Utpekandet av migrationsminister Johan Forssells 15-årige son som nazist säger något illavarslande om de medier och opinionsbildare som politiskt hör hemma på vänsterkanten. Bakom ett fikonlöv av ”allmänintresse” exponerades en minderårig och aldrig åtalad pojke med syftet att underminera regeringens integrationspolitik.
Detta är ingen enskild felbedömning, utan en cynisk förflyttning av pressetikens gränser som sker så snart borgerligheten kan beskyllas för nazism, rasism och högerextremism.
Ett konkret exempel på detta är att min egen kommentar på pojkens situation – där jag varnade för unga mäns förlorade förtroende för rättsstaten – omedelbart beskrevs som ”ett rakt försvar av nazistiska grupperingar” av journalister på vänstertidningen Dagens ETC.
Enligt samma logik har många som ifrågasatt drevets rimlighet på ett aggressivt sätt anklagats för att ”försvara nazism”. Denna avsaknad av nyanser är inget misstag, utan en kalkylerad vänsteraktivistisk strategi där pressetiken tillämpas selektivt beroende på vem som gagnas politiskt.
Vissa journalister på uttalade vänstermedier tvekar uppenbarligen inte en sekund om det krävs ett barnoffer för att kunna kalla Sveriges borgerlighet ”nazistisk”.
Det finns även fall i de vanliga medierna som väcker frågetecken om bias. När en Ekot-reporter i hemlighet inledde en relation med den radikale islamist hon även rapporterade om borde varje hederlig publicist erkänt jävssituationen och stoppat publiceringarna, men SR valde att tiga tills stiftelsen Doku avslöjade saken och ledningen tvingades vidta åtgärder.
Hade motsvarande situation gällt en högerextrem källa hade sannolikt SR agerat betydligt mer resolut.
Ett annat exempel är TV4:s hantering av skolskjutningen i Örebro, där ett ohörbart ljudklipp publicerades trots polisens direkta avrådan. TV4 framställde det som att ett rasistiskt rop fanns dolt i bruset. Arbetaren och ETC reproducerade omedelbart TV4:s tolkning som sanning, och beskrev polisens uppmaning till återhållsamhet som ett exempel på strukturell rasism.
Polisen, vars forensiska nationella centrum har Sveriges tyngsta kompetens för analys av digitalt underlag, sågade strax därefter TV4:s tolkning med orden: ”Det går inte att urskilja, överhuvudtaget, vad som sägs. Inte ens om det är en man eller kvinna.” Det framstår osannolikt att medierna varit lika angelägna att publicera om ropet man tyckt sig höra varit ett islamistiskt ”allahu akbar”.
Ännu ett aktuellt fall som väcker frågetecken om bias gäller SR:s inslag nyligen om journalisten Jenny Strindlöv, som länge granskat romernas parallella rättssystem i Sverige. I stället för att analysera granskningen valde SR att upplåta 15 minuter sändningstid till att låta romska företrädare kalla henne ”antiziganist” – utan att ge Strindlöv möjlighet att försvara sig.
Om granskningen hade gällt det CIS-normativa patriarkatets förtryck av kvinnor hade SR sannolikt inte gett den radikale manschauvinisten Andrew Tate 15 minuter att oemotsagd angripa sina kritiker.
Ytterst måste även journalister med vänstersympatier välja: vill ni vara journalister – eller aktivister?
Henrik Jönsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.