Boström-GP230307

 

LEDARKOLUMNEN

Ylva Johansson vill läsa din e-post – det är ingen bra idé

P å senare tid har det uppmärksammats att EU-kommissionen, med den svenska kommissionären Ylva Johansson i spetsen, vill driva igenom ett omfattande system för digital övervakning av unionens medborgare (ETC 25/2, SvD 6/3). Internetleverantören Bahnhof varnade för det redan förra våren, men utan större gehör.

Förslaget – som fått namnet ”Chat-control” av kritikerna – innebär att staten ska ges tillgång till all elektronisk kommunikation i realtid: e-post, chattar, sociala medier, videosamtal, molnlagring och så vidare. Åtgärden motiveras med att man vill komma åt barnpornografi. Det syftet är svårt att invända emot. Men som forskaren Rasmus Fleischer påpekar i ETC är ändamålsglidningen oundviklig. När man väl har ett sådant övervakningssystem på plats så kommer det naturligtvis uppstå politiskt tryck att använda det i andra syften som kan verka behjärtansvärda. Det blir lätt ett sluttande plan där den som sitter på informationen också kan använda den i egna syften.

Här är det viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Samhället behöver kunna skydda sig mot grov organiserad brottslighet och terrorism. Men det går att göra utan att massövervaka alla andra. Dagens regleringar mot penningtvätt – också ett EU-initiativ – har exempelvis skapat problem för många bankkunder samtidigt som den grova brottsligheten växt i omfattning.

Både den nuvarande och den tidigare regeringen har velat förenkla för polisen att komma åt grovt kriminellas kommunikation via krypterade chattjänster. Det är ett verktyg polisen behöver för att få bukt med mördandet och gängkriminaliteten. Men det är ändå stor skillnad på allmän massövervakning och riktade spaningsinsatser mot exempelvis gängkriminella.

Digital massövervakning av medborgarna hör inte hemma i fria demokratiska länder, där makten är tänkt att utgå från folket och inte tvärtom. I diktaturens Kina är det däremot ett välanvänt verktyg för att kontrollera och styra medborgarna. De kriminella, inklusive sexualbrottslingar, hittar i regel sätt att kringgå systemen även om deras verksamhet förstås kan försvåras. Men som Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson påpekar är inte heller AI-styrda övervakningssystem särskilt rättssäkra. Risken är stor att oskyldiga medborgare felaktigt pekas ut för avskyvärda brott av Chat-controls artificiella intelligens – något av en mardrömssituation för den enskilde.

Svensson påminner även om att massövervakning kan vara ett trubbigt verktyg för brottsbekämpning. Polis och underrättelsetjänst riskerar att drunkna i irrelevant information – i stället för att fokusera på de verkliga förövarna.

Ytterst måste det alltid finnas en avvägning mellan statens makt och den enskildes integritet och frihet i en demokrati. Total digital övervakning av alla medborgare, i kombination med exempelvis obligatoriska dna-register och förbud mot kryptovalutor och kontanter skulle säkert undanröja en hel del av dagens brottslighet. Någon form av digitalt chip på alla medborgare skulle vara ännu mer effektivt. Men det vore knappast värt priset.

Maktkoncentration innebär alltid en risk för maktmissbruk. Det förstnämnda tenderar faktiskt att locka fram det sistnämnda. Och information är makt. Vem som har ”rent mjöl i påsen” kommer i slutänden avgöras av någon annan än dig själv – någon med mer makt än dig. Och då har jag inte ens nämnt att AI-tekniken snart kommer kunna fabricera vattentäta bevis mot dig fast du är oskyldig.

"...tacka nej till nästa internutbildning_[Victor Malm-Expressen-230305

 ”Woke” har blivit det nya modeordet i kulturkriget. 

Victor Malm tittar in bakom kulisserna och upptäcker något ännu mer fasansfullt.

KULTURKRÖNIKA. Vaga tankar byter ofta namn. 

”Woke” är kulturkrigets nya favoritord, men det har ungefär samma betydelse som den svenska debatten tilldelade ord som ”politiskt korrekt”, ”postmodern” och ”genusdoktrin”, det är mest en fråga om nya kläder, lite fast fashion för tänkandet. 

Skälet är att glosornas otydliga problemavgränsning fort gör dem till klyschor – möjliga att håna, kritisera, avväpna – och vad behöver man då? Nya termer. 

Deras funktion är mobiliserande, inte beskrivande, det handlar om att måla upp en enkel fiendebild som kan hålla liv i den moderna politikens starkaste kraft: Ilska, vrede, en invasiv harm som inte får sina, eftersom det skulle betyda att arten som brukade kallas för ”förnuft” kan återvända till sin naturliga nisch och göra världen någorlunda dräglig igen. Och det gör mig skeptisk. 

Kan det vara så att bråken som dessa glosor – ett slags adlade invektiv – graviterar kring egentligen handlar om något annat? I någon mån är symptom på en mer egentlig, men nästan dold förändring? 

Såsom det ständigt muterande administratörsväldet som SvD:s ledarskribent Mattias Svenssonkritiserade i veckan.

Han rapporterade från ett seminarium arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse. Temat var ”woke”, definierat som ett engagemang i frågor som kön, etnicitet, sexuell läggning, och ambitioner att i rättvisans och hänsynens namn rensa bort misshagligheter och sortera människor i hudfärgs- och läggningskategorier. 

Men finns detta hot i Sverige? Empirin saknas. Som vanligt.

Resultatet, skrev en annan som var där, GP:s ledarskribent Håkan Boström, är anti-liberalt. Den så kallade wokerörelsen förkastar meritokratin, menar Boström, och vill tillämpa en radikal kvoteringsprincip på inflytelserika samhällspositioner, den misstror fri debatt, föredrar att cancellera meningsmotståndare och vill styra samhällets språknormer på detaljnivå. 

Det låter inget vidare, det låter faktiskt som ett ganska totalitärt hot mot det fria samhället, ja, som något vi behöver motverka, dra ut i solen och låta stelna som troll. Men finns detta hot i Sverige? Empirin saknas. Som vanligt.

Boström ser rörelsen som en amerikansk åkomma. Starkast ställning sägs den ha på universiteten, även om också börsbolag och statsförvaltning påstås ha anammat principerna. Men – och det är här det blir intressant – detta sker framför allt genom HR-avdelningar, kommunikationschefer och likabehandlingsspecialister, plötsligt mäktiga administratörer som med Mattias Svenssons ord är ”superspridare av arbetssätt och utbildningar som ger dem själva inflytande, pengar och status”. 

Svensson eller Broström menar båda att wokerörelsen måste bekämpas men verkar inte kunna bevisa att den har korsat Öresundsbron eller konkret peka ut högkvarteren som smider radikala planer. Hotet förblir vagt, främmande, lite spöklikt, precis som när vi förr om åren snackade postmodernism och PK och genusdoktriner

Men riktar man, som Svensson gör, blicken mot strukturerna ser man att de är konkreta och börjar ana att problemet var felformulerat från början: Mellan 2004 och 2019 ökade antalet anställda inom administration och cheferi på svenska universitetet med två tredjedelar, enligt en rapport från nationalekonomen Anders Kärnä. 

Mönstret går igen i stora delar av samhället. 

Och administratörer behöver något att administrera och för att administrera väl behöver de idéer och principer att administrera efter. Det vaga gytter av idéer som för tillfället kallas ”woke” lät goda och fina och lämpade sig väl. Byråkratväldets furstar fick ett hårt språk.

Lösningen är alltså inte att bekämpa engagemang i frågor som kön, etnicitet och likabehandling, utan att hålla blicken fäst på engagemangets byråkratiska motsvarighet; lösningen är att sluta administrera sönder organisationer, myndigheter, yrkeslivet, världen och en gång för alla säga hejdå till HR-samhället.

Ta eget ansvar och tacka nej till nästa internutbildning, nästa rosaskimrande certifikat för excellens i hållbarhet, nästa dygnslånga hotellkonferens om likabehandling. 

Jag lovar att de inte behövs.

---

Victor Malm är kulturchef på Expressen

I postkritikens värld får ingen bli ledsen- Per Klingberg_230304

 

KRITIK

DE HALVOFFENTLIGA SAMTALEN I SOCIALA MEDIER ÄR EN OGYNNSAM MILJÖ FÖR KULTURKRITIKEN, SKRIVER PER KLINGBERG. ARKIV (BILD: JESSICA GOW/TT)

Per Klingberg -

Kulturdebatt

Det är lätt att protestera mot hundbajsattacker och rena uthängningar – men den verkliga faran för en oberoende kulturkritik ligger någon annanstans. Per Klingberg varnar för ett samtalsklimat som styrs mer av hjärtemojis än kritiskt tänkande.

Nej, du kommer inte undan med att smeta hundbajs i ansiktet på en kritiker. Så kanske man kan sammanfatta historien om hur Marco Goecke, fram tills nyss balettchef på Hannovers statsopera, smetade hundbajs i ansiktet på danskritikern Wiebke Hüster som svar på en negativ recension.

Den offentliga ursäkt som Goecke därefter publicerade kom med reservationer – balettchefen ville att också medierna skulle besinna sig och upphöra med en viss form av kritik som enbart är ”destruktiv, sårande och skadlig för hela kulturbranschen”, i synnerhet som scenkonsten har det svårt efter pandemin? Utspelet landade inte i god jord – Goecke blev inte bara av med jobbet utan är nu också polisanmäld.

Men är det en isolerad incident? Teater- och danskritikern Cecilia Djurberg är snarare inne på att händelsen snarare ska ses som ett exempel på ”en tydligt ökande tendens från kulturutövare att på olika sätt attackera, raljera och försöka underminera kritikers oberoende arbete”. Djurberg vet förstås vad hon pratar om efter att Turteatern, som svar på en negativ recension, lade upp hennes privata telefonnummer under pågående föreställning. Nyligen skrev den här kultursidan om hur filmregissören Ruben Östlund använde sin nya roll som ny hedersordförande för Göteborgs filmfestival till att under invigningen raljera över en namngiven filmkritiker. Och visst, tre konkreta exempel fungerar utmärkt som underlag för en text i genren ”spaning” – men samtidigt, kulturskapare har väl alltid hatat kritiker? På 1960-talet blev DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson trots allt nedslagen av Bo Widerberg och hotad av Ingmar Bergman.

Ser vi verkligen något nytt under solen? Jo, jag misstänker att det kanske ändå är vad vi gör. Jag tror att den tendens Djurberg skönjer verkligen finns – men de ovan nämnda exemplen är mer eller mindre spektakulära uppträden som är lätta att identifiera och ta avstånd från, inte minst eftersom de ägt rum på offentliga arenor: foajén till ett operahus, en teaterscen, en filmfestival.

Vanskligare är kanske hur man ska förhålla sig till det kulturella samtal som i dag äger rum på halvöppna sociala medie-plattformar som bara delvis tillhör offentligheten, men där såväl kulturutövare som kritiker är mycket aktiva och ofta sammantvinnade med varandra. Jag har den tilltagande känslan av att vi alla är på väg in i en post-kritisk kultur där hjärt­emojis, lajks och retweets har blivit ett alltmer vedertaget sätt att interagera med varandra.

Det är inte en särskilt gynnsam miljö för kritikerrollen, som i hög utsträckning handlar om att genomskåda klichéer och anspråk som saknar täckning. I ett pseudointimt klimat där vi alla tror att vi är vänner med varandra reduceras kritikern lätt till en störig outsider.

Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till Facebook-trådar där människor med maktpositioner diskuterar namngivna kritiker. Är det ett privat samtal eller inte när Eric Erfors, tidigare ledarskribent på Expressen, i en offentlig status reagerar på Margit Richerts sågning av vännen Charlotta von Zweigberks ”Djävulsnyckeln” med att medierna borde ha lärt sig något av debatten om Benny Fredrikssons självmord? För mig ser det ut som ett tydligt övertramp – att underkänna någons bok är inte att underkänna någon som människa.

I takt med att kulturvärldens villkor blir alltmer prekära är det här ett samtal vi behöver ha, särskilt om vi vill undvika den svassiga ton Åsa Beckman retat sig på i samtidskritiken. Kritiken fyller en specifik funktion i den kulturella infrastrukturen – nämligen att utvärdera och sedan förklara grunden till värderingen.

Försvinner kritiken kommer konstskapare fortfarande nå ut och människor fortsätta ha omvälvande konstupplevelser. Däremot blir det svårare att orientera sig när vi inte längre bemödar oss om att upprätthålla ett språk för vad som är kvalitativt och vad som inte är det. Det medelmåttiga kommer kallas mästerligt och det usla diplomatiskt kallas medelmåttigt – och vips, så är vi fast i en kökkenmödding av mediokritet. Men tja, ingen kommer åtminstone längre känna sig sårad.

I postkritikens värld får ingen bli ledsen

Utanförskapet är en orsak till Sveriges låga tillväxttal_HenrikJönsdon-GP230301

 

F antasier om obegränsade resurser för de rättfärdiga har funnits i hela mänsklighetens historia. De gamla grekernas ymnighetshorn fylldes med allt som nymferna önskade. Den keltiske guden Dagda sades ha en magisk bottenlös kittel som ständigt var full av mat – och i Norden tjänade den ständigt återuppstående galten Särimner som symbol för obegränsat välstånd för Valhallas tappra krigare.

Skillnaden mellan dessa myter och verkligheten är att människans behov och önskningar måste balanseras mot ändliga resurser. Den som misslyckas med detta hamnar snabbt i ekonomiskt obestånd. I förra veckan redovisades två rapporter som på ett närmast tragiskt sätt illustrerar denna motsättning: EU-kommissionens ekonomiprognos, och Svenskt Näringslivs rapport ”Reformer för fler i arbete”.

Enligt EU-kommissionen har Sveriges ekonomi just nu lägst tillväxt i hela EU – och ett betydligt sämre läge än våra jämförbara grannländer. Denna osmickrande jumboplacering förklarades på ett påtagligt ansträngt sätt i Aktuellt (13/2), där Sveriges dåliga siffror sades bero på hushållens höga belåning, den tidigare negativa räntan och att kontinentens energipriser inte blivit så höga som befarat – vilket gjort att de ”inte tvärbromsar” på det sätt Sverige nu gör.

Dessa förklaringar haltar, för Danmarks belåningsgrad som andel av BNP är högre än Sveriges, negativa räntor introducerades av ECB redan 2014 och enligt statliga Vattenfall har Sveriges energipriser varit lägre än kontinentens.

Svenskt Näringslivs arbetskraftsundersökning ger en kraftfull motbild till dessa försök att förlägga orsakerna till Sveriges ekonomiska kräftgång hos externa faktorer. Enligt rapporten har andelen utrikes födda långtidsarbetslösa skjutit i höjden sedan 2015, med konsekvensen att Sverige nu har 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder som inte helt kan försörja sig själva (de med en inkomst under hälften av medianinkomsten). Detta innebär att 38,5 procent av Sveriges befolkning nu står för landets nettoförsörjning.

Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar innebär denna låga självförsörjningsgrad en sammantagen statsfinansiell kostnad på cirka 270 miljarder kronor per år, och det är detta produktivitetsbortfall per capita som nu speglas i Sveriges fallande tillväxttal. För att sätta siffrorna i perspektiv kostar hela polisväsendet 34 miljarder kronor per år.

Att Sveriges flyktingmottagande länge framställdes som en vinstaffär – samtidigt som alla försök att ta fram kostnadsprognoser aktivt motarbetades – berövade Sveriges migrationspolitik dess demokratiska förankring, med resultatet att stora väljargrupper nu känner sig migrationspolitiskt bedragna. Upprättandet av detta demokratiska underskott illustreras väl av den avgångne statsministerns Reinfeldts migrationsmoraliska hån: ”Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?”.

Man undvek nämligen att tala om två saker: Det faktum att ekonomisk påverkan av stora demografiska förändringar har långa ledtider – och att inte ens en självutnämnd moralisk stormakt äger mytologins obegränsade resurser.

I Sverige mobbas oliktänkare_[Adam Cwejman_GP-230115

 En sjuk människa ansvarig för tusentals människors död. Så beskrivs sällan någon som arbetar inom vården. Men det var precis det som hände Jonas F Ludvigsson, professor, epidemiolog och barnläkare. Detta efter att en studie genomförd av honom hade publicerats i ansedda New England Journal of Medicine.

Slutsatsen han drog i studien var att få barn i Sverige under pandemin hade insjuknat i covid-19, trots att skolorna förblev öppna. Det var, så sent som januari 2021, tydligen en mycket kontroversiell ståndpunkt. Så kontroversiell att det gjorde Ludvigsson till en måltavla för trakasserier och hat under en längre tid.

Pandemidebatten 2020 till 2021 känns fjärran nu. Men tänk tillbaka på denna tid och förbise sådant som att folk hamstrade toalettpapper och jobbade hemifrån, minns i stället diskussionen om vad som var bäst ”strategi” för att möta pandemin.

Restriktioner och nedstängningar var den dominerande linjen i de flesta länder. Men, har det visat sig, en strategi med en rad förfärliga konsekvenser. Utebliven skolgång för barn kommer att kosta i många år framöver. 

Den obefintliga vinsten av upplevd säkerhet (”Vi gör något i alla fall!”) kom med en kostsam baksida, för att inte tala om det höga ekonomiska pris som betalades på grund av konkurser och arbetslöshet.

När en bångstyrig opposition till de dominerande sanningarna som mest behövdes motarbetades de som mest, och då inte bara med motargument – som det förstås inte är något fel med – utan även med försökt att utmåla en part som hänsynslös, ond och känslokall.

”Trakasserierna mot mig fortsatte med en mycket hög intensitet fram till midsommar. Det var helt exceptionellt”, berättar Ludvigsson för Läkartidningen i en intervju (11/1). Han anmäldes tre gånger inom loppet av två månader för forskningsfusk med anledning av studien i New England Journal of Medicine. Ett antal svenska forskare krävde även att journalen skulle dra tillbaka studien.

Förutom att vara orolig för sin egen fysiska och mentala hälsa menar Ludvigsson att han även var rädd för att hans karriär som forskare skulle ta slut. ”Ganska många försökte underminera min trovärdighet som forskare”. Ludvigsson undviker nu att prata i offentligt om både covid och annat.

Det är inte svårt att förstå Ludvigsson. Varför sticka ut hakan och försöka bidra om det leder till ett så aggressivt gensvar? Varför stå upp för det man tror är rätt och riktigt när ens mentala hälsa och karriär äventyras?

Vad som hände Ludvigsson är förskräckligt. Men inte ovanligt. Snarare har det blivit ett återkommande tema i det offentliga samtalet. Vissa frågor är konfliktfyllda. Om ena, eller båda, sidor upplever sig stå för det oantastligt goda så stängs väldigt snabbt intresset för fri och öppen debatt helt av. Då blir meningsmotståndaren en existentiell fiende. Och en sådan tillåter man sig förgöra med alla till buds stående medel.

Minns vad som hände Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack. Hon invände mot påståendet att det skulle ha varit något rasistiskt med namnet ”Vita havet” som en sal på Konstfack bär. 44 kollegor skrev då ett öppet brev till studenterna i vilket de tog avstånd från Kristoffersson som de menade ägnade sig åt ”maktutövning som skadar förtroendet i relationen mellan studenter och lärare”.

Signalen var tydlig: ifrågasätt inte idéer av ett visst slag, som förekomsten av rasistiska strukturer, för då ifrågasätter du studenten som person, inte uppfattningen de hyser. Något intresse för att diskutera med Kristoffersson fanns inte, hennes ord var farlig maktutövning. Hennes bok, ”Hela havet stormar: fallstudie inifrån en myndighet” (Volante 2022) är ett tidsdokument om vad som händer när känslor och upplevelser totalt tränger ut det rationella samtalet.

En annan forskare som nog tänker efter innan han öppnar munnen är professorn i filosofi, Fredrik Sveneaus som skrev den intressanta boken ”Det naturliga: En kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet” hösten 2019 (Gidlunds) i vilken han med eftertanke resonerade kring vår samtids vanliga strävan av lösgöra sig från den fysiska kroppen.

Det ledde till att kollegor drog igång ryktesspridning och varnade för bokens innehåll. Det är inget farligt med boken. Det kan jag lova. Det värsta som kan hända är att några intressanta tankar väcks hos läsaren. Men boken ansågs så förargelseväckande att kollegor aktivt motarbetade Sveneaus.

Ibland kan det låta som att bristfällig tolerans i det offentliga samtalet är något förbehållet delar av vänstern som sätter likhetstecken mellan ord och våld. Men det är inte riktigt så enkelt. Det som hände Ludvigsson är inte nödvändigtvis något specifikt vänsterfenomen.

Och vi behöver inte heller blicka utomlands för att se fenomenet som drabbade Ludvigsson, Kristoffersson och Sveneaus upprepas i skrivande stund. De som vågar yppa ordet ”fredsförhandling” i samma mening som kriget i Ukraina får inte skopor ovett kastade mot sig från vänster i första hand. 

De anklagas för att vara Rysslandsvänner av personer som snarare hör hemma till höger politiskt. Det är ett sätt att krympa utrymmet att hysa en uppfattning i frågan tills det bara finns två lägen: för eller emot Ryssland.

Detta är den röda tråden i denna intoleransens epok: Man vill reducera komplicerade frågor till att vara ett enkelt val för eller emot det goda. Samma dramaturgi gällde i diskussionen om invandring. Är du för eller mot de hemska högerextremisterna? Någon sorts rimlig mellanväg var länge inte någon reell möjlighet i svensk samhällsdebatt. Och det gjorde stor skada för det politiska handlings- och tankeutrymmet under många år.

Det råder inte någon högkonjunktur för det fria och resonliga samtalet. Det är inte heller ett övergående fenomen utan en återkommande trend, både inom den akademiska världen och i det offentliga samtalet.

Personer i offentligheten får vänta sig mothugg och kritik mot framförda åsikter. Det gäller även forskare som utför den tredje uppgiften, det vill säga de som tillgängliggör forskning för samhället och deltar samhällsdebatten. Men det som hände Ludvigsson får nog en och annan akademiker att tänka till.

Är det värt att presentera kontroversiella forskningsrön – eller berätta om dessa för medier – om konsekvensen kan bli trakasserier, mobbing från kollegor och utfrys- ning?

Det råder inte högkonjunktur för det fria och resonliga samtalet. Det är inte heller ett övergående fenomen utan en återkommande trend, både inom den akademiska världen och i det offentliga samtalet.

Internationell kritik när Zelenskyj tar kontroll över ukrainsk media_[International Federation of Journalists (IFJ)

Ukraine ...one of the most corrupt & non-democratic contries in the world !

IFJ calls on the government to revise new media law

President Volodymyr Zelensky has signed into law a controversial bill that expands the government's power to control the media, endangering press freedom and media pluralism in the country. The International Federation of Journalists (IFJ) joins its Ukrainian affiliates, the National Union of Journalists of Ukraine (NUJU) and the Independent Media Trade Union of Ukraine (IMTUU), in calling on the government to revise the new legislation and to start a broad inclusive dialogue with journalists’ unions and the media sector.
>> https://www.ifj.org/media-centre/news/detail/category/press-releases/article/ukraine-ifj-calls-on-the-government-to-revise-new-media-law.html 

MEDIA. Flera stora journalistförbund kritiserar Volodymyr Zelenskyjs beslut att kraftigt begränsa pressfriheten i Ukraina. Nu kan den ukrainske presidenten bland annat styra rapporteringen och godtyckligt stänga ner och blockera misshagliga medier.

En ny medielag som undertecknades av Zelenskyj den 29 december skapar "systemproblem för demokratin" genom att kraftigt utöka regeringens kontroll över Ukrainas medier.

Den varningen kommer från International Federation of Journalists (IFJ), som är världens största journalistförening.

– Vi är extremt bekymrade över den ukrainska regeringens auktoritära utveckling i förhållande till media och journalister, säger IFJ:s generalsekreterare Anthony Bellanger i ett pressmeddelande.

IFJ påpekar att att lagen ger Ukrainas mediegranskande myndigheter kontroll över det nationella medielandskapet. Staten kommer att kunna förbjuda nätjournalistik och kräva att internetleverantörer blockerar tillgången till misshagliga medier – utan domstolsbeslut.

Dessutom får myndigheterna nu möjlighet att "ge bindande direktiv till medieredaktioner, reglera kabel- och nät-tv-operatörernas arbete samt avbryta registreringar av tryckta medier, bland annat", skriver IFJ.

Även ukrainska fackförbund för journalister varnar för utvecklingen. Ett av förbunden, IMTUU, konstaterar att lagen innebär att ukrainska medier hamnar "i fullt politiskt och ekonomiskt beroende av landets president och hans personliga beslut". 

---

Den europeiskaunionen gräversin egen grav_[GP-221211

Fem personer och en journalist. Så många deltog på Europeiska unionens heldygnsfest tillägnad lanseringen av EU:s investeringssatsning ”Global Gateway”.
Det var ett ”strandparty” där besökarna lovades ”musik och kul”. Men några drinkar eller hopp i poolen blev det inte för de ensamma besökarna. Festen var helt digital, i en virtuell miljö. Besökarna kunde med sina avatarer gå runt och titta på skärmar som visade upp olika samarbeten som EU sjösätter för att bidra till digitalisering och grön energi.

Ett antal, tomma får man förmoda, galor skulle också äga rum under lanseringen där besökarna, enligt en talesperson från Kommissionen, kunde ”utforska de långsiktiga fördelarna av EU:s investeringar”. Vilken pulshöjare. Samma talesperson förklarade att syftet med denna virtuella fest var att nå en publik som primärt befinner sig på ”TikTok och Instagram, samt uppmana dessa att interagera med kampanjens innehåll”. Men de unga, för att inte tala om alla andra, uteblev.

Det blev en historiskt dyr fest, även för att vara i EU-sammanhang.

Varje deltagare kostade Kommissionen, och därmed EU:s medborgare,
841 000 kronor.

Man skulle vilja vara en fluga på väggen när tillställningen planerades. en kanske ännu hellre när dess genomslag och resultat utvärderades efteråt. Drog de några slutsatser av fiaskot?

Sannolikt inte. Global Gateway-festen är motsvarigheten till en välmenande pappa som försöker prata med ungdomarna på ungdomars vis. Det blir sällan lyckat eller värdigt. Men en sådan pappa är i värsta fall lite pinsam och rolig. Här handlar det om EU-Kommissionen med en mångmiljardbudget och med makt att besluta över hundratals miljoner människor. Av en sådan institution skulle man kanske kunna förvänta sig att den iklädde sig i lite mer självinsikt och värdighet. 

Det är inte första gången kommunikatörer i Bryssel med entusiasm försöker göra skäl för sina löner. EU har genom åren prövat serietidningar, superhjältar, brädspel, TV-kanaler och en rad andra oönskade satsningar för att försöka fånga uppmärksamhet och skapa lite europeisk gemenskap. Förutom att vara pengar i sjön framstår dessa satsningar som desperata rop på hjälp från unionen: se oss, älska oss, förstå oss!

Ett inneboende problem med eurokraternas världsbild är att de gör sin egen världsbild till alltings mått. För dem är unionen och dess invecklade institutioner och beslutsprocesser höjden av civilisation och demokrati. Om bara medborgarna kunde förstå det!

Men för en majoritet av européerna är EU lika upphetsande som stammarna i huset: De fyller en funktion men vi behöver inte se dem och deras underhåll ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt. När boende i ett hus blir alltför medvetna om rör och ledningar är det alltsomoftast ett tecken på att något inte fungerar.

I grunden finns här något värdefullt att försvara. Om det kan nog både Kommissionen och Europas folk vara eniga. Men detta samförstånd kring en minsta gemensamma nämnare håller eurokraterna på att slarva bort genom sin tondövhet.

Europa har på grund av sin geografi, små länder som ligger nära varandra, stora fördelar av gränsöverskridande samarbeten. Miljö, infrastruktur, energi, handel, flygtrafik är bara några av de politikområden som vinner på gemensamma lösningar. Enskilt är EU-länderna visserligen inga ekonomiska dvärgar, men tillsammans är de en jätte på den globala scenen. Fördelarna som kommer av en gemensam marknad, tullfrihet och passfrihet är uppenbara. För detta behövs inga taffliga reklamfilmer.

Men det räcker inte för Kommissionen. Dess längtan efter en ”ever closer union” kan på sikt äventyra hela EU-projektets existens. Eurokraterna har nämligen missförstått sin plats i Europa. De vill leda samhällsutvecklingen – sätta tonen – inte agera i rollen av kompetent men osynlig underhållsarbetare.

Och det är här det skär sig, och värre kommer det att bli, mellan Bryssel och kontinentens befolkning. En digital fest med hoppande delfiner och pastellfärger är lite löjligt. Men den bristande självinsikten märks framförallt allt oftare i människors vardag när strävan efter ett till Bryssel och Strasbourg centraliserat politiskt beslutsfattande går ut över den lokala och nationella demokratin.

Trots årtionden av seminarier, utredningar och workshops lider unionen av ett allt påtagligare demokratiskt underskott. Maktdelningen är satt helt ur spel och ofta tvingas nationella regeringar helt enkelt foga sig efter beslut fattande på EU-nivå, även där det inte finns några vinster av gränsöverskri­dande samarbete. Frestar man på tålamodet tillräckligt länge så leder det till sist fram till uppror.

Det har hänt tidigare och kommer hända igen. Det tydligaste exemplet är avsaknaden av lärdomar efter kritiken mot Lissabonfördraget under 2000-talets första decennium. Åtta år efter ratificeringen av fördraget lämnade EU:s tredje största land unionen. Att det var just Storbritannien som lämnade kom knappast som en blixt från klar himmel. Alltsedan 1970-talet har britterna förhandlat till sig undantag, specialklausuler och stretat emot i största allmänhet. Men brexit hade knappast ägt rum om man från Bryssels sida förekommit kritiken genom att göra något åt demokratiunderskottet.

EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell som tydliggör maktdelningen mellan EU, nationella parlament och den lokala politiska nivån – en konstitution som sätter tydliga gränser för centralmaktens inflytande. Utan en sådan riskerar hela EU-projektet att falla ihop av sin egen tyngd.

För det går inte att förvänta sig att icke folkvalda tjänstemännen i Bryssel och Strasbourg frivilligt skulle ge ifrån sig delar av vad de, utan eftertanke, har fått av Europas folkvalda: Alltför vidsträckt politisk makt. Det är en makt som inte har motsvarats av några möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande. Och varje gång den kombinationen gör sig påmind så naggas förtroendet för unionen i kanten. Det finns en ände på tålamodet och det kan mycket väl vara så att brexit bara var början.

EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell.