V ilket är det bästa sättet att föra fram en uppfattning när åsikten i fråga har svagt stöd hos folket? Gör den till en odiskutabel självklarhet under täckmanteln ”mänskliga rättigheter”. Lyft därefter frågan genom offentligheten som en naturlig del av ”värdegrundsarbetet” eller strävan efter ”inkludering”, ”mångfald” och ”antidiskriminering”. Alla är för mänskliga rättigheter, men det är inte säkert att alla är för alla de ideologiska inriktningar som lånar begreppet mänskliga rättigheter som utgångspunkt.
Det finns ideologi och så finns det överideologi. Ideologi är det som exempelvis utmärker riksdagens partier och deras politiska arbete. De gör politiska vägval utifrån en uppsättning ideologiska preferenser.
Överideologi är något annat. Det är uppfattningar och ställningstaganden som visserligen är ideologiska – både i sitt sätt att beskriva världen och vad som är önskvärt – men som inte identifieras på samma sätt som politikerna och partiernas ställningstaganden. Därför kan överideologier befinna sig ”ovanför” den politiska debatten. Det är perspektiv som är så självklara att vi inte tänker på dem. Till skillnad från de olika ideologiska perspektiven i riksdagen behandlar vi överideologin som om dess principer vore naturlagar.
Att vinna val är en sak. Då får ett eller flera ideologiska perspektiv inflytande på bekostnad av andra. Men att få privilegiet att bestämma delar av överideologin är något helt annat och större.
Det råder en stor enighet om att politik och myndighetsutövning är, och bör vara, två vitt skilda fenomen. Makten utgår visserligen från folket och myndigheterna styrs, genom styrdokument och regleringsbrev, av regeringen. Men väl på vissa myndigheter går det, med lite kreativitet, att göra tolkningar av direktiven.
Detta uppfattas inte som någon form av ideologisk aktivism, snarare som självklara tolkningar av direktiven eller sådant som alla är eniga om. Ett tydligt exempel i svensk offentlighet är hur diskriminering och mångfald hanteras. Det råder stor enighet i Sverige om att diskriminering i rekryteringsprocesser inte bör förekomma. Det är dessutom reglerat i lag, det är förbjudet att diskriminera.
Men bakvägen smugglas kompletterande ideologiska ståndpunkter in. Och få andra har som SVT har i Sverige gjort sig medskyldiga till detta.
Detta har översatts av SVT till att innebära att ”Sveriges befolkning ska avspeglas i sammansättning av personal” vilket SVT:s ansvariga för ”Sverigespegling”, Seher Yilmaz (tidigare ordförande i organisationen Rättviseförmedlingen) konstaterade i ett inlägg på Linkedin. Vad som avses med den där mångfalden är inte svårt att lista ut.
”Sverigespeglingen” handlar oavkortat om att så kallat underrepresenterade grupper ska avspeglas i SVT:s sändningar och personalstyrka. Med detta menas varken fattiga, högersympatisörer eller landsbygdsbor. Detta understryks när man läser SVT:s HR- och kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala som i ett inlägg tydliggjorde vad som som är utgångspunkten för Sverigespeglingen: det handlar om frågor som främst rör rasism och minoriteter.
Men eftersom etnisk kvotering riskerar att klassas som diskriminering enligt svensk lag – då ingen hänsyn till ursprung får tas vid rekryteringsprocesser – så sorteras kvoteringen in under andra mer subtila rubriker som just ”Sverigespegling” eller ”inkludering”. På så vis görs en flexibel tolkning av sändningstillståndet som landar i att man bejakar ett ideologiskt perspektiv som styr hur man ser på ojämlikhet och skillnader i samhället. Detta anses av SVT vara en fullkomligt opolitisk fråga.
Om man anmärker på att det perspektiv som SVT bejakat inte alls är värdeneutralt får man till svar från bolaget att kritiken handlar om ”politisering” och ”misstänkliggörande”. Detta var Seher Yilmaz reaktion när Dagens Industris ledarsida häromåret skrev om hur strävan efter ”inkludering” kunde sätta meritokratin ur spel vid rekryteringsprocesser.
Läser man den nämnda rapporten, som finansierades av Europeiska socialfonden och publicerades av Länsstyrelsen, så blir det däremot tydligt att en omistlig del av inkluderingsarbetet är att diskrimineringslagen från 2008 utökas. Förutom kravet på jämn könsfördelning ansåg rapportförfattaren att arbetsgivare ska åläggas att ha en jämn fördelning av ”nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg”. De rekommenderade även att sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som inte följer lagen ”i dessa avseenden behöver skärpas”.
Att lägga tyngdpunkten på ”ras” och ”vita privilegier” framställs här som ett neutralt forskarperspektiv. Det är sådan ”världen är”, ”forskningen har konstaterat det”. Men det perspektivet bygger på utgångspunkten att fördelning av resurser och positioner i samhället grundar sig i att vita både aktivt och omedvetet försvarar sina privilegier gentemot ickevita. Det är ett förhållningssätt som bortser från en stor mängd andra förklaringar till varför vårt samhälle ser ut som det gör.
Länsstyrelsen i Stockholm släpper ideologiskt präglade rapporter som sedan SVT använder som ett sätt att förkasta kritiken mot att ”inkluderingsarbete” skulle vara ett politiskt perspektiv som borde diskuteras. De vill förstås fortsätta jobba ifred med något som i högsta grad är ideologiskt men som skickligt nog förpassats till överideologins domäner.
De som förespråkar användningen av förment vetenskapligt begrepp som ”vita privilegier”, ”vita rum” och en ständig betoning på hudfärg och etnicitet vet att det i offentlighetens ögon inte är okontroversiellt. De vet även att många inte alls betraktar dessa perspektiv som värdeneutrala analyser utan som genomideologiska utsagor. Därför sker opinionsbildningen för dessa perspektiv direkt gentemot myndigheter och deras anställda med hjälp av utbildningar och sakkunniga som ska förmedla perspektiven. Politisk förändring med hjälp av värdegrundens diffusa ramverk.
Framför allt borgerliga regeringar tycks ha varit lyckligt ovetande om hur överideologier byggs upp och vidmakthålls. Antingen har de inte brytt sig eller så har de helt enkelt inte tyckt att det är något att orda om. Förhoppningsvis inser den nuvarande regeringen den fulla innebörden av att det svenska statsskickets första paragraf är att all offentlig makt i Sverige utgår från folket.
När en samling åsikter uppfattas som så självklara att de inte behöver diskuteras är det dags att vara vaksam. Värdegrundsarbete har i dag blivit en täckmantel för vänsteraktivistisk överideologi.
