Bäst i test är usel upplysning för väljarna_[Bawar Ismail-GP220826

Förtidsröstningen har börjat och gruppen av veliga och osäkra väljare måste snart bestämma sig. Andelen osäkra väljare ökar enligt opinionsmätningar från SvD/Sifo: från 8,7 procent till 11,3 procent.

Kanske kan de många partikompasserna hjälpa att orientera väljare som fortfarande känner sig vilsna. Kanske stöter man också på olika intresseorganisationers kartläggningar av riksdagspartiernas sakpolitik. Det är trots allt ett vanligt inslag i svenska valrörelser numera.

I år har exempelvis kvinnorättsorganisationen Kvinna till kvinna valt att sammanställa riksdagspartiernas jämställdhetspolitik i syfte att kröna det alternativ man anser vara bäst. Vänsterpartiet är det enda partiet som får fullt ut godkänt utan några anmärkningar. 

På andra plats kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet med sex godkända kriterier och varsin varningsflagg. Sverigedemokraterna är i botten med noll godkända kriterier, två varningar och hela fem underkända svar.

Men vilka kriterier är det Kvinna till kvinna valt för att bedöma vilka partier man anser driver bäst jämställdhetspolitik? Det rör sig bland annat om kategorin mäns våld mot kvinnor, där organisationen valt att ge Moderaterna en varningsflagg. 

Varför? För att partiet tydligen inte använder terminologin ”mäns våld mot kvinnor” och för att M inte presenterat konkret politik för att just förebygga sådant våld. En snabb googling visar dock att det inte stämmer, M skriver visst om mäns våld mot kvinnor i olika texter och debattinlägg.

Under kategorin jämställd familjepolitik får Liberalerna en varningsflagg för att partiet inte vill utöka några reserverade dagar i föräldraförsäkringen. Det borgerliga parti som varit mest drivande för en kvoterad föräldraförsäkring får alltså inte ens godkänt av Kvinna till kvinna. 

I kategorin global solidaritet får partier underkänt om de inte uttryckt stöd för målet om att en procent av Sveriges BNI ska gå till bistånd utomlands. Men biståndsarbete är ju även en fråga om effektivitet och prioriteringar, och inte hur mycket pengar som kan sättas sprätt runt om i världen.

Ibland uppstår också intressanta motsägelser mellan olika intresseorganisationers ”bäst i test”-kartläggningar. I RFSL:s granskning av vilket parti som är bäst på hbtq-området har man exempelvis tagit det som en positiv sak om partierna verkat för surrogatmödraskap. Liberalerna och Moderaterna fick därför poäng för sådana ställningstaganden.

 Kvinna till kvinna har däremot gett varningsflagg till de partier som ställt sig positiva till surrogatmödraskap. I kvinnorättsorganisationens feministiska valkompass får därför endast Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet godkänt under den kategori som Kvinna till kvinna valt att placera frågan om surrogatmödraskap: exploatering av kvinnors kroppar.

Den stora skillnaden i hur man bedömer olika frågor säger allt om trovärdigheten i intresseorganisationernas bäst-i-test-listor. Det handlar inte om några objektiva bedömningar av riksdagspartiernas sakpolitik och ställningstaganden. Nej, det är oftast bara ideologiskt färgade kartläggningar som försöker paketera vissa åsikter till att framstå som obestridlig fakta eller ofarliga konsumentupplysningar till intresserade och kanske osäkra väljare. 

Gå inte på sådant jippo.

Sverige behöver en dansk förortsplan_[Bawar Ismail - GP220801

Det är lätt att avfärda Danmarks förortspaket som rasistiskt. Men danskarna har identifierat viktiga problem som spär på segregationen som förhindrar integrationen av nyanlända.

M igrations- och integrationsminister Anders Ygeman (S) har varit i Danmark och låtit sig inspireras av sina danska kollegor. Till DN säger statsrådet att han kan tänka sig att förtydliga kriterierna för vad som utgör ett utsatt bostadsområde i Sverige. Ygeman föreslår att man kanske bör göra som danskarna och sätta en gräns för hur många utomnordiska medborgare som får bo i ett visst område.

I Danmark är det sedan en tid tillbaka ett av flera kriterier som politikerna arbetar med för att få bort stadsdelar från listan över utsatta och segregerade områden. 2018 presenterade den dåvarande danska borgerliga regeringen det så kallade ghettopaketet, något som Danmarks socialdemokrater även stod bakom, i ett led att motverka etnisk segregation, kriminalitet och utanförskap.

Paketet innehöll utöver utökade polisiära verktyg, nya straffskärpningar och åtgärder för tidigare språkinlärning även en målsättning om att utsatta områden inte ska ha mer än 50 procent ”icke-västliga” invånare år 2030.

 Därefter ska kravet skärpas till maximalt 30 procent. I Danmark har man sedan tidigt 2000-tal gjort en uppdelning av befolkningen utifrån västerländsk (bakgrund i Norden, EU eller länder som USA, Kanada och Australien) eller icke-västerländsk (länder utanför EU).

För att nå målet om att det inte ska finnas några ”ghetton” har en rad bostadsområden och allmännyttiga bostäder i Danmark blivit föremål för rivningar, renoveringar, försäljningar och nybyggen. Med flexibel uthyrning får även människor med jobb eller studier gå före i bostadskön i utsatta områden.

Vissa lockas nog av att avfärda Anders Ygemans provtänkande om kriterier för befolkningssammansättning i vissa områden som något inhumant och rasistiskt. Men då blundar man för det viktiga som danska politiker har identifierat: befolkningssammansättning är också viktigt för fungerande integration, utöver god språkkunskap och arbetsmöjligheter. 

Det är trots allt som Anders Ygeman själv beskriver det: ”Om du ska lära dig svenska, då måste du öva. Om du då bor i ett område där du kan klara dig på hemlandets språk så blir det otroligt mycket svårare att lära sig och utveckla språket”.

Att ha isolerade och eftersatta bostadsområden likt våra betongförorter har försvårat för nysvenskar att interagera vardagligt med majoritetsbefolkningen. I stället för integration har vi fått en fram­växande etnisk boendesegregation som sedan spillt över på andra områden. Den ökande skolsegregationen är kanske det tydligaste exemplet. Enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) går elever med svensk respektive utländsk bakgrund allt oftare i olika skolor.

Tidigare studier har visat att det numera också finns förskolor i Sverige där svenska språket inte längre har en majoritetsställning (SR 7/5-2018). Förra året rapporterade GP om upprörda mammor i Angered som fick anstränga sig för att hitta förskolor där barnen kunde lära sig ordentlig svenska. 

Konsekvensen av en sådan uppdelning redan i förskoleklass kan ses i Stockholms Järvaområde, som omfattar förorter som Rinkeby och Tensta, där den lokala grundskolechefen krasst konstaterat att omkring hälften av alla sexåringar i området inte behärskar det svenska språket. Det gäller även barn som är födda i Sverige (SVT 23/11-2020).

Efter valet i höst vore det klokt om de borgerliga partierna och Socialdemokraterna kunde komma överens om en svensk förortsplan med syftet att bryta den etniska segregationen. Det bör givetvis inte betyda att man kopierar Danmark rakt av, men vad som händer på andra sidan av Öresund är likväl värt att studera närmare.