Hamas är en dödskult_[Ann-Sofie Hermansson_GP-250730

Så snart Hamas terrorattack mot Israel den sjunde oktober 2023 blev känd startade hyllandet av dödskulten. På gator och torg, i Göteborg och internationellt, gratulerades terrororganisationen Hamas och firades med demonstrationer och fyrverkerier. Detta under tiden terrorattacken fortfarande pågick i all sin bestialiska våldsamhet med våldtäkter, tortyr och mördande. Osmakligt för varje anständig människa och fruktansvärt för judarna.

Det slutade inte där utan fortsatte med organiserade protester mot Israel redan innan landet inledde jakten på Hamas och dess allierade. I den mycket läsvärda boken ”Om demokratier och dödskulter – Israel, Hamas och västvärldens framtid” utgiven på Nopolar Publishing frågar sig författaren Douglas Murray varför: ”Varför verkade världens sympati inte ligga hos offren för massakrerna utan hos förövarna?”

Hade det bara varit enskilda galenpannor som yttrat sig hade det varit annorlunda. Såna finns det alltid som i varje givet läge tar chansen att elda på hat och fördomar. Mot den sortens antidemokratiska avarter har den arbetarrörelse som fostrat mig historiskt hållit rent. Det låter lite omodernt idag men det fanns goda skäl till att vi vid våra möten valde några stadiga kamrater som dörrvakter för att freda demokratin.

Den kompetensen är historia nu. Om inte antisemitismen tar gestalt i tyska män i uniform med dödskalleemblem verkar vi inte förstå att hatet mot judarna gett upphov till dödskulten Hamas. Judehatet som förr manifesterades av nazister bärs idag i stor utsträckning fram av människor med bakgrund från Mellanöstern. Att se detta och agera är inte att tycka att palestinska barn ska svälta ihjäl. Att slippa dödskulten till förmån för demokratin är palestiniernas bästa chans till ett värdigt liv.

Antisemitismen tar idag ogenerat gestalt i samhället. Politiker, akademiker och journalister agerar nyttiga idioter när tältläger, demonstrationer eller varför inte Queers for Palestines absurda judehat tillåts manifesteras utan nämnvärda samhälleliga reaktioner. De hängda judedockorna i Umeå som låtsades vara en konstinstallation är ett av de senare exemplen.

För att slå hål på denna moraliska förvirring där relativismen härskar och offren glöms bort kräver Murray att vi vågar se verkligheten och ta ställning. Han menar att det pågår en kamp mellan livsbejakande demokratier och dödsdyrkande ideologier. Som Hamas skanderade den sjunde oktober: ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet.”

Men själva kärnan i hans resonemang handlar om demokratin som vi känner den och hur mycket vi är beredda att ta strid för den. ”Vad kan västerländska liberala samhällen göra mot sådana rörelser? Vad kan människor som värdesätter livet göra mot dem som dyrkar döden?”

Det finns flera skäl att kritisera Israel för kriget i Gaza. Även om Hamas inte bryr sig om palestinierna annat än som kanonmat i terrorn får inte Israel sänka sig till den nivån. Men att fortsätta blunda för antisemitismen som den ser ut idag är oanständigt. Så sluta hylla Hamas.

" Hade det bara varit enskilda galenpannor som yttrat sig hade det varit annorlunda.

Polisens siffror: Över 1 000 personer i Göteborgs gäng_[Sandra Divinyi_GP-250721

Göteborg: Över 1 000 personer i Göteborg bedöms ingå i stadens gängmiljöer. Det visar siffror från polisen. Och ett område sticker ut kraftigt. På Hisingen har antalet personer som rör sig i kretsarna kring de kriminella nätverken ökat med 50 procent på bara ett år. Polischef Daniel Norlander ser med oro på att några av gängen dessutom blivit allt duktigare på att rekrytera barn för att begå brott. – De suger in ungdomar, säger han.

Polisen jobbar ihärdigt med att hålla koll på utvecklingen inom Göteborgs kriminella nätverk. Varje år uppdaterar lokalpolisområdena sina så kallade cylindermodeller – ett verktyg för att registrera och kategorisera gängkriminella. I cylindern delas personerna in i A-, B-, C- och D-aktörer, där A är den högsta nivån. Faktorer som ålder, brottslighet och graden av påverkan de bedöms ha på samhället avgör var de placeras.

Inom polisområde Hisingen har man nyligen uppdaterat sin cylinder.

– Vi noterar att det är en ganska stabil ökning, tyvärr. I cylindern är det nu 450 nätverkskriminella som vi har kartlagt på Hisingen, säger lokalpolisområdeschef Daniel Norlander.

I fjol var siffran 300 individer, vilket innebär att antalet ökat med 50 procent.

Av de 450 personer som enligt polisen ingår gängmiljön på Hisingen så placerar myndigheten 200 i nätverken i Biskopsgården, 150 i Backa och resterande i andra nätverk eller extremistiska kretsar.

– Tyvärr tror jag att det speglar den trenden vi ser i samhället, att fler och fler dras in i gängkriminalitet. Men också att fler och fler attraheras av, samt tror att man kommer lyckas, om man engagerar sig i ett kriminellt gäng, säger Daniel Norlander.

Polischefen på Hisingen berättar att Backanätverket samt gänget Norra Biskop är särskilt aktiva i rekryteringen på torgen.

– De suger in ungdomar som ingen annan drar i eller som inte har några skyddsfaktorer hemma. Då är de jättesnabbt där och försöker få med dem i deras verksamhet.

Det vanligaste sättet för gängen att rekrytera ungdomar är att ge dem uppdrag.

– Det första uppdraget brukar vara att du kommer in i en Signalchatt eller en liknande app. Där ska du meddela när du ser polisen i området, säger Daniel Norlander.

Stegen därefter kan, enligt polischefen, exempelvis vara att gömma knark och därefter transportera eller gömma vapen.

– Ungdomarna får betalt. I början kanske de får en pizza, sedan det blir det några hundralappar och därefter är du inne i det.

Att meddela när polisen syns i ett område kan för ungdomarna låta oskyldigt, men det ger andra kriminella fritt spelrum.

– Och det är också här ungdomen blir infångad. Det är sedan svårt att dra sig ur gänget, då blir du hotad eller misshandlad. Det är väldigt mycket makt och kontroll genom våld internt inom ett nätverk. Därför är det oerhört viktigt att vi som samhälle ser till att de inte kommer in i nätverken överhuvudtaget, säger Daniel Norlander.

En rekryteringsväg som växt kraftigt är den digitala, där barn och unga sugs in i kriminella sammanhang via nätet.

Daniel Norlander berättar att polisen knäckte en gruppchatt och därefter kallade samtliga barn som fanns med i den till ett möte, tillsammans med deras föräldrar. Polisen uttryckte en tydlig oro för ungdomarnas framtid.

– Under mötet redovisade vi vilka mer som var med i den här chattgruppen. Det var dömda mördare och folk som sitter av långa fängelsestraff för narkotikabrott, men också de som har avtjänat fängelsestraff. Och dessa är med i samma chattgrupp som tolvåringar.

Redan i dag gör samhället mycket för barn och ungdomar i Biskopsgården och Backa, enligt Norlander.

– Tänk om vi, polisen och alla goda aktörer, inte hade gjort allt det vi gör? Hur hade det sett ut då? Det hade inte tagit många veckor innan framförallt Backa helt och hållet hade styrts av gänget.

Samtidigt måste samhället göra mer, menar polischefen. Men han pekar också på en grupp som, enligt honom, är helt avgörande i sammanhanget:

– Föräldrarna. Det är väldigt många föräldrar som är naiva. Föräldrarna betalar ofta mobilen – då måste de titta i den. Ingen har behov av krypterade appar, särskilt inte om man är tolv år. Föräldrarna har ett jätteansvar.

De 450 individer som är med i den uppdaterade cylindern är både män, kvinnor och barn från tolv år och upp till 30-årsåldern. En del är redan straffade för grova brott.

– Finns du i cylindern ska du känna dig jagad eller uppmärksammad, slår Daniel Norlander fast.

Han berättar att det, för exempelvis de unga, innebär att polisen åker hem till dem tillsammans med Socialtjänsten och har orossamtal. I dessa lyfter man på ett väldigt konkret sätt vad oron grundar sig i, exempelvis i vilka sammanhang och med vilka personer som barnen observerats.

Individerna i cylindern har inte bara Hisingspolisens ögon på sig.

– Blir de stoppade i en annan del av landet och polisen slår på namnet i våra system så står det om du är gängkriminell från Hisingen. Då vidtar man extra åtgärder oavsett om du är i Farsta eller Backa.

En majoritet av de kartlagda personerna är pojkar och män. Även om polisen, enligt Daniel Norlander, blivit bättre på att också identifiera kvinnor och flickor som rör sig i gängmiljöer så är det något de behöver vässa ytterligare.

– Vi behöver tänka att tjejerna inte bara är passiva medhjälpare. Det finns också tjejer som är aktiva och driver på. Jag tror att vi som samhälle har en förlegad syn om att det är mest killar som gör det och så glömmer vi av tjejerna. Där behöver vi utvecklas.

Sandra Divinyi

Vänsteraktivisterna i medierna underminerar journalistiken_[Henrik Jönsson_GP-250721

Utpekandet av migrationsminister Johan Forssells 15-årige son som nazist säger något illavarslande om de medier och opinionsbildare som politiskt hör hemma på vänsterkanten. Bakom ett fikonlöv av ”allmänintresse” exponerades en minderårig och aldrig åtalad pojke med syftet att underminera regeringens integrationspolitik.

Detta är ingen enskild felbedömning, utan en cynisk förflyttning av pressetikens gränser som sker så snart borgerligheten kan beskyllas för nazism, rasism och högerextremism.

Ett konkret exempel på detta är att min egen kommentar på pojkens situation – där jag varnade för unga mäns förlorade förtroende för rättsstaten – omedelbart beskrevs som ”ett rakt försvar av nazistiska grupperingar” av journalister på vänstertidningen Dagens ETC.

Enligt samma logik har många som ifrågasatt drevets rimlighet på ett aggressivt sätt anklagats för att ”försvara nazism”. Denna avsaknad av nyanser är inget misstag, utan en kalkylerad vänsteraktivistisk strategi där pressetiken tillämpas selektivt beroende på vem som gagnas politiskt.

Vissa journalister på uttalade vänstermedier tvekar uppenbarligen inte en sekund om det krävs ett barnoffer för att kunna kalla Sveriges borgerlighet ”nazistisk”.

Det finns även fall i de vanliga medierna som väcker frågetecken om bias. När en Ekot-reporter i hemlighet inledde en relation med den radikale islamist hon även rapporterade om borde varje hederlig publicist erkänt jävssituationen och stoppat publiceringarna, men SR valde att tiga tills stiftelsen Doku avslöjade saken och ledningen tvingades vidta åtgärder.

Hade motsvarande situation gällt en högerextrem källa hade sannolikt SR agerat betydligt mer resolut.

Ett annat exempel är TV4:s hantering av skolskjutningen i Örebro, där ett ohörbart ljudklipp publicerades trots polisens direkta avrådan. TV4 framställde det som att ett rasistiskt rop fanns dolt i bruset. Arbetaren och ETC reproducerade omedelbart TV4:s tolkning som sanning, och beskrev polisens uppmaning till återhållsamhet som ett exempel på strukturell rasism.

Polisen, vars forensiska nationella centrum har Sveriges tyngsta kompetens för analys av digitalt underlag, sågade strax därefter TV4:s tolkning med orden: ”Det går inte att urskilja, överhuvudtaget, vad som sägs. Inte ens om det är en man eller kvinna.” Det framstår osannolikt att medierna varit lika angelägna att publicera om ropet man tyckt sig höra varit ett islamistiskt ”allahu akbar”.

Ännu ett aktuellt fall som väcker frågetecken om bias gäller SR:s inslag nyligen om journalisten Jenny Strindlöv, som länge granskat romernas parallella rättssystem i Sverige. I stället för att analysera granskningen valde SR att upplåta 15 minuter sändningstid till att låta romska företrädare kalla henne ”antiziganist” – utan att ge Strindlöv möjlighet att försvara sig.

Om granskningen hade gällt det CIS-normativa patriarkatets förtryck av kvinnor hade SR sannolikt inte gett den radikale manschauvinisten Andrew Tate 15 minuter att oemotsagd angripa sina kritiker.

Ytterst måste även journalister med vänstersympatier välja: vill ni vara journalister – eller aktivister?

Henrik Jönsson

Så gav S en reaktionär moské inflytande i Göteborg_[Mathias Bred-GP-250703

Ett reportage i nättidskriften Kvartal avslöjar en ohelig allians mellan Göteborgs moské och det rödgröna styret i staden.

”Om du inte är trött eller sjuk eller du är på mens så du kan inte säga nej”. Så svarade imamen i Göteborgs moské en kvinna som undrade om hon kunde vägra sex med sin man. Det hela fångades på band av SVT Uppdrag granskning och ingick i ett avslöjande reportage om den muslimska församlingen år 2012.

Sedan dess har skandalerna kring Göteborgs moské varit många. År 2017 bjöd man in en hatpredikant som kallat judar ”grisar och apor”. I fjol höll församlingen bön för den stupade Hamasledaren Ismail Haniya, en av hjärnorna bakom överfallet på Israel den 7 oktober 2023.

Nu är Göteborgs moské aktuell igen. I ett reportage i nättidskriften Kvartal (12/6) har journalisten Jesper Andersson visat att Göteborgs moské haft ett samarbete med de rödgröna partierna och framför allt med Socialdemokraterna.

Andersson, som har bakgrund på Sveriges radio, begärde ut mejlväxlingen mellan ledande politiker i Göteborgs rödgröna styre och ledarna för Göteborgs moské. Det visade sig finnas omfattande kontakter som rörde arrendet av en kyrkobyggnad i Nordöstra Göteborg. Byggnaden hade tidigare använts av den skandalomsusade muslimska Framstegsskolan, som också den drevs av personerna kring Göteborgs moské.

Förvaltningen och den borgerliga oppositionen ville inte se att kyrkan skulle hyras ut till församlingen, som bland annat redan använt lokalerna utan att betala hyra.

Men efter kontakter med Göteborgs moské röstade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet med hjälp av Centerpartiet ändå igenom att församlingen skulle få ett arrende.

Samarbetet bakom beslutet avslöjas i mejlväxlingen som Kvartals reporter granskat. Tonen var förtrolig och det fanns ett givande och tagande. Jonas Attenius bjöds till exempel in att tala inför en skara på runt 15 000 muslimer i samband med högtiden Eid förra sommaren. Under talet lyfte han fram att Göteborgs kommun bojkottar israeliska varor, något som kritiserades här på ledarsidan (27/6-24).

Man kan se på samarbetet mellan Socialdemokraterna och Göteborgs moské på två sätt. Å ena sidan har inget brottsligt skett. Det är så här demokrati fungerar. En organisation med ett visst intresse uppvaktar politiker. Politikerna gör besök och sätter sig in i frågan. Kanske röstar de med intresset. Inget konstigt i det.

Men å andra är samarbetet ett exempel på vad som skulle kunna beskrivas som en framtidsdystopi. En reaktionär muslimsk församling med kopplingar till Muslimska brödraskapet lyckas att få inflytande över de demokratiska besluten i Sveriges andra stad. En fransk rapport pekade i våras faktiskt ut Sverige som ett land där islamister lyckas att infiltrera den lokala politiken – särskilt genom att påverka Socialdemokraterna.

Men när Jonas Attenius i ett debattinlägg svarar på reportaget i Kvartal hävdar han förstås den första linjen: det är inget konstigt att politiker lyssnar på en förening. Han ger exempel på hur moderata och liberala politiker också har besökt radikala moskéer i Göteborg.

Skillnaden är dock att hans eget samarbete som Kvartal har grävt fram inte handlade om enstaka besök utan om ett utbyte som skedde över tid. De rödgröna levererade ett politiskt beslut Göteborgs moské ville ha, och Attenius fick möjlighet att tala till stora skaror åhörare.

Och det är tydligt att Socialdemokraterna förstått att samarbetet skulle uppfattas som kontroversiellt. För mejlväxlingen mellan moskén och de rödgröna politikerna tog abrupt slut då Kvartals reporter begärde ut den tidigare korrespondensen. Politikerna gick över i ”radiotystnad”.

Så nog väcker samarbetet en hel del frågor. En är om Jonas Attenius förts bakom ljuset om vilken församling han har att göra med. I sitt svar till Kvartal tar han starkt avstånd från en annan muslimsk församling i Göteborg – Bellevuemoskén. Om den skriver Attenius: ”Jag har aldrig varit där och skulle aldrig vilja gå dit. Muslimska brödraskapet och liknande islamistorganisationer är farliga för samhället.”

Ordförande i Göteborgs kommunstyrelse tycks alltså dra en gräns mellan de två moskéerna. Det är okej att samarbeta med Göteborgs moské medan Bellevuemoskén är otänkbar att ens besöka.

Attenius har rätt i att det finns en gradskillnad i radikalitet. Det är Bellevuemoskén som varit aktuell i samband med islamiska staten. Den ska också vara mer salafistiskt präglad, vilket Attenius själv nämner.

Men det är knappast vattentäta skott mellan de två miljöerna. Och det är Göteborgs moské som har personkopplingar till Muslimska brödraskapet, enligt en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Om detta verkar Attenius av sitt svar att döma vara omedveten. Om det uppdagas att de två moskéerna arbetar nära varandra, ska Attenius då bryta kontakten med Göteborgs moské, eller ska han lyfta in Bellevuemoskén i värmen?

Sedan kan man fråga sig hur samarbetet med Göteborgs moské passar in mer övergripande i Socialdemokraternas ideologi. I grunden torde det finnas stora skillnader till exempel i synen på barns- och kvinnors rättigheter. En annan högaktuell skillnad är att Socialdemokraterna söker marknadsföra sig som det mest progressiva och drivande när det gäller integration. Men om det finns något som de inblandade muslimska aktörerna arbetar för är det ökad segregation. De vill att muslimer lever traditionellt och har sina skolor och förskolor. Hur går stödet till Göteborgs moské ihop med Socialdemokraternas ambitioner om ökad integration?

Mathias Bred

mathias.bred@gp.se

" En reaktionär muslimsk församling med kopplingar till Muslimska brödraskapet lyckas att få inflytande över de demokratiska besluten i Sveriges andra stad.