Därför försvårar islam integration_[Naomi Abramowicz_GP-251023

De senaste 50 åren har fundamentalisterna tagit makten inom islam. Det har inte bara varit negativt för den muslimska världen, utan även för Europa.

Den nederländske sociologen Ruud Koopmans nya bok ”Halvmånens fall”, om fundamentalismens konsekvenser för den muslimska världen, kunde inte ha kommit lägligare (Fri Tanke 2025). Hösten har präglats av en debatt om islams roll i Sverige.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har förordat en blågul islam, där muslimer både firar eid och jul. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har förespråkat ett förbud i offentliga miljöer mot klädesplaggen burka och niqab, som täcker ansiktet.

Men Koopmans bok går bortom den dagsaktuella debatten. Den är baserad på decennier av forskning och är till för läsaren som vill få en djupare förståelse för den muslimska världens svårigheter och hur den påverkar muslimska invandrares integration i samhällen i väst.

Koopmans menar att krisen i den muslimska världen handlar om att religionen har hamnat i händerna på fundamentalisterna under de senaste 40 åren. Han definierar muslimsk fundamentalism som idén att det enbart finns en korrekt tolkning av islam, utan utrymme för förändring. När det uppstår konflikter mellan islam och andra värden så trumfar alltid religionen, enligt fundamentalisternas världssyn.

Fundamentalisterna har dessutom haft gott om pengar för att kunna sprida sina idéer. Tack vare oljeintäkter har länder som Iran, Saudiarabien och Qatar kunnat pumpa in miljarder i fundamentalistisk missionsverksamhet. Sedan 1975 beräknas Saudiarabien ha spenderat två till tre miljarder dollar årligen på att sprida sin rigida version av islam. Sverige är en av mottagarna. För 15 år sedan finansierade den saudiarabiska staten den stora moskén på Hisingen med 67 miljoner kronor (SVT 2/2 2011).

Koopmans hävdar att årtionden av riktad fundamentalistisk propaganda har bidragit till att länder med muslimsk majoritetsbefolkning har halkat efter resten av världen. Det finns framför allt tre kärnproblem, enligt Koopmans.

Det första handlar om att muslimska länder saknar en tydlig uppdelning mellan religion och stat. Det innebär att den som har den politiska makten också bestämmer vilka religiösa uttryck och tolkningar som är tillåtna. Därför är andra religioner antingen förbjudna eller utsatta för diskriminering – vilket också gäller andra tolkningar av islam än den statsstödda. Det finns heller inget utrymme för medborgerliga rättigheter som kan hota religionens ställning, vilket innebär att det inte finns plats för reell yttrandefrihet, pressfrihet eller sexuell frihet.

Det andra problemet handlar om diskriminering av kvinnor. I många muslimska länder behandlas kvinnor som andra klassens medborgare. Skolgång för flickor är inget prioriterat område eftersom de flesta förutsätts bli hemmafruar och uppfostra stora familjer. Majoriteten förvärvsarbetar inte, vilket bromsar den ekonomiska utvecklingen.

Det tredje problemet handlar om föraktet för sekulär kunskap. Det finns en mängd historiska skäl till att den muslimska världen fortfarande har ett stort kunskapsunderskott i jämförelse med väst. Det dröjde ända till 1700-talet för tryckt skrift på arabiska att introduceras i Osmanska riket – hela 300 år efter Europa. Det är en bidragande anledning till att läskunnigheten länge släpade efter i stora delar av den muslimska världen.

Arab Human Development Report visade för 20 år sedan att antalet böcker som översatts till arabiska var en femtedel av det totala antalet böcker som översatts till grekiska. Då är arabiska ett språk som i dag talas av över 300 miljoner människor jämfört med grekiskans 13 miljoner. Sedan dess har digitaliseringen underlättat översättningar till arabiska.

Även om Koopmans har rätt i att sekulär kunskap har värderats lågt i den muslimska världen så är bilden inte enbart nattsvart. Det går att skönja en viss positiv utveckling, åtminstone på den arabiska halvön. Hela 79 procent av kvinnorna i Kuwait har gått en eftergymnasial utbildning, jämfört med 71 procent av männen. År 1992 var knappt 60 procent av kvinnorna i Saudiarabien läskunniga. År 2024 hade den siffran stigit till 97 procent.

Koopmans beskriver hur den muslimska världens tre kärnproblem flyttar med när invandrare från muslimska länder söker ett nytt hem i väst. Muslimska invandrare har ofta sämre förutsättningar och svårare att integreras än andra religiösa grupper från samma region. Även om alla inte är religiösa så präglas många ändå av den kultur och religion som de har vuxit upp med.

Exempelvis refererar Koopmans till studier som visar att kristna libaneser i Australien lyckas bättre än sina muslimska landsmän. Samma mönster återfinns på fler håll. Sikher och hinduer från Indien har varit mer framgångsrika i Storbritannien jämfört med muslimer från Pakistan och Bangladesh.

Koopmans ger en heltäckande beskrivning av den muslimska världens kris och de problem som många muslimska invandrare bär med sig från sina hemländer. Men han presenterar inga klockrena svar för att vare sig förbättra integrationen av muslimer eller för att frigöra islam från fundamentalisternas grepp.

En av Koopmans lösningar är att begränsa utländska stater från att finansiera imamer, moskéer eller andra religiösa institutioner. Det är onekligen en bra början, och där har Sverige kommit en bit på vägen. Just nu utreds ett förbud av utländsk finansiering av verksamheter med antidemokratiska syften. Utredningen ska presenteras nästa år.

Hans andra lösning är betydligt svårare att genomföra. Koopmans menar att det krävs en inom-muslimsk reformrörelse som distanserar sig från fundamentalisterna. Det vore givetvis önskvärt om det skedde en reformering av islam inifrån, men kultur och religion är trögrörlig materia.

Varaktig förändring kan varken beställas eller skapas av utomstående. Den är en långsam process som kräver tid, kraft och engagemang. Inte minst kräver den att andra utövare, som är mindre intresserade av förändring, inte hindrar reformistiska inriktningar att växa fram och ser mångfald inom islam som en styrka i stället för ett hot. Risken är att Koopmans vision för islam förblir en önskedröm, åtminstone på kort sikt.

Naomi Abramowicz

Här berättar romerna själva hur tiggeriet organiseras_251001

https://www.friatider.se/har-berattar-romerna-sjalva-hur-tiggeriet-organiseras

Ingen flicka i förskolan ska tvingas bära slöja_GP-250916

Ett barn i förskoleåldern kan inte förstå eller välja att bära slöja. När vuxna beslutar att små barn ska täcka sig är det en form av tvång.

Förskolan ska vara en fristad från förtryck, men i våra förskolor finns flickor som redan i förskoleåldern förväntas dölja sig bakom en slöja. Det är dags att sätta barnens rättigheter före vuxnas påbud. Därför har Demokraterna lagt en motion i Göteborgs kommunfullmäktige om att utreda ett förbud mot slöja på barn i förskolan, skriver tre politiker från Demokraterna.

Förskolan är den första delen av vårt utbildningssystem. Här ska alla barn mötas som just barn, inte som bärare av vuxenvärldens idéer om kön, religion eller heder. Läroplanen är tydlig: förskolan ska motverka traditionella könsmönster och verka för jämställdhet. Ändå ser vi hur små flickor redan i 1–5 års ålder blir påtvingade symboler som markerar kön och sexualitet.

Slöjan är ett könsbundet plagg som enbart bärs av flickor. Den signalerar blygsamhet och en förväntan om att flickor ska skydda sig från mäns blickar. När detta förs över på små barn skickas två budskap som aldrig kan tillåtas: att flickor redan i tidig ålder bär ansvar för att dölja sina kroppar och att män i grunden är ett hot. Det innebär en motbjudande sexualisering av små barn. Dessa föreställningar har ingen plats i ett fritt och jämställt samhälle. Demokraterna kommer aldrig att acceptera att slöjan används som ett uttryck för tvång eller förtryck. Vi står upp för flickors och kvinnors frihet i alla åldrar.

I Sverige har vi de senaste århundradena gjort en lång resa där kyrkans och religionens makt över det världsliga har tryckts tillbaka och där de individuella fri- och rättigheterna har satts i främsta rummet. Många strider har tagits för barns rättigheter, för att öka jämställdheten och för att stärka homosexuellas rättigheter. Sverige är i dag ett sekulärt demokratiskt samhälle där religionen har anpassats och förpassats till det privata. Svensk lag och individuella fri- och rättigheter står alltid över alla tänkbara formuleringar i bibeln, koranen eller andra religiösa skrifter. Det har varit en lång och mödosam kamp att få bort osunda seder och värderingar i Sverige. Nyanlända kulturer har inte varit med om denna anpassning och vi behöver därför driva samma process igen.

Det underlättar att det i dag finns bättre lagstiftning som försvarar både barns och kvinnors rättigheter. Barnkonventionen, som är svensk lag, fastslår att barnets bästa alltid ska komma först. Artikel 14 säger att barn har rätt till religionsfrihet, men också att denna rätt inte får utövas på ett sätt som skadar barnet. Ett barn i förskoleåldern kan inte förstå eller välja att bära slöja. När vuxna beslutar att små barn ska täcka sig är det en form av tvång. För oss Demokrater är det självklart att göra allt vi kan för att sätta stopp för detta.

Slöjan är inte bara en religiös symbol, den kan också vara ett uttryck för hedersförtryck. När flickor förväntas täcka sitt hår för att skydda familjens heder är det början på samma kontroll som senare i livet kan växa till långtgående begränsningar. Förskolan ska vara en fristad där barnen får andas frihet, inte en plats där förtryck normaliseras. Demokraterna vågar säga nej där andra sviker.

Vi är medvetna om att svenska domstolar tidigare har underkänt kommunala beslut om slöjförbud, men dessa domar har rört äldre elever och vuxna. Förskolan är en annan kontext. Här handlar det om små barn som saknar möjlighet att göra självständiga val. Europadomstolen har också i flera fall slagit fast att inskränkningar i religionsfriheten kan vara berättigade när det handlar om att skydda barn och främja jämställdhet. Demokraterna vill pröva frågan på ett rättssäkert sätt, med barnens bästa i centrum.

Motståndare till vår motion varnar för att ett förbud kan leda till att vissa föräldrar väljer religiösa privata alternativ eller håller sina barn hemma. Den risken finns, men den kan aldrig väga tyngre än barns rätt att slippa bära symboler som begränsar deras frihet. Förskolan finns för barnen, inte för att vuxna ska kunna upprätthålla hedersnormer eller religiösa påbud.

Barnens tid i förskolan går aldrig i repris. De första åren är avgörande för deras utveckling, självkänsla och känsla av frihet. Vi kan inte acceptera att flickor redan i denna ålder görs ansvariga för vuxnas föreställningar om kön och sexualitet. Göteborgs stad får inte bidra till att legitimera och normalisera detta.

Att utreda ett förbud är inte ett angrepp på religionsfriheten för vuxna, det är ett försvar för barns rättigheter och förskolans uppdrag att stå upp för jämställdhet och barns lika värde.

Den som värnar barns lika värde kan inte säga nej till vår motion. Demokraterna tar ställning för alla flickors rätt till frihet och jämställdhet – oavsett kulturell bakgrund. Vems sida väljer du? *

" När flickor förväntas täcka sitt hår för att skydda familjens heder är det början på samma kontroll som senare i livet kan växa till långtgående begränsningar.

Stå upp för din åsikt, men lyssna även på invändningar_[Susanna Birgersson_GP-250913

Är du också konflikträdd? Eller inte direkt konflikträdd, men kanske så där så att du instinktivt undviker att stöta dig med omgivningen, eftersom det är så obehagligt att möta andra människors negativa känslor? De allra flesta av oss har åtminstone en liten dos konflikträdsla i personlighetsmixen. Och det är inte så dumt.

Vi måste inte göra alla meningsskiljaktigheter till sociala snubbeltrådar precis hela tiden. Samvaron med andra blir smidigare och trevligare om vi oftare söker samförstånd än konflikt. Men det är också farligt om det går för långt, om instinkten cementeras. Det är farligt när konflikträdslan får oss att inte våga stå raka i våra djupaste övertygelser. Vår mänsklighet förtvinar om vi ständigt anpassar oss efter flocken.

Jag arbetar med att uttrycka åsikter, ståndpunkter som inte sällan anses vara minoritetsåsikter i det här landet. Likväl är det en kraftansträngning, också för mig, att i det fysiska mötet med människor, uttrycka avvikande åsikter. Det är så mycket skönare att hålla med, eller att bara undvika det där som skaver och skiljer oss åt.

Alla som hyser klassiskt borgerliga åsikter upplever av och till att just dessa är de avvikande åsikterna. Vrider man på P1-morgon eller tittar på Aktuellt på kvällen, kommer de kritiska intervjufrågorna i stort sett alltid från en mitten/vänster- eller ren vänsterposition.

De politiska åsikter som uttrycks från den så kallade folkkyrka jag fortfarande är medlem i, är alltid i linje med uppfattningarna hos partier till vänster om mitten. När forskare och universitetslärare samlar sig i upprop om olika saker, är det mestadels vänsteråsikterna som uttrycks. Det betyder naturligtvis inte att alla universitetslärare är vänster, men att de som ropar högst ofta är det.

På arbetsplatser där de flesta har någon form av högskoleutbildning är det ofta lättare att slentrianmässigt uttrycka vänsteråsikter än högeråsikter. Man behöver inte se sig om över axeln innan man suckar över Gaza, klimatet, rasismen eller Tidöpartiernas nedskärningar och skattesänkningar.

Medan den som oroar sig för ett växande hat mot Israel, för en alltmer flagrant antisemitism och för islams inflytande över Europa, oftast inte talar lika högt om detta. Oro för invandringens följder på lång sikt är liksom inget man nämner i förbifarten vid kaffemaskinen i lärarrummet. Den som tycker att pojkar och flickor ska behandlas exakt likadant fruktar inget, medan den som till exempel anser att pojkar kan behöva en fastare hand vinnlägger sig om att formulera denna sin åsikt på ett politiskt acceptabelt sätt.

Nyligen lät Köpenhamns universitet undersöka det intellektuella och ideologiska klimatet vid fakulteterna. Det visade sig att 40 procent av studenterna som upplever sig tillhöra en politisk minoritet känner sig utfrysta, misstänkliggjorda och tvekar inför att uttrycka sina åsikter. Tidningen Weekendavisen gick djupare ner i siffrorna och kunde visa att det inte är minoriteterna med vänsterextrema åsikter som upplever sig exkluderade.

Som Silje Sørensen, psykologistudent och medlem i Revolutionært Kommunistisk Parti, säger till tidningen: ”Jag upplever en jättestor öppenhet för revolutionära idéer”. Det är i stället de som är engagerade i borgerlig studentpolitik som märker att de inte bjuds in till fester och plötsligt behandlas som luft. Det är deras lokaler som vandaliseras. Många med borgerliga eller konservativa åsikter undviker att säga vad de tycker på föreläsningar och seminarier. Det finns till och med socialdemokratiskt aktiva studenter som kan berätta om trakasserier från vänsterradikala studiekamrater.

Att universitet är hemvist för revolutionära idéer är ingen nyhet. De senaste åren har flera stora amerikanska universitet varit skådeplatsen för Palestinamanifestationer som urartat i terrorromantik och öppen antisemitism. Det var från universiteten som wokeideologin sipprade ut och in i den amerikanska förvaltningens alla delar, ända in i kursplaner och läromedel.

Det var i denna miljö den konservativa debattören Charlie Kirk klev in. Han ställde sig på ett podium eller slog upp ett tält och började ifrågasätta de slentrianmässiga vänsteraxiomen. Han debatterade alla och envar som ställde sig vid mikrofonen. Han var skickligare än någon annan. Han underkände försanthållande utgångspunkter på löpande band och förklarade varför.

Han framhöll konservativa dygder och manade studenterna att våga bilda familj tidigt. Han pillade sönder föreställningen om att kön är en konstruktion. Och människolivet börjar i livmodern, liksom människovärdet, menade Charlie Kirk – i en tid där abortmöjligheterna begränsats på vissa håll, och utvidgats på andra. (I New York till exempel kan fullgångna foster aborteras om en läkare tycker att det finns skäl för det.)

Fosterlandskärleken gick som en röd tråd genom hans politiska engagemang, och hans organisation ”Turning Point” sägs ha varit avgörande för att så många unga män röstade på Trump 2024. Han älskade den amerikanska konstitutionen. Han stöttade Israel och fördömde Hamas.

Det är inte svårt att förstå varför Charlie Kirk var hatad. Han utmanade det paradigm som skyller väst för allt ont i hela världen och tolkar all mänsklig samvaro och interaktion som en funktion av ojämlika maktrelationer. Han skämdes inte för sin konservatism, han skämdes inte för sin kristna tro och han skyggade inte för någon fråga. I stället hävdade han att utan öppen debatt mellan meningsmotståndare skulle demokratin inte överleva. USA skulle ramla ner i ett hål av hat och våld.

Därför är det så outsägligt tragiskt att han mördades just under ett sådant slags möte som han blivit känd för; skjuten i halsen medan han argumenterade för sin sak. Två små barn blev faderlösa, en ung kvinna blev änka och ensamstående mamma. Vad mordet kommer att få för politiska följder i vår hårt uppskruvade och våldsamt polariserade samtid är omöjligt att förutsäga.

I en undersökning av yttrandefriheten på amerikanska universitet som presenterades av den oberoende organisationen FIRE härom dagen, underkänns en majoritet av de undersökta skolorna. Och det framgår att viljan att neka meningsmotståndare tillträde till campus inte bara är en vänsterinstinkt, utan i lika hög grad återfinns hos högerlutande studenter. Det är nämligen en mänsklig reflex att vilja stå oemotsagd.

Men Charlie Kirk hade rätt. Om vi inte kan prata med varandra ansikte mot ansikte, om allt vi förmår är att knyta näven i fickan och hata motståndarna på avstånd i våra respektive sociala medier-bubblor, om opinionsbildning reduceras till att skrika ut vårt hat i demonstrationståg, då är det slut med demokratin. Allt som återstår är våld och förstörelse.

Att respektfullt anmäla en avvikande politisk åsikt, i föreläsningssalen, i fikarummet eller i omklädningsrummet, det är den allra viktigaste motståndshandlingen just nu.

Det är inte svårt att förstå varför Charlie Kirk var hatad. Han utmanade det paradigm som skyller väst för allt ont i hela världen.

Susanna Birgersson

SVT och TT sprider desinformation, när kommer rättelsen?_[Adam Cwejman_GP-250905

Adam Cwejman:

Den första september gick SVT och TT-Nyhetsbyrån (TT) ut med nyheten att ”Israel begår folkmord i Gaza”. Detta slog ”den tunga forskargruppen IAGS fast i en resolution”.

Det låter som entydigt bevis för att folkmord begås. SVT och TT behöver inte själva skriva ”Folkmord begås i Gaza” utan kan, med lånad renommé, låta en ”forskargrupp” säga det. SVT fick till och med en kommentar på nyheten från utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) som svarade att det handlade ”om mycket allvarliga uppgifter”.

Men vad är det för organisation som SVT och TT lutar sig emot för att kunna presentera denna nyhet? SVT skriver att ”International Association of Genocide Scholars (IAGS) grundades 1994. Organisationen har omkring 600 medlemmar som på olika sätt arbetar för att förhindra folkmord, exempelvis som forskare, människorättsaktivister, jurister eller i andra fält.” I TT-artikeln står att ”IAGS är en internationell organisation som samlar omkring 600 medlemmar som forskar om folkmord.”

Om omröstningen i denna ”tunga organisation” sägs det av SVT att tre fjärdedelar röstade för resolutionen. TT skriver att en ”överväldigande majoritet” gjorde det. Låter som att det inte råder några tveksamheter. En majoritet i en forskargrupp anser det vara folkmord, saken är avgjord.

Vid närmare granskning har enbart en minoritet av organisationens samlade medlemmar röstat för resolutionen. Denna detalj är på samma gång väsentlig men samtidigt helt oväsentlig, men vi kommer till det senare.

SVT upptäckte att deras beskrivning av omröstningen var felaktig, så det korrigerades till det faktiska antalet: 28 procent av organisationens medlemmar hade deltagit i omröstningen, varav 86 procent röstat för, det vill säga 18 procent av organisationens samlade medlemmar. Men denna korrigering från SVT (TT har fortfarande inte ändrat sin text) åtföljs inte av någon kommentar eller resonemang. Ingenstans står i nyhetstexten att en uppdatering har skett.

Ändrar det inte nyhetens själva innebörd om 18 procent, och inte ”tre fjärdedelar”, av en organisation bestående av forskare röstar för en resolution?

I själva verket spelar det ingen roll om 18, 60 eller ens 100 procent av organisationens medlemmar röstat för, eller emot, en resolution i denna fråga. Den ”tunga forskargruppen” är nämligen en helt öppen förening som vem som helst kan bli medlem i.

Organisationen hyser visserligen forskare, men det finns även privatpersoner, aktivister och personer utan någon särskild kompetens när det kommer till internationell rätt. Att medlemsmatrikeln eller de röstande medlemmarna uteslutande består av forskare eller sakkunniga beläggs alltså inte av SVT eller TT, trots att intryck ges att det handlar om forskare.

En ledtråd till varför det är på det viset är att det bland medlemmarna finns illustra forskare som kejsaren Palpatine (Star Wars) och svenska ståupkomikern Aron Flam, båda två ”aktiva medlemmar” enligt IAGS hemsida.

Det finns inget som helst krav för att bli medlem av IAGS annat än att betala medlemsavgiften på 1200 kronor (300 kronor för studenter och personer med låg inkomst). Detta räcker även för att vara en röstande medlem. Det krävs alltså ingen akademisk titel, ingen speciell kunskap om internationell rätt, koppling till akademisk institution eller publiceringar inom forskningsfältet för att vara aktiv medlem eller rösta för eller emot resolutioner.

SVT och TT behöver bara en respektingivande organisationsförkortning, som ger intryck av att det rör sig om en grupp med 600 sakkunniga akademiker, för att agera. Utan kritisk granskning skapar de sedan en nyhet som fastslår att ett folkmord pågår just nu.

I skrivande stund har ingen rättelse eller uppföljande nyhet gjorts av varken SVT eller TT, annat än SVT:s uppdatering gällande det oväsentliga antalet (18 procent) medlemmar som röstade för resolutionen. Men även om klargöranden och rättelser skulle ha gjorts så är nyheten och dess innebörd nu etablerad sanning, inget kan nu ändra på den saken.

SVT och TT har en dominerande roll i svensk utrikesbevakning och bär ett tungt ansvar för en korrekt rapportering. Många andra mediekanaler förlitar sig på deras bevakning. I fallet med TT-Nyhetsbyrån så köper nästan samtliga större tidningar i Sverige in nyheter från dem.

Denna pinsamma historia – som i svensk kontext är ett utmärkande exempel på ren desinformation och fejknyheter – hade kunnat undvikas om grundliga, och egentligen väldigt enkla, efterforskningar hade gjorts.

I stället för att rakt av köpa organisationens egen beskrivning hade man kunnat titta på de aktiva medlemmarnas meriter – vilket är öppen information – och undersöka resolutionens faktiska belägg och källor. Man hade dessutom (vilket SVT enbart gjorde i efterhand!) kontrollera på hur många som faktiskt röstade. Med sådana efterforskningar hade ord som ”tung organisation” och ”600 medlemmar som forskar om folkmord” inte skrivits ut. Faktum är att det inte hade blivit någon nyhet överhuvudtaget.

När kommer SVT:s och TT:s uppföljande nyheter där de klargör att de vilselett tittare och läsare?

Nyheten att en ”tung forskargrupp” konstaterat att det begås folkmord i Gaza visade sig bygga på en resolution som 18 procent av medlemmarna i en helt öppen organisation röstat för.

Adam Cwejman

Invandring_FriaTider-250812

Sverigedemokraternas Youtube-kanal Riks publicerade på lördagen en intervju där partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling (SD) bemöter kritiken mot Tidö-partiernas fortsatt generösa invandringspolitik. Men flera påståenden i bemötandet är felaktiga och några är direkt vilseledande, visar Fria Tiders kartläggning.

Dela artikeln

Bakgrunden till Asplings framträdande är en tidigare artikel i tidningen Fokus, där migrationsforskaren Henrik Malm Lindberg visat att invandringen inte har minskat i någon som helst betydande omfattning under Tidö-regeringens snart tre år vid makten.

Flera påståenden som Ludvig Aspling gör i inslaget stämmer dock inte med faktiska förhållanden eller ger en vilseledande bild av hur invandringen ser ut. Några exempel följer.

Asplings påstående:

"En väldigt stor skillnad hur det ser ut idag jämfört med det har varit förut är att tidigare så har invandringen bestått till väldigt stor del av asylsökande medans det nu är studenter och arbetstagare till största delen."

Verkligheten:

Påståendet är felaktigt. Det är bara under asylkaosets toppår 2016 som fler uppehållstillstånd delats ut till asylsökande än till studenter och arbetskraftsinvandrare gemensamt, se Migrationsverkets siffror för 2009–2020 (vår sammanställning, gulmarkerad rad) samt siffror för 2021 och framåt här. Den största delen under 2025 är varken studenter eller arbetskraft utan anhöriginvandrare, som nu utgör cirka hälften av invandringen enligt Fokus artikel. Den största delen av anhöriginvandringen är i sin tur anhöriga till asylinvandrare från Mellanöstern och Afrika. "Dessa (dvs araber och afrikaner som inte behöver försörja sig, FT:s anm.) utgör omkring en fjärdedel av hela invandringen. Mönstret har varit likartat under hela mandatperioden", skriver Fokus.

Asplings påstående:

"Mycket av det här (arbetskraftsinvandringen) består av fusk, korruption, det är olika typer av upplägg för att komma runt framförallt reglerna om arbetskraftsinvandring."

Verkligheten:

Påståendet är korrekt eftersom arbetsgivare som vill anställa tredje lands-invandrare inte måste betala eller ställa säkerhet för skatt och socialavgifter för den påstådda anställningen i samband med ansökan om uppehållstillstånd, i motsats till i många andra länder. Ansökan baseras i huvudsak på ett anställningsavtal som de flesta kan sätta ihop i Word, vilket inbjuder till skenanställningar, skuggkontrakt och handel med anställningsavtal. Något krav på att skatter och avgifter faktiskt ska betalas eller garanteras vid ansökan utreds inte och har heller inte föreslagits av Tidö-regeringen, varför fusket kan väntas bestå.

Asplings påstående:

"80-procentsregeln kommer från denna regering".

Verkligheten:

Kravet på att arbetskrafts­invandrare ska kunna visa ett anställningsavtal på minst 80 procent av medianlönen i Sverige infördes visserligen av Tidöregeringen den 1 november 2023, men det berodde på att Socialdemokraterna i lagförslaget2021/22:284 ("Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare") redan hade infört ett rättsligt krav på ”god försörjning”, som trädde i kraft under Tidöregeringen. Det ankom då på Tidöregeringen att besluta om den exakta nivån.

Asplings påstående:

"Internationella studenter (och deras anhöriga) har inte försäkringstillhörighet och kan inte plocka ut några bidrag".

Verkligheten:

För tredjelandsstudenter gäller oftast att de inte är försäkrade i Sverige och därmed inte får ersättning från Försäkringskassan om de inte arbetar eller är doktorander, då kan de omfattas. Kommunerna är dock skyldiga att förse nödställda studenter, precis som illegala invandrare, med socialbidrag oavsett studenternas skyldigheter enligt övrig lagstiftning, såsom att tillståndet förutsätter egen försörjning. Tidöpartierna enades visserligen i det så kallade Tidöavtalet om en informationsplikt som skulle tvinga kommunerna att informera Migrationsverket och polisen vid bidragsutbetalningar till den som bryter mot reglerna om uppehållstillstånd. Kravet på att införa informationsplikten släpptes emellertid av SD 2024 och den infördes aldrig. "Vi kan leva utan den", förklaradeAspling då.

Asplings påstående:

"Asylinvandringen har minskat kraftigt under mandatperioden."

Verkligheten:

Den kraftiga minskningen av den direkta asylinvandringen skedde under S regeringstid, men sedan dess har siffrorna fortsatt att falla. Som angetts ovan bedriver regeringen dock i praktiken en fortsatt asylinvandring från arabvärlden och Afrika genom att undanta asylinvandrares anhöriga från det generella försörjningskravet vid anhöriginvandring. Asylrelaterad anhöriginvandring är således den största gruppen av anhöriginvandrare och anhöriginvandringen utgör enligt Fokusidag ca hälften av den totala invandringen till Sverige. Regeringen bedriver således en historiskt hög andra generationens asylinvandring från arabvärlden och Afrika. Undantaget från försörjningskravet infördes av Fredrik Reinfeldt 2009 och har behållits av Tidöregeringen. Det finns inga förslag om att ta bort undantaget för asylinvandrare, varför den höga anhöriginvandringen från typiska asylländer i Mellanöstern och Afrika kan väntas fortsätta

Den tekniska revolutionen kommer bli politisk_[Adam Cwejman_GP-250806

En ekonomi som kretsar kring Artificiell intelligens riskerar att koncentrera kapital till ett fåtal företag medan kostnaderna sprids ut över en hel samhällsklass.

Hur lång tid tar det innan en AI-modell klarar av att mäta sig med ett professionellt team av virologer? Frågan ställdes av Forecasting Research Institute (FRI), som drivs av den amerikanske forskaren Philip Tetlock, känd för sin forskning om framtidsscenarier.

De som svarade på frågan var dels personer som arbetar med prognoser och framtidsscenarier, dels sakkunniga inom virologi, alltså studiet av smittsamma sjukdomar.

Det genomsnittliga expertsvaret hamnade på 2030, medan de som arbetar med framtidsscenarier svarade 2034. Men det hela var något av en kuggfråga, då OpenAI:s o3-modell klarade av virologernas uppgifter redan i april detta år.

Sedan samma bolags tjänst, ChatGPT, såg världens ljus vintern 2022 har mycket hänt med AI-modellerna.

En rad stora amerikanska bolag, däribland Meta, Amazon, Alphabet och Microsoft, har anslutit sig till kapplöpningen om att bygga de mest avancerade AI-tjänsterna och använda dem i kommersiella syften. Hack i häl finns de kinesiska konkurrenterna Baidu, Tencent och Alibaba.

Det investerade kapitalet, både för datacenter, energiinvesteringar och träning av AI-modeller, bär på egen hand upp världens börser och är, även justerat för inflation, en av de största ekonomiska satsningarna i vår tid. Världens högst värderade bolag, Nvidia, tidigare känt mest för sina grafikkort, är med sina chip och mjukvara motorn i utvecklingen av AI-modellerna.

Resultaten har inte dröjt. Färdighetsnivån i de senaste modellerna ökar exponentiellt, och dessa nya redskap finner allt fler användningsområden. Alltifrån kontorstjänster, administration, forskning och styrning av maskiner till en rad andra digitala och kunskapsintensiva områden använder sig nu av AI.

Vad som ännu dröjer är egentligen inte ytterligare kapacitet, även om sådan tillkommer, utan breddad tillämpning. Låter det som en ostoppbar teknisk revolution på några få år?

Än så länge verkar det så. Invändningar om att AI-modeller hallucinerar, begår misstag eller missförstår kan egentligen viftas bort. För det gör ju vi människor också. Skillnaden är att den utveckling som skett sedan 2022 avseende AI-modeller vida överträffar människans förmåga att utvecklas, lösa problem och införskaffa mer information.

Egentligen behöver vi inte, likt FRI, ägna oss åt prognoser om när AI-modeller delvis eller helt ersätter mänsklig arbetskraft. Vi kan nämligen vara säkra på att när det är möjligt, genomförbart och lagligt, kommer det också att ske på en rad områden.

Om AI kan integreras i något kontorsarbete och arbeta utan avbrott till en bråkdel av kostnaden för en människa som behöver ta ledigt, fortbilda sig, vila och har dåliga dagar kommer många företag att fatta det logiska beslutet att skära ned.

Sådan är kapitalismen, och det är också dess största styrka: ständig innovation, utveckling och ökad produktivitet. Visst finns det ekonomiska fördelar med detta för hela ekonomin.

Men dessa fördelar utgör samtidigt dess skuggsida – för all hastig förändring av arbetsmarknaden, ekonomin och den teknik som genomsyrar det moderna samhället förändrar våra livsvillkor, och inte alltid till det bättre. De som rationaliseras bort, försvinner i nedskärningar och blir överflödiga måste gå vidare med sina liv. Deras förlust och inkomstbortfall kommer att behöva hanteras.

Den ekonomiska omdaning som nu sker påminner på vissa sätt om det som skedde när jordbruket mekaniserades eller då industrin blev storskalig.

Men det finns också avsevärda skillnader, och dessa gör dagens ekonomiska förändring annorlunda: Vinsterna är koncentrerade till ett fåtal aktörer som har möjlighet att skapa de absolut snabbaste, mest effektiva och storskaliga AI-tjänsterna. Det kan inte enkelt jämföras med dem som byggde och ägde jordbruksmaskiner eller de största industrierna. Då handlade det om verksamheter som gick att beskatta, reglera och inlemma i den fortsatta ekonomin.

Hur gör man något liknande med Tencent eller Microsoft? Om det är något som utmärker 2010-talets multinationella mjukvarujättar är det att de undslipper all form av beskattning och djupare ansvarstagande för de marknader de påverkar.

Motsättningen mellan arbete och kapital, som alltid existerat i kapitalistiska ekonomier, blir därför särskilt tydlig. Medan vinsterna samlas hos ett fåtal företag sprids kostnaderna – för omställning, arbetslöshet och strukturförändring – ut.

Det är alltså sekundärt att träffsäkert förutspå när AI-modeller når paritet med våra mänskliga förmågor eller när de i praktiken kan ersätta arbetsuppgifter som människor utför. När det är möjligt så kan det inte hållas tillbaka.

Det räcker att kunna tänka tanken att det kommer att ske för att förbereda sig, politiskt och ekonomiskt, för vad det kommer att innebära. Den politiker som ignorerar detta riskerar att påminna om de konservativa politiker som efter Första världskrigets slut togs på sängen av de sociala och politiska revolutioner som helt förändrade vår värld.