Europa lämnar en ohållbar asylpolitik bakom sig_[Susanna Birgeesson_GP-241019

Susanna Birgersson: Europa lämnar en ohållbar asylpolitik bakom sig

Ett efter ett lägger Europas länder om sin politik och sätter stopp för massmigrationen till kontinenten. Framtidens flyktingpolitik handlar om att hjälpa människor i närområdet.

Länge vilade EU:s migrationspolitiska strävanden på ett enda grundläggande antagande: om vi bara delar solidariskt på bördan kan vi hantera migrationen. Det är också ett av fundamenten för den migrationspakt som klubbades igenom så sent som härom veckan.

Men när båtflyktingar i tusental kliver i land på italienska öar, när Putin skickar migranter mot Finland och Polen – då finns det ingen tid att vänta på den solidaritet som ska ta konkret form tidigast 2026. I stället ser vi alltfler länder införa självständiga, drastiska åtgärder – och utan att kritiseras nämnvärt av övriga stater.

Vinden har vänt. Det heter inte längre: ”Wir schaffen das”, som Angela Merkel uttryckte det 2015.

I somras stängde Finland sin gräns mot Ryssland efter att Putins regim skickat 1 300 migranter mot landets östra gränsövergångar. Man kan inte ta sig över den gränsen längre.

Polens mittenliberala regering prövar inte ens asylansökningar från migranter som kommer via Belarus. Inga protester från EU.

Efter terrordådet i Solinger införde Tyskland gränskontroller mot samtliga grannländer. Vilket många andra länder också har gjort. Schengen är ett minne blott.

Italien har tecknat avtal med Albanien om att härbärgera upp till 36 000 personer per år, manliga migranter som kommer från säkra länder och som med största sannolikhet kommer att få avslag på sin asylansökan. Härom dagen fördes en första grupp sådana migranter till den nybyggda anläggningen.

Om risken är att resan till EU slutar utanför unionen, utan möjlighet att smita vidare och pröva sina chanser i de olika medlemsländerna, minskar drivkrafterna att ta sig hit. EU-kommissionens Ursula von der Leyen har uttryckt sitt gillande, och föreslog i veckan att fler länder inrättar liknande arrangemang för att hantera rådande flyktingsituation.

I åratal har Danmark försökt vinna gehör för en lösning där asylprocessens olika delar förläggs i länder långt från Europas gräns, till exempel Rwanda. Intresset har varit svalt. Nu har Italiens premiär­minister, Georgia Meloni, på kort tid röjt vägen för en liknande men mindre radikal lösning.

Ofta hörs argumentet, inte minst från människorättsorganisationer, att Europa i stället för att stänga gränserna bör göra sig redo att ta emot många fler migranter: hela världen är ju full av flyktingar, människor som flyr från krig och hungersnöd. På grund av klimatförändringarna kommer trycket att öka, också på Europa. Det bästa – det enda – vi kan göra är att ställa om, som det heter, mot ett mycket större mottagande.

Men tvärtemot vad dessa röster vill göra gällande, är det ständigt ökande trycket snarare ett skäl att verkligen stänga gränserna för illegal migration. Så länge ett nytt liv i Europa hägrar som en möjlighet i slutet av en lång asylprocess, en liten men verklig chans, kommer människor lägga sitt liv i händerna på människosmugglare, ruinera sig, kanske drunkna eller dö av saltvattenförgiftning på Medel­havet.

Av de hundratusentals som ändå når fram saknar de flesta asylskäl. Men eftersom processen att skicka tillbaka människor som får avslag på sina asylansökningar är enormt resurskrävande, växer skuggsamhället ständigt, vilket är en särdeles god växtmån för kriminalitet, trafficking och terrorism.

Att öppna gränserna för en laglig invandring från Afrika och Mellanöstern är givetvis uteslutet. Många europeiska länder plågas svårt av problem förknippade med stor migration, djup segregation och svåra kulturella motsättningar: Islamism och antisemitism, terrorism, systemhotande kriminalitet och hederskultur. Ingen vill ha mer av det. Och de länder som hela tiden har haft en stram migrationspolitik har naturligtvis alla skäl att fortsätta på den vägen.

I den mån migrationspakten överlever kommer tyngdpunkten ligga på att tillsammans upprätta avtal med transitländer om att hindra inresor till EU, förmå ursprungsländer att ta emot avvisade migranter, och att bygga anläggningar som den i Albanien.

Europa genomgår en fundamental förvandling. I många länder har segregationen skapat oerhörda spänningar. Demografin är radikalt annorlunda än för 30 eller 40 år sedan, samtidigt som den politiska tyngdpunkten flyttas högerut när konservativa och högerradikala partier mobiliserar allt större väljarstöd.

Men även mittenregeringar har övergett 2010-talets vårdslösa idealism. Polens asylstopp kommer så småningom att sprida sig. I stället för att vi ska pröva hundratusentals afrikanska migranters asylskäl, behöver Europas framtida flyktingpolitik bli regionalt fokuserad. Krigsflyktingar från Ukraina och dissidenter från Belarus – det är den typen av flyktingar vi bör hjälpa, och som vi kan hjälpa utan att bygga in ännu fler, oöverbryggliga kulturella konflikter i våra samhällen. I övrigt får insatserna koncentreras till hjälp på plats och mottagande av akut skyddsbehövande i tredje land.

Spanien är det land som avviker från EU:s nya linje och vars regering talar om att den typ av migration som just nu belastar Kanarie­öarna är nödvändig för de europeiska välfärdsstaternas framtid. Alla vet att det inte är sant. Fattiga migranter i stort antal från andra kultursfärer ökar välfärdsstatens börda mer än de bidrar till finansieringen.

För tio år sedan kritiserade hela Västeuropa Ungerns Viktor Orbán för att han sa nej till asylinvandring, multikulturalism och ”solidaritet”. Den kritiken hörs inte längre. Nu är det Spaniens socialdemokrater som ensamma framhärdar i en retorik de flesta väst­europeiska länder bittert ångrar vid det här laget.

Susanna Birgersson