Skamligt tyst från feminister om massakern mot israeliska kvinnor_[Vera Berzak-GP2231126

Termen krigsbrott används flitigt i kritiken av nästan alla israeliska attacker mot Hamas militära mål. Men när ett brott begås som uppenbarligen inte har något annat syfte än att tortera och förnedra kvinnor, så är tystnaden unison, skriver Vera Berzak.

Den italienske författaren Primo Levi, som överlevde Förintelsen, skrev mycket om skam. Utöver att beskriva de olika sorters skam som fångarna i Auschwitz kände, skriver han om människor som inte var direkt inblandade i nazisternas brott men ändå kände skam. Varför? För att även dessa människor var en del av mänskligheten, och därför berörde dessa brott även dem. Skam över världen, kallade han det.

Vad gjorde dessa människor när de ställdes inför fakta om grymheterna?

Det finns de som inför åsynen av andras eller egna brott, skriver Levi, vänder ryggen till för att inte se. De lurar sig själva att om man inte har sett, så vet man inte, och att denna ovetskap befriar dem från delaktighet eller tyst medgivande.

Att vända ryggen till information om andras brott är knappast möjligt i dag, i en tid av internet och sociala medier. Vi delar med oss av information så att vi kan delta i kampen för förtryckta gruppers rättigheter, som under metoo-kampanjen 2017. E

n kampanj som underströk vikten av att internationella kvinnorättsorganisationer, bland dem UN Women, agerar mot könsbaserat våld och för att stärka kvinnors ställning världen över.
Judiska kvinnor väntade på svar från sådana ­organisationer efter den 7 oktober. Men samtidigt som man tog upp situationen för kvinnor och barn i Gaza, fördömde inget av de dokument som UN Women släppte den brutalitet med vilken ­israeliska kvinnor och flickor kränktes av Hamas-­terroristerna.

Kvinnokroppar hittades med brutna bäckenben efter brutala våldtäkter, vissa med avskurna bröst. Unga flickor hittades lemlästade. Överlevande beskriver hur de såg gruppvåldtäkter av kvinnor innan och efter att de sköts ihjäl. Detta var inte en bieffekt av någon militär attack mot Israel. Gripna Hamasterrorister erkände senare i förhör att de följt tydliga instruktioner från sina chefer – att våldta och tortera kvinnor och barn.

Att använda kvinnor som krigsvapen har en mycket lång historia och är i dag erkänt som en krigsförbrytelse. Denna term, krigsbrott, används flitigt i kritiken av nästan alla israeliska attacker mot Hamas militära mål, vilka förstås avsiktligt är belägna mitt i civil infrastruktur. Men när ett brott begås som uppenbarligen inte har något annat syfte än att tortera och förnedra kvinnor, så är tystnaden unison.

Under tiden har en kidnappad kvinna fött barn i fångenskap. Ingen kvinnoorganisation frågar om de fick någon medicinsk hjälp under eller efter förlossningen eller om de lever. Det är smärtsamt att föreställa sig vad som händer med de kvinnor och flickor som har hållits fångna i Gaza. Inga företrädare för Röda Korset har besökt dem, trots att många var svårt skadade redan vid tiden för bortförandet.

Tillbaka till skammen över världen. När jag på sociala medier nyss delade en namninsamling med krav på att UN Women ska sluta blunda för de grymheter som begås mot israeliska kvinnor, så kände jag ett eko av den skammen. 

Chocken över att bevittna Hamas-terroristernas brutalitet är absurt nog liten i jämförelse med chocken jag känner över att bevittna feministiska kämpar, systrar i kampen för kvinnors rättigheter, förbli tysta, med blicken bortvänd.

Vera Berzak
israelisk dramatiker

Synliga brottsligheten är toppen av ett isberg_[Adam Cwejman_GöteborgsPosten-231122

I skuggan av skjutningar, sprängningar och urspårade vendettor mellan gäng så pågår en omfattande och för svenska företag kostsam brottslighet.

Hundra miljarder. Så mycket pengar kostar brottsligheten svenska bolag varje år enligt en nypublicerad rapport från Svenskt näringsliv. Det är en summa så stor att det inte riktigt går att greppa. Man behöver sätta dessa belopp i något sorts meningsfullt sammanhang för att förstå omfattningen.

Den svenska statens totala utgifter för hälsovård och social omsorg under 2023 är 110 miljarder kronor. Hela det svenska utbildningsväsendet (inklusive den högre utbildningen och forskningen) kostar samma år 93 miljarder.

Men sådana summor är ändå, för enskilda människor, abstraktioner som är svåra att relatera till. Bakom de här hundra miljarderna finns tusentals hårt arbetande människor som i stället för att göra Sverige en smula bättre och mer välmående måste hantera konsekvenserna av vårt lands allvarliga problem med brottslighet.

Bortom rubriker om skjutningar, sprängningar och urspårade vendettor mellan gäng så är detta den konkreta kostnaden som vårt samhälle varje år tyngs ned av. Varje krona som kriminaliteten äter upp är en krona som inte går till rekrytering, produktutveckling och nyetablering i näringslivet.

Av de 100 miljarderna försvinner 43 i direkta kostnader som en konsekvens av förlorad eller skadad egendom. Det kan handla om stölder, snatterier eller skadegörelse av maskiner, inhägnader och byggnader. 34 miljarder är indirekta i form av larm, kameror, rörelsedetektorer och vakter som krävs för att för­hindra den första kostnadsposten från att bli större. Sedan har vi ett intäktsbortfall på 21 miljarder på grund av avbruten produktion, varubrist och förlorad försäljning.

Men vilka företag drabbas hårdast och av vad? Svaret på den frågan kan ge en fingervisning om var problemet är som mest allvarligt.

De mest utsatta företagen är fastighetsbolag samt bolag som ägnar sig åt nöjesverksamhet och handel. Även verkstäder och byggbolag är vanliga brottsoffer. Det handlar alltså om bolag som har verksamhet riktad mot det omkringliggande samhället.

Publika verksamheter som dagligen möter människor. Detta understryks även i statistiken över vilka brott som är vanligast: stöld, inbrott och skadegörelse. Den stora majoriteten av brotten är alltså inte någon ny kategori av cyberbrott, även om dessa inte är ovanliga, utan vanliga egendomsbrott.

En dold kostnad som inte direkt tas upp av Svenskt näringslivs undersökning är framtida utebliven produktion, försäljning och vinst som företagen skulle kunnat göra. Fem procent av företagen som Svenskt näringsliv tillfrågade inför arbetet med undersökningen uppger att de helt eller i delar övervägt att flytta verksamheten det senaste året som en konsekvens av brottslighet.

Fyra procent uppger att de har haft svårt att rekrytera personal av samma skäl.
En företagsledare i ett börsnoterat bolag jag nyligen talade med berättar att potentiella medarbetare i utlandet ofta har frågor om säkerheten och kriminaliteten i Sverige, vilket enligt företagsledaren, ”är en enorm skillnad mot bara för ett par år sedan”.

Det handlar inte blott om rädsla och rykten. 41 procent av företagen i undersökningen har helt slutat att anmäla brott till polisen. De upplever inte att polisen har tid eller resurser att utreda anmälningarna. Det finns då ingen poäng att anmäla brotten, eftersom det bara blir en extra arbetsuppgift som inte leder till någon kompensation.

Det handlar alltså om konkret, kostsam och tidskrävande brottslighet som påverkar företagens inkomster. Det här är ännu en delkomponent i beskrivningen av det samtida Sverige som inte bör förbises. Kriminaliteten är inte avgränsad till utanförskapsområden eller till vendettor mellan gäng.
Brottsligheten spiller ut över hela samhället i form av tusen nålstick som vart och ett inte är mycket för världen men som tillsammans utgör en kostnad på hundra miljarder per år.

Svenskt näringsliv föreslår ett helt batteri av åtgärder för att stävja brottsligheten mot företag. Det rör sig om allt ifrån bättre kartläggning från Brottsförebyggande rådet till mer utredningskapacitet hos polisen och skärpta straff för återfallsförbrytare. Det är i linje med mycket av det som regeringen redan har föreslagit, så den befintliga politiken går redan år rätt håll.

Men om det är något som rapporten från Svenskt Näringsliv lär oss är det att mycket av konsekvenserna av brottsutvecklingen är dold - trots att det inte går en dag utan att vi kan läsa om dess synliga uttryck.

Det är faktiskt svårt att föreställa sig vidden av problemet. De som tyckte att för mycket av Tidöavtalet ägnades åt rättspolitik eller att åtgärderna var ”för hårda” borde ta sig en tankeställare. I backspegeln kommer vi nog inse att regeringen i själva verket var alltför försiktig.

USA torpederade fredsavtal i Ukraina_[Berliner Zeitung

 UTRIKES. Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder avslöjar nu att Vita huset inte "tillät" Volodymyr Zelenskyj att gå med på de kompromisser som Ryssland krävde för att avsluta sin militära offensiv redan i mars 2022. Fredsförhandlingarna blev därför mest en teater, enligt Schröder, som själv satt med vid förhandlingarna.

I en intervju som publicerades av den tyska tidningen Berliner Zeitung på fredagen säger Schröder att han ombads att hjälpa till att medla i fredsförhandlingarna i mars 2022 mellan ukrainska och ryska tjänstemän i Istanbul.

Han sa att även om representanter för den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj var öppna för att göra eftergifter i sådana nyckelfrågor som att avsäga sig försöken att gå med i Nato så "gick ukrainarna inte med på fred eftersom de inte fick göra det. De var först tvungna att fråga amerikanerna om allt de diskuterade.”

Ryska tjänstemän har upprepade gånger hävdat att USA och andra västerländska länder pressat Zelenskyjs regering att vägra gå med på en fredsuppgörelse. Schröder bekräftade i huvudsak det påståendet i intervjun med Berliner Zeitung.

– Mitt intryck: Ingenting kunde hända eftersom allt annat beslutades i Washington, säger han i intervjun.

Den före detta kanslern beskrev Washingtons strategi som "fatal" och sa att den resulterade i närmare band mellan Ryssland och Kina.

– Amerikanerna tror att de kan hålla ryssarna nere, säger Schröder.

– Men nu är det så att två aktörer, Kina och Ryssland, som möter motstånd från USA, går samman. Amerikaner tror att de är starka nog att hålla båda sidor i schack. Enligt min ödmjuka åsikt är detta ett misstag. Se bara hur sliten den amerikanska sidan är nu. Titta på kaoset i kongressen.

Washingtons allierade i Västeuropa "misslyckades" med att ta tillfället i akt att driva på för fred i mars 2022, sade Schröder. Vid den tiden, tillade han, var Volodymyr Zelenskyj öppen för att kompromissa om Krim och utbrytarterritorierna i Donbassregionen.

Sedan dess har hundratusentals soldater dödats när västerländsk militärhjälp förlängt konflikten. Putin uppskattade tidigare denna månad att bara den ukrainska sidan förlorade över 90.000 soldater i den misslyckade motoffensiven som började i juni, medan Ryssland är förteget om sina egna förluster.

– Vapenleveranserna är inte en permanent lösning, men ingen vill diskutera saken, säger Schröder.

– Alla är låsta i sina skyttegravar. Men hur många fler människor måste dö? Det är lite som Mellanöstern. Vilka är offren på ena sidan och på den andra? Stackars människor som förlorar sina barn.

Schröder anser att endast Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz kan återuppliva fredssamtalen i Östeuropa.

– Scholz och Macron borde faktiskt stödja en fredsprocess i Ukraina eftersom det inte bara är en amerikansk fråga, utan framför allt en europeisk fråga, säger han.

– Varför kombinerade inte Scholz och Macron vapenleveranserna med ett erbjudande om att prata? Macron och Scholz är de enda som kan prata med Putin

Svensk forskning fortsätter blunda för samhällshoten_[Peter Esaiasson-GP231106

Häromveckan meddelade Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd vilka forskningsprojekt som beviljats anslag de kommande tre åren. Forte, som rådet heter i vardagen, är en av de tunga finansiärerna av samhällsforskning i Sverige.

Som namnet antyder har rådet har ett särskilt ansvar för välfärdssystemen och arbetsmarknaden. Den uttalade visionen är att arbeta för ”morgondagens mer jämlika och socialt hållbara samhälle”. Ett jämlikare och hållbarare imorgon alltså. Man tackar.

De senaste årens många larmrapporter visar att välfärdens och arbetsmarknadens institutioner både utnyttjas och utmanas.

Utnyttjar institutionerna gör de som begår välfärdsbrott med miljardvinster, som infiltrerar den offentliga förvaltningen på olika nivåer. De ägnar sig åt otillbörlig påverkan gentemot beslutsfattare i stat, region och kommun. De säljer pass, arbetstillstånd och hyreskontrakt på svarta marknader, och tillskansar sig bidrag genom exempelvis skenskillsmässor och oriktiga uppgifter om föreningsaktiviteter.

Utmanar systemen gör de som trotsar statens våldsmonopol med utpressning och beskyddarverksamhet i utsatta områden, som löser konflikter genom parallella rättssystem, och som underhåller skuggsamhällen utan regler på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

Hoten mot det jämlika och socialt hållbara samhället är många och forskningen har en roll att spela i bekämpandet av dem. Forskare kan bidra med teoretisk förståelse av fenomen, med illustrerande jämförelser i tid och rum. Forskare kan även bidra med systematiska kartläggningar av även svårstuderade fenomen och med tillförlitliga analyser av orsakerna som drivit fram dagens förhållanden. De kan också bedöma vilken verkan olika motmedel skulle ha. Behovet av forskningsbaserad kunskap ökar ytterligare av att det finns krav på att åtgärdsprogram skall vara evidensbaserade.

Tyvärr bjuder Forte den forskningshungrige på stenar i stället för bröd. Inget av de sjuttio projekten som beviljades medel, till ett sammanlagt värde av över 300 miljoner kronor, handlar om något av fenomenen som politiker och myndighetsföreträdare kallar systemhotande. 

Inget.

Lika illa ur systemförsvarandets perspektiv är det med Riksbankens Jubileumsfond, en annan tung forskningsfinansiär som nyligen presenterat sina anslagsbeslut. Inte heller den listan visar tecken på engagemang för systemhoten. Ointresset är heller ingen nytt. I debattartiklar tillsammans med kollegorna Carina Gunnarsson och Bo Rothstein har jag visat att mönstret går igen flera år tillbaka i tiden.

Orsaken till ointresset är oklara. Vi vet inte om det är forskarna som hellre forskar om annat och därför inte ansöker om medel eller om det är anslagsgivarna som säger nej till de forskare som intresserar sig. Jag känner till en ansökan till Forte av meriterade yngre forskare som tangerar systemhotande praktik. Den avslogs med hänvisning till att kunskapsbidraget var begränsat. Om det avslaget är symptomatiskt går inte att säga. Min gissning är att ”felet” mer ligger hos forskarna än hos anslagsgivarna.

Oavsett orsaken är konsekvensen denna. Kampen mot systemhotande krafter får även fortsättningsvis föras av samverkande myndigheter, strävsamma förvaltningar, grävande journalister och oroliga fackförbund. Samhällsforskarna har annat att göra. *

Blodet fryser till is_[Hynek Pallas-GP231114

När jag lyssnar på Kajsa Ekis Ekmans tal under söndagens Palestinademonstration i Göteborg fryser blodet till is, skriver Hynek Pallas.

Floskelfesten är så hysterisk att jag först skrattar till. Vill någon skapa sig en dårvänsterbingo är det bara att plocka orden från debattören Kajsa Ekis Ekmans tal på söndagens Palestinademonstration i Göteborg rakt av.

Men det dröjer inte många sekunder av talet – komplett med chic Intifadabanderoll – förrän hjärnan påminns om sammanhanget och blodet fryser.

Det har gått en månad sedan de pogromer som terrorgruppen Hamas genomförde i Israel den sjunde oktober. 1 200 liv, från spädbarn till åldringar som överlevde Förintelsen slaktades på bestialiska vis. Kvinnor massvåldtogs. Detta på kibbutzer kända för sin fredsaktivism.

Det finns flera ord för detta – jag väljer pogromer eftersom det påminner oss om den historia av antisemitism som har gjort att judar råkar ut för sådant våld. Varför staten Israel behövs. Liksom landets säkerhetsapparat: Det här är vad man har bara kilometer ifrån gränsen.

Orden Ekman väljer är andra. Som ”motstånd” och ”vad trodde ni skulle hända”. I talet som kan höras på Instagram rättfärdigar Ekman – till publikens jubel – det som hände den sjunde oktober. ”Nu kallar ni dem terrorister! Nu kallar ni dem Hamas! /.../ Men de heter Palestina!”

I ett andetag gör hon Hamas synonymt med ”Palestina” och palestinier. En islamistisk organisation som styr Gaza med järnhand sedan 2006 och står för en telefonkatalog av övergrepp på sin befolkning. De lever gott på pengar från Iran och Qatar och deras ledare sitter i Doha, långt ifrån det Gaza där deras män använder civila som sköldar och håller oskyldig gisslan. Deras mål är att utrota Israel och genomföra ett folkmord. När jag ser lajkningarna under Ekmans inlägg från en vänsterman som är känd för sina föreläsningar om mjuka mansroller och feminism undrar jag om detta är vad han önskar palestinierna?

Men allt i Ekmans tal är förväntat. Det är sådant som länge passerat för mainstream. Skribenter som Ekman har levt upphöjda bylineliv på stora morgontidningar. När hon reste med Ship to Gaza – en organisation som bara timmar efter den sjunde oktober förklarade att pogromerna var en ”kraftfull vedergällning” – fick vi idolporträtt.
Det förväntade gäller även internationellt. Som författaren Simon Sebag Montefiore skrivit i en av de bättre texterna denna månad har detta skadliga ”avkoloniseringsnarrativ” blivit det enda sätt många pratar om Israel och Palestina (The Atlantic 27/10).

Det är dags att offentligheten vaknar upp och lägger lika mycket energi på kulturvärldens vänster som vi lagt på Sverigedemokraternas historia och extremhögerns judehat. En person som Athena Farrokhzad – programansvarig för litteraturen på Kulturhuset i Stockholm – deltar i och uppmanar folk att ansluta sig till demonstrationer utanför sin arbetsplats som har både höger- och vänsterextrema inslag. Demonstrationer där antisemitiska folkmordsramsor skanderas och där talen innehåller konspirationer om omhändertagande av muslimska barn i Sverige.

Att stötta Hamas är att rättfärdiga och ursäkta slakt på civila judar. Den som hetsar en folkmassa med tal av det här slaget spär på den föreliggande antisemitism som sedan länge finns i Europa, ger den en legitimerande ”antisionistisk” ram som inte direkt motverkar antisemitismen bland europeiska muslimer. Det är ett hot mot judar i Sverige.

Vi måste vara tydliga: Den som talar så här ställer sig bakom en islamism som är fascism. Den som applåderar detta applåderar fascism. Den som lajkar detta lajkar fascism.
Den som applåderar detta applåderar mörkret

" Men allt i Ekmans tal är förväntat. Det är sådant som länge passerat för mainstream.