Att motverka rikedom löser inga samhällsproblem_[AndersLinder_GP-241026

Är det lika illa med rikedom som fattigdom? Inte så få verkar tycka det och bekymrar sig minst lika mycket över att Sverige har fått fler miljardärer som över att här finns hundratusentals vuxna som inte på egen hand kan försörja sig och sina familjer.

Rent teoretiskt kan man förstås tänka sig situationer där enskildas förmögenheter är ett problem: till exempel om de har uppstått genom bedräglighet, brott eller på mindre bemedlades bekostnad. Eller om de speglar en utveckling där samhället dragits i sär på rent ryskt manér och att vi kommit att styras av en grupp rika och mäktiga oligarker.

Men så ligger det ju inte till. De svenska miljardärerna är entreprenörer och företagare, eller barn som tagit över efter sådana, och har i allt väsentligt tjänat sina pengar på att erbjuda varor och tjänster som kunder i Sverige och utomlands haft nytta av och frivilligt betalat för.

Vad ojämlikheten beträffar har den ökat (en aning) sedan järnåren på 1970-talet, då skatter och regleringar hade satt företagandet i skruvstäd, men den ligger ljusår från äldre tiders väldiga skillnader. Visst finns det fler mycket förmögna i riket nuförtiden, men deras antal är ändå så litet att det påverkar helhetsbilden i tämligen begränsad omfattning. Det konstaterar ekonomiprofessorn Daniel Waldenström i den färska boken Superrika och jämlika: hur kapital och ägande lyfter alla.

Hans undertitel påminner om att det här med enskilt ägande är en angelägenhet för väldigt många fler än de allra tätaste. Mer än hälften av svenskarna äger sin bostad, ungefär fyra av tio har ett investeringssparkonto (ISK), och andelar i de stora pensionsfonderna gör att yrkesarbetande på bred front har glädje av att företagen går bra och aktiekurserna stiger.

Om ännu fler svenskar kunde bli delaktiga i bostadsägande och aktiesparande skulle tryggheten öka och ojämlikheten minska på ett svårslaget sätt. Att hitta vägar som kan hjälpa fler till ägande av det egna hemmet borde vara en central politisk ambition. Att bo i hyresrätt kan vara praktiskt och behöver självklart finnas som möjlighet, men den som hyr i stället för att äga går miste om bostadens värdestegring.

Det är emellertid inte lätt att bli vare sig ägare eller sparare om man inte har inkomst och egen försörjning, så den som vill minska ojämlikheten i landet bör lägga krutet på att ­skapa goda villkor för ett konkurrenskraftigt näringsliv, göra det lättare att hitta ett arbete och mer lönsamt att ta det.

Att jaga miljardärer med skattehöjningar och allmän oginhet gör det föga bättre för dem som har det sämst och kan ofta leda till raka motsatsen. Titta bara på Norge, där den höjda förmögenhetsskatten har fått entreprenörer att lämna landet och göra verklighet av sina idéer på andra håll. Även om extraskatten skulle dra in litet pengar till staten i det korta perspektivet får man betala ett större och långsiktigt pris i form av uteblivna satsningar och jobb.

" Den som vill minska ojämlikheten i landet bör lägga krutet på att skapa goda villkor för ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Europa lämnar en ohållbar asylpolitik bakom sig_[Susanna Birgeesson_GP-241019

Susanna Birgersson: Europa lämnar en ohållbar asylpolitik bakom sig

Ett efter ett lägger Europas länder om sin politik och sätter stopp för massmigrationen till kontinenten. Framtidens flyktingpolitik handlar om att hjälpa människor i närområdet.

Länge vilade EU:s migrationspolitiska strävanden på ett enda grundläggande antagande: om vi bara delar solidariskt på bördan kan vi hantera migrationen. Det är också ett av fundamenten för den migrationspakt som klubbades igenom så sent som härom veckan.

Men när båtflyktingar i tusental kliver i land på italienska öar, när Putin skickar migranter mot Finland och Polen – då finns det ingen tid att vänta på den solidaritet som ska ta konkret form tidigast 2026. I stället ser vi alltfler länder införa självständiga, drastiska åtgärder – och utan att kritiseras nämnvärt av övriga stater.

Vinden har vänt. Det heter inte längre: ”Wir schaffen das”, som Angela Merkel uttryckte det 2015.

I somras stängde Finland sin gräns mot Ryssland efter att Putins regim skickat 1 300 migranter mot landets östra gränsövergångar. Man kan inte ta sig över den gränsen längre.

Polens mittenliberala regering prövar inte ens asylansökningar från migranter som kommer via Belarus. Inga protester från EU.

Efter terrordådet i Solinger införde Tyskland gränskontroller mot samtliga grannländer. Vilket många andra länder också har gjort. Schengen är ett minne blott.

Italien har tecknat avtal med Albanien om att härbärgera upp till 36 000 personer per år, manliga migranter som kommer från säkra länder och som med största sannolikhet kommer att få avslag på sin asylansökan. Härom dagen fördes en första grupp sådana migranter till den nybyggda anläggningen.

Om risken är att resan till EU slutar utanför unionen, utan möjlighet att smita vidare och pröva sina chanser i de olika medlemsländerna, minskar drivkrafterna att ta sig hit. EU-kommissionens Ursula von der Leyen har uttryckt sitt gillande, och föreslog i veckan att fler länder inrättar liknande arrangemang för att hantera rådande flyktingsituation.

I åratal har Danmark försökt vinna gehör för en lösning där asylprocessens olika delar förläggs i länder långt från Europas gräns, till exempel Rwanda. Intresset har varit svalt. Nu har Italiens premiär­minister, Georgia Meloni, på kort tid röjt vägen för en liknande men mindre radikal lösning.

Ofta hörs argumentet, inte minst från människorättsorganisationer, att Europa i stället för att stänga gränserna bör göra sig redo att ta emot många fler migranter: hela världen är ju full av flyktingar, människor som flyr från krig och hungersnöd. På grund av klimatförändringarna kommer trycket att öka, också på Europa. Det bästa – det enda – vi kan göra är att ställa om, som det heter, mot ett mycket större mottagande.

Men tvärtemot vad dessa röster vill göra gällande, är det ständigt ökande trycket snarare ett skäl att verkligen stänga gränserna för illegal migration. Så länge ett nytt liv i Europa hägrar som en möjlighet i slutet av en lång asylprocess, en liten men verklig chans, kommer människor lägga sitt liv i händerna på människosmugglare, ruinera sig, kanske drunkna eller dö av saltvattenförgiftning på Medel­havet.

Av de hundratusentals som ändå når fram saknar de flesta asylskäl. Men eftersom processen att skicka tillbaka människor som får avslag på sina asylansökningar är enormt resurskrävande, växer skuggsamhället ständigt, vilket är en särdeles god växtmån för kriminalitet, trafficking och terrorism.

Att öppna gränserna för en laglig invandring från Afrika och Mellanöstern är givetvis uteslutet. Många europeiska länder plågas svårt av problem förknippade med stor migration, djup segregation och svåra kulturella motsättningar: Islamism och antisemitism, terrorism, systemhotande kriminalitet och hederskultur. Ingen vill ha mer av det. Och de länder som hela tiden har haft en stram migrationspolitik har naturligtvis alla skäl att fortsätta på den vägen.

I den mån migrationspakten överlever kommer tyngdpunkten ligga på att tillsammans upprätta avtal med transitländer om att hindra inresor till EU, förmå ursprungsländer att ta emot avvisade migranter, och att bygga anläggningar som den i Albanien.

Europa genomgår en fundamental förvandling. I många länder har segregationen skapat oerhörda spänningar. Demografin är radikalt annorlunda än för 30 eller 40 år sedan, samtidigt som den politiska tyngdpunkten flyttas högerut när konservativa och högerradikala partier mobiliserar allt större väljarstöd.

Men även mittenregeringar har övergett 2010-talets vårdslösa idealism. Polens asylstopp kommer så småningom att sprida sig. I stället för att vi ska pröva hundratusentals afrikanska migranters asylskäl, behöver Europas framtida flyktingpolitik bli regionalt fokuserad. Krigsflyktingar från Ukraina och dissidenter från Belarus – det är den typen av flyktingar vi bör hjälpa, och som vi kan hjälpa utan att bygga in ännu fler, oöverbryggliga kulturella konflikter i våra samhällen. I övrigt får insatserna koncentreras till hjälp på plats och mottagande av akut skyddsbehövande i tredje land.

Spanien är det land som avviker från EU:s nya linje och vars regering talar om att den typ av migration som just nu belastar Kanarie­öarna är nödvändig för de europeiska välfärdsstaternas framtid. Alla vet att det inte är sant. Fattiga migranter i stort antal från andra kultursfärer ökar välfärdsstatens börda mer än de bidrar till finansieringen.

För tio år sedan kritiserade hela Västeuropa Ungerns Viktor Orbán för att han sa nej till asylinvandring, multikulturalism och ”solidaritet”. Den kritiken hörs inte längre. Nu är det Spaniens socialdemokrater som ensamma framhärdar i en retorik de flesta väst­europeiska länder bittert ångrar vid det här laget.

Susanna Birgersson

Chat control anstår inte ett demokratiskt samhälle_[Per-Ola Olsson - GP 241004

Regeringen och Socialdemokraterna ger sig inte. De är fast beslutna att driva igenom massövervakning av medborgarna oavsett konsekvenserna.

Det har varit många och långa turer kring EU:s CSAM-förordning, även kallad chat control, vilken regeringen och S ställt sig bakom. Konkret innebär det hela att leverantörerna av kommunikations-appar, så som Facebook Messenger, WhatsApp och Signal, enligt lag måste bryta krypteringen och scanna all vår kommunikation.

Det påstådda syftet är att skydda barn från sexuella övergrepp på nätet, förvisso ett vällovligt ändamål. Men som företrädare för flera studentförbund sammanfattar det, är det som att ”bedriva älgjakt med vätebomb” (SvD Debatt 28/9 ).

De påpekar också att många experter framhållit att förslaget med stor sannolikhet inte ens kommer att få önskad effekt. Inte minst för att barnpornografi sällan cirkulerar på öppna plattformar. Förslaget syftar därmed till att ”endast offra vanliga människors integritet för ingenting”.

Av förklarliga skäl har chat control kritiserats – inte minst av sakkunniga som varnat för de enorma säkerhetsproblem som följer av att bryta krypteringen. För Göteborgs-Posten har justitieminister Gunnar Strömmer (M) emellertid förklarat att han inte håller med experterna – för barnens skull (26/6).

Socialdemokraten Mattias Vepsä resonerar likadant. ”Det är miljoner barn som utsätts”, förklarar han för Göteborgs-Posten (26/9). På frågan hur han ser på risken att främmande makt skulle utnyttja den brutna krypteringen för att övervaka Europa svarar han: ”Jag är inte så insatt, men jag misstänker att främmande makt har långt gången teknik redan idag för övervakning”.

Det är djupt problematiskt att basera lagstiftning om massövervakning och bruten kryptering på så svepande och illa underbyggda resonemang. För moderata och liberala väljare är det dessutom ett brutet löfte, då M gick till val på motstånd mot chat control och L har stämmobeslut på att vara emot.

Chat control upphäver medborgarnas integritet. Att scanna av privata meddelanden utan misstanke om brott bryter mot rätten till privatliv och säker kommunikation, en rättighet som borde vara självklar i ett demokratiskt samhälle. Att ständigt vara övervakad, till och med i sina mest personliga konversationer, skapar en känsla av att vara misstänkliggjord. 

Det undergräver tilliten till de plattformar vi använder dagligen och som blivit en del av våra liv.

Det sätter också en farlig norm för massövervakning. Väl på plats är övervakningen fullt möjlig att både utöka och missbruka. Den påstådda viljan att skydda barnen öppnar dörren för auktoritära metoder där övervakning används för att kontrollera och begränsa, inte minst yttrandefriheten.

M, KD, L och S måste tänka om. Att införa chat control är ett steg i fel riktning. Det leder oss mot en framtid där övervakning är normen och där personlig frihet och demokratiska rättigheter gradvis urholkas. Det är en framtid vi inte ska sträva mot – oavsett vilka brott vi försöker bekämpa.