Trumpstödet ett resultat av att USA har förändrats_[Adam Cwejman_GP-241103

Alla starka känslor inför personen Trump skymmer sikten för politiken som hans stöd grundar sig på.

Opinionsmätningarna inför tisdagens amerikanska val visar att det på nationell nivå är dött lopp mellan de två kandidaterna, demokraternas Kamala Harris och ­republikanernas Donald Trump. På delstatsnivå, och där det amerikanska valet egentligen avgörs, så är det marginell fördel för Trump i ­avgörande delstater som Georgia, North Carolina och Arizona. Men som vanligt kan mätningar vara missvisande.

Svårigheten för den som vill förstå valet, vare sig man befinner sig i eller utanför USA, är att halva befolkningens presidentkandidat enligt många analyser framstår som obegriplig. Det saknas nu, likt 2016, en förståelse för vad som motiverar Donald Trumps väljare. Att följa stora amerikanska mediekanaler hjälper tyvärr inte för att bli klok på varför så många – i skiftande demografiska grupper – prioriterar Trump framför Harris.

Problemet är att valet i huvudsak porträtteras som en omröstning om Trumps personlighet, för eller emot demokrati, för eller emot fascism. Så enkelt kan man förstås göra för sig.

Men det är inte så att en så stor andel av befolkningen helt plötsligt vaknat upp och tänkt att den italienske diktatorns regim för hundra år sedan är en rimlig modell för 2020-talets USA. Eller att det enbart handlar om en omröstning gällande Donald Trumps person och karaktär.

Det amerikanska valet handlar om mer än så. Det handlar faktiskt även om politik, både den nuvarande under Bidenadministrationen, den föregående mandatperiodens under Trump. Samt sist men inte minst vilken politik som landets ska styras utifrån, 2025 och fyra åt framåt. Så vilka är sakfrågorna som motiverar Trumpväljarna?

Ser man tillbaka på Trumps första mandatperiod 2016–2020 så framträder ett par beslut (eller avsaknaden därav) som centrala. Trump försökte avveckla USA:s inblandning i den då 15-åriga närvaron i Afghanistan. Detta låg visserligen redan i korten under Obama-administrationen men fullföljdes av Trump och avslutas därefter av Biden hösten 2021, dock under mycket oordnade former. Rätt eller fel, och det kan diskuteras, så associeras Trump med beslutet att avsluta insatserna i Irak och Afghanistan.

Detta är en röd tråd i Trumps populära prioritering av amerikanska intressen. Eftersom republikanerna blivit alltmer isolationisti­ska, i bemärkelsen att de inte vill att USA ska vara lika inblandade i Europas eller Mellanösterns konflikter, så utgör en röst på Trump – är tanken – en besparing för de amerikanska skattebetalarna.

”America first” är parollen och talar säkerligen till många som upplever att den allmänna ekonomiska situationen på hemmaplan inte är den bästa. Många amerikaner delar inte vår europeiska närhet till kriget i ­Ukraina och därför uppfattas de stora militära stödpaketen som fel politisk prioritering.

I nära anslutning till detta finner vi migrationspolitiken. Trump talade mycket under valrörelsen 2016 om att han skulle bygga en mur mot Mexiko. Det blev inte så mycket av det. Men samtidigt så höll hans administration flödet över de illegala ­gränsövergångarna på en betydligt lägre nivå än vad som varit fallet under Biden.

Minnet av Trumpårens minskade invandring från Mexiko spelar förstås en roll för väljarna. Under mandatperioden 2020–2024 har illegal invandring och delstaternas i många fall klumpiga hantering av migranterna varit ett sänke för både Biden och ­Harris.

Trump förändrade även helt USA:s inställning till Kina och de handelspolitiska relationerna länderna emellan. Man kan förstås diskutera huruvida ökade handelstullar och till och med regelrätt handelskrig är rätt väg att gå. Frågan är komplicerad, handelstullar kan ofta göra det dyrare för konsumenter. Men färdriktningen är populär bland arbetarväljare på stålverkan, i tillverkningsindustrin och bland de tynande skeppsvarven. Trumps linje var så populär att Biden i stort sett fortsatte på den – men det uppfattas alltjämt som att det var Trump som svängde om den amerikanska handelspolitiken visavi Kina.

Vill man förstå många av Trumpväljarna så räcker det faktiskt att se och lyssna på det USA som befinner sig mellan väst- och östkusten. Det amerikanska samhället under de föregående fyra åren har varit präglat av ett sönderfall av offentliga ytor. Den ödesdigra spridningen av Fentanyl (inte sällan insmugglad från Kina via Mexiko) har påverkat livsmiljön för vanliga amerikaner.

Tryggheten i stadskärnorna har försvunnit och ersatts av öppet drogmissbruk, skade­görelse och våld. Att folk ser detta i sin vardag ska inte underskattas. Demokraterna har misslyckats med att förhindra spridningen av Fentanyl och andra opiater. Huruvida Trump löser problemet är en annan fråga, men man kan inte bortse från att det här är något som påverkar hela landet.

Kaoset i samband med kravallerna och demonstrationerna 2020 i samband med Black lives matter är också färskt i minnet för många. Inte nog med att beväpnade personer blockerade vägar eller ockuperade allmänna platser. I många fall så höll sig polisen på behörigt avstånd, som i Seattle och Portland. Detta problem var störst i städer styrda av Demokraterna.

I många fall har de styrande fått bakläxa men det har satt en bild av att demokrater inte i främsta hand är motiverade av att upprätthålla tryggheten i offentliga rum utan av ideologiska idéer rörande makt, motstånd och antirasism. Sedan dess har mer moderata demokrater inom lokalpolitiken tagit över på många platser, som i San Francisco.

Allt detta påverkar förstås den amerikanska vardagen, och det i betydligt bredare befolkningslager än bland vita arbetarväljare som tidigare röstat på Trump. Det faktum att Trump som republikansk kandidat slår rekord i andel väljare från minoriteter, jämfört med tidigare kandidater, förbises ofta eftersom det så radikalt går stick i stäv med uppfattningen av Trump som en bigott rasist.

Det man ofta får ta del av i analyser av den amerikanska politiken är dårar i det republikanska partiet. Vi har i Europa inte på samma vis kommit i kontakt med den politiska radikalisering som skett inom delar av det demokratiska partiet: Extrem identitetspolitik kopplad till ras och genus. Demokraterna har släppt in dessa idéer i sitt parti och därför alienerat även moderata väljare. Många har därför sökt sig till republikanerna trots, inte på grund av Trump.

Han har, trots sina många uppenbara personliga brister – men i kontrast till demokraternas oförmåga att hantera politisk radikalisering – uppfattats som den mer rimliga kandidaten. Det är svårt att bli klok på väljarströmmar i USA om man inte tar hänsyn till vad som har skett ideologiskt i vissa delar av Demokraterna, både lokalt och nationellt.

Analysen av den amerikanska politiken lider tyvärr av samma sjuka som en del analyser av svensk politik: Opinionsyttringar och väljarpreferenser förstås som en konsekvens av manipulation och fake news, inte som ett resultat av att väljare fattar beslut utifrån sin vardag eller sina politiska prioriteringar. Häpnaden inför stödet för SD påminner i hög grad om oförståelsen för Trumps väljarstöd. Felslutet som görs är detsamma här som där; om man tror att det är Trump som har förändrat USA så förstår man inte hur USA har förändrats.