Kamp mellan stat och klan i Hammarkullen_[Håkan Boström-GP230425

 

TYSTNADSKULTUREN I GÖTEBORG

Kamp mellan stat och klan i Hammarkullen

VEM BESTÄMMER EGENTLIGEN ÖVER TERRITORIET? (BILD: JONAS LINDSTEDT)

Ostört kunde ett ungdomsgäng med kopplingar till släktbaserade kriminella nätverk fortsätta att trakassera bibliotekarier och fritidsledare i Hammarkullen.

Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad? Ja, svarade den externa utredaren Anna Ekström i en uppmärksammad rapport som släpptes 2021. Anställda i staden drar sig för att rapportera incidenter som involverar personer med koppling till den organiserade brottsligheten. Mellanchefer lägger locket på när förvaltningen utsätts för otillbörlig påverkan. Naturligtvis genomsyrar inte dessa fenomen hela Göteborgs stads förvaltning. Men att de förekommer är allvarligt nog och problemet är koncentrerat till stadens utsatta områden.

Sedan Ekströms rapport har kommunen följt upp frågan med bland annat en egen utredning och nu i veckan släppte Sveriges radios Kaliber första delen i serien ”Den tystade staden” (SR 24/4). I reportageform visar Kaliber hur mekanismerna bakom tystnadskulturen ser ut.

Vi får möta ett antal anställda och chefer på fritidsgårdar, bibliotek och socialförvaltningen i Hammarkullen. Förra året inträffade under våren och sommaren ett tjugotal incidenter på det lokala biblioteket och fritidsgården som alla involverade samma ungdomsgäng med kopplingar till ett ökänt ”släktbaserat kriminellt nätverk” i området.

Efter att fritidsgården portat de brottsbelastade ungdomarna – som bland annat ägnar sig åt narkotikaförsäljning – trakasserar ungdomsgänget personalen vid ett flertal tillfällen. Det rör sig främst om hot och ”stök”, men vid något tillfälle förekommer även handgemäng.

När gänget inte fick tillgång till fritidsgården sökte de sig i stället till biblioteket och behandlade det som sitt vardagsrum: Spelade hög musik, sköt med vattenpistoler på besökare och personal, sålde droger och härjade runt så mycket att man skrämde i väg andra besökare. Det diskuterades till och med att stänga biblioteksfilialen av arbetsmiljöskäl. Att bara säga åt ungdomarna att lämna biblioteket var inte ett alternativ. Personalen har nämligen inte rätt att avvisa personer under 15 år.

Ungdomsgänget i fråga är inte vilket som helst. Det leds av en 14-åring vars pappa har en framträdande position i det ”släktbaserade nätverket” – det vill säga klanen vars medlemmar gjort sig skyldiga till mord, misshandel och andra våldsdåd – ett faktum ynglingen utnyttjar till max. Det räcker med att antyda det potentiella våldskapitalet.

För även om de kommunanställda internt rapporterade flertalet incidenter så gjordes varken polisanmälningar eller anmälningar till socialtjänsten – vilket hade tvingat de anställda att framträda med namn och eventuellt också vittna gentemot klanen.

Polis och socialtjänst behöver formella anmälningar för att kunna gå vidare med utredningar. Samtidigt är det rimligt att diskutera hur stort ansvar man kan lägga på vanliga bibliotekarier och fritidsledare. Personalen känner sig med rätta utelämnad och stödet från förvaltningen kan säkert förbättras. Ytterst krävs det dock myndighetsgemensamma insatser av en helt annan kaliber. För ungdomsgängen är bara en del i en större struktur.

Angeredsklanen kontrollerar droghandeln i området och ägnar sig åt omfattande bedrägerier. De har stora resurser till sitt förfogande. Ungdomarna utgör dels rekryteringsbas till framtida kriminell verksamhet, dels en kriminell resurs för distribution av narkotika och vapen och dels klanens ögon och öron utåt. De håller koll och ska helst markera ”vilka som bestämmer” i kvarteren.

För den organiserade brottsligheten utgör myndigheterna en konkurrerande auktoritet som man vill underminera och helst få bort från territoriet – en fritidsgård som klanen inte har tillgång till blir exempelvis ett indirekt hot mot deras kontroll över invånarna.

Men på senare år har även en annan strategi blivit vanligare: otillbörlig påverkan och infiltration – att skrämma kommunanställda till passivitet eller att ta sig in ”på insidan”.

Det vi ser är en kamp mellan stat och kriminella nätverk. Även om de oorganiserade ungdomsgäng som skjuter ihjäl varandra skapar svarta rubriker så utgör faktiskt de mer disciplinerade klanbaserade nätverken med ambitioner att ta kontroll över delar av det svenska samhället ett större strukturellt hot.

: Sverige, landet som inte utvisar brottslingar_[Adam Cwejman-GP230416

 F ör några veckor sedan dömdes en man utan svenskt medborgarskap för våldtäkt mot barn. Han ska ha lurat en trettonårig flicka till Göteborg och därefter utfört övergreppet. Han döms nu till fängelse i tre år och fyra månader och därefter utvisning ur Sverige.

Till saken hör att det här inte var första gången mannen våldtog barn. Han dömdes redan 2020 för tre fall av våldtäkt mot minder­åriga. Han hade precis kommit ut ur fängelset när han begick den senaste våldtäkten. Men han dömdes inte till utvisning första gången han begick dessa allvarliga brott då det fanns hinder för utvisning.

Men tack vare lagstiftning som trädde i kraft den första augusti 2022 ska fler utvisas i fall då personen har begått allvarlig brottslighet. Skillnaden mot tidigare är att utvisning ska kunna ske vid lägre straff­värden.

Hade den lagstiftningen funnits på plats några år tidigare hade mannen aldrig kunnat våldta den trettonåriga flickan, för då hade han inte varit kvar i landet. Det är sådana här händelser som visar hur illa ställt det har varit med svensk rättspolitik under lång tid och hur viktigt det är att det nu håller på att ske en kursförändring.

Frågan är hur många brott som hade kunnat undvikas om det redan för många år sedan fanns bättre lagstiftning på plats som syftade till att utvisa brottslingar ur Sverige som inte har någon rätt att vistas här. Hur många trauman hade kunnat undvikas?

Men hindren för utvisning är inte på något sätt undanröjda även om ny lagstiftning nu utreds. Att utvisa farliga brottslingar ur Sverige är väldigt svårt och i många fall går det inte alls. Även personer som är dömda till utvisning får stanna i Sverige, vilket en granskning av Sveriges Radio visade häromåret (SR 16/8 2020). Samtidigt fortsätter brotten begångna av personer utan svenskt medborgarskap att staplas på hög.

För fyra år sedan döms en då 33-årig man för att ha våldtagit en kvinna i Linköping. Brottet ansågs synnerligen grovt då kvinnan varit sovande och befann sig i en särskilt utsatt situation. Mannen var inte någon förstagångsförbrytare.

Bakom sig hade han en rad domar om narkotikabrott, trafikförseelser och rattfylleri. Mannens korta tid i Sverige hade varit långtifrån fläckfri. Såväl tingsrätten som hovrätten beslutade att utvisa mannen till hans hemland, Somalia, då han saknade svenskt medborgarskap. Men Högsta domstolen var av en annan åsikt (även om det inte rådde full enighet där) då mannen haft uppehållstillstånd i Sverige längre än fyra år.

Domen, som är prejudicerande eftersom den fattades i högsta domstolen, är betecknade för hur utvisningar av brottslingar i Sverige hanteras: Oftast inte alls. Svensk lagstiftning har gett grovt kriminella omfattande skydd från att utvisas från Sverige.

Frågan är varför? Sverige och dess befolkning har ingen skyldighet att ge uppehälle åt personer som har svikit det här landets lagar och utsatt andra för brott. Det finns gott om människor från hela världen som gärna kommer hit och som inte har några som helst avsikter att begå brott.

Samtidigt lägger den svenska staten stora mängder pengar på polis, rättsväsende och kriminalvård för att ta hand om icke-svenska medborgare som begår brott. Kostnaden i alla led – för alltifrån de som drabbas av brotten till samhället som helhet – är avsevärda.

Vi har mer än nog med problem med att hantera brottslighet begången av personer som har en lagstadgad rätt att befinna sig i Sverige, vi ska inte behöva ta hand om brottslingar som är andra länders ansvar.

Som i många andra fall så är Sverige långt efter när det kommer till en modernisering av rättspolitiken. Danmark fick exempelvis redan 2011 en lag (som röstades igenom med bred majoritet i folketinget) som innebär att samtliga utlänningar som begår brott som kan leda till fängelse utvisas, oavsett anknytning till Danmark eller familjeförhållanden.

Sent omsider rör det på sig, även i Sverige.

Förra året inlämnade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen om att skärpa lagstiftningen. Förslagen var i rätt riktning men öppnar fortfarande för tolkningar av vaga formuleringar. Exempelvis föreslogs att det ska ställas ”högre krav” på anknytning till Sverige för att få stanna. Det var precis en sådan bedömning av högsta domstolen som gjorde att den somaliske man som 2019 dömdes för våldtäkt fick stanna i Sverige trots att han bara varit i landet i nio år.

I Tidöavtalet föreslås en rad förändringar av den gällande lagstiftningen och man går längre än den föregående regeringen. Utvisning ska alltid prövas när utlänningar döms för brott. Detta ska gälla oavsett om det finns risk för återfall eller inte (vilket är ett rekvisit för utvisning idag). Anknytningen till Sverige ska inte tas med i beaktande mer än vad som krävs av internationella avtal Sverige undertecknat – vilket undanröjer de kryphål som det socialdemokratiska förslaget öppnade för.

Alla förslagen går i rätt riktning. Tyvärr kommer det dröja länge innan de är utredda och genomklubbade. Men inte ens när förslagen helt eller delvis gått igenom så kommer svensk lagstiftning att vara kvitt personerna som Sverige inte ansvarar för.

Utvisningar äger rum efter att den dömde avtjänat sitt straff i Sverige, inte innan. Vad det i praktiken innebär är att brottslingar dömda till långa straff utgör en belastning på kriminalvården – en inte liten utgiftspost för staten som dessutom ständigt växer mer än resurstillskotten – innan de äntligen kan utvisas.

Ett gångbart alternativ som borde prövas i Sverige är att göra som Danmark och hyra fängelseplatser i utlandet. 2022 kom Danmark överens med Kosovo om att hyra 300 sådana platser. Om utländska medborgare begår brott i Sverige är det inte rimligt att de har någon rätt att avtjäna straffet i Sverige.

Ett kryphål i lagen som dessutom bör täppas till är möjligheten att få medborgarskap för den som är kriminellt belastad. Ett exempel på hur det inte får gå till är den armeniske man som mördade Fredrik Andersson i ett gym i Västerås (AB 31/7). Trots att han var dömd för misshandel och var kopplad till ett kriminellt gäng så beviljades han, samtidigt som hann befann sig i Armenien (och undvek polisen som utredde brottet mot Andersson), svenskt medborgarskap. Med ett sådant blir utvisning aldrig aktuellt.

Alltför länge har personer utan någon som helst moralisk rätt att befinna sig i Sverige, då de utsatt människor för lidande och samhället för omfattande kostnader, hållits om ryggen av svensk lagstiftning. Det håller på att förändras och denna förändring har en någorlunda bred majoritet i riksdagen.

Både den nuvarande borgerliga regeringen och den tidigare socialdemokratiska har skärpt kraven. Men risken är stor att det blir en försenad och tandlös lagstiftning om inte alla kryphål i lagen och verkställandet av utvisningarna täpps till ordentligt. Fortfarande är det politiska arbetet långtifrån färdigt. Under tiden fortsätter brott att begås av återfallsförbrytare som redan borde varit utvisade.

Vi har mer än nog med problem med att hantera brottslighet begången av personer som har en lagstadgad rätt att befinna sig i Sverige. Vi ska inte behöva ta hand om brottslingar som är andra länders ansvar.f

Kommunen förstärker bilden av ett rasistiskt Sverige_[Håkan Boström_GP-230401

 Kampen mot rasism är viktig. Men allt som uppfattas som rasism behöver inte vara det. Risken är stor att stadens medvetandegörande arbete kring rasism, så som det utförs i dag, också skapar konflikter och offerkultur.

- Håkan Boström

I veckan tappade svenska fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson humöret i direktsänd tv. Han uppfattade reportrarnas frågor – och speciellt de som ställdes av Bojan Djordjic från Viaplay – som personliga påhopp. Stämningen blev allt mer hätsk och när Djordjic påstod att han representerade ”tio miljoner människor” svarade Andersson med att fråga ”vem representerar du?”. Djordjic tolkade det som en attack på sin serbiska bakgrund och blev upprörd. Men den närmast för handen liggande tolkningen är snarare att det Janne Andersson ifrågasatte var om en tv-expert kan ta på sig att representera hela befolkningen.

Tv-bråket sätter fingret på hur lätt det är att tolka uttalanden olika. Speciellt när känslor är inblandade. Det visar också hur lätt det är att uppfatta rasism även där sådan inte finns. För det här är ett verkligt och växande problem. När allt fler människor med utländsk bakgrund får lära sig att Sverige genomsyras av rasism så kommer de också att tolka personliga konflikter i de termerna. Det ökar konfliktnivån snarare än att skapa samförstånd.

Vad värre är så riskerar unga människor att ge upp ambitionen att bli en del av det svenska samhället. Varför ska man anstränga sig att bli en del av ett land som ändå kommer att döma en för den bakgrund man har? Här finns grogrunden för en ond spiral av ökade motsättningar och utanförskap.

Den rasism som finns ska förstås bekämpas. Att skolan, fritidsledare och andra kommunala myndigheter arbetar mot rasism är helt riktigt. Men Göteborgs stad har en handlingsplan mot rasism som definierar begreppet rasism väldigt brett. Den konstaterar att ”direkt rasism är ovanlig”, men inkluderar betydligt mer i begreppet än vad som är vanligt i vardagsspråket. Rasism blir till exempel alla förutfattade meningar och generaliseringar utifrån grupptillhörighet. Men rapporten talar även om dold, omedveten och ”strukturell rasism”, det vill säga alla skillnader i livsvillkor mellan etniska grupper beror ytterst på rasism.

Dessa perspektiv fick spridning i Sverige genom forskarna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes och handlingsplanen innehåller direkta hänvisningar till dem. För 20 år sedan väckte det stor uppståndelse när dåvarande integrationsministern Mona Sahlin (S) – i strid med forskningsfriheten – bytte ut utredaren för den integrationspolitiska maktutredningen, statsvetaren Anders Westerholm, efter protester från just Kamali och de los Reyes. Westerholm ville undersöka rasismens förekomst på empirisk grund. Kamali och de los Reyes menade att det inte behövdes utan att man kan utgå från att Sverige är rasistiskt. Ny utredare blev just Kamali. Hans teoretiska perspektiv har sedan kommit att genomsyra en stor del av svenska myndigheters arbete, utbildningar och rapporter kring rasism.

Konkret kan detta ta sig uttryck i de resonemang som förs i en nyligen utgiven skrift från Göteborgs stad: Projektrapporten ”Motståndskraft – en rapport om rasism i nordöstra Göteborg”. Där skrivs rakt ut att många av de tillfrågade ungdomarna inte sade sig ha upplevt rasism förrän projektets anställda medvetandegjorde dem om att de faktiskt blivit utsatta för rasism. Rapporten menar att det är ett uttryck för ”normalisering av rasism” när människor inte förstår att det blivit utsatta för rasism. Som ett exempel på vardagsrasism utifrån stereotypt tänkande nämns frågan ”Är det din pappa som tvingar dig att bära slöja?”.

Den givna slutsatsen från rapportförfattarna är att det måste till fler ”utbildningsinsatser” från kommunens sida och helst ett permanent center som arbetar med frågan.

Det är en rimlig ambition att motverka fördomar. Men de teoretiska perspektiv som framkommer i Göteborgs stads dokument och fältarbete är direkt besläktade med den gamla socialistiska teorin om ”falskt medvetande” hos den som inte inser att hon är förtryckt. Exempelvis lyfts det fram som ett problem i rapporten att en tredjedel av de tillfrågade ungdomarna ”inte bryr sig” även om de blivit utsatt för något de uppfattar som rasism.

Men som individ kommer du alltid bli utsatt för fördomar i livet. Det gäller inte bara invandrare, utan män, kvinnor, landsortsbor, storstadsbor och så vidare. Vi människor kategoriserar vår omgivning. Det betyder inte alltid att det finns illasinnade motiv. Ungdomar kan ha en jargong där de överdriver stereotyper om varandras bakgrund närmast som ett sätt att bygga acceptans. Den attityden var åtminstone förr vanlig i arbetarklassen generellt.

Naturligtvis kan en fördomsfull jargong också upplevas kränkande, även när den är lekfull. Men gråskalan mellan att ”inte ta skit” genom att stå upp för sin värdighet och att vara lättkränkt är lång.

Det måste gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. Man kan vilja arbeta för ett mer rättvist, inkluderande och fördomsfritt samhälle. Men man måste också inse att ett samhälle med total rättvisa eller avsaknad av förutfattade meningar är en utopi. En för individen ofta skadlig utopi eftersom den gör dig sårbar, konfliktbenägen och får dig att betrakta samhället som mer korrupt i stället för att kämpa för ett bättre liv. I värsta fall skyller du alla motgångar på samhället. Det är psykologiskt kontraproduktivt. Sverige är trots allt ett av världens minst rasistiska länder enligt flera undersökningar. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är begränsad och omstridd.

Motgångar, orättvisor och missförstånd är en del av vad det innebär att vara människa. Det innebär inte att vi ska avstå från att arbeta för förändring. Men personliga utmaningar har inte alltid politiska lösningar. Den som tror det blir lätt bitter. Och det är inte kommunens roll att underblåsa ressentiment. Tvärtom är det en återvändsgränd för integrationen.