Fallet Ann Heberlein_[Ivar Arpi_ Sep 19

 

I stället för att fråga hur Ann Heberlein mådde och om hon eventuellt var arg, borde frågan vara om hon hade rätt. Varför reduceras politik så ofta till avsändaren och dennes karaktärsdrag? Jag befann mig i ett formativt skede när jag läste Det var inte mitt fel : om konsten att ta ansvar. Ann Heberleins budskap var uppfriskande: Ta ansvar för det du gör, utkräv ansvar av andra, ha självrespekt, förlåt inte slentrianmässigt, släta inte över för bekvämlighetens skull. I en episod vägrar hennes dotter förlåta den som mobbat henne. Först då reagerar skolpersonalen. Boken kom 2008, men inför att jag skulle skriva den här texten plockade jag upp den igen. Den står sig bra. Men Heberleins stora genomslag kom året efter med boken om hennes bipolaritet – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har inte läst den. Jag har nämligen aldrig varit särskilt intresserad av den offentliga personen Ann Heberlein. Det har varit, och är, hennes tankar jag värderat. Men frågan är om en sådan åtskillnad ens går att göra längre. Låt mig återkomma till det lite längre ned. I sin senaste bok Fallet (Mondial) skildrar hon hur hon gick från att vara en uppburen del av kulturetablissemanget, med uppdrag för DN:s och Sydsvenskans kultursidor, med bokkontrakt på Bonnier, en långfilm i pipelinen, fast anställd som lektor i etik på Lunds universitet, och så vidare. Sedan skrev hon om massövergreppen i Köln som skedde nyårsnatten 2015. Hon bröt mot en oskriven regel, ett tabu. I boken påstår hon att hon inte förstod att hon gick över den gränsen, men det har jag svårt att tro. En mer trovärdig förklaring är att hon gjorde det ändå, eftersom det var angeläget. Bokens dramaturgi är klassisk, och Heberlein som väl bevandrad i teologin kanske har valt titeln för att anspela på det bibliska fallet: människan slängs ut från Edens lustgård efter att ha ätit av äpplet, från oskuldsfullt ovetande till olydigt syndig.  Heberleins fall från parnassen sammanfaller i tid med de konvulsioner i den offentliga debatten som skedde runt 2015. Jag förekommer själv i boken som en av dem som man inte ska gilla, som inte är “rätt”, som lever utanför åsiktskorridoren. Och utstötningsmekanismerna hon skildrar känner jag igen. Blickarna, avskyn, och allt det där som inte riktigt går att ta på men som skapar en känsla av att befinna sig utanför. Det är inte vackert, det hon utsattes för. Hon trodde, kanske med visst fog, att hennes position skyddade henne. Hade hon inte bevisat att hon var en klok och god människa? Men det visade sig att det inte betydde så mycket när hon väl trampade fel.  Jag tror att det beror på att den politiska konflikt vi är mitt uppe i är på riktigt. Offentliga debattörer är inte härförare, utan galjonsfigurer. Man har inte svansar, inte egentligen. Debattörer kan inte dra med sig massorna åt motsatt håll med hjälp av något slags auktoritet, inte när det gäller de verkligt skarpa frågorna åtminstone. En gång försökte exempelvis Jonas Gardell skriva något snällt om mig på Twitter, och mana till besinning hos sina följare. Han blev snabbt bortjagad från plattformen med sina följares högafflar. Och gjorde aldrig om misstaget, vad jag vet. Vissa politiska konfliktlinjer är på riktigt, och ingen enskild kan trolla bort det. Det fick Heberlein erfara.  I en recension av Fallet skriver Johannes Klenell även om mig, om en artikel i Göteborgs-Posten där jag påstods “leva på hemlig ort”. Han raljerar över det, med all rätt. Det var en intervju där jag märkte hur journalisten ville bygga ett narrativ runt min person. Det handlade mer om mitt känsloliv än om mina tankar om samhället. Frågorna rörde sig kring huruvida jag var arg som barn, är arg när jag skriver eller är jobbig att ha att göra med. Detta var mer intressant än hur jag ser på samhällsproblemen jag vigt mitt yrkesliv åt att analysera. Och trots att jag underströk att jag inte gömmer mig, utan bara inte vill att de skriver ut exakt plats i tidningen, så kunde de inte motstå rubriksättningen. Och visst svarade jag på frågorna, så jag är delaktig i problemet. Men jag kände efter intervjun att detta får vara den sista av det här slaget på ett tag.  Jag uppehåller mig vid detta eftersom det är ett mönster, inte bara vad gäller intervjuer som görs med mig, utan generellt. De personliga egenskaperna sätts i centrum, snarare än vad någon faktiskt säger och implikationerna av det. Man frågar inte “vad vill du”, utan “hur mår du”. Det avpolitiserar det politiska, som att det hela är lite på låtsas.  Foto: Constantine Johnny/Getty images Såhär: jag förutsätter att alla offentliga personer har knepiga personligheter, svårigheter och talanger. Ann Heberlein är bipolär, men spelar det någon roll om det hon skriver sker under ett skov eller inte? Nej, inte det minsta, skulle jag hävda. Flera offentliga debattörer jag känner tar betablockerare eller bensodiazepiner innan de är med i direktsända debatter. Den enda skillnaden är att Heberlein har varit öppen med sin psykiska ohälsa. För mig är det som sagt den minst intressanta delen av hennes författarskap.  Tyvärr tycker jag att hon själv har en tendens att leda in diskussionen på sin person, i stället för på vad hon faktiskt skrivit och sagt. Själva bokgenren som Fallet är en del av går ju också ut på det. Man ska komma nära inpå. Men varför, egentligen? När det handlar om politiska frågor borde dessa ta större utrymme. Nåväl, i Kvartals fredagsintervju undrar Jörgen Huitfeldt varför hon började skriva om Köln, om kopplingen mellan utländsk bakgrund och brottslighet och jihadism. Varför? “Jag avskyr hyckleri”, svarar Heberlein. Men det förlägger orsaken till hennes personliga läggning i stället för hennes övertygelser om vilken sorts hyckleri som hon avskyr särskilt. “Jag var arg”, är ett annat skäl som återkommer. Jag känner förvisso igen mig på ett personligt plan – jag blir också arg på feghet, dubbelmoral och hyckleri – men det är återigen personen Ann Heberlein som hamnar i förgrunden. Jag förutsätter att vrede är en drivkraft för många inom politiken. Men man skriver inte texter på måfå, inte ens om man befinner sig i affekt. Vad man väljer för ämnen handlar om ens grundläggande övertygelse om vad som är fel i samhället och ens vision om hur det bör förändras. Den samhällsanalys som Heberlein gjorde kan inte förklaras av hennes personlighet eller mental ohälsa. Varför frågar man inte mer om hennes ideologi? Varför handlar så mycket om att Ann Heberlein har ett häftigt temperament, att hon är ojämn i humöret eller lite eljest på något annat sätt? Borde inte diskussionen handla om huruvida det hon skrev faktiskt stämde? Tillförde hon något i debatten? Tveklöst, är mitt svar. När en bok ges ut av en av våra länge mest uppburna intellektuella, som skildrar en av de mest formativa perioderna Sverige upplevt, kunde vi väl prata mer om sakfrågorna?   Börja prenumerera Men det blir såklart svårare när Heberlein själv lägger så mycket fokus på hur hon personligen påverkats av debatterna hon deltagit i. Hon önskar att hon skulle ha tagit ett steg tillbaka efter sin text om massövergeppet i Köln, berättar hon. Tagit en kort paus och sedan återgått till sin position i finrummet. Det är lätt att känna med detta. Givetvis sörjer hon det hon har förlorat. Att dras i smutsen är inte behagligt. Dessutom påverkade det hennes privatekonomi rejält.  Det är något med att vara en offentlig person i dagens tidevarv som är djupt narcissistiskt. Givetvis drar det till sig människor som vill synas, men medierna ramar också in en på ett särskilt sätt. Ställningstaganden tolkas utifrån karaktärsdrag. Som att man gillar att vara “kontroversiell”. Men skulle det inte kunna vara tvärtom, att man blivit arg just för att man ser ett missförhållande? Formatet man ska anpassa sig till är att göra det egna jaget intressant. Politiken individualiseras och förläggs till en terapeutisk nivå. Och det får också konsekvenser för hur man lägger fram sitt ärende, eftersom detta har blivit formen för vår kommunikation. Mottagaren ska charmas, snarare än övertygas. Avsändaren är viktigare än budskapet. Är det för att vi inte längre tror att politik är viktigt? Eller ligger orsaken ännu djupare? Kokar all aktivitet ned till personligt självförverkligande?  Kanske borde vi förutsätta att allt som sägs och skrivs i offentligheten sker i affekt, och därefter strunta i känslorna bakom. Om vi slår fast att ingen riktigt är vid sina sinnens fulla bruk, utan alltid komprometterade på något sätt, så kan vi strunta i det framöver. Och prata om sakernas tillstånd i stället. Heberlein saknar sin förlorade plats på parnassen men hon föraktar också dem som omfamnade henne. Det är dock beklämmande att läsa hennes avståndstaganden från sverigedemokrater av, vad det verkar, estetiska och klassmässiga skäl. “Foppatoffelbärande dansbandstyper”, tror jag omdömet är. Det är väl här det udda med fallet Heberlein kommer in. Gav Heberlein upp den offentliga debatten för att hon inte tilläts vara med det coola gänget längre? För att hon inte ville hänga med töntarna? Man kan få det intrycket av boken och hur hon skrivit om alla dem som uppskattat texterna och framträdandena hon gjorde efter Köln-texten. Detta dubbla avståndstagande, som Heberlein ger uttryck för, är lite förbryllande.  Varför ska man sörja att man inte får vara med i en klubb för inbördes beundran som för varje dag förlorar alltmer av sin gamla grindväktarposition? En upphöjd position som de nog aldrig förtjänade, men som gårdagens teknik möjliggjorde. Innan digitaliseringen och sociala medier kunde grindväktarna fördela ordet och gracerna. I dag behöver vi dem inte i samma utsträckning. Det byggs flera parallella infrastrukturer för att föra politiska samtal. Någonstans kunde jag önska att Heberlein kunde se möjligheterna i detta, snarare än att älta det som varit. Men det är lätt för en utomstående att säga.  I Kvartals fredagsintervju säger Ann Heberlein att hon nu vill ha roligt och skriva mindre politiskt. Vara mer likgiltig inför det som sker i samhället. Alla väljer såklart själva sin egen väg. Men med tanke på det hon har skrivit tidigare tvivlar jag på att den vägen är framkomlig för henne. Ödet leder den villige men släpar med den ovillige. I alla fall är det så jag ser det.