S lär fortsätta utnyttja utnämningsmakten_[Håkan Boström-GP-211202

https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/3729/article/1492564/4/1/render/?token=db1f7b5b2a20ac4076bbe11c3bde3725&vl_platform=ios&vl_app_id=se.goteborgsposten.ereader&vl_app_version=6.2.2

- Håkan Boström

En ny rapport konstaterar att den socialdemokratiska regeringen under de senaste sju åren i hög grad tillsatt sina egna anhängare på viktiga myndighetspositioner som formellt ska vara neutrala.

Maktens hemliga nätverk har alltid fascinerat. För kontakter och nätverk spelar roll. Många viktiga beslut tas på informell väg, i samtal innan möten eller via kontaker i telefonboken. Det har givit upphov till konspirationsteorier om ”den djupa staten”, att makten egentligen ligger fördold, bortom det politiska spel vi tar del av i tidningar och tv. Men förekomsten av konspirationsteorier får inte stå i vägen för behovet av seriös maktkritik.

Ett bra exempel på det senare är rapporten ”Enpartistaten” som näringslivets tankesmedja Timbro presenterade i veckan. Timbro har kartlagt politiseringen av statsförvaltningens toppositioner genom att undersöka partipolitisk bakgrund hos statliga generaldirektörer och andra myndighetschefer. Rapporten är gediget utförd och visar att regeringen Löfven i hög grad premierat partitjänare under sina sju år vid makten. Personer med S-bakgrund har satts att leda de största och strategiskt viktigaste myndigheterna, trots att myndighetschefer formellt ska vara opolitiska och tillsättas efter förtjänst och skicklighet.

Svensk förvaltning är i ett internationellt perspektiv ovanligt självständig. Regeringsdepartementen är små och ämbetsverken stora. Ministerstyre i enskilda ärenden är förbjudet och regeringen styr myndigheterna genom generella förordningar, regleringsbrev och uppdrag. Ordningen har tjänat Sverige väl. Men den är också sårbar. Den bygger nämligen på tjänstemännens oväld och professionalism. Tjänstemännen ska göra ett lika bra jobb oavsett politisk färg på regeringen.

Om ett stort antal toppchefer där- emot tillhör det röda laget kan en blå regering få problem att genomdriva sin politik, och vice versa. I Sverige är det framför allt Socialdemokraterna som sett till att sätta sina egna förtrogna på viktiga positioner. Dels för att S regerat under fler år än oppositionen, men även för att de borgerliga partierna av principiella skäl inte velat använda utnämningsmakten lika utstuderat strategiskt.

Enligt Timbro-rapporten har ungefär var fjärde chefstjänst tillsatts med en politiskt färgad person under regeringen Löfven, av dessa har hela 90 procent haft kopplingar till socialdemokratin om man viktar för myndigheternas storlek. Det är en rimlig metod. Det säger sig självt att det ur ett politiskt perspektiv är viktigare vem som är chef för exempelvis Arbetsförmedlingen än vem som basar över Strålsäkerhetsmyndigheten.

Man kan invända att en regering behöver ha förtrogna på viktiga myndighetsposter för deras reformer ska kunna genomföras effektivt. Men i så fall bör det även vara den formella ordningen. Det nuvarande tillvägagångssättet innebär ett institutionaliserat hyckleri. Särskilt mot bakgrund av regeringen Löfvens yviga tal om hot mot demokratin och de oberoende institutionerna. Man lever inte som man lär. Socialdemokraternas prioritet har alltid varit att ha sitt eget folk på maktpositioner. 

Med politiseringen av myndigheterna kommer en risk för att obekväma fakta inte tas fram eller tystas ned, eller att anställda inte vågar gå emot ledningens politiskt drivna inriktning. I vissa fall har ren myndighetsaktivism förekommit. 

När Göran Perssons kusin – den likaledes S-märkte Mikael Sjöberg – var chef för Arbetsförmedlingen tog myndigheten fram en rapport som påstods visa att allt fler nyanlända kom i jobb. Det var 2018, några år efter den stora migrantströmmen 2015. Myndigheten framhöll det som en stor framgång. Det var bara det att hela ökningen bestod av statligt subventionerade ”extratjänster”, det vill säga inga riktiga arbeten.

Samma år sparkade regeringen Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler, till synes utan någon annan anledning än att statsrådet Annika Strandhäll behövde en syndabock inför valet för de åtstramningar regeringen drivit på. Det gäller att vara lagom lyhörd mot makten.

Att centrala myndigheter formellt är självständiga men i praktiken politiserade på högsta nivå innebär inte bara att statens trovärdighet undergrävs. Det som egentligen är politik kan saluföras som expertis. Utredningsväsendet är i dag lika hårt drabbat. Vid ett maktskifte kan i princip den förra regeringens handgångna män och kvinnor obstruera den nya politiken.

Timbro föreslår att tillsättningarna (beredning, förslag) av höga myndighetschefer delegeras till en tjänstetillsättningsnämnd – även om regeringen formellt skulle få behålla sista ordet. Det är ett sätt att hantera problematiken. Ett annat vore att mer öppet deklarera den politiska styrningen, vilket dock skulle kräva en mer omfattande förvaltningsreform.

Klart är att dagens system, där politiska kontakter och nätverk spelar en viktig roll i styrningen av formellt oberoende statliga myndigheter behöver genomlysas bättre.