Detta väntar Sverige efter koranbränningarna_[Kåre Bluitgen-GP_230724

I början av 2000-talet skrev Kåre Bluitgen en barnbok om profeten Muhammed som ingen ville illustrera. Det blev startskottet för det som i Danmark kallas Muhammedkrisen. Vad kan vi lära av vårt grannland?

Brinnande danska ambassader i Mellanöstern, Dannebrogen nedtrampad av arga, långskäggiga män, bojkott av danska varor. Alla vuxna danskar minns Muhammedkrisen 2006 – med efterverkningar i många år – som följde på teckningarna av islams profet i tidningen Jyllands-Posten. Teckningarna gjordes för att tidningen ville undersöka hur stor självcensuren var efter att jag hade haft svårt att hitta en illustratör till min barnbok om profeten Muhammed.

Särskilt en av teckningarna blev utpekad av islamister och islamska diktaturer som nedvärderande och satte eld på gatorna i stater, som på många sätt måste tolkas som misslyckade.

Då röken hade lagt sig och historien kunde undersökas visade sig det hela till stor del vara ett försök från despotiska ledare att framställa sig som islams sanna försvarare – när de nu inte kunde förse sin växande befolkning med arbete, utbildning, sjukvård etc.

Nu brinner det igen i sinnena och på gatorna och en del danskar kommer kanske att le lite åt det, eftersom de på sin tid inte erfor mycket solidaritet från svenskarna, som var upptagna med att göra sig viktiga i egenskap av världsledande humanister och att självsäkert öppna dörren för ett stort antal människor som inte var uppvuxna med demokratiska rättigheter.

Vad kan Sverige förvänta sig nu? Går det som med Danmarks är de första månaderna helt ohanterliga. De kännetecknas av ångest: När kommer det att sluta, vad kommer det att utvecklas till? Det är den farligaste perioden, då det gäller att hålla huvudet kallt. Att inte göra eftergifter som man senare kommer att ångra och som på sikt skapar djupa klyftor i befolkningen. Den gamla uppdelningen i vänster- och höger försvann nästan i Danmark. I stället kategoriserades människor i förhållande till den brännande konflikten och så är det än idag, när det bara kommer svag rök från askan.

Det är i denna tidiga period som motståndare till demokratin, särskilt till den mest grundläggande av alla demokratiska rättigheter, yttrandefriheten, kan sticka in kniven. Här måste man stå stadigt och tålmodigt förklara varför varken kungahuset, statsministern eller högt uppsatta poliser kan ingripa. Det kan vara den första ögonöppnaren för människor i diktaturer att det finns en helt annan grund att bygga ett samhälle på.

En viktig lärdom är att ”frågan” snabbt hamnar ur kontroll och att en mängd aktörer lägger sin egen agenda i den. Min egen bok, som skulle vara en stillsam framställning av en religions profet för barn av alla kulturer och religioner, kom att kosta över 200 människor livet. Det är groteskt, men återigen: stå fast. I början uppmanade jag alla internationella tidningar som intervjuade mig att ta med teckningarna. På grund av rädsla gjordes detta inte förrän långt efter, och då bara i vissa fall.

Men fanatiker kan överväldigas, så att deras hot inte längre kan riktas mot ett specifikt mål och därmed förlorar i kraft. Rasmus Paludan brände en koran i mitt kvarter (jag bor i det område som har flest muslimska invandrare i Danmark), och första gången var det ett stort bråk. Sedan dess har han gjort det flera gånger och ingen lägger märke till det.

Så fick han för sig att flytta på tältpinnarna och pröva den gamla cirkusen i vårt grannland. Och nu är mitt råd till Sverige: arbeta gärna med lite dold, defensiv diplomati, fördöm gärna som ministrar den konkreta handlingen, men stå fast vid principen: Låt inte religiösa extremister (eller de som kallar sig moderata, men har samma agenda) ha något som helst inflytande på demokratins innehåll.

Den långsiktiga lärdomen av den danska krisen är att där allt i början ser ut som ett kollektivt hat och förorättade känslor, som helt förstör vår självuppfattning, så möter jag här ett dussin år senare fler och fler demokratiska oppositionella från Mellanöstern som berättar att de satte allt sitt hopp till att Danmark inte skulle ge efter. Vi kunde ha gjort det och haft lite roligare och sålt lite mer ost, men för oppositionen i deras länder var det som en egen seger. De behöll hoppet när de såg att demokratier också har omistliga principer.

Vi befinner oss i den paradoxala situationen att ökad globalisering har lett till minskad yttrandefrihet. I dag måste alla yttranden som görs i en lokal kontext på förhand säkras mot snart sagt alla former av globala tolkningar.

Mitt råd är: strunta i detta. Att vara kränkt är inget argument i en demokratisk debatt, det är en känsla. Att försöka få andra att respektera historiska eller fiktiva personer är en del av yttrandefriheten, men våld är aldrig det. Jag har själv levt under polisskydd i många år nu, men det är ett litet pris att betala i förhållande till att jag kan tala och skriva som jag vill.