Normkritiken gäller inte när det är kvinnor som bestämmer__[Anna-Karin Wyndhamn-GP_220928

O m du är chef i en svensk kommun, är du mest sannolikt kvinna. 

Detta framgår i en rundringning Ekot gjort. I Uppsala är 71 procent av de kommunala cheferna kvinnor. När jag tittar på könsfördelningen i Göteborgs alla förvaltningar finner jag likartade siffror: i kategorin ”chefer med underställda chefer” är 73 procent kvinnor. 

I förvaltningen underställd stadens kulturnämnd är siffran 92 procent. I motsvarande kategori under Idrotts- och föreningsnämnden är 82 procent av cheferna kvinnor, trots att könsfördelningen bland de anställda nära nog är jämställd.

Just skev könsfördelning bland de anställda brukar tillgripas som förklaring när obalans på chefsnivå uppmärksammas: om differensen mellan män och kvinnor är stor i arbetsstyrkan, är det svårt att få balans i toppen. I kommunal verksamhet arbetar fler kvinnor än män. 

De jämställdhetspolitiska målen tillåter emellertid inte detta undantag: makt och inflytande ska vara jämnt fördelade, inte spegla arbetsstyrkans könsstatistik. Någon jämn maktfördelning råder inte i förvaltningar, där beslut fattas och prioriteringar görs som medborgarna sedan möter i skola, äldrevård eller socialtjänst. Ingen tycks dock vara det minsta upprörd över denna ojämställdhet.

I den lilla kommunen Älvkarleby i norra Uppland återfinns samma skevhet bland cheferna. Kommundirektören Maria Wikström har emellertid ingen ambition att få in fler män. I slutändan kan det mycket väl bli så att alla chefer är kvinnor, säger hon. Kvinnor har nu i de flesta kommuner högre medianlön än männen. Inte heller detta beskrivs som ett problem. Uppsala kommuns finanschef Eva Hermansson Flodin anser inte att obalansen är ett problem, eftersom alla arbetar med grunduppdraget och ”då är det inte om du är man eller kvinna som är det centrala”. Enligt HR-chef Anna Bittner finns inte ens könsfrågan längre: kommunen rekryterar på kompetens och ”då blir det så här”.

Detta är argument som tycks passera, när jämställdheten brister på männens bekostnad. Så även på Jämställdhetsmyndigheten, genusmedvetenhetens högborg. När journalisten Ivar Arpi och jag (Genusdoktrinen, 2020) efterfrågade insatser för att motverka könsobalans på arbetsplatsen (endast 25 procent av de anställda var då män) svarade myndigheten att man ”arbetar utifrån kompetensbaserad rekrytering i syfte att anställa rätt kompetens på rätt plats”. Tillsättning sker alltså efter förtjänst och skicklighet, vilket är ett fundament i en meritokratisk ordning.

Det är samma logik och princip som kommunerna åberopar. Fler kvinnor söker sig till vissa sektorer och då uppstår obalans. Men när arbetsplatser med en övervikt av män anför samma förklaring, godtas resonemanget sällan. Då är det patriarkala strukturer och manliga nätverk som måste brytas ner, och unkna värderingar som ska vädras ut. Inte sällan ska detta ske med ett normkritiskt perspektiv, som alltid finner maskulint kodade normer vara särskilt destruktiva. Någon normkritik tycks däremot inte behövas när normen snarare är kvinnlig.

Kommunerna verkar ha fastnat i en världsbild där män sitter på all makt, fast statistiken visar något annat. Så också Göteborgs stad. I planen för jämställdhet är det just ”normkritisk rekryteringsprocess”, som ska göra tricket.

En uppdatering vore på sin plats. Kanske lite normkritik på riktigt?