Ukraine ...one of the most corrupt & non-democratic contries in the world !
söndag 15 januari 2023
söndag 11 december 2022
Den europeiskaunionen gräversin egen grav_[GP-221211
Fem personer och en journalist. Så många deltog på Europeiska unionens heldygnsfest tillägnad lanseringen av EU:s investeringssatsning ”Global Gateway”.
Det var ett ”strandparty” där besökarna lovades ”musik och kul”. Men några drinkar eller hopp i poolen blev det inte för de ensamma besökarna. Festen var helt digital, i en virtuell miljö. Besökarna kunde med sina avatarer gå runt och titta på skärmar som visade upp olika samarbeten som EU sjösätter för att bidra till digitalisering och grön energi.
Ett antal, tomma får man förmoda, galor skulle också äga rum under lanseringen där besökarna, enligt en talesperson från Kommissionen, kunde ”utforska de långsiktiga fördelarna av EU:s investeringar”. Vilken pulshöjare. Samma talesperson förklarade att syftet med denna virtuella fest var att nå en publik som primärt befinner sig på ”TikTok och Instagram, samt uppmana dessa att interagera med kampanjens innehåll”. Men de unga, för att inte tala om alla andra, uteblev.
Det blev en historiskt dyr fest, även för att vara i EU-sammanhang.
Varje deltagare kostade Kommissionen, och därmed EU:s medborgare,
841 000 kronor.
Man skulle vilja vara en fluga på väggen när tillställningen planerades. en kanske ännu hellre när dess genomslag och resultat utvärderades efteråt. Drog de några slutsatser av fiaskot?
Sannolikt inte. Global Gateway-festen är motsvarigheten till en välmenande pappa som försöker prata med ungdomarna på ungdomars vis. Det blir sällan lyckat eller värdigt. Men en sådan pappa är i värsta fall lite pinsam och rolig. Här handlar det om EU-Kommissionen med en mångmiljardbudget och med makt att besluta över hundratals miljoner människor. Av en sådan institution skulle man kanske kunna förvänta sig att den iklädde sig i lite mer självinsikt och värdighet.
Det är inte första gången kommunikatörer i Bryssel med entusiasm försöker göra skäl för sina löner. EU har genom åren prövat serietidningar, superhjältar, brädspel, TV-kanaler och en rad andra oönskade satsningar för att försöka fånga uppmärksamhet och skapa lite europeisk gemenskap. Förutom att vara pengar i sjön framstår dessa satsningar som desperata rop på hjälp från unionen: se oss, älska oss, förstå oss!
Ett inneboende problem med eurokraternas världsbild är att de gör sin egen världsbild till alltings mått. För dem är unionen och dess invecklade institutioner och beslutsprocesser höjden av civilisation och demokrati. Om bara medborgarna kunde förstå det!
Men för en majoritet av européerna är EU lika upphetsande som stammarna i huset: De fyller en funktion men vi behöver inte se dem och deras underhåll ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt. När boende i ett hus blir alltför medvetna om rör och ledningar är det alltsomoftast ett tecken på att något inte fungerar.
I grunden finns här något värdefullt att försvara. Om det kan nog både Kommissionen och Europas folk vara eniga. Men detta samförstånd kring en minsta gemensamma nämnare håller eurokraterna på att slarva bort genom sin tondövhet.
Europa har på grund av sin geografi, små länder som ligger nära varandra, stora fördelar av gränsöverskridande samarbeten. Miljö, infrastruktur, energi, handel, flygtrafik är bara några av de politikområden som vinner på gemensamma lösningar. Enskilt är EU-länderna visserligen inga ekonomiska dvärgar, men tillsammans är de en jätte på den globala scenen. Fördelarna som kommer av en gemensam marknad, tullfrihet och passfrihet är uppenbara. För detta behövs inga taffliga reklamfilmer.
Men det räcker inte för Kommissionen. Dess längtan efter en ”ever closer union” kan på sikt äventyra hela EU-projektets existens. Eurokraterna har nämligen missförstått sin plats i Europa. De vill leda samhällsutvecklingen – sätta tonen – inte agera i rollen av kompetent men osynlig underhållsarbetare.
Och det är här det skär sig, och värre kommer det att bli, mellan Bryssel och kontinentens befolkning. En digital fest med hoppande delfiner och pastellfärger är lite löjligt. Men den bristande självinsikten märks framförallt allt oftare i människors vardag när strävan efter ett till Bryssel och Strasbourg centraliserat politiskt beslutsfattande går ut över den lokala och nationella demokratin.
Trots årtionden av seminarier, utredningar och workshops lider unionen av ett allt påtagligare demokratiskt underskott. Maktdelningen är satt helt ur spel och ofta tvingas nationella regeringar helt enkelt foga sig efter beslut fattande på EU-nivå, även där det inte finns några vinster av gränsöverskridande samarbete. Frestar man på tålamodet tillräckligt länge så leder det till sist fram till uppror.
Det har hänt tidigare och kommer hända igen. Det tydligaste exemplet är avsaknaden av lärdomar efter kritiken mot Lissabonfördraget under 2000-talets första decennium. Åtta år efter ratificeringen av fördraget lämnade EU:s tredje största land unionen. Att det var just Storbritannien som lämnade kom knappast som en blixt från klar himmel. Alltsedan 1970-talet har britterna förhandlat till sig undantag, specialklausuler och stretat emot i största allmänhet. Men brexit hade knappast ägt rum om man från Bryssels sida förekommit kritiken genom att göra något åt demokratiunderskottet.
EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell som tydliggör maktdelningen mellan EU, nationella parlament och den lokala politiska nivån – en konstitution som sätter tydliga gränser för centralmaktens inflytande. Utan en sådan riskerar hela EU-projektet att falla ihop av sin egen tyngd.
För det går inte att förvänta sig att icke folkvalda tjänstemännen i Bryssel och Strasbourg frivilligt skulle ge ifrån sig delar av vad de, utan eftertanke, har fått av Europas folkvalda: Alltför vidsträckt politisk makt. Det är en makt som inte har motsvarats av några möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande. Och varje gång den kombinationen gör sig påmind så naggas förtroendet för unionen i kanten. Det finns en ände på tålamodet och det kan mycket väl vara så att brexit bara var början.
EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell.
söndag 4 december 2022
Så försöker SVT smyga in politiska perspektiv_[Adam Cwejman-GPO_221204
V ilket är det bästa sättet att föra fram en uppfattning när åsikten i fråga har svagt stöd hos folket? Gör den till en odiskutabel självklarhet under täckmanteln ”mänskliga rättigheter”. Lyft därefter frågan genom offentligheten som en naturlig del av ”värdegrundsarbetet” eller strävan efter ”inkludering”, ”mångfald” och ”antidiskriminering”. Alla är för mänskliga rättigheter, men det är inte säkert att alla är för alla de ideologiska inriktningar som lånar begreppet mänskliga rättigheter som utgångspunkt.
Det finns ideologi och så finns det överideologi. Ideologi är det som exempelvis utmärker riksdagens partier och deras politiska arbete. De gör politiska vägval utifrån en uppsättning ideologiska preferenser.
Överideologi är något annat. Det är uppfattningar och ställningstaganden som visserligen är ideologiska – både i sitt sätt att beskriva världen och vad som är önskvärt – men som inte identifieras på samma sätt som politikerna och partiernas ställningstaganden. Därför kan överideologier befinna sig ”ovanför” den politiska debatten. Det är perspektiv som är så självklara att vi inte tänker på dem. Till skillnad från de olika ideologiska perspektiven i riksdagen behandlar vi överideologin som om dess principer vore naturlagar.
Att vinna val är en sak. Då får ett eller flera ideologiska perspektiv inflytande på bekostnad av andra. Men att få privilegiet att bestämma delar av överideologin är något helt annat och större.
Det råder en stor enighet om att politik och myndighetsutövning är, och bör vara, två vitt skilda fenomen. Makten utgår visserligen från folket och myndigheterna styrs, genom styrdokument och regleringsbrev, av regeringen. Men väl på vissa myndigheter går det, med lite kreativitet, att göra tolkningar av direktiven.
Detta uppfattas inte som någon form av ideologisk aktivism, snarare som självklara tolkningar av direktiven eller sådant som alla är eniga om. Ett tydligt exempel i svensk offentlighet är hur diskriminering och mångfald hanteras. Det råder stor enighet i Sverige om att diskriminering i rekryteringsprocesser inte bör förekomma. Det är dessutom reglerat i lag, det är förbjudet att diskriminera.
Men bakvägen smugglas kompletterande ideologiska ståndpunkter in. Och få andra har som SVT har i Sverige gjort sig medskyldiga till detta.
Sveriges Television AB får från regeringen ett sändningstillstånd som översiktligt reglerar bolagets verksamhet. I detta sändningstillstånd, senast utfärdat 2019 finns en skrivelse som lyder att programverksamheten ska ”bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv”. Därutöver tillkommer kriteriet att programutbudet ska ”spegla förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen”.
Detta har översatts av SVT till att innebära att ”Sveriges befolkning ska avspeglas i sammansättning av personal” vilket SVT:s ansvariga för ”Sverigespegling”, Seher Yilmaz (tidigare ordförande i organisationen Rättviseförmedlingen) konstaterade i ett inlägg på Linkedin. Vad som avses med den där mångfalden är inte svårt att lista ut.
”Sverigespeglingen” handlar oavkortat om att så kallat underrepresenterade grupper ska avspeglas i SVT:s sändningar och personalstyrka. Med detta menas varken fattiga, högersympatisörer eller landsbygdsbor. Detta understryks när man läser SVT:s HR- och kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala som i ett inlägg tydliggjorde vad som som är utgångspunkten för Sverigespeglingen: det handlar om frågor som främst rör rasism och minoriteter.
Men eftersom etnisk kvotering riskerar att klassas som diskriminering enligt svensk lag – då ingen hänsyn till ursprung får tas vid rekryteringsprocesser – så sorteras kvoteringen in under andra mer subtila rubriker som just ”Sverigespegling” eller ”inkludering”. På så vis görs en flexibel tolkning av sändningstillståndet som landar i att man bejakar ett ideologiskt perspektiv som styr hur man ser på ojämlikhet och skillnader i samhället. Detta anses av SVT vara en fullkomligt opolitisk fråga.
Om man anmärker på att det perspektiv som SVT bejakat inte alls är värdeneutralt får man till svar från bolaget att kritiken handlar om ”politisering” och ”misstänkliggörande”. Detta var Seher Yilmaz reaktion när Dagens Industris ledarsida häromåret skrev om hur strävan efter ”inkludering” kunde sätta meritokratin ur spel vid rekryteringsprocesser.
I sitt försök att svara på DI:s kritik tipsade Yilmaz om en rapport, släppt av Länsstyrelsen i Stockholm med titeln ”Vita privilegier och diskriminering”. Hennes syfte var förstås att spela ned kritiken om att inkludering riskerar att bli täckmantel för en ideologisk kampanj. Rapporten utgjorde, menade Yilmaz, ett motbevis för den som tvivlade på att ”arbetsmarknaden inte är likabehandlande”.
Läser man den nämnda rapporten, som finansierades av Europeiska socialfonden och publicerades av Länsstyrelsen, så blir det däremot tydligt att en omistlig del av inkluderingsarbetet är att diskrimineringslagen från 2008 utökas. Förutom kravet på jämn könsfördelning ansåg rapportförfattaren att arbetsgivare ska åläggas att ha en jämn fördelning av ”nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg”. De rekommenderade även att sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som inte följer lagen ”i dessa avseenden behöver skärpas”.
Att lägga tyngdpunkten på ”ras” och ”vita privilegier” framställs här som ett neutralt forskarperspektiv. Det är sådan ”världen är”, ”forskningen har konstaterat det”. Men det perspektivet bygger på utgångspunkten att fördelning av resurser och positioner i samhället grundar sig i att vita både aktivt och omedvetet försvarar sina privilegier gentemot ickevita. Det är ett förhållningssätt som bortser från en stor mängd andra förklaringar till varför vårt samhälle ser ut som det gör.
Länsstyrelsen i Stockholm släpper ideologiskt präglade rapporter som sedan SVT använder som ett sätt att förkasta kritiken mot att ”inkluderingsarbete” skulle vara ett politiskt perspektiv som borde diskuteras. De vill förstås fortsätta jobba ifred med något som i högsta grad är ideologiskt men som skickligt nog förpassats till överideologins domäner.
I demokratiska val kan medborgare välja och välja bort politiker. De kan, med sin röst, avgöra vilka ideologiska perspektiv som politiken ska vägledas av. Men medborgare har ingen direkt påverkan på överideologier vars spridning och tillämpning de bekostar genom skattesedeln. Överideologier formuleras indirekt.
De som förespråkar användningen av förment vetenskapligt begrepp som ”vita privilegier”, ”vita rum” och en ständig betoning på hudfärg och etnicitet vet att det i offentlighetens ögon inte är okontroversiellt. De vet även att många inte alls betraktar dessa perspektiv som värdeneutrala analyser utan som genomideologiska utsagor. Därför sker opinionsbildningen för dessa perspektiv direkt gentemot myndigheter och deras anställda med hjälp av utbildningar och sakkunniga som ska förmedla perspektiven. Politisk förändring med hjälp av värdegrundens diffusa ramverk.
Framför allt borgerliga regeringar tycks ha varit lyckligt ovetande om hur överideologier byggs upp och vidmakthålls. Antingen har de inte brytt sig eller så har de helt enkelt inte tyckt att det är något att orda om. Förhoppningsvis inser den nuvarande regeringen den fulla innebörden av att det svenska statsskickets första paragraf är att all offentlig makt i Sverige utgår från folket.
När en samling åsikter uppfattas som så självklara att de inte behöver diskuteras är det dags att vara vaksam. Värdegrundsarbete har i dag blivit en täckmantel för vänsteraktivistisk överideologi.
Svara
Svara alla
Vidarebefordra
fredag 14 oktober 2022
Feministernas tystnad om slöjupproret i Iran är skamlig_[Maria Rashidi-GP221009
VÅRA POLITIKER OCH DEN SÅ KALLADE FEMINISTISKA REGERINGEN ÄR INTE BÄTTRE. FOLKET I IRAN BEHÖVER DEN DEMOKRATISKA VÄRLDENS SOLIDARITET, INTE BARA I ORD, UTAN OCKSÅ I FORM AV HANDLING, SKRIVER DEBATTÖREN.
Efter tre veckor av protester i Iran och regimens våldsamma motangrepp saknar jag fortfarande de svenska feministernas röst. De tycks ännu förvirrade över skillnaden på hijab och en fedorahatt, ständigt plågade av en djup existentiell oro över att råka förolämpa en sedvänja de inte förstår. Som kvinnorättsaktivist som själv utsatts för hedersvåld kan jag berätta att det är okej att kritisera kvinnoförtryck även när det maskerar sig som kultur, skriver Maria Rashidi.
Det är okej att kritisera kvinnoförtryck, även när det maskerar sig som kultur.
O m det internationella samfundet inte vågar ställa krav på sina medlemmar nu, kommer företeelser som tvångsslöja, könsapartheid, tvångsäktenskap och könsstympning fortsätta att förslava miljontals kvinnor även i framtiden.
När 22-åriga Mahsa Amini misshandlades till döds av moralpolisen i Iran blev det tydligt för hela världen att detta var en konsekvens av de omänskliga kyskhetslagar som kontrollerar kvinnors liv i landet. De tusentals kvinnor, skolflickor och män som nu höjer sina röster riskerar sina liv när de kräver ett slut på slöjtvånget i Iran. Fler än 100 av dem har redan mördats av säkerhetsstyrkorna på öppen gata.
Som kvinnorättsaktivist och ordförande i föreningen Kvinnors Rätt har jag arbetat mot förtryck och för kvinnors mänskliga rättigheter i två decennier. Jag erbjuder stöd till den ökande mängden kvinnor och flickor som lever under hedersvåld. Jag bråkar med politiker och skriker mig hes på varje demonstration jag kan. Men alltför sällan upplever jag att makthavarna, de som faktiskt kan förändra, hör mig.
I detta akuta läge är det inte längre bara vi aktivister som ska ställa krav. Efter tre veckor saknar jag fortfarande de svenska feministernas röst. De tycks ännu förvirrade över skillnaden på hijab och en fedorahatt, ständigt plågade av en djup existentiell oro över att råka förolämpa en sedvänja de inte förstår. Men som kvinna, flykting från Iran och en gång offer för hedersvåld lovar jag er; Det är okej att kritisera kvinnoförtryck, även när det maskerar sig som kultur. Jag gör det hela tiden. Att inte höja sin röst nu är inget annat än skamligt.
Våra politiker och den så kallade feministiska regeringen är inte bättre. Folket i Iran behöver den demokratiska världens solidaritet, inte bara i ord, utan också i form av handling. Nu är tiden att höja Sveriges, EU:s och FN:s krav på kvinnors grundläggande rättigheter.
Ni som har tillgång till offentliga, internationella arenor – använd dem till att inför hela världen öppet begära åtminstone dessa självklara åtgärder:
Kräv att det pågående blodbadet på fredliga demonstranter i Iran upphör omedelbart! Makthavarna ska lyssna på människor, inte skjuta på dem.
Kräv att slöjtvånget för kvinnor i Iran upphävas omedelbart. Tvångsslöja är ett sätt upprätthålla ett värdesystem som utgår ifrån att kvinnans kropp är kopplad till skam och vanheder och måste döljas för att kunna upprätthålla sin kyskhet. Detta segregerar kvinnor gentemot män. Att bära eller inte bära slöja måste vara individens eget val.
Kräv demokratiska val. Ge det iranska folket rätten att välja och rösta om de vill ha en regering som styr enväldigt i ”Guds namn” utifrån tusenåriga religiösa dogmer – eller en regering som vilar på sekulära och demokratiska principer, valda av folket.
Kräv att alla politiska fångar och religiösa minoriteter släpps fria från fängelser och att avrättningarna upphör omedelbart.
Stäng alla Irans ambassader.
Medeltiden skall vara ett avslutat kapitel i Iran. Jag är övertygad om att om makthavare i Sverige, EU och FN skulle framföra dessa elementära krav gentemot regeringen i Iran, skulle de bli tvungna att lyssna. Kanske till och med agera. Men när det internationella samfundet inte vill eller vågar ställa självklara krav på sina medlemmar och handelspartners kommer tystnaden att leda till att företeelser som tvångsslöja, könsapartheid, tvångsäktenskap och könsstympning fortsätter att förslava miljontals kvinnor även i framtiden.
Som en av många maktlösa kvinnorättsaktivister ser jag fram emot ert ingripande och stöd.
Maria Rashidi
ordförande Kvinnors Rätt
onsdag 28 september 2022
Normkritiken gäller inte när det är kvinnor som bestämmer__[Anna-Karin Wyndhamn-GP_220928
O m du är chef i en svensk kommun, är du mest sannolikt kvinna.
Detta framgår i en rundringning Ekot gjort. I Uppsala är 71 procent av de kommunala cheferna kvinnor. När jag tittar på könsfördelningen i Göteborgs alla förvaltningar finner jag likartade siffror: i kategorin ”chefer med underställda chefer” är 73 procent kvinnor.
I förvaltningen underställd stadens kulturnämnd är siffran 92 procent. I motsvarande kategori under Idrotts- och föreningsnämnden är 82 procent av cheferna kvinnor, trots att könsfördelningen bland de anställda nära nog är jämställd.
Just skev könsfördelning bland de anställda brukar tillgripas som förklaring när obalans på chefsnivå uppmärksammas: om differensen mellan män och kvinnor är stor i arbetsstyrkan, är det svårt att få balans i toppen. I kommunal verksamhet arbetar fler kvinnor än män.
De jämställdhetspolitiska målen tillåter emellertid inte detta undantag: makt och inflytande ska vara jämnt fördelade, inte spegla arbetsstyrkans könsstatistik. Någon jämn maktfördelning råder inte i förvaltningar, där beslut fattas och prioriteringar görs som medborgarna sedan möter i skola, äldrevård eller socialtjänst. Ingen tycks dock vara det minsta upprörd över denna ojämställdhet.
I den lilla kommunen Älvkarleby i norra Uppland återfinns samma skevhet bland cheferna. Kommundirektören Maria Wikström har emellertid ingen ambition att få in fler män. I slutändan kan det mycket väl bli så att alla chefer är kvinnor, säger hon. Kvinnor har nu i de flesta kommuner högre medianlön än männen. Inte heller detta beskrivs som ett problem. Uppsala kommuns finanschef Eva Hermansson Flodin anser inte att obalansen är ett problem, eftersom alla arbetar med grunduppdraget och ”då är det inte om du är man eller kvinna som är det centrala”. Enligt HR-chef Anna Bittner finns inte ens könsfrågan längre: kommunen rekryterar på kompetens och ”då blir det så här”.
Detta är argument som tycks passera, när jämställdheten brister på männens bekostnad. Så även på Jämställdhetsmyndigheten, genusmedvetenhetens högborg. När journalisten Ivar Arpi och jag (Genusdoktrinen, 2020) efterfrågade insatser för att motverka könsobalans på arbetsplatsen (endast 25 procent av de anställda var då män) svarade myndigheten att man ”arbetar utifrån kompetensbaserad rekrytering i syfte att anställa rätt kompetens på rätt plats”. Tillsättning sker alltså efter förtjänst och skicklighet, vilket är ett fundament i en meritokratisk ordning.
Det är samma logik och princip som kommunerna åberopar. Fler kvinnor söker sig till vissa sektorer och då uppstår obalans. Men när arbetsplatser med en övervikt av män anför samma förklaring, godtas resonemanget sällan. Då är det patriarkala strukturer och manliga nätverk som måste brytas ner, och unkna värderingar som ska vädras ut. Inte sällan ska detta ske med ett normkritiskt perspektiv, som alltid finner maskulint kodade normer vara särskilt destruktiva. Någon normkritik tycks däremot inte behövas när normen snarare är kvinnlig.
Kommunerna verkar ha fastnat i en världsbild där män sitter på all makt, fast statistiken visar något annat. Så också Göteborgs stad. I planen för jämställdhet är det just ”normkritisk rekryteringsprocess”, som ska göra tricket.
En uppdatering vore på sin plats. Kanske lite normkritik på riktigt?
måndag 26 september 2022
lördag 17 september 2022
SD i regeringen – vänj er vid tanken_[Andreas Johansson Heinö-TIMBRO_220913
>> LINK
Sverigedemokraterna är återigen valets vinnare. Men nu står partiet inför nästa stora kliv: att utöva inflytande över regeringspolitiken. Moderaterna och Kristdemokraterna bör undvika att upprepa tidigare misstag, och inte kategoriskt utesluta framtida regeringsmedverkan för SD, skriver Andreas Johansson Heinö.
För återigen har SD ökat mer än något annat parti. Precis som 2018 och 2014 (2010 ökade Moderaterna med fler procentenheter, men SD stod för den den största procentuella ökningen, precis som 2006).
Att jämföra reaktionerna på SD:s framgångar med fyraåriga intervaller är en så god snabblektion som någon i modern svensk historia. 2006 (2,9 procent) var reaktionen tystnad. Trots att det var uppenbart att något höll på att hända när ett tidigare promilleparti nu var en knapp procentenhet från fyraprocentspärren, och dessutom nådde stora framgångar i flera kommuner Skåne. I efterhand framstår det som smått obegripligt hur få journalister, opinionsbildare och statsvetare som ägnade sig åt Sverigedemokraterna under de där åren.
Fyra år senare föreföll många vara genuint chockade över valresultatet (5,6 procent), trots att framgången var helt väntad givet opinionsmätningarna. Reaktionerna var genomgående starkt känslomässiga, alltifrån Lars Ohlys vägran att vistas i samma sminkrum som Jimmie Åkesson på valnatten till stora demonstrationer mot det ”osvenska” fenomenet med ett högerpopulistiskt parti i riksdagen. SD:s riksdagsinträde tolkades som en störande repa i självbilden, snarare än som en signal om en signifikant demokratisk förändring. Fyra år gick, med SD i riksdagen, utan att en enda opinionsbildare skrev något positivt om partiet.
Vilket la grunden för en ny framgång (12,9 procent) och en ny chock 2014. Nu omprövades för första gången på allvar strategin att inte konfrontera eller konkurrera med Sverigedemokraterna, samtidigt som om partierna i riksdagen inledde en synnerligen kreativ process där man genom decemberöverenskommelsen avsåg förhindra SD-inflytande oavsett hur många röster de fick. Och fortfarande var det vanligt att opinionsbildare hävdade att SD-väljarna röstade mot sitt eget bästa.
Flyktingkrisen 2015 tvingade fram en omläggning av migrationspolitiken. En omedelbar konsekvens av detta var att de andra partierna fick svårare att motivera avståndstagandet, som så långe varit så hårt knutet just till invandringspolitiken.
Fortfarande behandlas SD som ett fenomen, snarare än som ett parti i mängden.
Opinionsmätningarna inför valet 2018 utlovade nya rekord varför resultatet (17,5 procent) blev en besvikelse för SD. Den parlamentariska oredan fortsatte, där DÖ ersattes av Januariavtalet och en vänsterregering återigen omväxlande fick administrera en högerbudget. För första gången blev nu SD en fundamental stridsfråga mellan partierna där M, KD och delvis L valde att lägga sig mycket nära SD, och undvika konflikt, medan C, S, MP och delvis V valde att göra SD:s plats i högerblocket till en huvudfråga i valrörelsen.
Samtidigt som kartan har ritats om har en del förblivit sig likt. Fortfarande behandlas SD som ett fenomen, snarare än som ett parti i mängden. Men den tiden är sedan länge förbi då Sverigedemokraterna behövde analyseras med några särskilda SD-glasögon.
SD är nu riksdagens näst största parti. De är största parti i en rad kommuner i landet. De är ett av Västeuropas just nu mest framgångsrika nationalistiska partier. Det är ett parti som har sitt väljarmässiga genombrott bakom sig och nu står inför nästa stora kliv: att utöva reellt inflytande över regeringspolitiken.
Genast greppar då många efter nästa halmstrå: förhoppningen att ansvaret kommer att tynga ner SD och väljarna svika dem i nästa val. Jens Liljestrand är en av många som av sjunkande väljarstöd för SD:s systerpartier i Danmark och Norge drar slutsatsen att de ”nästan alltid” går tillbaka efter att ha fått ta ansvar.
Men det är en förhastad slutsats. Visst kostar det att regera. Men det gör det för alla partier. Ser man till den långsiktiga trenden, istället för att zooma in på enstaka hack i kurvan, framträder ett fortsatt stigande väljarstöd för högernationalistiska partier, vare sig de haft inflytande eller ej.
Italienska Lega, som med omkring tio procent av väljarna bakom sig satt i flera regeringar redan på 1990-talet, var uträknade i början av 2000-talet med halverat väljarstöd. I senaste valet fick de 17 procent och om några veckor lär de återigen bilda regering, nu tillsammans med ännu mer radikala Fratelli d’Italia. I Österrike tog FPÖ plats i regering första gången 2000 och straffades hårt i efterföljande val. Ett decennium senare var man tillbaka på nya rekordnivåer.
I Danmark blev Dansk Folkeparti stödparti till en borgerlig regering 2001, med tolv procents väljarstöd i ryggen. Den nivån höll man i de tre efterföljande valen för att 2015 slå rekord med 21 procent. Först i det förra valet kom en kraftig nedgång. Då hade det gått nästan tjugo år efter att man först fick ansvar. Och i Finland, där Sannfinländarna hade 19 procent när man satte sig i regering 2011, har partiet idag, en partisplittring senare, cirka 17 procent.
I fyra av fem sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna haft makten sedan valet 2018 har SD fortsatt att växa.
Vill vi istället lära av svenska exempel kan vi titta på färska resultat från de sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna haft makten sedan valet 2018. I fyra av fem kommuner har SD fortsatt att växa.
Slutsatsen är förstås inte att SD är välsignat med evigt tillväxthormon. Som sagt, de är ett politiskt parti, inte ett främmande objekt. Precis som alla andra partier kommer de så småningom att förlora väljare i ett val, vilket redan hänt i enstaka kommuner (och i mätningarna mellan val, som under Coronapandemin).
Nästa steg vore förstås att öppna upp för reguljär regeringsmedverkan. Vi är många som inte önskar en sådan utveckling. Men det är vad som har skett i de flesta andra jämförbara länder. Det är också vad som redan nu efterfrågas av en stor andel av Moderaternas och Kristdemokraternas väljare. Så vad talar emot? På lite längre sikt egentligen ingenting, utöver att det inte är en självklar prioritering för Sverigedemokraterna att sitta i en regering, åtminstone inte i ett första skede.
Det vore dumt att upprepa gamla misstag. Kanske hade tillväxtkurvan inte behövt bli lika brant om Alliansregeringen redan 2010 punkterat bubblan genom att göra upp med SD – som då var ett femprocentsparti – i enstaka sakfrågor. Istället gav man löften som inte kunde hållas. Det skadade trovärdigheten både gentemot dem som inte ville se ett närmande till SD, och gentemot dem som ville se just en sådan utveckling.
M och KD bör lära av 2010-talets misstag och undvika att kategoriskt utesluta framtida regeringsmedverkan för SD.
Det var också ett misstag att inte motivera omsvängningen bättre när den väl skedde. Den mognad som Moderaterna hänvisat till är inte uppenbart synlig för särskilt många andra som snarare ser ett parti som är snarlikt det som 2010 behandlades som något katten släpat in. Ståndpunkter har skiftat, personer har lämnat/tvingats lämna, men radikaliteten kvarstår.
Det finns ingen anledning att bädda för en ny svekdebatt . Moderaterna och Kristdemokraterna bör lära av 2010-talets misstag och undvika att kategoriskt utesluta framtida regeringsmedverkan för SD. Villkora gärna (på ett begripligt sätt), men uteslut inte.
Och ta heller inte för givet att Socialdemokraternas absoluta nej till SD-samarbete kommer hålla särskilt länge. Varför skulle det göra det? Om Moderaterna kunde svänga 180 grader i syfte att bryta ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav kan naturligtvis Socialdemokraterna göra det samma. Särskilt om huvudmotståndaren redan gjort samma dansnummer. Och till skillnad från Moderaterna så behöver Socialdemokraterna inte ha någon annan med sig. S och SD har tillsammans en betryggande riksdagsmajoritet. I ett spel där den som snabbast kan summera till 175 vinner kommer det så småningom att ha betydelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)