Detta väntar Sverige efter koranbränningarna_[Kåre Bluitgen-GP_230724

I början av 2000-talet skrev Kåre Bluitgen en barnbok om profeten Muhammed som ingen ville illustrera. Det blev startskottet för det som i Danmark kallas Muhammedkrisen. Vad kan vi lära av vårt grannland?

Brinnande danska ambassader i Mellanöstern, Dannebrogen nedtrampad av arga, långskäggiga män, bojkott av danska varor. Alla vuxna danskar minns Muhammedkrisen 2006 – med efterverkningar i många år – som följde på teckningarna av islams profet i tidningen Jyllands-Posten. Teckningarna gjordes för att tidningen ville undersöka hur stor självcensuren var efter att jag hade haft svårt att hitta en illustratör till min barnbok om profeten Muhammed.

Särskilt en av teckningarna blev utpekad av islamister och islamska diktaturer som nedvärderande och satte eld på gatorna i stater, som på många sätt måste tolkas som misslyckade.

Då röken hade lagt sig och historien kunde undersökas visade sig det hela till stor del vara ett försök från despotiska ledare att framställa sig som islams sanna försvarare – när de nu inte kunde förse sin växande befolkning med arbete, utbildning, sjukvård etc.

Nu brinner det igen i sinnena och på gatorna och en del danskar kommer kanske att le lite åt det, eftersom de på sin tid inte erfor mycket solidaritet från svenskarna, som var upptagna med att göra sig viktiga i egenskap av världsledande humanister och att självsäkert öppna dörren för ett stort antal människor som inte var uppvuxna med demokratiska rättigheter.

Vad kan Sverige förvänta sig nu? Går det som med Danmarks är de första månaderna helt ohanterliga. De kännetecknas av ångest: När kommer det att sluta, vad kommer det att utvecklas till? Det är den farligaste perioden, då det gäller att hålla huvudet kallt. Att inte göra eftergifter som man senare kommer att ångra och som på sikt skapar djupa klyftor i befolkningen. Den gamla uppdelningen i vänster- och höger försvann nästan i Danmark. I stället kategoriserades människor i förhållande till den brännande konflikten och så är det än idag, när det bara kommer svag rök från askan.

Det är i denna tidiga period som motståndare till demokratin, särskilt till den mest grundläggande av alla demokratiska rättigheter, yttrandefriheten, kan sticka in kniven. Här måste man stå stadigt och tålmodigt förklara varför varken kungahuset, statsministern eller högt uppsatta poliser kan ingripa. Det kan vara den första ögonöppnaren för människor i diktaturer att det finns en helt annan grund att bygga ett samhälle på.

En viktig lärdom är att ”frågan” snabbt hamnar ur kontroll och att en mängd aktörer lägger sin egen agenda i den. Min egen bok, som skulle vara en stillsam framställning av en religions profet för barn av alla kulturer och religioner, kom att kosta över 200 människor livet. Det är groteskt, men återigen: stå fast. I början uppmanade jag alla internationella tidningar som intervjuade mig att ta med teckningarna. På grund av rädsla gjordes detta inte förrän långt efter, och då bara i vissa fall.

Men fanatiker kan överväldigas, så att deras hot inte längre kan riktas mot ett specifikt mål och därmed förlorar i kraft. Rasmus Paludan brände en koran i mitt kvarter (jag bor i det område som har flest muslimska invandrare i Danmark), och första gången var det ett stort bråk. Sedan dess har han gjort det flera gånger och ingen lägger märke till det.

Så fick han för sig att flytta på tältpinnarna och pröva den gamla cirkusen i vårt grannland. Och nu är mitt råd till Sverige: arbeta gärna med lite dold, defensiv diplomati, fördöm gärna som ministrar den konkreta handlingen, men stå fast vid principen: Låt inte religiösa extremister (eller de som kallar sig moderata, men har samma agenda) ha något som helst inflytande på demokratins innehåll.

Den långsiktiga lärdomen av den danska krisen är att där allt i början ser ut som ett kollektivt hat och förorättade känslor, som helt förstör vår självuppfattning, så möter jag här ett dussin år senare fler och fler demokratiska oppositionella från Mellanöstern som berättar att de satte allt sitt hopp till att Danmark inte skulle ge efter. Vi kunde ha gjort det och haft lite roligare och sålt lite mer ost, men för oppositionen i deras länder var det som en egen seger. De behöll hoppet när de såg att demokratier också har omistliga principer.

Vi befinner oss i den paradoxala situationen att ökad globalisering har lett till minskad yttrandefrihet. I dag måste alla yttranden som görs i en lokal kontext på förhand säkras mot snart sagt alla former av globala tolkningar.

Mitt råd är: strunta i detta. Att vara kränkt är inget argument i en demokratisk debatt, det är en känsla. Att försöka få andra att respektera historiska eller fiktiva personer är en del av yttrandefriheten, men våld är aldrig det. Jag har själv levt under polisskydd i många år nu, men det är ett litet pris att betala i förhållande till att jag kan tala och skriva som jag vill.

Flerbarnstillägget är ett haveri och måste skrotas helt _[GP-230713_Hampus Magnusson, Bruno Tiozzo och Joel Wickman

Särskilt utsatta områden i sverige, som bergsjön och hjällbo, har extremt hög arbetslöshet, skriver debattörerna

Flerbarnstillägget infördes i en tid då man var rädd för en befolkningsminskning. Det är inte längre fallet och tillägget har nu blivit till både en broms för integrationen och jämställdheten, skriver Hampus Magnusson, Bruno Tiozzo och Joel Wickman (M).

Tillägget är inte bara ekonomiskt oförsvarbart utan även en integrationsbroms och ett jämställdhetshaveri.

U lf Kristersson var i sitt Almedalstal tydlig med att Sverige behöver en ny socialpolitik: ”Sverige har flerbarnstillägg som uppmuntrar att skaffa många barn. I stället borde vi ju uppmuntra kvinnor i utanförskap att ta sig in på arbetsmarknaden. Det vore en sant feministisk inrikespolitik! 

I dag satsar Sverige på familjeplanering – i andra länder. Men vill inte prata om samma kvinnofälla i Sverige.”

Familjeplanering kan föra tankarna till socialistiska stater som Kina, men då missar man de problem med integration, utanförskap och nyrekrytering till brottsligheten som präglar dagens Sverige. Problem som i hög grad är knutna till det höga födelsetal som flerbarnstillägget finansierar.

Naturligtvis har var och en frihet att skaffa hur många barn de vill, men då ska de även ta det fulla ansvaret för sin familj och inte vältra över detta på skattebetalarna.

Så sent som 2017 ökade S-regeringen biståndsbudgeten avseende familjeplanering till åtta procent av den totala budgeten. Merparten av pengarna gick till att utbilda kvinnor i afrikanska länder. Trots stor invandring från just dessa länder, finns ingen riktad information i Sverige om familjeplanering.

Okunskap, hederskultur och klanstruktur bidrar till att många utomeuropeiska invandrarkvinnor skaffar flertalet barn trots avsaknad av inkomst. Bristande integration förenat med tillgång till generösa bidrag har lett till att de fastnar i återkommande barnafödande, arbetslöshet samt avbruten SFI. Mödrarna permanentas i utanförskap genom långtidsarbetslöshet och otillräckliga kunskaper i svenska.

I dag finns grupper i utsatta områden med betydligt högre födelsetal än resten av landet. Många barn uppfattas som ett tecken på status, exempelvis bland kvinnor från Somalia, ett land där det i genomsnitt föds sex barn per kvinna. På grund av den ekonomiska utsatthet som dessa lever i leder de stora barnkullarna till trångboddhet. Trångboddhet i kombination med utanförskap innebär svåra uppväxtförhållanden för många barn. Polisen varnar för nyrekrytering av unga till kriminella gäng i utsatta områden. En stor del av rekryteringen sker på gatan, dit barn tar sin tillflykt till följd av svåra hemförhållanden.

Utsatta stadsdelar som har en växande yngre andel av befolkningen utgör en grogrund för kriminalitet. Göteborg är den stad som har flest särskilt utsatta områden i Sverige och professor Peter Esaiasson har i sin bok ”Förorten” studerat två av dessa närmare, nämligen Bergsjön och Hjällbo, områden med extremt hög arbetslöshet.

Esaiasson refererar där till en kvinna som ansåg att hon genom att föda nio barn uppfyllt sin del av samhällskontraktet och nu förväntade sig återbetalning. Esaiasson berör även samhällsvetare som forskat om socialförsäkringssystemen och kommit fram till att kvinnor som utbildar sig väntar med att bli gravida till sin första anställning medan kvinnor utan utbildning i stället tjänar på att bli gravida tidigt och ofta.

När barnbidraget infördes 1937 fanns en rädsla att Sverige stod inför en befolkningsminskning. Sedan dess har barnbidraget ändrats från att vara inkomstprövat till att bli ett allmänt bidrag. 1982 tillkom flerbarnstillägget med ökande bonus upp till sex barn. Det innebär att en sexbarnsfamilj genom flerbarnstillägg kan kvittera ut 140 880 kronor skattefritt per år.

Denna konstruktion är i dagens kontext helt orimlig, då vår folkmängd de senaste 20 åren ökat med cirka 1,4 miljoner. Detta är en hög befolkningsökning som i huvudsak beror på en ansvarslös invandringspolitik vilken resulterat i framväxten av parallellsamhällen, trångboddhet, religiös extremism och en kvinnosyn som inte hör hemma i Sverige. 

I ljuset av detta blir flerbarnstillägget inte bara ekonomiskt oförsvarbart utan även en integrationsbroms och ett jämställdhetshaveri.

Bidraget saknar motstycke i världen och skickar en fullständigt felaktig signal från samhället att vi premierar kvinnor att vara hemma och föda barn i stället för att utbilda sig och arbeta.

Flerbarnstillägget kostar i dag skattebetalarna cirka 3,7 miljarder kronor per år och är pengar som i stället hade kunnat användas för att bekosta samhällets kärnuppgifter.

På vårt initiativ driver Göteborgsmoderaterna linjen att helt avskaffa flerbarnstillägget, medan partiledningen hittills varit av åsikten att det ska avskaffas först från det fjärde barnet. Vi välkomnar nu att statsministern i samband med förverkligandet av Tidöavtalet går oss till mötes och avskaffar flerbarnstillägget helt.