Att bara se kön förminskar oss kvinnor_[Patricia Pettersson-211210

https://bulletin.nu/debatt-att-bara-se-kon-forminskar-oss-kvinnor

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men en jämställdhetsindustri dammsuger statistik i jakt på orättvisor och patriarkat för att motivera sin egen existens. Låt kvinnor vara kvinnor och slippa reduceras till våra kön, skriver Patricia Pettersson.

Så blev då Magdalena Andersson efter en del strul statsminister. Äntligen, ropade många, har vi nu fått en kvinna på landets högsta politiska ämbete.

Att i Sverige, det kanske mest jämställda landet i världen, framställa det som ett problem att vi inte tidigare haft en kvinna på statsministerposten är både konstigt och självmotsägande. I praktiken är det dessutom ett förminskande av oss kvinnor. Som att vår främsta talang blir det vi har mellan benen, eftersom kompetens för att konkurrera om uppdraget i övrigt verkar saknas.

Vad det egentligen handlar om är en jämställdhetsindustri som desperat söker efter motiv för sin fortsatta existens. Det är anledningen till att statistiska skillnader hela tiden lyfts fram. Dessa kan alltid beskrivas som ”orättvisor” mellan män och kvinnor. Är det fler manliga än kvinnliga professorer, ingenjörer, bolagsstyrelseledamöter och så vidare, kan dessa jämställdhetsexperter framställa det som djupa orättvisor och, om publiken är rätt, som ett resultat av förtryckande strukturer i det patriarkala samhället.

Läs även: Dahlman: Förminska inte Andersson till sitt kön

Märkligt nog handlar dessa jämförelser aldrig om skillnader till nackdel för män. Att kvinnor är överrepresenterade i viktiga samhällsfunktioner såsom socialchefer, lärare i skolan och svenska EU-kommissionärer anses inte intressant. Detta trots att vi i dag kan se allvarliga negativa effekter för män i dagens Sverige. De får sämre betyg, de begår självmord i högre utsträckning och de hamnar oftare i missbruk.

Egentligen skulle man kunna avfärda dessa ”jämställdhetsentreprenörer” som rena charlataner. Problemet är att många lyssnar på dem och tror att det de säger är sant. I media har de i ett par decennier åkt räkmacka och många karriärer har tagit avstamp i vilda angrepp på ett uppmålat patriarkat i Sverige.

Läs även: Mäns attityder till jämställdhet ändras på kort sikt av att arbeta nära kvinnor

Skulle vi fråga unga killar och tjejer som växer upp i dag ifall de kan bli vad de vill eller om vissa yrken enbart är till för ett kön, blir svaret antagligen ett förvånat skratt. För dem är det självklart att kompetensen inte sitter i könet. Sedan finns det självklart ett verkligt förtryck som drabbar många kvinnor och unga tjejer. Hedersnormer och andra slags dysfunktionella familjer är fruktansvärt och behöver motarbetas betydligt mer, men på ett övergripande plan är lika möjligheter fullkomligt naturligt hos den unga generationen.

Men vad ska då alla jämställdhetsexperter göra? Jo, då hittar de på nya problem. Statistik som presenteras för att visa på orättvisor. Eller som i fallet med Magdalena Andersson, ett påstått glastak som stoppar kvinnor i karriären. Hon har ju varit oerhört förtryckt, bara fått vara landets finansminister i sju år…

Läs även: Springare: Verklig jämställdhet sätter människors kompetens först!

Låt oss kvinnor få vara kvinnor utan att vår kompetens i arbetslivet reduceras till vårt kön. De enda som vinner på denna konstgjorda polarisering är bidragsentreprenörer och självutnämnda experter. Det är hög tid att sluta lyssna på deras snack.

Patricia Pettersson
Säljande distributör och samhällsdebattör

USA:s kassa är snart tom_[TTnyheter-211205

https://bulletin.nu/usa-s-kassa-ar-snart-tom

Det så kallade skuldtaket i USA gör att Bidenregeringen står inför en likviditetskris om drygt två veckor. För att undvika inställda betalningar krävs ett snabbt kongressbeslut, varnar tankesmedjan The Bipartisan Policy Center.

Det ser kritiskt ut redan den 21 december, varnar tankesmedjan. Datumet har räknats fram genom att ställa prognoser om skatteintäkter mot federala utgifter.

Torsdagens kongressbeslut om att finansiera regeringen till mitten av februari 2022 minskar risken för nedstängningar av federal verksamhet. Men det hjälper inte mot risken för att den federala kassan sinar om staten slår i sitt självpåtagna och lagstadgade skuldtak.

”Flirtar med katastrof”

USA lånefinansierar omkring 40 procent av de federala utgifterna och ett stopp för nya lån riskerar att snabbt leda till inställda betalningar till långivare och/eller stopp för utbetalningar till exempelvis invånare med rätt till ersättning från landets socialförsäkringssystem och till veteraner.

– Kongressen flirtar med en finansiell katastrof om de tar julledigt utan att hantera skuldtaket, säger Shai Akabas, ekonomidirektör på The Bipartisan Policy Center.

Tidigare har även kongressens opartiska budgetkontor och Bidenregeringens finansminister Janet Yellen pekat på en risk för inställda betalningar i slutet av december.

Inställda betalningar kan slå hårt mot förtroendet för USA på kapitalmarknaden, men det kan också leda till att landet går in i recession till följd av minskad offentlig konsumtion.

Lyft skuldtak 78 gånger

I dag ligger USA:s skuldtak på 28 900 miljarder dollar (cirka 265 000 miljarder kronor). Det innebär att skulden per invånare ligger på omkring 86 500 dollar (motsvarande 790 000 kronor).

Det kan jämföras med Sverige, där statsskulden ligger på 1 146 miljarder kronor eller cirka 110 000 kronor per invånare.

Historiskt har kongressen hittills alltid lyft skuldtaket för att undvika inställda betalningar, när låneberget nått upp till den högsta tillåtna nivån. Sedan 1960 har det skett 78 gånger, om man räknar in både tillfälliga höjningar, reviderade formuleringar och permanenta höjningar av taket, enligt USA:s finansdepartement.

TT Nyheter

S lär fortsätta utnyttja utnämningsmakten_[Håkan Boström-GP-211202

https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/3729/article/1492564/4/1/render/?token=db1f7b5b2a20ac4076bbe11c3bde3725&vl_platform=ios&vl_app_id=se.goteborgsposten.ereader&vl_app_version=6.2.2

- Håkan Boström

En ny rapport konstaterar att den socialdemokratiska regeringen under de senaste sju åren i hög grad tillsatt sina egna anhängare på viktiga myndighetspositioner som formellt ska vara neutrala.

Maktens hemliga nätverk har alltid fascinerat. För kontakter och nätverk spelar roll. Många viktiga beslut tas på informell väg, i samtal innan möten eller via kontaker i telefonboken. Det har givit upphov till konspirationsteorier om ”den djupa staten”, att makten egentligen ligger fördold, bortom det politiska spel vi tar del av i tidningar och tv. Men förekomsten av konspirationsteorier får inte stå i vägen för behovet av seriös maktkritik.

Ett bra exempel på det senare är rapporten ”Enpartistaten” som näringslivets tankesmedja Timbro presenterade i veckan. Timbro har kartlagt politiseringen av statsförvaltningens toppositioner genom att undersöka partipolitisk bakgrund hos statliga generaldirektörer och andra myndighetschefer. Rapporten är gediget utförd och visar att regeringen Löfven i hög grad premierat partitjänare under sina sju år vid makten. Personer med S-bakgrund har satts att leda de största och strategiskt viktigaste myndigheterna, trots att myndighetschefer formellt ska vara opolitiska och tillsättas efter förtjänst och skicklighet.

Svensk förvaltning är i ett internationellt perspektiv ovanligt självständig. Regeringsdepartementen är små och ämbetsverken stora. Ministerstyre i enskilda ärenden är förbjudet och regeringen styr myndigheterna genom generella förordningar, regleringsbrev och uppdrag. Ordningen har tjänat Sverige väl. Men den är också sårbar. Den bygger nämligen på tjänstemännens oväld och professionalism. Tjänstemännen ska göra ett lika bra jobb oavsett politisk färg på regeringen.

Om ett stort antal toppchefer där- emot tillhör det röda laget kan en blå regering få problem att genomdriva sin politik, och vice versa. I Sverige är det framför allt Socialdemokraterna som sett till att sätta sina egna förtrogna på viktiga positioner. Dels för att S regerat under fler år än oppositionen, men även för att de borgerliga partierna av principiella skäl inte velat använda utnämningsmakten lika utstuderat strategiskt.

Enligt Timbro-rapporten har ungefär var fjärde chefstjänst tillsatts med en politiskt färgad person under regeringen Löfven, av dessa har hela 90 procent haft kopplingar till socialdemokratin om man viktar för myndigheternas storlek. Det är en rimlig metod. Det säger sig självt att det ur ett politiskt perspektiv är viktigare vem som är chef för exempelvis Arbetsförmedlingen än vem som basar över Strålsäkerhetsmyndigheten.

Man kan invända att en regering behöver ha förtrogna på viktiga myndighetsposter för deras reformer ska kunna genomföras effektivt. Men i så fall bör det även vara den formella ordningen. Det nuvarande tillvägagångssättet innebär ett institutionaliserat hyckleri. Särskilt mot bakgrund av regeringen Löfvens yviga tal om hot mot demokratin och de oberoende institutionerna. Man lever inte som man lär. Socialdemokraternas prioritet har alltid varit att ha sitt eget folk på maktpositioner. 

Med politiseringen av myndigheterna kommer en risk för att obekväma fakta inte tas fram eller tystas ned, eller att anställda inte vågar gå emot ledningens politiskt drivna inriktning. I vissa fall har ren myndighetsaktivism förekommit. 

När Göran Perssons kusin – den likaledes S-märkte Mikael Sjöberg – var chef för Arbetsförmedlingen tog myndigheten fram en rapport som påstods visa att allt fler nyanlända kom i jobb. Det var 2018, några år efter den stora migrantströmmen 2015. Myndigheten framhöll det som en stor framgång. Det var bara det att hela ökningen bestod av statligt subventionerade ”extratjänster”, det vill säga inga riktiga arbeten.

Samma år sparkade regeringen Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler, till synes utan någon annan anledning än att statsrådet Annika Strandhäll behövde en syndabock inför valet för de åtstramningar regeringen drivit på. Det gäller att vara lagom lyhörd mot makten.

Att centrala myndigheter formellt är självständiga men i praktiken politiserade på högsta nivå innebär inte bara att statens trovärdighet undergrävs. Det som egentligen är politik kan saluföras som expertis. Utredningsväsendet är i dag lika hårt drabbat. Vid ett maktskifte kan i princip den förra regeringens handgångna män och kvinnor obstruera den nya politiken.

Timbro föreslår att tillsättningarna (beredning, förslag) av höga myndighetschefer delegeras till en tjänstetillsättningsnämnd – även om regeringen formellt skulle få behålla sista ordet. Det är ett sätt att hantera problematiken. Ett annat vore att mer öppet deklarera den politiska styrningen, vilket dock skulle kräva en mer omfattande förvaltningsreform.

Klart är att dagens system, där politiska kontakter och nätverk spelar en viktig roll i styrningen av formellt oberoende statliga myndigheter behöver genomlysas bättre.

Strandhälls slarvande säger något om politiken_[John Norell-EXPRESSEN-211204

https://www.expressen.se/debatt/strandhalls-slarvande-sager-nagot-om-politiken/

Nyheterna kring Strandhälls privatekonomi illustrerar klyftan mellan vad politiker kräver av andra och sedan inte själva lever upp till. Det skadar förtroendet för politiken, skriver John Norell, förbundsordförande Fria moderata studentförbundet.

DEBATT. Det tog inte lång tid efter att statsminister Magdalena Andersson presenterade sin nya regering innan det avslöjades att Sveriges nya miljö- och klimatminister Annika Strandhäll söks av Kronofogden för obetalda räkningar. Det visade sig att hon haft nio skulder hos Kronofogden de senaste tre åren, men betalningsanmärkningar hos myndigheten som går tillbaka ända till 2013. 

Är detta egentligen så allvarligt? Kanske inte de obetalda räkningarna, men klyftan mellan vad politiker kräver av andra och sedan inte själva lever upp till är ett stort problem.

Strandhäll skulle vara rökt som företagare

Faktum är att enligt rådande regler skulle Annika Strandhäll inte ens få tillstånd att sälja snus i en kiosk, eftersom hon inte lever upp till de krav som ställs på företagare enligt nya tobakslagen från 2019. Det statsråd som lade fram propositionen var dåvarande socialminister Annika Strandhäll. 

Reglerna ändrades för den som vill sälja tobak från att ha en plikt att anmäla till kommunen, till att numera behöva ansöka om ett tillstånd från kommunen. För att kommunen ska ge tillstånd krävs att den sökande ”visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten” och i Folkhälsomyndighetens vägledning understryks behovet att ha ordning i sin ekonomi.

Magdalena Andersson meddelade att hon har fortsatt förtroende för Strandhäll. Hon borde visa Sveriges företagare samma tillit.

Nu är hon åter minister, så risken att hon skulle söka om ett sådant tillstånd är rätt liten – men detta visar på en stor och växande klyfta i samhället. Annika Strandhäll hade troligtvis inte heller fått starta en friskola, för vilket det krävs att man godkänns som lämplig i en ägar- och ledningsprövning av Skolinspektionen. Hon hade sannolikt även haft svårigheter med att få serveringstillstånd för att driva en restaurang. Och att starta ett privat vårdföretag hade troligen inte heller gått, då IVO har haft anmärkningar vid liknande brister.

Skapar frustration

Politik och myndigheter ställer allt hårdare krav och snärjer in företagare i allt fler lagar och regler. Dessutom sker inte alltid tillsyn och kontroll på ett sätt som gör att en företagare på förhand vet vad som gäller. När politikerna själva inte klarar av att leva upp till de krav som ställs på företagare, så är det inte konstigt om frustration och förtvivlan sprider sig.

Vi har sett det med stöden under pandemin. Tillväxtverket har fått stor kritik för långsam handläggning, otydlig information och för att ligga inne med pengar i flera månader trots att de borde betalats ut. Företagen måste däremot rapportera med kort varsel, och med hot om avslag om de gör minsta misstag.

I ett samhälle bör rättigheter och skyldigheter spegla varandra. Ställ gärna krav, men ställ rimliga krav. Och kräv inte av andra vad du inte själv kan ordna. Svårare än så behöver det inte vara. 

Visa företagare samma förtroende, Andersson

Att Strandhäll har varit klantig kring sin privatekonomi bör inte döma ut hennes möjligheter att bli minister, men samma sak bör gälla när det kommer till de krav politiker ställer på entreprenörer och företagare att verka.

Magdalena Andersson meddelade att hon har fortsatt förtroende för Strandhäll. Hon borde visa Sveriges företagare samma tillit.

---

Av John Norell

Är vi verkligen alla lika värda?_[Dan Korn-GP-211204

https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/3731/article/1493936/2/1/render/?token=bd24fa5e989315f262425dcb7babc265&vl_platform=ios&vl_app_id=se.goteborgsposten.ereader&vl_app_version=6.2.2

B land de nyheter statsminister Magdalena Andersson presenterade i sin regeringsförklaring ingick att regeringen inrättar en särskild myndighet för mänskliga rättigheter, som kommer att vara placerad i Lund.

I det sammanhanget finns det skäl att påpeka en felöversättning i den svenska versionen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Den har visserligen uppmärksammats av andra tidigare, men jag menar att det får allvarligare konsekvenser än vi vanligtvis inser. De ursprungliga första orden i själva deklarationen, efter en ganska lång inledning, lyder:

All human beings are born free and equal in dignity and rights. Den svenska översättningen, i dess ursprungliga formulering lyder: Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.

Ur dessa ord har frasen ”alla människors lika värde”, som ständigt upprepas i många sammanhang, uppstått.

Men equal in dignity betyder inte lika i värde. Den danska översättningen träffar andemeningen bättre: lige i værdighed. Med andra ord har alla människor, oavsett vilka de är, rätt till en grundläggande värdighet. Det är inte samma sak som att alla är lika mycket värda.

Sverige är långt ifrån det enda landet som har denna felöversättning. Norrmännen kan läsa om samme menneskeverd och tyskarna om gleich an Würde, medan Frankrike har den riktiga översättningen égaux en dignité.

Ett problem med denna felöversättning är att den hävdar något som är felaktigt. Vi värderar inte människor lika och vi bör inte heller göra det. En massmördare är inte lika mycket värd som sjukhuspersonal som räddar liv.

Just sjukhuspersonalen fattar dagligen massor av beslut om hur människor skall få vård, som faktiskt bygger på att människor värderas olika. Det kan tyckas vara hemskt, men så är det och att tillämpa dogmen om allas lika värde fullt ut hade förmodligen fått större lidande till resultat, allt i namn av någon sorts kosmisk rättvisa.

Ett annat problem, som jag menar är allvarligare, är att människor säger allas lika värde, men tänker allas likhet. Det finns en vision om att vi alla under olika utseenden är lika, som är så tydlig i reklam och underhållning, där det knappt finns ett foto eller en film längre som saknar en blandning av människor med olika kulörer på skinn, hår och ögon.

Men det är alltid samma sorts medelklassmänniskor med liknande åsikter och livsstilar som avbildas och det underförstådda budskapet att vi alla är lika är förvisso sant i den miljön, men knappast i samhället i stort.

Vi människor är inte lika, utan ibland mycket olika. En del av oss har vanor som andra av oss ogillar. Om vi bygger ett samhälle med utgångspunkten att vi alla är lika, blir det förr eller senare rejäla kulturkrockar.

Det kan undvikas om vi utgår från att vi inte är lika och också utgår från att vi inte alltid tycker om varandra. Normer och regler som bestämmer vad vi får och vad vi inte får göra är nödvändiga för gemensam trevnad. Hellre en mindre vacker människosyn för ett bra samhälle, än en vacker vision som skapar ett dåligt samhälle.