Varför bryr sig ingen om arbetslösheten? _[Torbjörn Hållö_GP-241116

När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 hade han ett tydligt mål: Sverige skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Det var en värdig ambition för en statsminister sprungen ur arbetarrörelsen.

Men det blev ungefär tvärtom. I dag har Sverige EU:s tredje högsta arbetslöshet. Målet om EU:s lägsta arbetslöshet är sedan länge övergivet.

Några hårda fakta om arbetslösheten enligt SCB (kvartal tre 2024) Sverige har 486 000 arbetslösa. 162 000 personer är långtidsarbetslösa. Arbetslösheten bland inrikes födda är 4,3 procent.

Arbetslösheten bland utrikes födda är 15,2 procent

Trots massiv arbetslöshet är frågan död i den allmänna debatten. Nästan ingen talar om det faktum att närmare en halvmiljon människor vill jobba men inte hittar arbete. Hur är detta monumentala ointresse möjligt?

En förklaring är bortförklaringarna. Under åren är det många ansvariga som velat prata bort Sveriges höga arbetslöshet. Det har påståtts att den höga arbetslösheten är en spegelbild av vår höga sysselsättning. Men om vi studerar andra länder med hög syssel­sättningsgrad som exempelvis Norge och Nederländerna så har dessa länder lyckats kombinera hög sysselsättning med låg arbetslöshet.

En annan förklaring till ointresset är att arbetslösheten främst drabbar utrikes födda. En grupp som saknar starka röster som tar plats i den allmänna debatten.

Så vad borde då göras åt det faktum att närmare en halvmiljon människor vill men inte får jobba.

Det viktigaste på kort sikt är att få slut på Riksbankens räntemasochism. Varje dag som Riksbanken plågar Sverige med en för hög ränta bidrar till ökad arbetslöshet. Även finanspolitiken behöver bli mer understödjande och öka efterfrågetrycket i svensk ekonomi.

Men det behövs också strukturella åtgärder.

Sveriges arbetslöshet domineras av kortutbildade och utrikes födda. Om Sverige ska kunna komma till rätta med den höga arbetslösheten behöver det föras en stram migrations­politik. Flykting- och anhöriginvandring måste hållas på en nivå som är möjlig att kombinera med en politik för lägre arbetslöshet. Arbetskraftsinvandringen behöver fortsätta att stramas åt. Principen måste vara att lediga jobb alltid i första hand ska gå till arbetslösa i Sverige.

Tydliga krav måste ställas på alla arbetslösa – inrikes och utrikes födda – att man själv har ett ansvar att skaffa de kunskaper och färdigheter som krävs på den svenska arbetsmarknaden. Men det räcker inte med krav. Det måste också finnas möjligheter.

Fler företag måste erbjuda etableringsjobb. Fler kommuner måste möta upp med sfi och yrkesutbildningar. Arbetsförmedlingen behöver kraftfullt få upp volymen i arbetsmarknadsutbildningen. I dag deltar endast cirka 1 procent av alla arbetslösa i en arbetsmarknadsutbildning – trots att vi vet att en sådan utbildning ofta leder till jobb.

Och för att långsiktigt bekämpa arbetslösheten behöver fler unga lockas att plugga ett yrkesprogram på gymnasiet. Att kunna ett lära sig arbetaryrke är en väldigt bra vaccin mot risken att i framtiden bli arbetslös. Torbjörn Hållö

" Under åren är det många ansvariga som velat prata bort Sveriges höga arbetslöshet

Ni såg det inte komma – och det är själva problemet__[Adam Cwejman_GP-241107

I den obetydliga texaskommunen Zapata, där 94 procent av befolkningen är amerikanska latinos, röstade 61 procent på Donald Trump. Hur är det möjligt när det i åratal har trummats in att Donald Trump är rasist och fascist? Budskapen nådde väl inte fram och de oborstade massorna har inte bara gett Trump segern i presidentvalet – Republikanerna ser även ut att få majoritet i Senaten. Ännu återstår att se hur det gick i valet till Representanthuset.

Folks kärlek till Trump är ”det mest obegripliga” skrev Arbetets politiske redaktör Daniel Swedin om valet. Han är inte ensam om den uppfattningen. Trump, eller stödet till honom förklaras vara känslodrivet, irrationellt eller en konsekvens av lögner och falskt medvetande (de borde veta bättre!). Precis sådan arrogans är delvis det som har gjort Donald Trump så framgångsrik.

Förståelsen för Trumps väljare har på många håll, på båda sidor om Atlanten, varit svag. Och på tal om känslor: Personer som själva inte sympatiserar med Trump har inte sällan låtit sina egna känslor och antipatier stå i vägen för en klarsynt analys av vad som har hänt i det amerikanska samhället och därmed även med dess väljare.

Till slut utmynnade denna arrogans under valrörelsen, för det är vad det är, i försök att utmåla presidentvalet som ett val om själva demokratin. Men det bet inte. Bland minoriteter har hans väljarsiffror enligt val­lokalsundersökningar från AP VoteCast slagit nya rekord för en republikansk presidentkandidat. 41 procent bland Asiatiska amerikaner, 41 procent hos Latinos. Bland unga väljare var stödet för Trump 46 procent och det tidigare stora könsgapet har minskat jämfört med tidigare val.

Så varför har väljarna svängt? I vallokals­undersökningar så uppger många väljare att ekonomin och migrationspolitiken har varit avgörande för deras val av parti. Rasism och utrikespolitik rankas däremot väldigt lågt.

Men Demokraternas satsningar på exempelvis infrastruktur och minskad inflation har drunknat i sorlet från impopulära ideologiska frågor som Biden – utan att verka särskilt entusiastisk – accepterat i sitt parti. Demokraterna har under de föregående fyra åren förespråkat könsbyten för barn, lågaffektivt bemötande av brottslingar, utbildning i genus- och ”kritiska vithetsstudier” för statsanställda och elever. Dessa frågor har kommit att symbolisera demokraternas ideologiska ökenvandring.

Demokraterna har ständigt av republikanerna utmålats som elitiska och ideologiskt förblindade, fullkomligt bortkopplade från många amerikaners svåra vardag. Det hjälpte inte att Kamala Harris under den, för hennes del, alltför korta valrörelsen gjorde en skarp gir in mot mitten – bilden var redan satt och kunde inte rubbas.

Demokraternas koppling till den amerikanska arbetarklassen har i mångt och mycket klippts av. Det är nu ett parti för välutbildade väljare med en stark progressiv självbild. En mer populistisk vänsterkandidat som Bernie Sanders och hans närmast klassiska europeiska socialdemokrati förkastades tidigt av Demokraterna. Därför stod Republikanerna ensamma kvar med sin säregna moderna kombination av vänster- och högerpolitik.

Allt detta utgör en, vid det här laget uttjatad, lärdom för europeiska politiker: förfrämliga era väljare på egen risk. Ju mer innerstadsväljarens föreställningsvärld dominerar ­politiken, desto mindre blir stödet utanför bubblan. Bristande förståelse för vilka frågor som väljare berörs är en sak, men värre är när väljarnas bekymmer eller tankar betraktas som en konsekvens av desinformation eller att de är korkade och bigotta. När så sker ­vänder väljarna på klacken och kan även ­tänka sig att välja en kaotisk och oförutsägbar ­kandidat som Donald Trump.

Sist men inte minst så visar den gångna amerikanska valrörelsen hur traditionella medier helt eller delvis har rundats av Republikanerna. Det finns helt enkelt gott om alternativ för direktkommunikation med väljare. Den politiska dagordningen sätts inte längre i USA av New York Times eller de stora Tv-kanalerna. Poddaren Joe Rogans intervju med Donald Trump som varade i nästan tre timmar har setts 45 miljoner gånger bara på Youtube. Det är, på många vis en ny politisk takt och atmosfär som inte behärskas av många gamla institutioner.wejman

Förståelsen för Trumps väljare har på många håll, på båda sidor om Atlanten, varit svag.

Trumpstödet ett resultat av att USA har förändrats_[Adam Cwejman_GP-241103

Alla starka känslor inför personen Trump skymmer sikten för politiken som hans stöd grundar sig på.

Opinionsmätningarna inför tisdagens amerikanska val visar att det på nationell nivå är dött lopp mellan de två kandidaterna, demokraternas Kamala Harris och ­republikanernas Donald Trump. På delstatsnivå, och där det amerikanska valet egentligen avgörs, så är det marginell fördel för Trump i ­avgörande delstater som Georgia, North Carolina och Arizona. Men som vanligt kan mätningar vara missvisande.

Svårigheten för den som vill förstå valet, vare sig man befinner sig i eller utanför USA, är att halva befolkningens presidentkandidat enligt många analyser framstår som obegriplig. Det saknas nu, likt 2016, en förståelse för vad som motiverar Donald Trumps väljare. Att följa stora amerikanska mediekanaler hjälper tyvärr inte för att bli klok på varför så många – i skiftande demografiska grupper – prioriterar Trump framför Harris.

Problemet är att valet i huvudsak porträtteras som en omröstning om Trumps personlighet, för eller emot demokrati, för eller emot fascism. Så enkelt kan man förstås göra för sig.

Men det är inte så att en så stor andel av befolkningen helt plötsligt vaknat upp och tänkt att den italienske diktatorns regim för hundra år sedan är en rimlig modell för 2020-talets USA. Eller att det enbart handlar om en omröstning gällande Donald Trumps person och karaktär.

Det amerikanska valet handlar om mer än så. Det handlar faktiskt även om politik, både den nuvarande under Bidenadministrationen, den föregående mandatperiodens under Trump. Samt sist men inte minst vilken politik som landets ska styras utifrån, 2025 och fyra åt framåt. Så vilka är sakfrågorna som motiverar Trumpväljarna?

Ser man tillbaka på Trumps första mandatperiod 2016–2020 så framträder ett par beslut (eller avsaknaden därav) som centrala. Trump försökte avveckla USA:s inblandning i den då 15-åriga närvaron i Afghanistan. Detta låg visserligen redan i korten under Obama-administrationen men fullföljdes av Trump och avslutas därefter av Biden hösten 2021, dock under mycket oordnade former. Rätt eller fel, och det kan diskuteras, så associeras Trump med beslutet att avsluta insatserna i Irak och Afghanistan.

Detta är en röd tråd i Trumps populära prioritering av amerikanska intressen. Eftersom republikanerna blivit alltmer isolationisti­ska, i bemärkelsen att de inte vill att USA ska vara lika inblandade i Europas eller Mellanösterns konflikter, så utgör en röst på Trump – är tanken – en besparing för de amerikanska skattebetalarna.

”America first” är parollen och talar säkerligen till många som upplever att den allmänna ekonomiska situationen på hemmaplan inte är den bästa. Många amerikaner delar inte vår europeiska närhet till kriget i ­Ukraina och därför uppfattas de stora militära stödpaketen som fel politisk prioritering.

I nära anslutning till detta finner vi migrationspolitiken. Trump talade mycket under valrörelsen 2016 om att han skulle bygga en mur mot Mexiko. Det blev inte så mycket av det. Men samtidigt så höll hans administration flödet över de illegala ­gränsövergångarna på en betydligt lägre nivå än vad som varit fallet under Biden.

Minnet av Trumpårens minskade invandring från Mexiko spelar förstås en roll för väljarna. Under mandatperioden 2020–2024 har illegal invandring och delstaternas i många fall klumpiga hantering av migranterna varit ett sänke för både Biden och ­Harris.

Trump förändrade även helt USA:s inställning till Kina och de handelspolitiska relationerna länderna emellan. Man kan förstås diskutera huruvida ökade handelstullar och till och med regelrätt handelskrig är rätt väg att gå. Frågan är komplicerad, handelstullar kan ofta göra det dyrare för konsumenter. Men färdriktningen är populär bland arbetarväljare på stålverkan, i tillverkningsindustrin och bland de tynande skeppsvarven. Trumps linje var så populär att Biden i stort sett fortsatte på den – men det uppfattas alltjämt som att det var Trump som svängde om den amerikanska handelspolitiken visavi Kina.

Vill man förstå många av Trumpväljarna så räcker det faktiskt att se och lyssna på det USA som befinner sig mellan väst- och östkusten. Det amerikanska samhället under de föregående fyra åren har varit präglat av ett sönderfall av offentliga ytor. Den ödesdigra spridningen av Fentanyl (inte sällan insmugglad från Kina via Mexiko) har påverkat livsmiljön för vanliga amerikaner.

Tryggheten i stadskärnorna har försvunnit och ersatts av öppet drogmissbruk, skade­görelse och våld. Att folk ser detta i sin vardag ska inte underskattas. Demokraterna har misslyckats med att förhindra spridningen av Fentanyl och andra opiater. Huruvida Trump löser problemet är en annan fråga, men man kan inte bortse från att det här är något som påverkar hela landet.

Kaoset i samband med kravallerna och demonstrationerna 2020 i samband med Black lives matter är också färskt i minnet för många. Inte nog med att beväpnade personer blockerade vägar eller ockuperade allmänna platser. I många fall så höll sig polisen på behörigt avstånd, som i Seattle och Portland. Detta problem var störst i städer styrda av Demokraterna.

I många fall har de styrande fått bakläxa men det har satt en bild av att demokrater inte i främsta hand är motiverade av att upprätthålla tryggheten i offentliga rum utan av ideologiska idéer rörande makt, motstånd och antirasism. Sedan dess har mer moderata demokrater inom lokalpolitiken tagit över på många platser, som i San Francisco.

Allt detta påverkar förstås den amerikanska vardagen, och det i betydligt bredare befolkningslager än bland vita arbetarväljare som tidigare röstat på Trump. Det faktum att Trump som republikansk kandidat slår rekord i andel väljare från minoriteter, jämfört med tidigare kandidater, förbises ofta eftersom det så radikalt går stick i stäv med uppfattningen av Trump som en bigott rasist.

Det man ofta får ta del av i analyser av den amerikanska politiken är dårar i det republikanska partiet. Vi har i Europa inte på samma vis kommit i kontakt med den politiska radikalisering som skett inom delar av det demokratiska partiet: Extrem identitetspolitik kopplad till ras och genus. Demokraterna har släppt in dessa idéer i sitt parti och därför alienerat även moderata väljare. Många har därför sökt sig till republikanerna trots, inte på grund av Trump.

Han har, trots sina många uppenbara personliga brister – men i kontrast till demokraternas oförmåga att hantera politisk radikalisering – uppfattats som den mer rimliga kandidaten. Det är svårt att bli klok på väljarströmmar i USA om man inte tar hänsyn till vad som har skett ideologiskt i vissa delar av Demokraterna, både lokalt och nationellt.

Analysen av den amerikanska politiken lider tyvärr av samma sjuka som en del analyser av svensk politik: Opinionsyttringar och väljarpreferenser förstås som en konsekvens av manipulation och fake news, inte som ett resultat av att väljare fattar beslut utifrån sin vardag eller sina politiska prioriteringar. Häpnaden inför stödet för SD påminner i hög grad om oförståelsen för Trumps väljarstöd. Felslutet som görs är detsamma här som där; om man tror att det är Trump som har förändrat USA så förstår man inte hur USA har förändrats.