Bränn inte fler pensionsmiljarder i Norrland_[Adam Cwejman_GP-251026

Kapitalism bygger på risktagande. Men vem är det som ska ta risken? Frågan är i högsta grad aktuell nu när det blivit alltmer uppenbart att Stegra, som tidigare gick under namnet H2 Green Steel, går in i en akut kris.

Bolaget har varit Bodens kommuns stora framtidshopp och en av de stora “gröna” industristoltheterna för hela landet. Främst har privata investerare gått in med pengar. Men även stora mängder gemensamma medel har använts för att försöka få i gång Stegras verksamhet.

Bolaget grundades 2020 med idén att skapa en storskalig vätgasbaserad stålproduktion i Norra Sverige. Löftena om en klimatneutral stålproduktion låg helt rätt i tiden. Med orden ”grön omställning” var det lätt att få lån och investeringar.

Närheten till malmfälten och den svenska vattenkraften skulle underlätta tillförseln av råvaror och el. Till grundarna hör Harald Mix, känd för sin inblandning i bland annat Northvolt.

Mellan 2022 och 2023 går en rad investerare in i bolaget. Investmentbolaget Altor, också det grundat av Harald Mix blir näst största ägare. Tillsammans med andelen som Mix har via holdingbolaget Vargas holding blev han enskilt största ägare i Stegra.

Bland övriga investerare återfinns Just Climate, en investeringsfond grundad av den amerikanske tidigare vicepresidenten Al Gore. Till de mindre ägarna hör bland annat Kinnevik och investmentbolaget GIC från Singapore. Pensionsförvaltarna Andra AP-fonden och AMF går också in som ägare, delvis genom pengar till Just Climate.

2024 byter H2 Green Steel namn till Stegra, byggandet av fabriken i Boden fortsätter. Men problemen börjar samtidigt hopa sig. Stigande kostnader för logistik och infrastrukturinvesteringar ställer till det. Bland annat behöver man bygga järnväg till den egna fabriken.

Jämte Northvolt är Stegra den största moderna industrisatsningen i norra Sverige. Northvolt och Stegra har tyvärr mycket gemensamt. Båda projekten har försökt att på kort tid få i gång en mycket el- och kapitalintensiv produktion och båda bolagsledningarna har överskattat hur snabbt man skulle få i gång en lönsam verksamhet.

I Northvolts fall handlade det om att på bara några år skapa en omfattande egen batteriproduktion. Som jämförelse kan nämnas att kinesiska Catl, världens största batteritillverkare, haft mer än 20 år på sig att skapa en motsvarande verksamhet. Men den utvecklingen skedde gradvis. Med både Stegra och Northvolt så har man försökt göra väldigt mycket på kort tid.

Stegra är inte ensamt om att misslyckas med den utmaningen. Indiska ståljätten ArcelorMittal fick nyligen skrinlägga sin tyska satsning på grönt stål. Skälet sades vara de höga energipriserna i Europa. Till Financial Times säger Axel Eggert, representant för stålföretagens europeiska branschorganisation Eurofor att ”affärsmodellen för grönt stål finns inte i Europa”.

Viljan har inte saknats, varken i Tyskland eller i Sverige. Men när de fagra löftena som hördes runt 2020 nu är ett minne blott så gör sig verkligheten påmind, och den är inte varsam mot en oprövad och energiintensiv verksamhet som den Stegra tänkt dra i gång.

Hur länge bolaget överlever eller om det ens gör det beror helt på om ännu fler investerare går in eller om Stegra lyckas hitta ännu fler långivare. Kanske kan det gå.

Huvudägaren Harald Mix har uppvisat en sällsynt förmåga att locka långivare, däribland från det offentliga. I slutet av 2024 var 83 procent av Riksgäldens lånekrediter utställda till bolag som Mix varit med och grundat: Northvolt och Stegra.

Det som möjliggjorde dessa garantier var den lagändring som skedde 2021, på Miljöpartiets initiativ. Tanken var att Riksgälden skulle underlätta för Sverige att nå sina miljömål. Lyckligtvis så aktiverades aldrig Northvolts del av lånekrediterna innan konkursen. Huruvida det kommer att ske med Stegra återstår att se.

Nyligen lämnade dock Harald Mix som styrelseordförande för Stegra. Samtidigt meddelar hans eget bolag Vargas holding att man inte ämnar gå in med mer pengar i Stegra. Kanske inser Mix själv att det är kört och att han borde rädda sig själv innan han går under med skeppet som han själv har sjösatt?

Men mer pengar behöver Stegra, och det akut. I skrivande stund har satsningen kostat 72 miljarder kronor. Enligt uppgifter från Financial Times så gör Stegra av med tre miljarder i månaden. I den pågående finansieringsrundan hoppas man dra in tio miljarder, vilket skulle innebära verksamhet i något mer än tre månader.

Sådan nödhjälp var precis det Northvolt sökte sig åt under sitt sista år. Medan ägare så diskret som möjligt försökte lämna så stod de som lovats guld och gröna skogar kvar, tvingade att städa upp. När det skedde med Northvolt lämnades Skellefteå kommun kvar med notan. Miljardbelopp hade lagts på infrastruktursatsningar, bostäder och kommunal service.

Något liknande håller på att ske i Bodens kommun, där Stegra bygger sin fabrik. Kommunen har tagit på sig stora lån för att finansiera utvecklingen av infrastruktur. 2017 låg kommunens skulder på 80 miljoner. Innevarande år är den siffran uppe i 1,5 miljarder. Och en stor andel av den kommunala budgeten går nu åt till rena räntebetalningar av dessa lån. Kommunen önskar just nu hjälp från staten.

Stegras vd Henrik Henriksson beskyller samtidigt staten för att stå i vägen för Stegras framgångar genom att inte lätta på plånboken. Regeringen ställer sig kallsinnig till sådan kritik, och det med rätta, inte minst mot bakgrund av Northvolts konkurs.

Hade det varit annorlunda om vi hade haft en S-regering? Det kommer vi aldrig få veta, men vi kan förstås gissa, mot bakgrund av den gränslösa entusiasm som visades från den tidigare S-regeringen för både Northvolt och Stegra. Sedan har vi de täta banden mellan tidigare S-politiker och sfären runt Harald Mix. Tidigare statsrådet Ibrahim Baylan jobbar i dag exempelvis åt Vargas holding som konsult.

Men även om regeringen är återhållsam med pengarna så finns det andra sätt att finansiera.

Två av AP-fonderna, den andra och fjärde, har genom investeringar i fonden Just Climate blivit en av huvudägarna i Stegra. AMF-pension, som ägs av Svenskt Näringsliv och LO, har gått in med två miljarder i Stegra. I tidigare nämnda Mix-grundade Altor återfinns även Tredje AP-fonden som en av investerarna.

Det är värt att påminnas om att AP-fonderna som förvaltar våra pensionspengar förlorade omkring sex miljarder och AMF två miljarder när Northvolt gick i konkurs. Det är visserligen små summor om man ser till det totala förvaltade kapitalet, men pengarna hade gjort mer nytta i mindre riskabla satsningar.

Betänk hur det lät för några år sedan: Total hybris och brist på ödmjukhet när det lovades klimatsmarta och jobbskapande satsningar. Kapitalister som Harald Mix tillsammans med entusiastiska politiker, företrädesvis från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, såg inga som helst risker. Det svenska 2010-talet fylldes av det här – så fort något kunde inordnas i ”grön omställning” så var det som att ansvarstagande och riskbedömning åsidosattes.

Vi har i Göteborg vår egen beskärda del av det här. Minns den bejublade satsning Göteborg Energi skulle göra på gas? GobiGas kostade totalt två miljarder kronor innan anläggningen helt lades i malpåse. Det är helt i sin ordning att kapitalister och privat kapital tar stora risker. Men politiker, och de som förvaltar våra gemensamma medel – exempelvis pensionsbesparingar – ska vara betydligt försiktigare.

När inte ens Harald Mix är villig att gå in med mer kapital i sitt eget bolag så borde det vara en tydlig signal till pensionsfonderna som överväger att kasta in ytterligare några miljarder.

Stegra riskerar att bli en upprepning av Northvoltkraschen.

Adam Cwejman

Därför försvårar islam integration_[Naomi Abramowicz_GP-251023

De senaste 50 åren har fundamentalisterna tagit makten inom islam. Det har inte bara varit negativt för den muslimska världen, utan även för Europa.

Den nederländske sociologen Ruud Koopmans nya bok ”Halvmånens fall”, om fundamentalismens konsekvenser för den muslimska världen, kunde inte ha kommit lägligare (Fri Tanke 2025). Hösten har präglats av en debatt om islams roll i Sverige.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har förordat en blågul islam, där muslimer både firar eid och jul. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har förespråkat ett förbud i offentliga miljöer mot klädesplaggen burka och niqab, som täcker ansiktet.

Men Koopmans bok går bortom den dagsaktuella debatten. Den är baserad på decennier av forskning och är till för läsaren som vill få en djupare förståelse för den muslimska världens svårigheter och hur den påverkar muslimska invandrares integration i samhällen i väst.

Koopmans menar att krisen i den muslimska världen handlar om att religionen har hamnat i händerna på fundamentalisterna under de senaste 40 åren. Han definierar muslimsk fundamentalism som idén att det enbart finns en korrekt tolkning av islam, utan utrymme för förändring. När det uppstår konflikter mellan islam och andra värden så trumfar alltid religionen, enligt fundamentalisternas världssyn.

Fundamentalisterna har dessutom haft gott om pengar för att kunna sprida sina idéer. Tack vare oljeintäkter har länder som Iran, Saudiarabien och Qatar kunnat pumpa in miljarder i fundamentalistisk missionsverksamhet. Sedan 1975 beräknas Saudiarabien ha spenderat två till tre miljarder dollar årligen på att sprida sin rigida version av islam. Sverige är en av mottagarna. För 15 år sedan finansierade den saudiarabiska staten den stora moskén på Hisingen med 67 miljoner kronor (SVT 2/2 2011).

Koopmans hävdar att årtionden av riktad fundamentalistisk propaganda har bidragit till att länder med muslimsk majoritetsbefolkning har halkat efter resten av världen. Det finns framför allt tre kärnproblem, enligt Koopmans.

Det första handlar om att muslimska länder saknar en tydlig uppdelning mellan religion och stat. Det innebär att den som har den politiska makten också bestämmer vilka religiösa uttryck och tolkningar som är tillåtna. Därför är andra religioner antingen förbjudna eller utsatta för diskriminering – vilket också gäller andra tolkningar av islam än den statsstödda. Det finns heller inget utrymme för medborgerliga rättigheter som kan hota religionens ställning, vilket innebär att det inte finns plats för reell yttrandefrihet, pressfrihet eller sexuell frihet.

Det andra problemet handlar om diskriminering av kvinnor. I många muslimska länder behandlas kvinnor som andra klassens medborgare. Skolgång för flickor är inget prioriterat område eftersom de flesta förutsätts bli hemmafruar och uppfostra stora familjer. Majoriteten förvärvsarbetar inte, vilket bromsar den ekonomiska utvecklingen.

Det tredje problemet handlar om föraktet för sekulär kunskap. Det finns en mängd historiska skäl till att den muslimska världen fortfarande har ett stort kunskapsunderskott i jämförelse med väst. Det dröjde ända till 1700-talet för tryckt skrift på arabiska att introduceras i Osmanska riket – hela 300 år efter Europa. Det är en bidragande anledning till att läskunnigheten länge släpade efter i stora delar av den muslimska världen.

Arab Human Development Report visade för 20 år sedan att antalet böcker som översatts till arabiska var en femtedel av det totala antalet böcker som översatts till grekiska. Då är arabiska ett språk som i dag talas av över 300 miljoner människor jämfört med grekiskans 13 miljoner. Sedan dess har digitaliseringen underlättat översättningar till arabiska.

Även om Koopmans har rätt i att sekulär kunskap har värderats lågt i den muslimska världen så är bilden inte enbart nattsvart. Det går att skönja en viss positiv utveckling, åtminstone på den arabiska halvön. Hela 79 procent av kvinnorna i Kuwait har gått en eftergymnasial utbildning, jämfört med 71 procent av männen. År 1992 var knappt 60 procent av kvinnorna i Saudiarabien läskunniga. År 2024 hade den siffran stigit till 97 procent.

Koopmans beskriver hur den muslimska världens tre kärnproblem flyttar med när invandrare från muslimska länder söker ett nytt hem i väst. Muslimska invandrare har ofta sämre förutsättningar och svårare att integreras än andra religiösa grupper från samma region. Även om alla inte är religiösa så präglas många ändå av den kultur och religion som de har vuxit upp med.

Exempelvis refererar Koopmans till studier som visar att kristna libaneser i Australien lyckas bättre än sina muslimska landsmän. Samma mönster återfinns på fler håll. Sikher och hinduer från Indien har varit mer framgångsrika i Storbritannien jämfört med muslimer från Pakistan och Bangladesh.

Koopmans ger en heltäckande beskrivning av den muslimska världens kris och de problem som många muslimska invandrare bär med sig från sina hemländer. Men han presenterar inga klockrena svar för att vare sig förbättra integrationen av muslimer eller för att frigöra islam från fundamentalisternas grepp.

En av Koopmans lösningar är att begränsa utländska stater från att finansiera imamer, moskéer eller andra religiösa institutioner. Det är onekligen en bra början, och där har Sverige kommit en bit på vägen. Just nu utreds ett förbud av utländsk finansiering av verksamheter med antidemokratiska syften. Utredningen ska presenteras nästa år.

Hans andra lösning är betydligt svårare att genomföra. Koopmans menar att det krävs en inom-muslimsk reformrörelse som distanserar sig från fundamentalisterna. Det vore givetvis önskvärt om det skedde en reformering av islam inifrån, men kultur och religion är trögrörlig materia.

Varaktig förändring kan varken beställas eller skapas av utomstående. Den är en långsam process som kräver tid, kraft och engagemang. Inte minst kräver den att andra utövare, som är mindre intresserade av förändring, inte hindrar reformistiska inriktningar att växa fram och ser mångfald inom islam som en styrka i stället för ett hot. Risken är att Koopmans vision för islam förblir en önskedröm, åtminstone på kort sikt.

Naomi Abramowicz